Kan en fimp vara gatufoto?

Här kommer ytterligare ett inlägg i debatten om vad som kan anses vara gatufoto. I bloggen och i gatufotopoolen har frågan om människors närvaro diskuterats. Är människors närvaro i en bild en förutsättning för att bilden ska kunna definieras som gatufoto? Eller, för att omformulera frågan, kan en bild utan människor kallas för gatufoto? Kan t ex en kvarlämnad cigarettfimp definieras som gatufoto?

Kan det här vara gatufoto?

Själv har jag ingen bestämd uppfattning för jag är mycket väl medveten om att någonstans finns det en gräns och var den gränsen ska dras får nog mogna fram med tiden. Under tiden finns det kanske andra ingredienser inom gatufotografin som är lättare att tänja gränserna för än inom just det ovan nämnda området.

På återseende

/Torbjörn

Vi är på friarstråt

Jag har slutat mitt arbete för dagen och promenerar ned till Resecentrum för att att ta tåget hem till Knivsta. Väl framme ser jag en man sittande på ett av trappstegen. Han har en gitarr i ett fodral vid sin ena sida och vid sin andra sida en Sibirian Husky. Mannen röker intensivt på en cigarett och verkar djupt koncentrerad. Mannen och hunden sitter absolut stilla. Det syns att de är ett väl sammansvetsat par. Det hela ser så prydligt och fint ut att jag får lust att ta en bild. Jag har naturligtvis med mig kameran i min axelväska. Jag tar försiktigt fram kameran och frågar:

- Går det bra att ta några bilder?

Till min stora förvåning är det hunden som svarar:

- Jo, det går bra. Vi är på friarstråt.

- Jaha, säger jag, en aning överrumplad. På det viset.

- Men, fortsätter jag, hur kommer det sig att det är du som för talan och inte husse?

- Jag är ledarhund, svarar hunden, och jag för alltid talan.

Naturligtvis, tänker jag. Naturligtvis ska en ledarhund föra talan.

- Jodå, husse är på friarstråt till Uppsala, fortsätter hunden.

Husse fortsätter att röka intensivt och koncentrerat och det märks att han är nervös. Han tycks inte märka att jag samtalar med hunden. Jag tar raskt några bilder och ser i ögonvrån mitt tåg sakta rulla in till perrongen. Det börjar bli bråttom och jag måste avsluta samtalet.

- Är du också ute i samma ärende som husse, frågar jag avslutningsvis?

- Nej, alls icke, svarar hunden. Här nere finns bara pudlar och annat tjafs och det intresserar inte en Sibirian Husky.

- Jaså inte, svarar jag, ja då får jag tacka så mycket för bilderna och samtalet då.

- Tack själv, svarar hunden avmätt, medan han med hjälp av ena tassen försöker kväva en gäspning.

- Jo, det går bra, säger till min förvåning hunden

- Jag är ledarhund, förstår du, fortsätter hunden

- Vi är på friarstråt, säger hunden vidare

När tåget så sakteliga börjar rulla söderut går mina tankar till den kloka och snälla hunden som jag nyss samtalat med. Eller var det bara i fantasin? Jag vet inte så noga för mannen han bara rökte och rökte...

På återseende

/Torbjörn

Bröllop kräva dessa nycker

Jag var på väg till Uppsala Fotografiska Sällskaps (UFS) fina Cyanotypiutställning i klubblokalen vid Martin Luther King-plan i Uppsala. Har ni möjlighet så gå och se den. Öppettider mm kan ni hitta på hemsidan. När jag kom till domkyrkan anlände en jättelång, knallvit limousine. Den stannade och gjorde klart för att backa. Det här måste jag se, tänkte jag. Hur ska chauffören kunna backa den här långskånken fram till domkyrkans huvudentré, tänkte jag vidare? Jag var sent ute och utställningen skulle stänga om tjugo minuter men det här ville jag inte missa.

Limousinen har börjat att backa

Först ska den runt en obelisk

Det gick ju bra

Sedan följer en högersväng

Det gäller att inte skrapa i träden

Sedan följer en skarp vänstersväng runt kyrkhörnet

Nu gäller det att inte köra över bröllopsgästerna

Nu fattas bara några småjusteringar

Äntligen är långskånken på plats

Det verkar som om bröllop i dag kräva sådana här nycker. Den längsta limousinen som går att uppbringa. Jag hoppas att brud, inkl brudsläp, och brudgum slapp trängas vid hemfärden. Det här är nog bland de absolut längsta limousiner jag har skådat. Jag beundrade chaufförens stora skicklighet att manövrera bilen på plats.  Men hade det fungerat i Trosa?

På återseende

/Torbjörn

Sök upp era gamla vänner

När jag i somras hälsade på min svärfar i Lycksele ringde jag en gammal vän, som bor i Brunflo strax utanför Östersund. Vi hade inte träffats på 20 år. Det var en mycket förvånad Bengt-Åke som svarade. Förvånad och glad. När jag sedan några dagar senare körde från Lycksele tog jag alltså vägen förbi Jämtland och Brunflo. Det blev ett mycket kärt återseende. Jag stannade i tre dagar och vi hann prata igenom massor med gamla minnen. Vi gjorde naturligtvis flera utflykter och hade det väldigt trevligt.

Här sitter jag tillsammans med Bengt-Åke i Storulvåns restaurang...

...och här tillsammans med Bengt-Åkes fru Ann-Christine

Jag har många fler gamla vänner som jag tänker söka upp. Man får ta en i taget så att man kan umgås ordentligt och hinna prata igenom de år som passerat. Varför inte följa mitt exempel.  Sök upp era gamla, goda vänner. Snart kan det vara för sent.

På återseende

/Torbjörn

Kommer Ebba, Ida och Schölin att hitta hem?

På återseende

/Torbjörn