Ska man svara på tilltal?

Ska man svara på tilltal? Naturligtvis, tror jag de flesta skulle svara. Mina föräldrar lärde mig och mina syskon att man alltid skulle svara på tilltal. Med blicken fästad på den tilltalandes ögon skulle man hövligt, klart och tydligt svara. Inget tigande eller mumlande fick förekomma. Mötte man däremot en buse på stan behövde man inte svara på tilltal utan det bästa var att skyndsamt bege sig därifrån.

Det finns några här på FS som inte svarar på tilltal. Alla är män. Ingen nämnd och ingen glömd. Däremot har alla kvinnor svarat som jag tilltalat. Med tilltal menar jag i det här sammanhanget svar på ett blogginlägg. Jag har svarat på ett blogginlägg men har inte fått någon reaktion tillbaka.

Varför svarar inte dessa herrar kan man undra. Oförskämt? I allra högsta grad. Högmodigt? En stor portion. Snobbigt? En lika stor portion. Dessa herrar verkar föredra monologen som samtalsform. Eller är det kanske föredraget? Eller så betraktar de mig som en buse. Oavsett vilket så är det trist och jag kommer inte mer att tilltala dessa herrar som har blivit så fina och märkvärdiga.

Avslutar med några turistbilder från Berlin.

Jag har tappat lusten för träffarna på Ellens och tar timeout ett tag. Detta ständiga, i nådens år 2011, snack om och pillande på gamla Leicor står mig upp i halsen. För att inta tala om alla bloggar om dessa kameror, som i vissa gynnsamma fall tycks ge någorlunda skarpa bilder. Nej, det känns lite avslaget och nattståndet. Som pissljummen pilsner.

Det som är speciellt tråkigt är den totala frånvaron av kvinnor. Diskussionerna blir därför väldigt enahanda. Mycket tekniksnack och inte så mycket prat om bilder. Det skulle vara intressant att veta om det där ute finns något liknande som Ellens och som besöks av både män och kvinnor. På fotofikat i Uppsala har kvinnorepresentationen varit god och diskussionerna intressanta.

På återseende

/Torbjörn

Från arkivet 1971

Jag sitter och bläddrar bland mina inskannade negativ från 1971. Hittar en remsa från första maj i Uppsala med demonstrationståg på väg uppför Slottsbacken. Många människor är ute och tittar. Känner ni igen parollerna? En del är fortfarande aktuella.

Det gäller att elda på demonstranterna

Barnet i den här vagnen är nu i dag drygt 40 år

På den tiden kunde man lätt se varifrån fordonen kom

Känner ni igen den tunnhårige mannen i mitten i mörk rock?

Dåtidens paroller

Känner ni igen den här gubben också?

Vid den här tiden gjorde jag min militärtjänstgöring vid S1 i Uppsala. Jag var fjärrskriftsoperatör och ibland kom det "bilder" från någon finurlig person. Bilderna var väldigt "pixliga" som synes och det var inte alltid lätt att se vem de föreställde.

Var rädd om era bilder för det är ganska kul att titta på dem efter sisådär 40 år.

På återseende

/Torbjörn

Domedagen infaller i år den 11 november

Profetior om jordens undergång uttalas så gott som varje år av personer från någon religiös sammanslutning. Jag kan inte minnas att någon representant från vetenskapssamhället gjort liknande precisa uttalanden. I dag vet vi väldigt mycket om universum. Alltifrån uppkomsten, hur universum har utvecklats, och fortfarande utvecklas, och slutligen hur allt en gång kommer att sluta. Det kan finnas någon detalj här och där man är oense om men att livet på jorden har ett bäst-före-datum är alla överens om. Sköter vi människor oss exemplariskt och förvaltar Jorden som den bör förvaltas så kan liv existera ännu under många miljoner år. Sedan upphör förutsättningarna för liv och lär knappast återkomma. Under universums hela livslängd beräknas liv endast ha existerat under en miljarddels sekund.

Sådana här tankar kommer till mig när jag strosar runt på S:ta Claras kyrkogård i centrala Stockholm. Någon har ristat in domedagsprofetian på kyrkans ytterväggar. Inte bara på ett ställe utan på flera ställen. Hur kan man bara göra något sådant? Det finns andra, mer vardagliga, inskriptioner på väggarna också. Kanske skrivna i förtvivlan, eller längtan, efter domedagsprofetians inristande. Jag är inte troende men är fortfarande medlen i Svenska kyrkan. Kyrkorna i vårt land representerar ett ofantligt stort kulturellt värde som måste skötas och underhållas och jag stödjer med mitt medlemsskap detta. Sedan tycker jag också att diakonin gör ett bra arbete. Det är religionen, av vilken sort det än må vara, som jag bara inte kan ta till mig.

Samma dag som jag strosar runt på kyrkogården läser jag i DN att någon föreslår att kyrkor borde sprängas i luften för att minska på driftskostnaderna. Medlemsantalet är visst på nedgång och det är problem med att få ekonomin i balans. Det måste väl ändå finnas bättre alternativ än denna massiva kapitalförstöring. Svenska kyrkan verkar inte må så bra för tillfället. Vad göra? Ta bort de religiösa inslagen? Blir något kvar då? Varför inte fortsätta det arbete som Jesus inledde? Ta hand om fattiga, sjuka och utslagna människor. Människor som dagens politiker sparkar på.

Jag hoppas vi slipper se någon kyrka sprängas i luften. Det måste finnas alternativa användningar för de flesta. Många går ju att göra om till bostäder t ex.

På återseende

/Torbjörn

Jag stod på Sergels torg och såg månens baksida

Jag stod på Sergels torg på lördagen och såg månens baksida. Avståndet var bara ett par meter så det var inga problem att få en bild med min Minoltazoom 28-135 mm. Förutom månens baksida kunde man titta på utställningen Reclaim Photography och någon slags snowboard-happening vid namn Frontline Railjam. Man åkte nedför två ramper och sedan skulle man hoppa upp och glida nedför två ledstänger som leder ned till plattan. Inte så lätt men några klarade det galant.

Att fotografera månens baksida visade sig vara lätt som en plätt

Reklambilder har ju länge tagit plats i det offentliga rummet

Idén med Reclaim Photography är att även ge plats åt vardagsbilderna i det offentliga rummet. I dag dominerar reklambilderna utrymmet till nästan 100%.

Här är Bernt Carlzons bilder och i bakgrunden monteras bilder för fullt. Se utförligt reportage i Carlzons blogg.

En snowboardåkare måste hålla järnkoll på både utrustning och kläder

Publiken började strömma till och de bästa platserna intogs snabbt

Snö, eller förmodligen isavskrap från Hovet m fl ställen, hade forslats dit med lastbil.

Arrangörerna hade ett styvt jobb med att få snön på plats

Så här kunde det se ut från min inträngda position

Blomsterflickan gled fram mellan åskådarna

Det blev en händelserik dag som började med fotofika i Uppsala och som slutade på Sergels torg med trevliga arrangemang och trevliga människor.

På återseende

/Torbjörn

Min nya bok är klar

Under dagen har jag gjort en ny bok på Blurb. Jag har redan berättat om den i min förra blogg. Bilderna till boken var i stort sett klara så det var bara att hitta lämplig design för omslaget och sidorna i boken. Blurbs program är lättjobbat och det går ganska snabbt att göra en bok. Ska man förutom bilderna även skriva en hel del text tar det naturligtvis mycket längre tid.

Har ni lust att titta så finns den här.

Går man på stan så ser man massor med föreställningar. Det är bara dekoren som skiljer. Och skådisarna förstås.

På återseende

/Torbjörn