Moderna hus

Moderna hus har i regel både vatten och avlopp.

Bilder finns överallt, fast somliga tål inte torka.

På återseende

/Torbjörn

Att spela nyckelharpa är inte helt ofarligt

Jag besökte Spelmansstämman, som har Erik Sahlströms namn, i Vendel i går. Det var en fantastiskt upplevelse. Det kommer mer om den i en senare blogg. Nu vill jag bara visa att det finns vissa risker förenade med att spela nyckelharpa. Stråken måste hållas i strama tyglar annars kan det gå illa. 

Nära ögat

Faror lurar överallt. Även i ett spelmanstält i Vendel.

På återseende

/Torbjörn

Unga, psykopatiska män utan minsta gnutta empati

Var kommer alla dessa unga psykopatiska män i från, som inte verkar ha ett uns av empati i kroppen? En berättigad fråga dagen efter de ofattbara händelserna i Norge. Är de födda sådana eller är det omgivningen som skapar de här monstren? Psykopater är ju mästare på att dupera människor i olika sammanhang men om ett litet barn uppvisar en onormal känslokyla inför sina kamrater borde det väl märkas ganska tidigt i åldrarna och kanske kunna rättas till. Det ligger naturligtvis ett mycket stort ansvar på förskola och skola att se alla barn och upptäcka avvikelse av det här slaget.

Det kan ju också vara så att de här dragen utvecklas senare i livet, kanske under den känsliga puberteten och blommar ut först därefter. Jag vet inte vad aktuell forskning säger men en sådan här dag känner jag bara en stor förtvivlan, men också rädsla, för vad visssa självupptagna, sjuka människor kan ta sig till med. En annan sak man undrar över är hur lätt det verkar vara att skaffa avancerade vapen. Den här mannen i Norge var med i en skytteklubb och där använder man väl knappast den här typen av automatvapen?

Jag skulle egentligen ha åkt till Bellmanfestivalen på Skansen i dag men lusten infann sig aldrig. I stället har jag lyssnat på radio och tittat på TV hela dagen och känt en stor klump i halsen när bilderna från Utöya visas. 

Vi måste alla ta ansvar för våra barn och visa att vi bryr oss om deras välbefinnande

Hur ska vi förhindra att sådana här monster utvecklas? Jag är övertygad om att allt arbete börjar med barnen. Tiden med våra barn får vi aldrig tillbaka och vi bjuds ingen andra chans. Vi måste alla se till att det samhälle vi bygger tillsammans alltid ska ha barnens bästa som ledstjärna.

På återseende

/Torbjörn

Det har kommit en buss med japaner

Jag är på väg till Fåfängan för att äta lunch och går via Fjällgatan, vilket senare skulle visa sig vara en rejäl omväg. När jag precis kommer upp till Per-Anders Fogelströms-utkiksplats stannar några turistbussar och ut väller japanska turister, alla med kameror i händerna, och föreställningen kan börja. För en föreställning är det. Allt verkar välplanerat. Snabbt ställer man upp sig, man byter kameror med varandra och det fotograferas. Alla är glada och trevliga och jag gör allt för att inte stå i vägen. Men trots mina ansträngningar lär jag dyka upp i ett antal japaners fotoalbum vad det lider :-).

Lite tafatt tar jag lite bilder från magnivå med kameran hängande om halsen. Jag är överraskad av den plötsliga anstormningen och har inte gjort lämpliga förinställningar. Det är mycket motljus så jag borde ha kompenserat exponeringen med några snäpp men det glöms bort. Jag använder den "breda" autofokusen och den brukar så gott som alltid fungera i sådana här sammanhang. Stillsamt vandrar jag igenom hopen och försöker ta en genväg genom Erstaparken men blir upplyst av en trädgårdsarbetare att det inte går och måste vända tillbaka. Efter ytterligare en stunds traskande och klättrande sitter jag så uppe på restaurang Fåfängan. Det är första gången för mig och jag njuter en stund senare av den goda maten och den vackra utsikten.

Vår huvudstad är mycket vacker sedd från Fjällgatan och Fåfängan. Man förundras över allt vatten som flyter igenom och omger staden. Många turister gör nog detsamma.

På återseende

/Torbjörn

Vi kom i tid till kaffet men för sent till Runo

Jag hälsade på min svärfar Evert i Lycksele några dagar. Han är på sitt 84:e år men är otroligt vital och pigg. Dagliga långpromenader och gymnastik är hans recept för att hålla sig i trim. Och så musik. Han älskar jazz- och folkmusik. Vi pratade, promenerade och gjorde utflykter. En dag åkte vi till Ekorrträsk för att hälsa på Rolf och Lena. Evert hade i många år ett fritidshus i Ekorrträsk och Rolf och Lena var de närmaste grannarna. Här har min familj tillbringat många somrar men nu är huset sålt så den tiden är förbi. Ekorrträsk ligger drygt två mil söder om Lycksele längs efter vägen till Hällnäs och Vindeln. Rolf visar upp sin fina, nybyggda veranda och efter ett tag kommer kaffekopparna fram och snacket är i full gång. Evert, med sitt fantastiska minne, berättar och vi andra lyssnar och trivs. Huskatten hör oss prata och kommer förbi och hälsar.

Efter ett tag går vi ut i solskenet och Rolf berättar om planerade byggprojekt. Evert visar några av de gymnastikrörelser han gör varje dag och sedan tackar vi för kaffet och åker vidare mot Vindeln. Där besöker vi en restaurang och beställer "dagens tips" som visar sig vara fläskfilé med potatisgratäng och Hawaiisallad. 

Vi tar Blå vägen tillbaka vilket visar sig vara ett felval. Vägen är uppriven på många ställen p g a vägarbeten och det går långsamt fram. 

Evert är i berättartagen 

Huskatten undrar vilka vi är

Evert visar en del av sitt gymnastikprogram

På kvällen planerar vi för nästa dags utflykt och jag föreslår att vi åker till Rödingträsket och hälsar på mannen som vi köpte fiskekort av och som bodde tillsammans med sin fru mitt ute i ödemarken i ett hus som var så vackert inrett att man baxnade. De hade två pojkar, plus eventuellt en flicka, som hade flyttat hemifrån för länge sedan men deras rum var i precis det skick som när de flyttade hemifrån. Det är många år sedan nu men jag har aldrig glömt det här stället och den vänlige mannen som alltid blev så glad när vi kom och som bar fram ved till sjön så att vi kunde grilla korv och koka kaffe.

Runo E.

Han heter Runo E. säger Evert efter ett tags funderande. Han kollar i telefonkatalogen men kan inte hitta hans namn där. Trots det bestämmer vi oss för att åka dit han bodde. Runo E. var nyodlare och odlade upp myrmark i södra Lappland. Sune Jonsson har i en bok skildrat dessa människors vedermödor och Runo med familj finns med på bild i boken. Vi har båda ungefärliga minnesbilder av hur man ska köra men vi kör fel hela tiden och hamnar på de mest underliga ställen. En kille kommer gående på vägen och vi frågar om han känner till var Runo E. bor. Vi får veta att vi kört alldeles för långt och vänder tillbaka. När vi nästan börjat ge upp ser vi plötsligt skylten Rödingträsket som vi helt enkelt hade kört förbi. Efter ett litet tag ser vi huset. Vi kör fram på gården och kliver ur. Ingen människa syns till och huset verkar öde. Plötsligt hörs hammarslag. Det kommer från ett litet hus en bit bort. Vi går dit och fram kommer två karlar som håller på att bygga ut en sommarstuga.

Vi konstaterar att ingen är hemma i det fina huset

Vi hälsar på karlarna och berättar varför vi är här.

- Pappa gick bort förra året, säger den ena mannen som presenterade sig som Erland.

Erland, i mitten, berättar om mötena med Sune Jonsson

Vi kom för sent till Runo men vi får träffa en av hans två söner och det känns väldigt fint. Erland bor utanför Stockholm men har byggt en stuga alldeles i närheten av föräldrahemmet. Här jagar och fiskar han. Han berättar att han och brodern beslutat att huset de båda växte upp i ska stå orört precis som det var en gång. Han berättar också om de två mötena med Sune Jonsson. Första gången på 60-talet och andra gången uppföljningen på 90-talet.

-I kväll blir det tjäder, säger Erland

Vi tackar för oss och går tillbaka till bilen. Jag tänker på det fint inredda huset, på pojkarnas rum och den alltid så vänlige Runo. Jag tänker också på tiden som rusar iväg med sådan fart. Runo är död, liksom hustrun, som jag glömt bort namnet på, pojkarna har blivit "stora". Inte så konstigt egentligen. Det är nog 25-30 år sedan jag var här senast.

På återseende

/Torbjörn