Bron

Broar över mörka, strömmande vatten var länge en näst intill skräckupplevelse för mig. Jag minns när jag som barn var ute på promenad med familjen och måste passera den gamla riks 13-bron över Hamrångeån. Under bron forsade den vilda och svarta ån och jag var säker på att den skulle ta både min familj och bron med sig. Inget hände naturligtvis men olusten höll i sig i många år. Kanske berodde det på att jag som mycket liten ramlade i den mycket ymniga bäcken en bit ifrån vårt hem. Lyckligtvis lyckades min bror och en lekkamrat få upp mig.

Bron nummer ett för mig var länge Sandöbron över Ångermanälven. Man hörde bekanta berätta hur hemsk den var att köra över. Den var jättehög och när det blåste svajade den. Tal om att den var sliten och snart skulle rasa hördes också. Rasat hade den ju gjort redan 1939 när man höll på med gjutning av bron och 18 personer fick sätta livet till. Nåja, bron stor fortfarande kvar och är en mycket vacker skapelse. I dag har den förlorat mycket av sin betydelse i och med omdragningen av E4 och byggandet av Högakustenbron. Första gången jag passerade bron var 1969 och sedan dess har det skett massvis med gånger. Trots att Ångermanälven med sitt mörka, strömmande vatten mäktigt flyter fram under dess vackra valv.

För länge sedan visade SVT en film om fotografen Lennart Olson. Han var bl a en mycket skicklig brofotograf. Den teknik han ofta använde sig av var gummitryck och i filmen fick vi se hur den omständliga processen går till. Olson avled häromåret och det skulle vara en fin gest av SVT att visa den här filmen igen som en hyllning till en riktig mästare. 

På återseende

/Torbjörn

Jag drar norrut

Har lite semester nu och planerar att göra en biltur norrut. Min svärfar börjar bli gammal så det är läge att avlägga ett besök och samtidigt hälsa på svåger och svägerska. De bor alla i Lycksele så det blir en bit att köra. Kanske gör jag en tur genom Jämtland och Dalarna på hemvägen för att hälsa på lite vänner och bekanta. Semestertider passar bra för sådana besök tycker jag. 

Tar E:fyran upp till Sundsvall och sedan blir det antingen vägen förbi Kramfors och Sollefteå, det var längesedan jag åkte just den biten, eller så blir det vägen över Liden och Bispgården och vidare förbi Sollefteå, Junsele, Åsele och så Lycksele. I Lidens gamla kyrka gifte jag mig förresten en gång i tiden. Den här vägsträckningen längs Indalsälvens dalgång kan jag verkligen rekommendera. Det är visserligen en mäktig upplevelse att köra över Högakustenbron men det är inte så kul med racet och trafiken efter E:fyran. Det går betydligt långsammare efter de andra vägarna och det är lättare att stanna till för att fika och sträcka på benen. När jag kommer till Näsåker brukar jag alltid åka ned till Nämforsen och fika och titta på de fantastiskt fina hällristningarna. Rekommenderas starkt!

Någon som läser har kanske tips på andra färdvägar och sevärdheter? 

De här har redan dragit

Pojken står mitt bland runorna vid Nämforsen

Bilden på pojken och runorna ovan är tagen vid midsommar 2007. Jag stannade nere vid älven och drack kaffe och sedan gick jag ut på hällarna för att titta på runorna. En tysk familj stannade och fikade och den lille pojken rusade ut på hällen och stod som förstenad där han betraktade runorna och älvens framfart. 

På återseende

/Torbjörn

Uti min hage

Jag lämnar för tillfället jakten på det avgörande ögonblicket bland stadens gator och torg och beger mig till hagen endast 300-400 meter hemifrån. Där jag bor nu fanns tidigare en bondgård med omgivande åkrar och hagar. Åkermarken finns fortfarande kvar och brukas till största delen. En del har avyttrats till odlingslotter som sköts om av en särskild förening. Tidigare hade jag en odlingslott men tröttnade på fighten med den uppländska leran ;). 

Radhusen där jag bor byggdes 1976-78 och redan då var verksamheten på gården nedlagd sedan länge. En lustighet i sammanhanget är att jag köpte radhuset 1997 av två systrar i 85-90 års åldern som hade ärvt den gård som sedan kommunen köpte in och lät bygga 88 radhus på 1976-78. Systrarna hade radhuset i drygt 20 år men bodde nästan aldrig där utan i en omodern liten stuga intill sjön Valloxen. De hade inget vatten i den lilla stugan utan cyklade till sitt radhus och hämtade vatten i plastdunkar. Sedan for de tillbaka till stugan igen. 

Det här var tidigare mulens marker och kreaturs och hästars betande garanterade både rik blomning och artrikedom samtidigt som det höll slyet borta. Nu är det länge sedan några djur gick här och betade och skogen har på många ställen tagit överhand. Det är dock glädjande att se att kommunen nyligen har röjt och öppnat upp den gamla hagmarken. Många träd står ringbarkade, och dödsdömda, vilket tyder på att ytterligare utgallring är planerad.

Porten till bondens åker

Den här entrén kan också användas

Så här ser en modern åker ut. Ingen höhässja så långt ögat kan nå

På väg till hagen passerar jag den här kramgoa tallen

Väl framme i hagen ser jag några ungdomar rida nedanför på åkern

Här finns en hel del fina björkar

En liten ek försöker etablera sig

Här har det röjts och gallrats för att släppa in ljus och luft

Björken gör sig lika fint i grönskan...

...som mot den mörkare skogen

En dödsdömd bredvid en som skonats

Här fler som delar samma öde

Här har man dock i rent okynne rivit upp ett sår i björkens stam

Alla träd är inte formfulländade men de kämpar på så gott det går

Den gamla ekens grenar skjuter ut liksom betar ur en elefant

Till slut faller även det ståndaktigaste trädet

Den ruttnande stubben ger ännu en tid skydd och utrymme till en mängd olika livsformer

En liten ormbunke har hittat sin nisch vid sidan om stubben

Här slingrar sig åkern ytterligare en bit ned mot sjön Valloxen

Här tar min korta vandring i den lilla hagen slut. Jag hoppas att kommunen inte upplåter marken för bostadsbyggande på länge än så att vi som bor i närheten får uppleva resultaten av gallring och röjning ytterligare en tid.

På återseende

/Torbjörn

Visa vid midsommartid

Ja, så har sommaren kommit till halvtid och midsommaraftonen står för dörren. Midsommar ska naturligtvis firas utomhus i glada vänners lag med god mat och dryck och gärna med svensk folkmusik i bakgrunden. Vi har mycket fin folkmusik, här inkluderar jag visorna också, i det här landet och den passar särskilt bra att lyssna till på sommaren. I musiken och visorna finns ofta en underton av vemod. Kanske för att den svenska sommaren är så kort och att mörkret redan har börjat knapra in på ljuset. Förra året firade jag midsommar på Skansen i strålande solsken men i år ser det ut som om solen firar midsommar någon annanstans. När jag skriver dessa rader vräker regnet ned utanför mitt fönster. Jag är hemma från jobbet p g a yrsel och ska till vårdcentralen på em. I morgon kväll lär jag dela den åkomman med en mängd andra glada människor ;-).

"Visa vid midsommartid" är bland de finast visorna vi har tycker jag. När jag gick i skolan var jag med i skolkören och då sjöng vi den bl a. Stråk av det svenska vemodet kan höras i mollpartierna. 

Prova något annat till sillen i midsommar. Varför inte kolbullar?

Till efterrätt blir det naturligtvis glass och jordgubbar

Efter all mat passar det bra med lite gammaldans

Gammaldansen gör dig på gott humör – ja, rent av salig

Och du, kör försiktigt i midsommar

Jag önskar er alla en riktigt skön midsommar, även om det råkar bli regn och rusk. Lyssna på den fina visan "Visa vid midsommartid", här i en gammal fin inspelning med Busk Margit Jonsson.

På återseende

/Torbjörn

De små, korta mötena är liksom kryddan i anrättningen

Vi har alla våra olika sätt att fotografera. Jag tycker om att strosa runt på stan med min kamera. För det mesta är det Stockholm det handlar om men det kan hända i Uppsala också eller i någon annan stad som jag för tillfället besöker. Det kan bli långa promenader under flera timmar, eller så mutar jag in ett mindre område och släntrar runt där. Ibland stannar jag till på en plats och inväntar motiven men jag måste erkänna att jag inte har utvecklad någon större finess inom det här området, men jag jobbar på det. Ibland uppstår korta möten, helt oplanerat, med främmande människor och samtalet rullar igång. För mig är de här små, korta mötena liksom kryddan i anrättningen. Det blir kanske inte mycket sagt men oftast skiljs vi åt med ett må-bra-leende på läpparna.

När man rör sig på stan nu på sommaren ser man ganska ofta möhippor lite här och där. Det kan vara stora sällskap som drar runt eller bara några stycken. För ett tag sedan stötte jag på en liten möhippa som bara bestod av två personer. Jag misstänker att det fanns fler deltagare runt om på stan för den här hippan hade vätskekontroll vid Slussen och då fick jag några ord med ungmön ;)

Här drar möhippan fram. Det är osäkert om damen till vänster är med

Vem är den lyckliga, frågar jag?

Ja, det ska väl vara jag det, säger hon och brister ut i ett Stomatolleende. Jag önskar henne lycka till och släntrar vidare, med ett leende på läpparna

Räds inte de korta mötena med främmande människor. Det handlar naturligtvis om att visa respekt och intresse för den du möter. Då kan det bli riktigt roligt.

På återseende

/Torbjörn