En essä om blåsippor, en sädesärla och Leonard Cohen

"A photographic essay is an attempt to cover a topic with a linked series of photographs" kan man läsa i Wikipedia. Väl medveten om att det finns många väldigt duktiga makrofotografer här på FS så försöker jag mig på en liten "essä" om blåsippor. Låt mig säga på en gång att jag tycker det är väldigt svårt att få till bra bilder på blåsippor. Ljuset ska naturligtvis vara det rätta. Det är också bra om det är någorlunda vindstilla. Sedan är det inte så dumt heller om det är torrt på marken för det blir ett evigt krälande och krypande. För ett par dagar sedan gjorde jag en utflykt till Gredelby hagar, ett naturvårdsområde här i Knivsta. Det var fortfarande ganska blött på marken och det blåste kraftigt i byarna men solen sken och när jag tog paus för en kopp kaffe kunde jag följa den bruna kärrhöken när den jagade över Trunsta träsk.

Man får bestämma sig när man fotar blommor i makro. Vill man i första hand skildra blomman och den biotop den lever i eller vill man förmedla en känsla. En kombination av de två förhållningssätten är naturligtvis också möjlig. För mig är det nog vanligast med det första förhållningssättet.

En blåsippa är nästan vackrast bakifrån, genomlyst av solen. Foderbladen är vackra med sitt nätverk av nerver.

Nyutslagna blåsippor i rätt belysning har en härligt blå färg

Hur många flikar ska kronbladen ha? Här varierar det mellan sju och nio

En typisk blåsippstuva

Likt Ikaros, som flög för nära solen, har den här sippan också blivit bränd

Hur mycket ska man städa på platsen? Jag städar väldigt lite

Likt parabolantenner söker sipporna sina egna solkanaler

De unga kommer med stormsteg. Friska och fräscha

Ni som läst så här långt undrar säkert hur det blir med den där sädesärlan och Leonard Cohen. Då kan jag lugna er med att essän om blåsippor är slut och nu kommer det andra.

Jag satte mig ned bakom en sten för att få lä och tog mig en kopp kaffe. Då hörde jag ett läte bakom mig. En sädesärla satt på en sten och kvittrade. Jag försökte locka den till mig genom att kasta en brödbit. Inte intresserad. Då försökte jag vissla. Den enda låt jag kom på var Leonard Cohens "Sister of Mercy" så det fick bli den. Minnsann blev den inte lite nyfiken.

Den t o m tar några danssteg

Nu har den pejlat in mig

Till slut kunde den inte hålla sig längre. Den har landat framför mina fötter. Fast ändå lite för långt borta

Den börjar genast putsa sig och göra sig till

Den sträcker på ena benet och vingen och burrar upp sig och jag fortsätter vissla "Sisters of Mercy"

Så stannar den till. Det verkar som om den vill säga: "Kan du ingen annan låt?" Den har tröttnat på Cohen och mig och flyger sin väg

Jag har haft en trevlig eftermiddag med blåsippor, brun kärrhök, solsken och en nyfiken sädesärla. Också kaffe förstås. Jag dricker ur det sista, packar ryggsäcken och beger mig hemåt.

Till alla älskare av Leonard Cohen, och då inkluderar jag även kännare bland arten sädesärlor, kommer här en inspelning av "Sisters av Mercy" från 1972 med Leonard Cohen .

På återseende

/Torbjörn

Centralstationen i Uppsala

Den nya centralstationen i Uppsala invigdes den 12 april. Många människor hade kommit och de bjöds på underhållning av den fyndige ståupparen Lasse Eriksson och kören Tonprakt som sjöng specialskrivna låtar med texter från verklighetens tågresande. Jernhusens informatör Cajsa Lindgårdh ledde invigningen som förrättades av Jernhusens vd Per Berggren, med benägen hjälp av barn från Vildrosens förskola. Per Wåhlin från arkitektfirman Wåhlin arkitekter, som ritat centralstationen, berättade lite om ideerna bakom tillkomsten av den nya centralstationen. Mattias Klum talade kring sitt resande med bl a tåg och hur viktigt det är med väl fungerande tågstationer. Jag var förbi en stund mitt på dagen. Senare på eftermiddagen invigdes två konstverk av den brittiske konstnären Tony Cragg och det bjöds på mer underhållning.

Här kommer en bildkavalkad från invigningen.

Gamla centralstationen

Nya centralstationen

På återseende

/Torbjörn

Vi har gått in i väggen - och några till

Strosar runt på stan i det vackra vädret i avvaktan på invigningen av Uppsalas nya centralstation. Ett gammalt par sitter på sina rollatorer och solar sig. Det ser så skönt ut och jag försöker komma i bättre läge för en bild. Helt plötsligt reser de på sig och ska gå därifrån. De bökar några sekunder med sina rollatorer och jag hinner precis slänga iväg ett skott innan de vänder om.

Vi har gått in i väggen

Cyklar som väntar på sina ägare kan man se överallt på stan. Jag noterade i vintras att många cyklar låg på Fyrisåns is. Förmodligen kommer de att plockas upp vid den årliga årensningen i sommar.

Sommarsadel. Ganska genialisk egentligen. Idealisk vid regn. Blir aldrig våt.

Med värmen kommer också cyklisterna fram. Det finns ju de som cyklar året om förstås men den stora massan väntar tills snön är borta.

Flicka med cykel

Vid Stora torget sitter många och väntar på bussen i solskenet.

Man med mobil

På återseende

/Torbjörn

Tri-x höga visa

Det är många här på FS som lovordar Tri-x egenskaper. Både de som jobbar helt analogt, dvs analog kamera, filmframkallning och traditionell kopiering i mörkrum och de som scannar filmen i stället för att kopiera i mörkrum. Jag övergav den analoga fotografin för 4-5 år sedan men det händer att jag scannar gamla dior och svartvita negativ. De som jobbar ned Tri-x enligt ovan påstår att deras resultat blir helt överlägset de som fotograferar digitalt och konverterar till svartvitt i t ex Silver Efex Pro. Själv har jag ingen uppfattning om saken. Jag skaffade Silver Efex Pro för ett tag sedan och tycker att det är ett mycket användbart program. Nu har jag konverterat några bilder i Silver Efex Pro och använt Tri-x-filtret. Inga övriga justeringar. Bilderna är obeskurna och mycket små justeringar har gjorts. Exponeringen har naturligtvis justerats vid RAW-konverteringen. Måttlig skärpning har gjorts med Highpass-filtret. Men annars har jag bara i några fall dragit mycket lite i Brightness och Contrast i PS. Vad tycker ni om resultatet?

På återseende

/Torbjörn

Den lilla flickan

1986-1996. Just så stod det. På gravstenen på den lilla kyrkogården utanför Uppsala. Hon var bara tio år när hon dog. Tio år. Livet hade knappt börjat så var det slut. Den lilla flickan tyckte om hästar. Det kan man se på gravstenen där en hästprofil är inristad. Under en enbuske vid sidan av graven ligger en liten, blå, sliten trähäst. Säkert en leksak från flickrummet. När jag står vid graven funderar jag på vad som hänt henne. Sjukdom? Olycka? Kanske ramlade hon av sin ponny och slog huvudet i en sten? Eller, såg hon inte bilen när hon sprang över vägen ivrig att få komma till stallet? Många frågor men jag får inget svar där jag står och tycker att det är ledsamt med döden. Alltid. Men kanske speciellt när den drabbar små barn. Man lever ju så kort tid och är död så fruktansvärt länge.

Jag tänker på min yngste grabb när jag står där. Han föddes 1987 och är i dag en vuxen man som studerat, jobbat, rest ut i världen och som nu temporärt bor hos mig . I morgon ska han på jobbintervju. Han har också varit och tittat på en lägenhet. Helt normala aktiviteter när man är född 1987. Eller 1986. Den lilla flickan hann kanske börja i fjärde klass. Hon hade börjat läsa engelska: "Hallo Bill! How are you? I am fine, thank you. How are you? I am fine to." Hade hon fått leva hade hon i dag varit 24 år och kanske blivit mor för första gången.

Jag befann mig på kyrkogården mest av en slump, även om det händer att jag besöker kyrkogårdar när jag kommer till en främmande plats. Det var ju den gäckande aspen som jag var ute efter. Lekande aspar ska ju vara något fantastiskt att få se. Jag går ned till forsen och konstaterar att det är väldigt mycket vatten. En kvinna kommer gående över bron och jag frågar henne om aspen börjat leka. "Nej, det är alldeles för mycket vatten", svarar hon. "Dessutom har det varit för kallt", fortsätter hon.

Jag sätter mig på trappan till den gamla klockstapeln och tar fram kaffetermosen och mina smörgåsar. Ljudet av kaffe som rinner ur termosen gör mig än mer kaffetörstig. Naturligtvis doppar jag smörgåsen i kaffet. Nu när ingen ser mig. Det är så gott. Föräldrar kommer i sina bilar på vägen nedanför för att hämta sina barn som går i förskolan längre in efter vägen. Efter kaffet strosar jag runt på backen och upptäcker några blåsippor som vågat sig upp. Jag upptäcker också en hög av begagnade gravstenar som gjort sitt. Gravkontrakten har gått ut.

Den lilla flickan tyckte om hästar

En gammal, sliten, blå häst låg under en enbuske bredvid graven

Det var egentligen en ren slump som gjorde att jag befann mig på kyrkogården

Det var alldeles för mycket vatten i ån

"Här kokar det av fisk när aspen leker", sade kvinnan jag mötte på bron

Jag slog mig ned på trappan till den gamla klockstapeln och drack mitt kaffe

Några blåsippor hade vågat sig upp

Begagnade gravstenar låg bland fjolårsgräs och höstlöv

När jag satt i bilen hem kunde jag inte sluta att tänka på den lilla flickans öde.

På återseende

/Torbjörn