Ögon-AF i 2D

Testar ögon-AF på mitt porträtt av den somaliska kvinnan som hänger på väggen i vardagsrummet (tyvärr något dammig). Fokuserar lika bra som IRL och 3D – och konstigt vore väl annars.

Avfotograferat med Sony A7RIII, som lanserades 2017. Den visar ännu inga ålderskrämpor, till skillnad från fotografen.

På återseende

Torbjörn

Gesällen/Gråvinter

Gråväder med snöfall. Det kan väl aldrig gå. Nej, ska man fotografera snö ska det vara solsken och använder man svartvit film bör man överexponera ett par steg så att snön inte blir grå. Så står det skrivet och det är nog i de flesta fall sant. Den här dagen lyste solen med sin frånvaro men jag dristade mig trots det ut för att fotografera. Det kan man ju göra i alla väder.

Fast i det här ljuset blir allting mjukt, ja nästan utslätande. Snön får inte bli för vit då försvinner alla former. Till alla bilder har jag använt APX 100, exponerad efter box ISO och framkallad i XTOL. En billig film som fungerar utmärkt. Kameror jag använt har varit den fina Minolta XD7 med Minolta MD 2.8/28 (näst sista bilden) och den lika fina Minolta Dynax 7 med Tamron 2.8/24-70 (övriga bilder). Ingen Leica eller Contax har använts. Det går lika bra med Minolta.

Motiven är hämtade från Gamla Gefle och i närheten av där jag bor.

Gräv där du står.

På återseende

Torbjörn

Astaire, ett fenomen att minnas

Har precis sett en dokumentär om Fred Astaire. Vilket dansfenomen denne man var. Oöverträffad enligt filmen. Han hade det trögt i början av sin karriär. Såg inte särskilt bra ut. För stora öron bl a. Kunde utseendemässigt inte mäta sig med Hollywoodstjärnorna. Han kunde dansa och röra sig någorlunda tyckte man. Men knappast agera och sjunga. Den bilden av honom skulle dock med tiden förändras och han utvecklades till en enastående dansare, men även sångare och skådespelare. Hans filmer med Ginger Rogers blev oerhört populära över hela världen. Han var ytterst noga med dansstegen och han tränade i månader med sina partners (hade flera, inte bara Rogers).

Han var mycket noga med att kameran skulle vara stilla medan dansarna rörde på sig. Allt för att skickligheten och perfektionen hos Astaire och partnern skulle synas. Han var mycket tunn, och inte alls så atletisk som t ex Gene Kelly var. Men man undrar var han fick styrkan och balansen från? Den var något enastående.

Varför skriver jag det här om Fred Astaire? Jag är inte särskilt intresserad av dans. Men jag uppskattar goda prestationer och skickligt hantverk. Oavsett vad saken gäller. Dans, foto, idrott, musik, måleri etc. 

Man såg de här filmerna för länge sedan på TV. Det var innan färg TV kom och allt sändes i svartvitt. Det svartvita framhävde det drömlika i Astaires filmer och det såg verkligen snyggt ut. Det tycker jag än i dag.

När han blev äldre tog skådespeleriet över och han dansade mera sällan. Han blev även här mycket skicklig. En sann mästare.

Tyvärr är han nog bortglömd av de flesta som växer upp i dag. Detsamma gäller många andra gamla mästare inom andra genrer. Synd tycker jag.

Vad har den här bilden med Astaire och hans dansande att göra? Inte mycket kan tyckas. Men kanske en slags robusthet och balans? Bordet och stolarna står stadiga mot marken trots nedtyngda och snedbelastade av snö. Gjutjärn står pall för det mesta. Dessutom gör det sig bra på bild. Både i färg och svartvitt.

Detta om Fred Astaire.

På återseende

Torbjörn

Gesällen/Ett öppet fönster gör skillnad

En fasad med stängda fönster är kanske inte så spännande. Ett öppet fönster gör skillnad. Fasaden lever upp och ser mer inbjudande ut. Mer levande. Där inne finns människor som bor där, eller verkar där. Kanske t o m en professor.

Jag har själv suttit i det här gamla huset vid ett flertal tillfällen när jag studerade statskunskap i Uppsala. Bl a fanns här ett jättearkiv med tidningsurklipp som kom till användning under någon av kurserna. Kan inte tänka mig att det finns kvar i dag i den här formen när allt är digitaliserat. En fin byggnad är det Skytteanum med sitt karaktäristiska valv.  

Skytteanska professuren är en professur i vältalighet och statskunskap, ursprungligen i vältalighet och politik. Professuren, som inrättades vid Uppsala universitet av Johan Skytte 1622, är troligen den äldsta i statskunskap i världen (Wikipedja). Det här är universitets enda tjänstebostad för professorer.

Li Bennich-Björkman är den första kvinnan som är innehavare av professuren (2008).

På återseende

Torbjörn

Gesällen/I gamla fotspår

Det är bråttom och som barn är det inte alltid så lätt att följa med en vuxen i svängarna. Då kanske det går lättare om man går i gamla fotspår efter en vuxen. Sett från min balkong.

Man ser mycket från en balkong på tredje våningen. I närheten ligger en förskola och det är ofta gångtrafik här. Men inga bilar. När jag flyttade hit för drygt åtta år sedan tyckte jag att det var lite jobbigt att bo så högt upp. Tidigare har jag bott i villa och radhus och har haft markkontakt och lätt kommit i kontakt med människor omkring mig. Nu var situationen en helt annan. Med tiden har jag vant mig och det finns andra fördelar med att bo högre upp. Utsikten är förstås en helt annan. Man ser vad som händer i flera riktningar. Dessutom känns det säkrare att bo några trappor upp. I fastigheten jag bor i finns på bv enbart en gästlägenhet.

Att gå i gamla fotspår kan också kännas tryggt. Någon har gått här förut, då gick det bra och det gör det säkert den här gången med. Beprövat liksom. Det kanske inte är så spännande att hela tiden gå i gamla fotspår. Varför inte prova något nytt?

Det tar emot att bryta mot gamla vanor – även när det gäller fotografering. Man tenderar att bli bekvämare när man blir äldre och det är lättare, och möter minst motstånd,  att fortsätta göra som man alltid har gjort. Så kände även jag när jag 2005 började fotografera digitalt. Det var så mycket nytt och annorlunda. Mycket att lära sig, både vad gäller kamera och dator. Men man har med tiden lärt sig, och det slutar aldrig. Fullärd blir man aldrig. Roligt har det varit hela tiden. Fototekniken i dag är fantastisk. Även om man bara behärskar en liten del så blir resultaten oftast mycket bra. 

Fast ibland känns det också roligt att hoppa tillbaka i gamla fotspår. Jag fotograferar ofta analogt parallellt. För att det ofta också blir väldigt bra, men också för att hela processen är mer hantverkslik. Det gillar jag. 

Så jag fortsätter att gå i nytrampade fotspår men tvekar inte att kliva åt sidan och går i gamla fotspår. Båda leder framåt.

På återseende

Torbjörn