Turkos

En märklig syn uppenbarade sig när jag strosade Österlånggatan fram. 

Uppenbarade sig samma syn för henne också? Det är frågan som aldrig blev ställd. Vi får leva med den ovissheten.

Man får inte alltid svar på sina frågor och många frågor blir aldrig ens ställda.

På återseende

Torbjörn

Hässjornas tid

Kulturlandskapet förändras hela tiden. Förr såg man höhässjor i olika utföranden överallt på åkrarna. I dag är de borta och har ersatts av inplastade höbalar som ligger utspridda likt gigantiska jag-vet-inte-vad. Slåttern var förut resurskrävande. Det krävdes mycket folk för det var bråttom att få in skörden innan det blev dåligt väder. Sedan höet slagits och samlats skulle det räfsas ihop och med hjälp av högaffeln placeras i hässjan på tråden eller på stången. Hässjorna på bild fanns i byn Ekorrträsk som ligger några mil söder om Lycksele på vägen mot Vindeln. Mina svärföräldrar hade ett fritidshus i byn och vi tillbringade många somrar där. Ibland hjälpte vi bonden att hässja hö och då bjöds vi på kaffe och limpsmörgås med tjocka skinkskivor på. Den andra bilden är den utsikt vi hade från köksfönstret.

Bilderna är från 1975 och filmen var Kodachrome 25. Kameran jag använde, den enda jag ägde, var Pentax Spotmatic. Här med 35 mm vidvinkel. På den tiden hade jag bara två objektiv, 85 mm och 35 mm.

När jag sitter och skannar de gamla diabilderna är det många minnen som väcks till liv och jag är väldigt glad att jag tog de här bilderna en gång i tiden. Kanske någon blev irriterad eller fundersam över varför jag alltid drog omkring med min kamera i alla sammanhang. Passioner kan ta många uttryck. För mig blev det fotografering. Att en bild blir till är lika fascinerande i dag som när jag började fotografera. Den fascinationen upphör nog aldrig.

På återseende

Torbjörn

Man med åror.

Året är 1972 och jag strosar ändes (som de säger i Uppsala) Fyrisån. En man kommer gående med ett par gröna åror över axeln. Ekan är också grönmålad. Många gamla hus fanns det här vid Svartbäcksgatan på den tiden. I dag är de flesta rivna.

En bild säger mer än tusen ord. Visst är det så. Inte ett enda ord behövs egentligen. Så här såg det ut på den här platsen 1972.

På återseende

Torbjörn

Midsommarafton och fullt i stugorna

På återseende

Torbjörn

Krumeluren

De två syskonen går till fotografen för att bli fotograferade. Naturligtvis är de uppklädda och nyfriserade. Man gjorde så när man gick till fotografen på 50 talet. Det är allt lite högtidligt och syskonen är spända och allvarliga. Fotografen försöker att lätta upp stämningen lite grand men det lyckas inte särskilt väl. Det är rena begravningsstämningen. Då kommer fotografen på den briljanta idén att ta fram en kasperdocka. Den brukar han annars bara använda när han fotografera barn, men det är värt ett försök. Han trär dockan över ena handen och gör en krumelur. Och se, nu spricker deras ansikten plötsligt upp i ett leende.

Vips så var fotograferingen avslutad.

Syskonen Rune och Majlis Eriksson. Glasplåt från Arbetarmuseet i Norrsundet. Fotograf Eliel Östlund. Scanner Epson V800.

På återseende

Torbjörn