Fasanfasoner

När jag såg Johnny Erikssons fina fasanbilder i bloggen erinrade jag mig ett möte med en fasantupp när jag reste runt på Öland för en del år sedan. Jag kom farande från fågelmarkerna i Beijershamn och reste söderut. Väldigt mycket fågel och fågelskådare. Själv var jag där mest för att se på. Mitt mål för dagen var Långe Jan längst ned på Ölands södra udde

Jag hade på den tiden inte rätt utrustning för fågelfotografering så jag tog bara pliktskyldigast några bilder på passerande gäss för att visa för mig själv att jag varit där. Reste vidare genom Mörbylånga och såg några hästar som stod alldeles stilla ute i en hage. Det såg ut som alla stod och tänkte djupa tankar. Mycket allvarsamma. Filosoferade liksom.

Precis innan jag skulle köra in i en fin liten radby fick jag syn på fasantuppen. Den stod på en låg stenmur med klargula rapsfält i bakgrunden. Jag var tvungen att åka och vända bilen för muren och tuppen var på höger sida om vägen. Lyckligtvis var tuppen kvar när jag snabbt kom tillbaka. Vevade försiktigt ned rutan och tog fram kameran.

Till en början verkade det som tuppen inte hade lagt märke till mig. Den stod och tittade ut över rapsfältet. Men så vände den vänstra ögat till och tittade, och därefter det högra. Jag var upptäckt. Därefter spatserade han värdigt omkring på muren i all sin prakt. Det siste han gjorde innan han försvann bakom muren var att sträcka upp stjärtfjädrarna högt upp i luften som den ville imponera på åskådaren. I nästa ögonblick var han borta.

Föreställningen var över. Kvar var endast scenen med mur och rapsåker. Jag vevade upp rutan och rullade sakta genom byn.

Nästa Långjanne.

På återseende

Torbjörn

...och långt bort i fjärran en segelbåt...

Öland, där himlen är så hög och ljuset tycks komma överallt ifrån, har jag en ständig längtan till. Många år reste jag dit ensam sedan min hustru gått bort men till slut gick det inte längre. Det blev för ensamt på kvällarna. På dagarna var jag ute och fotograferade. Stannade till på trevliga ställen och åt god mat och fikade. Det finns ju så mycket att se och uppleva på Öland. 

En resa dit i september låter lockande. De flesta turister har lämnat och det är lättare och billigare att få tag i boende. Men det som främst lockar är skördetiden som firas överallt.

Arkivbilder med en 12 MP kamera.

På återseende

Torbjörn

Först café Lido sedan regnbilder och bilder efter regnet

Bilder tagna i regn, eller strax därefter, blir oftast klara och mustiga. Rentvättade liksom med mättade färger. Här överraskades jag av en kraftig regnskur och fick söka skydd under ett takutsprång. Några trotsade regnet och då är det bara att tacka och ta emot. Sedan passerade jag den gamla Drottningbron och tog en bild över Gavleån mot söder.

Innan regnet hade jag varit på café Lido på söder i Gävle och fikat. Ett fint litet café med anor och jukebox.

Alla bilder tagna med Sonys fantastiskt fina PZ 16-35/4. Alla bilder är också tagna på hemmaplan. 

Man ska ju gräva där man står sägs det.

På återseende

Torbjörn

Turkos

En märklig syn uppenbarade sig när jag strosade Österlånggatan fram. 

Uppenbarade sig samma syn för henne också? Det är frågan som aldrig blev ställd. Vi får leva med den ovissheten.

Man får inte alltid svar på sina frågor och många frågor blir aldrig ens ställda.

På återseende

Torbjörn

Hässjornas tid

Kulturlandskapet förändras hela tiden. Förr såg man höhässjor i olika utföranden överallt på åkrarna. I dag är de borta och har ersatts av inplastade höbalar som ligger utspridda likt gigantiska jag-vet-inte-vad. Slåttern var förut resurskrävande. Det krävdes mycket folk för det var bråttom att få in skörden innan det blev dåligt väder. Sedan höet slagits och samlats skulle det räfsas ihop och med hjälp av högaffeln placeras i hässjan på tråden eller på stången. Hässjorna på bild fanns i byn Ekorrträsk som ligger några mil söder om Lycksele på vägen mot Vindeln. Mina svärföräldrar hade ett fritidshus i byn och vi tillbringade många somrar där. Ibland hjälpte vi bonden att hässja hö och då bjöds vi på kaffe och limpsmörgås med tjocka skinkskivor på. Den andra bilden är den utsikt vi hade från köksfönstret.

Bilderna är från 1975 och filmen var Kodachrome 25. Kameran jag använde, den enda jag ägde, var Pentax Spotmatic. Här med 35 mm vidvinkel. På den tiden hade jag bara två objektiv, 85 mm och 35 mm.

När jag sitter och skannar de gamla diabilderna är det många minnen som väcks till liv och jag är väldigt glad att jag tog de här bilderna en gång i tiden. Kanske någon blev irriterad eller fundersam över varför jag alltid drog omkring med min kamera i alla sammanhang. Passioner kan ta många uttryck. För mig blev det fotografering. Att en bild blir till är lika fascinerande i dag som när jag började fotografera. Den fascinationen upphör nog aldrig.

På återseende

Torbjörn