Min första kontakt med en Leica

Min första egentliga kontakt med Leica skedde sommaren 1975. Jag var ute på en cykeltur med Fredrik, då två år, ändes (längs) Fyrisån. Vi gjorde ett stopp på ett ställe för att dricka medhavd saft. Då kom en man paddlande i en kajak. I sittbrunnen satt också en liten pojke. Han stannade till och vi började prata med varandra. Det visade sig att hans namn var Rolf Hamilton och var fotograf på Upsala Nya Tidning (UNT). Han klev ur kajaken och tog med sig sin son till stocken där vi satt. I en rem runt ena axeln hängde en Leicakamera. Vilken modell minns jag inte men det var nog en tämligen aktuell sådan. Själv hade jag min Pentax Spotmatic och en 35:a med mig. Rolf tog min kamera och tog några bilder på mig och Fredrik. (Vid tillfället var jag proppfull med kortison. Det syns på mitt ansikte. Läkarna försökte häva en njurinflammation, som jag dragits med en tid, med chockterapi. Tyvärr visade det sig vara alldeles för sent. Den behandlingen skulle ha satts in många år tidigare. Mina njurar blev förstörda fyra år efter det att bilden togs. Därefter blev det dialys i drygt fyra år och två njurtransplantationer, 1984 och 2000.)

Sedan blev det min tur att ta några bilder med hans Leica på honom och sonen sittande i kajaken. Han instruerade mig kort hur kameran fungerade och det var första gången jag kom i kontakt med en Leica. Jag vred på objektivet tills jag tyckte att bilderna sammanflöt, det var väldigt ovant och inte så lätt, sedan tryckte jag av. När jag tyckte att jag var klar räckte jag över Leican till Rolf. Han tackade och sedan paddlade de vidare på sin färd och jag och min grabb cyklade hemåt.

Innan han for i väg bjöd han in mig till UNT:s fotolabb. Jag åkte naturligtvis dit och fick labbet förevisat för mig. Bl a en nyinköpt framkallningsmaskin där filmen matades in i ena änden och sedan kom ut framkallad och torr färdig att klippas upp. Världens underverk tyckte jag då.

Min film från det här tillfället skickades till Kodak för framkallning och några dagar senare kom den gula asken med Kodachromediorna i pappramar.

Många år senare var jag på en fotoutställning i Uppsala där flera UNT-fotografer ställde ut, däribland Rolf Hamilton. Jag gick fram till honom och kollade på hans mycket fina bilder. Jag frågade Rolf också hur bilderna blev på honom och sonen i kajaken på Fyrisån för ca 25 år sedan. Han mindes inte händelsen helt klart men lovade att han skulle kolla i arkivet när han kommit hem. 

Jag är inte helt säker på att de blev särskilt bra. Mätsökare var något nytt för mig. Nu är ju inte knivskarpa bilder det avgörande för att en bild är bra.

Jag får trösta mig med det.

På återseende

Torbjörn