En återuppväckt plåtslagare

Lite prylar, lite text och alltid bilder

Det är positivt att skanna negativ positivt!

I någon av alla miljarder forumtrådar om att skanna, fotografera av eller på andra sätt digitalisera sina gamla bilder som är gjorda med film skrev nestorn i sammanhanget, Stefan Ohlsson, att det blir bäst att skanna sina svartvita negativ som färgpositiv. Jag snokade runt lite på nätet och fann att en av förklaringarna till att det blir bättre är att skannern då använder alla tre färgkanaler, medans skannerprogrammen annars antingen kör med något slags automatik eller bara använder en av röd, grön och blå.

Jag tyckte detta lät intressant, så jag testade med de två rullar Tri-X jag tagit med lånad Leica M6, och precis fick tillbaks från framkallning. Jag har använt Vuescan för själva skanningen, och där har jag i princip bara valt Color Positive, med något slags generell färgprofil. Bilderna är alltså skannade i färg (med Profoto RGB som omfång tror jag).

Efter skanningen importerade jag TIFF-filerna till Lightroom, och då ser det ut så här:

Genom att sedan vända tonkurvan i Lightroom blir det lättare att se hur bilden ser ut, fast det blir lite klurigt när man drar i histogrammet, eller reglagen för högdagrar eller svärta eftersom allt blir tvärtom ...

Som ni ser blir det en ganska kontrastlös bild, och i mitt fall blev de flesta bilder rätt så ljusa utan någon djupare svärta. Jag gjorde en grundjustering av bilden som jag sedan kunde använda på alla importerade bilder, och då såg det bättre ut (tycker jag).

Slutligen redigerade jag bilden i Silver Efex där all färginformation tas bort, och lade på en svag sepiatoning och så här blev resultatet:

Jag tycker arbetsgången fungerar bra, och det tar inte särskilt lång tid när man har presets i både LR och Silver Efex. Jämfört med att låta Vuescan vända negativen tycker jag att jag får ett större omfång att jobba med i bilderna på det här viset.

Ha en fortsatt trevlig helg!

Postat 2016-04-22 21:43 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

17/100 Katten som räddade livet på storasyster

I början av 80-talet bodde min storasyster Kitty i huset mittemot huset där jag och mina föräldrar bodde. Hon hyrde det av Domänverket (som inte längre finns tror jag). Det var ett gammalt risigt hus med halvfungerande rinnande vatten och ingen toalett (det var dock ett fint utedass på gården med hela tre sitthål) och ett elsystem som inte var sådär himla modernt. Jag tillbringade en hel del tid på Hamregården utanför Orsa då, och en gång när jag kom hem var syrrans hus halvt nerbrunnet. Farsan visade bild från UNT där huset stod i ljusan låga, och han och syster stod och tittade på när brandkåren inte kunde göra annat än begränsa elden.I famnen höll min syster katten Linus. En kastrerad abessinerhanne hon fick på köpet när hon köpte en "fin" avelshona (som dock visade sig vara helknäpp och återlämnades till uppfödaren). Syster låg och sov i godan ro när hon väcktes av Linus som desperat stod i sängen och skrek och ville ha upp henne, och när hon vaknade kände hon röklukten. Vid det laget brann det för fullt på övervåningen, och vardagsrummet var på god väg att bli övertänt. Kitty tog Linus i famnen och hoppade ut genom fönstret, och sprang upp till vårt hus och larmade brandkåren.

Efter detta flyttade syrran till en lägenhet, men Linus blev kvar hos oss och han var också kvar när jag, hustrun och sonen Oliver flyttade dit flera år senare. Linus var blind de sista åren (tydligen inte helt ovanligt för rasen), men klarade sig bra ändå. Han pinkade ibland där han inte borde, men vi tyckte om honom ändå.

En dag hörde jag några som promenerade förbi tomten skrika och gapa, och det visade sig att en dobermann huggit Linus och sprungit iväg med honom i munnen. Hundägaren var känd för att ogilla katter, och i kvarteret där han bodde talades det om att hans hundar också tidigare tagit katter. På den tiden hade folk i allmänhet inga mobiltelefoner, och jag sprang ut på vägen och efter hunden som redan hunnit långt ut i skogen. Gubben med hunden förklarade att katten lurpassat på hans dobermann i buskarna och hoppat på hunden, som attackerat i självförsvar. Jag vet inte hur vanligt det är att 18 år gamla blinda katter hoppar på hundar, men jag hade lite svårt att tro på det ...

Vi hittade aldrig katten och jag polisanmälde förstås händelsen. I och med att det den här gången fanns flera vittnen till hur det gått till förstod gubben antagligen hur det skulle barka hän, så han försvann och polisen visste inte vart han tog vägen när de hörde av sig igen ett par veckor senare. Vi saknade Linus men var samtidigt glada att slippa den galna gubben och hans hundar - vem vet hur hundar med den uppfostran beter sig mot små barn (eller våra andra katter).


Idag finns min syster inte längre i livet, men den gången räddade kattjäveln Linus livet på henne. Det finns alltså en mycket god anledning till att jag älskar kattjävlar :)

Postat 2016-03-17 12:07 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

2/100 Ta hand om ditt bildarv!

För mig som fotointresserad är det viktigt att inte bara ta hand om mina egna bilder, utan också äldre bilder från familjealbumen. Jag har kommit igång med skanningen, men det är ett digert arbete. Det är dock helt klart värt tiden :)

Här är några exempel.

Mor och storasyster

Storasyster och kusin

Storasyster och moster

Det lär bli fler av dessa gamla skannade guldklimpar i bloggen så småningom :)

Ha det gott!

Postat 2016-03-02 15:44 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Nostalgin var bättre förr!

Det skrivs mycket i bloggar och annat om att det är viktigt att dokumentera vardagslivet. Jag håller med om det till fullo, men har för de mesta varit väldigt dålig på att göra det. 1984 var första året jag började intressera mig för fotografering på allvar, och just det året dokumenterade jag rätt mycket. Jag gick första året på gymnasiet, och det var sista året min skola höll till mitt i stan (vi flyttade ut till ett trist 70-talsbygge året efter).

Lina

Fredrik

Lundellska

Bosse och Bengt

Andreas m.fl.

Jag på ett tak

Rektor Aarflot visar gamla studenter runt

Det här var väl inte så jättebra bilder eller så, men det är kul att de finns kvar och jag försöker bevara dem för eftervärlden. De är en dokumentation av min vardag :)

Ha det!

Postat 2016-01-28 16:42 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Vi har det trots allt ändå rätt så bra, trots DR, sensordamm, brus och annat elände!

Rubriken antyder nog det, och jag är inte ute efter att skriva om alla problem som finns i vår omvärld. Det här inlägget anknyter till min tidigare blogg, och är alltså bara ett ytterligare försök från min sida att försöka göra mig hörd i allt tjafs och trams som skrivs och tycks om ny respektive gammal teknik.

Så fort det släpps en ny kamera går diskussionerna heta om huruvida den har tillräckligt stort dynamiskt omfång, om den brusar mycket på höga ISO eller om den har tillräckligt snabb autofokus som fungerar i dåligt ljus. Det är fullt relevanta diskussioner förstås, och för en del av oss är det till och med intressant för det vi fotograferar.

Jag började fotografera mer eller mindre seriöst på 80-talet så för vissa bloggare ses jag fortfarande som en junior i sammanhanget. På den tiden var det (i synnerhet för amatörfotografer) svartvitt som gällde, då färg var dyrt och ville man göra större bilder var det jättedyrt. I slutet av 80-talet och början av 90-talet skedde dock en smärre revolution; filmerna blev snabbare (högre ISO) och en del systemkameror förseddes med autofokus.

Autofokusen var långt från lika snabb som i dagens kameror, och filmerna var korniga som tusan och det färgbrus man klagar på idag är ingenting jämfört med hur det så ut då. Sensordamm fanns förstås inte, men damm på filmrutorna fanns definitivt, och i stor mängd!

På den tiden behövde man också tänka på det där med färgtemperatur (det vi oftast kallar vitbalans nu). De flesta filmer var gjorda för dagsljus, och skulle man fotografera med färgfilm i annat ljus fick man antingen använda filter eller i nödfall köra med negativ färgfilm (något som starkt förknippades med amatörfotografer med Instamatickameror). För tidningsbruk gällde diafilm länge, men så småningom gick det att trycka från också den negativa färgfilmen, vilket också gav oss fotografer större möjligheter att fotografera i alla möjliga ljussituationer.

Den snabba negativa färgfilmen och så småningom skannrar som kunde hantera dessa, gjorde att svartvit film som Tri-X (eller den bland en del så förhatliga T-Max) försvann nästan helt från en del tidningsredaktioner. De som tidigare jobbat med att slabba med D-76 i stora framkallningstankar fick i stället lära sig att sköta framkallningsmaskiner av ungefär samma typ som de som stod i minilabb i snart sagt varenda tobaksaffär. Från dessa färgneg kunde man sedan enkelt göra bilder i både färg och svartvitt, med mer eller mindre god kvalitet.

Det jag kan konstatera, efter att ha skannat dessa bilder som gjordes med dyr negativ färgfilm (Kodak Ektapress 1600 PPC) är att de har en tämligen dålig färgåtergivning, inte särskilt hög upplösning (de är fotograferade med Nikon F801 och F4 och de bästa objektiv som fanns då), har ett synnerligen fult färgkorn och kräver mycket efterbehandling.

Att klaga på DR, sensordamm, brus och annat elände med dagens kameror känns lite futtigt när jag tänker tillbaks på hur det var förr (och det var inte bättre) :)

Ha det gott, och dra inte allt för stora växlar på det jag skriver. Jag tycker dessa bilder är bra (om än inte lika skarpa som de skulle blivit med en modern kamera). ;)

De bilder som inte kom med i bloggen finns på Flickr och Facebook.

Postat 2016-01-10 01:43 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera
1 2 3 Nästa