EMAKS BETRAKTELSER

Nystart med bloggande på fotosidan från hösten 2013. Dessförinnan relativt inaktiv sedan våren 2012. Rensade då bort allt från mitt tidigare medlemskap som startade 2003. Här kommer fortsättningen. Men vänta dig inte dagliga blog-poster, det har jag inte tid med.

EMAKS BETRAKTELSER 570/Avdelningen kameror och prylar: Ett Pentacon Six TL hus.

Eftersom min Arax 60 funkade så dåligt i kyla, kunde jag inte låta bli att göra ytterligare ett inköp. Jag hittade ett relativt billigt och servat Pentacon Six TL hus med schakt, på webben. De har ju samma fattning som Arax, och man kan väl säga att Araxen är det sovjetiska svaret på Pentacon Six från DDR. Nu har jag två 6x6 SLR-hus med två optik till dom (ja vad ska man med alla dessa kameror till kan man undra?). Min gamla gamla Flektogon 50mm från 1980-talet har i alla fall åter kommit till heders. Det är den som sitter på i bilden, med det väl tilltagna motljusskyddet. Och den fina Arax 80mm kom ju med Arax-kameran från Ukraina.

Den nyinförskaffade Pentacon-kameran verkar fungera ok på alla tider som det ser ut nu inomhus, och sen får vi se om den fungerar i kyla? Den jag hade på 1980-talet gjorde det vad jag kommer ihåg i alla fall. Nu har jag fått tips av Peter Hennig också, som förklarade hur man ska göra för att slippa överlappningsproblemen som en del klagar på vad gäller just Pentacon Six (och som jag själv också hade problem med på min första). Mattskivan är dock inte lika ljusstark som den nya på Araxen, och någon snittbild finns inte på denna heller. Kamerahuset är väldigt kompakt, som Peter också skrev i en av kommentarerna till den tidigare blogposten. Inte särskilt mycket större än ett analogt proffs-småbildshus (eller för den skull ett digitalt dito). Nu fick jag chansen att öva lite på produktfoto i ljusboxen också, som omväxling till glasfotograferingen. Det blir helt annan ljussättning. Fast här digitalt fotograferat igen och på fri hand med högt ISO (belysningen var ganska svag).

Jag skrev att min arsenal i mellanformat var relativt komplett tidigare. Det fick jag alltså ta tillbaka när jag hittade denna. Men så är det kanske med allt? Man blir aldrig helt nöjd. Jag hittade också en gammal bild i Berliner Zeitung, från Leipziger Zentralstadion 1988 (Leipzig låg då i DDR). Till vänster en fotograf med en Pentacon Six TL, fast med prisma istället för ljusschakt. Så även fotbollslegenden Maradona blev fotograferad med denna östtyska klassiker. Och mer rätt kan det kanske inte bli med en sån kombination? Förr Maradona var övertygad socialist. Han flyttade även till Castros Cuba under 4 år efter att ha varit nära att dö av en överdos år 2000. Där fick han hjälp med sina drog- och alkoholproblem. Men i november förra året gick han bort, då han drabbades av akut hjärtinfarkt med lungödem. Bara några veckor tidigare hade han opererats för en hjärnblödning.
https://www.berliner-zeitung.de/sport-leidenschaft/ddr-sportreporter-gottfried-weise-maradona-war-ein-zauberer-li.121822?pid=true
//

Postat 2021-02-17 19:31 | Läst 550 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

EMAKS BETRAKTELSER 569/Gamla kopior från en utställning 2009

Kommer jag ihåg rätt så gjorde jag dessa bilder till min andra utställning på Fotogalleriet i Skruv, "Svartvita Landskap". Och jag förstod då vad det är för typ av bilder folk vill ha hemma på väggarna. Fast just dessa tre förblev osålda. Jag gjorde hela den utställningen på Emaks K888 och här har jag även trixat till det med att mjuka upp kornet genom att hålla en av min frus nylonstrumpor spänd över en ram, under förstoringsoptiken vid belysningen av papperet. Det blir då en softad effekt, likt överstrålning. Jag tyckte det kunde passa dessa bilder, och resultatet blev bra med en fin stämning. Men det passar inte till alla bildtyper.

Kopiorna är också selentonade. Men det är inte Pentax 67, de är tagna långt före jag skaffade den och med den kinesiska motsvarigheten till Rolleiflex TLR, Seagull 4A-107. En väldigt fin 75mm f/3,5 MC av Tessartyp på den också. Jag upplevde den faktiskt som lika bra som originalet på den Rolleiflex jag hade i början av 1980-talet. Och med bättre kontrastegenskaper. Tyvärr har slutaren lagt av på Seagullen (det är väl så med billigare varianter av dessa TLR), och det är knappt lönt att skicka den på lagning. Vill man ha en fungerande, så finns såna på ebay för priset till vad reparationen av slutaren kostar (om man hittar nån som vill ta sig an en sån reparation vill säga). Men se i så fall till att du får en med den bättre Tessar-optiken, inte den med den enklare trelinsiga varianten. Tessaren heter SA-99.

Att jag beskar det kvadratiska formatet här berodde på att jag hade färdiga passepartouter från utställningen före med avlångt format, och att jag helt enkelt ville spara pengar. Det var kring 35-40 bilder och en syrafri passepartout kostade ca 100-150 kr att få tillskuren i det format man ville ha den. Men bilderna gjorde sig fint även avlånga tycker jag. Tuijaskogen vid Skäfteskärr på Öland, där bilderna är tagna, större delen av den blåste ner i Gudunstormen 2005. Nu finns bara lite av kanten kvar. Jag är glad att jag tog dom här bilderna. Det var på 1990-talet och då stod den som en stor och ståtlig pelarsal. Det hölls andakter och konserter därinne och akustiken var väldigt dämpad och speciell. Jag har även en del färgdia därifrån. Men nu är skogen i princip borta.
//

Postat 2021-02-17 14:10 | Läst 463 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

EMAKS BETRAKTELSER 568/BW18 - 2021

Nygjort i mörkrummet idag. En bild från mitten av januari som nu blivit till färdig fiberpappersbild. Silver ger snygg svärta tycker jag. Det analoga (i alla fall vad gäller småbild och mellanformat) bidrar med struktur (silverkorn) i olika grad, som ger liv åt det man tar fram. Kornet och strukturen är intimt förknippat med småbilds-, men även mellanformatsfotografin. Georg Oddner uttryckte det så här när han en gång i tiden såg en grovkornig bild av Rickard Avedon, och som förändrade hela hans sätt att uppfatta fotografi. Han skriver att han "kände silvermaterialet" och att "bilden gav honom en kick". Som i ett slag förstod han att det är möjligt att kontrollera fotografi. Han förstod mellanrummets, pausens, betydelse på bildytan. Den bilden fick honom att bli fotograf.

Jag såg en utställning med Georg Oddners bilder får något 15-tal år sen. Där hade man förstorat upp hans småbildsnegativ till ett par meter stora kopior. Och där upplevde man verkligen det han talade om. Dagens bloggbild är dock inte på långa vägar i paritét med den upplevelsen. Men kornstrukturen finns där ändå, och det gillar jag. Det utslätade och strukturlösa hör mera till den digitala fotografin.

Pentax 67 tål kyla, ingen tvekan om det. Det gör inte min 6x6-kamera Arax 60. Och frågan är om fotosidans bloggavdelning tål existentiella grubblerier, religiösa teorier, samhällsdebatt om olika frågor eller t.ex ämnen där vetenskapen ifrågasätts? Och sedan när det övergår till att mera bli som personliga vendettor, är det så bra? Är det inte bättre att ta det privat istället, eller i andra forum avsedda för debatt och diskussioner om de aktuella spörsmålen? Själv bryr jag mig egentligen inte så mycket men kan ibland inte undgå att stöta på det som diskuteras i både inlägg och kommentarer, och som en del verkar ta på största allvar. Man får försöka att inte ta allt så allvarligt ibland, utan gå vidare istället. Se bloggandet huvudsakligen som en slag dagbok över sitt egna fotograferande och det man pysslar med för stunden när det gäller foto och bild. Jag tror det blir så mycket trevligare då. Och sen, om man läser något man inte håller med om, ibland kan det vara bättre att låta det vara. "Tala är silver, tiga är guld" står det någonstans i Ordspråksboken. Tror det är det bra att göra det, åtminstone ibland? Men nu har jag talat, kanske var det fel?
//

Postat 2021-02-16 18:42 | Läst 446 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

EMAKS BETRAKTELSER 567/Sputnikar och tefat...

Gårdagens arbete slutade vid midnatt. Först fotograferade jag i "Glasstudion" under förmiddagen. Sedan framkallades filmen. Därefter kopierades några bilder i mörkrummet från negativrutorna, under eftermiddag/kväll. Nu är dom torkade och planade och jag har scannat av fiberkopiorna. Först Asta Strömbergs magnifika "Sputnikar", designade 1957-58 med inspiration från raketerna som sköt upp de första satelliterna 1957, de ryska Sputnikarna. Sedan Gunnar Nylunds "Flygande tefat" designade på 1950-talet och lanserade kring 1960. Slutligen ytterligare tre modeller från mitten av 1950-talet, även dom ritade av Gunnar Nylund och lanserade kring 1960. Allt från Strömbergshyttans glasbruk, tillverkat av brukets mästare som jag kände personligen under min uppväxt. Man var ofta nere i hyttan och satt och studerade hur de hanterade den glödande massan. Det såg så lätt ut, men när man provade själv insåg man hur svårt det faktiskt är. Mästarna Hilding Strand, Nisse Eriksson, Erik Pettersson, Manne Söderberg, Hilbert Karlsson, Arne Abrahamsson och Kjell Andersson, samt alla de andra i hyttan och sliperiet, var mina vänner. Trots att de var en eller två generationer före mig. Man fascinerades och präglades till den man är, av dessa fantastiska människor på Strömbergshyttan. Och nu sluts cirkeln när jag själv fotograferar av det glas dessa människor tog fram. Och jag gör det med ett hantverk som principiellt påminner mycket om det glashantverk pjäserna skapades med.

Vaserna här är drivna för hand och färdiga vid hyttstolen. Drivverkstaden på glasbruket var den verkstad i hyttan där glaset blev färdigt direkt, utan slipning. Enbart bottnen slipades plan och puntelmärket togs bort med kulslipning. Och det var de mest konstnärliga och skickliga som fick inta mästarstolen i den verkstaden. Just dessa är troligen gjorda av Kjell Andersson som var den som tog över i drivverkstaden 1947, efter min egen farfar Knut Bergqvist, vilken då blev hyttmästare (arbetsledare i hyttan) fram till sin pensionering 1950. Jag kommer ihåg att Kjell beundrade min farfar (som jag tyvärr aldrig fick träffa då han avled två år före jag föddes) och att han hade sagt att "Knut arbetar med precision som en hjärnkirurg". Farfar hade arbetat som mästare från 21 till 74 års ålder. På Kosta 1894-1899, White Mills i USA 1900-1901, Kosta 1902-1913, Orrefors 1914-28 och Lindefors (omdöpt till Strömbergshyttans glasbruk vid mitten av 1930-talet) 1929-1947. Innan han blev mästare 1894 så hade han haft fast jobb i hyttan sen 12 års ålder, alltså ca 10 år. Och det är den tid som det brukar ta innan man kan uppnå mästargrad. Men alla blir inte mästare, bara de med störst talang och de som samtidigt utvecklar både teknisk och konstnärlig skicklighet.

Kamera för dagen: Arax 60 MLU med Arax 80mm f/2,8 MC.
Film: T-Max400 120, framkallad i DK-50.
Papper: Fomabrom Variant 112.
Framkallare: Moersch ECO 4812.
Toning: Lätt selentoning.
//

Postat 2021-02-16 10:21 | Läst 640 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

EMAKS BETRAKTELSER 566/ Vad beror detta fenomen på?

En ren testfotografering av en optik för mätsökarkameror på min digitala spegellösa ff. Det är en 35mm för 39mm Leica/Leica M (m adapter). Bilden tagen med focus ställt på avstånd nånstans mellan 1,2 - 1,5 m och bl 4. På stora bländare blir det skarpt i bakgrundens yttersta hörnor, medan mitten av bakgrunden är oskarp som den ju bör vara. Jag vet att det finns några duktiga personer som kanske kan svara på detta, som kan olika optikfel och även sensorernas inverkan. Är det ett rent optikfenomen eller vad? Mycket märkligt tycker jag? Det verkar nästan som om focus går i en U-formad båge från mitten ut mot hörnorna. Kallas det bildfältskrökning kanske? Eller kraftigt böjt skärpeplan? Hade en sån här 35:a 2008 till min analoga mätsökarkamera, men sålde den då jag skaffade en ljusstarkare 35:a. Sålde den också senare då jag tyckte den var för stor, och nu blev jag sugen på den lilla 35:an igen. Detta är första testbilderna med denna idag, alltså på digitalt ff. Vad jag kommer ihåg såg jag inte detta fenomen på den jag hade 2008?

Hela bilden.

Mitten.

Mitten övre kant.

Övre hörnet till höger.

Övre hörn till vänster.