EMAKS BETRAKTELSER
EMAKS BETRAKTELSER 376/Dark Smaland...
Gårdagens bild tillsammans med dagens bild. När jag digitaliserar lithprintar (som i regel innehåller mera färgton) så tycker jag flatbäddaren fungerar bra, bortsett från bilder som har lite mera extrema ljusare toner. Scannern fräter då ut dom allra ljusaste delarna, medan digitalkameran verkar klara det bättre. Som jag skrev igår, så krävs det nog exceptionellt bra grejor vad gäller scanners, för att undvika utfrätning när det kommer till bilder som har mycket ljusa toner strax under pappersvitt. De första digitala sensorerna klarade inte heller det här så bra, men idag är det nog skillnad som natt och dag vad gäller den saken.
Oavsett vilket så blev det i alla fall två kopior av ett annat negativ idag, även om denna sista krävde betydligt mera arbete med att skugga. Dels med utklippt mask och dels med pjatt, och detta samtidigt som jag med andra handen höll ramen med damstrumpan under förstoringsoptiken vid belysningen (för att softa bilderna, mjuka upp tonerna och kornet och förstärka stämningen/känslan). Kopiorna av det negativet blev väl inte exakt likadana, men godkända. Som med allt hantverk är det svårt att åstadkomma två exakt likadan exemplar. Lite små variationer blir det alltid.
Dark Smaland 1.
Dark Smaland 2.
Scannerbruset kan man också se i de här två bilderna om man tittar i övergångarna mellan skuggor och mellandagrar. I originalen finns inte detta digitala fenomen utan där är det betydligt mjukare och helt naturligt. Jag vet inte vad man ska ha för scanner för att undvika detta? Jag investerade i en A3-scanner som kostade kring 10.000 kr för att kunna digitalisera mörkrumskopior i stl 30x40. Men den verkar inte klara detta speciellt bra. Man får prova med digitalkameran istället och fota av bilderna när dom är avskrapade på glasplattan, direkt efter sköljningen. Det tror jag kan fungera bättre.
//
EMAKS BETRAKTELSER 375/Tillbaka i mörkrummet igen
Jag fick ingen fason på scanningen av den här mörkrumskopian. Svårt att få den rätta svärtningstonen. Så jag visar en bild där jag precis skrapat av vattnet med gummiskrapan och hängt upp den på tork, istället. Ibland har jag problem att scanna de färdiga kopiorna, speciellt gäller detta vanligt kopierade svartvita bilder. Det blir färgskiftningar i svärtan som inte finns i originalet, och som kan vara svåra att få bort. Ibland blir det också brus i skuggorna som inte heller är lätt att handskas med. Och värst av allt, när man har väldigt ljusa toner i printen, då fräter det gärna ut. Jag har därför funderat på att fota av dom med digitalkameran istället, direkt på den plana glasskivan efter att vattnet skrapats av. Då är ytan mattare än efter att den torkat, och ger väldigt få reflexer. Svärtningstonen blir också mera som den är i verkligheten och man slipper oftast både bruset i skuggorna och utfrätningen i högdagern. När man scannar tror jag det krävs exceptionellt bra grejor om man ska få bukt med detta. Men har man en digitalkamera av lite bättre kvalisort, så går den ju alldeles utmärkta att använda för digitalisering av både stora negativ och kopior.
Här var det en bild som jag tog igår direkt efter jobbet (slutar efter lunch på fredagar) och under en av mina rundor i omgivningarna. Har hittat en del intressant gammal projektoroptik för biofilm, som jag använder via adapter på mina M42-kameror. Denna är fotat med en Zeiss Jena Kipronar 1,9/120mm. Jag har även gjort en scanning av negativet men det blev inte vad jag förväntade mig. Lite för skarpt korn, vilket jag slapp på mörkrumkopian genom att softa med nylonstrumpa under optiken vid belysningen av fotopapperet. Fast i regel blir kornet alltid mera moderat i mörkrummet än vid scanning av negativ, trots att jag oftast kopierar med kondensorhuvud i apparaten. Färghuvud/VC-huvud med blandljusbox ger ännu mjukare korn och kanske skulle det blivit bättre i den här bilden? När man softar med nylonstrumpa får man kopiera på lite hårdare pappersgradation än normalt, annars kan det gärna bli för låg kontrast. Här har jag använt Fortes Fortezo i grad 4 och det passade alldeles utmärkt för just det här negativet. Ytan efter lufttorkning med det blanka Fortezo-papperet, blir väldigt vacker. Men det är sånt man tyvärr inte kan återge digitalt eller på webben.
//
EMAKS BETRAKTELSER 374/Visionar 1,6/92mm och så en bild jag glömde lägga in igår...
Igår provade jag ett av mina gamla filmprojektorobjektiv, Kipronar 1,9/120mm, på digitalkameran. Det var första bilderna med den och den är ganska ren och fin i glaset utan allt för låg kontrast. Idag var det dags för en annan, en Visionar 1,6/92mm, att bekänna färg. Den är tvärtom ganska påverkad i linserna med sk haze, eller dimma/fog, så filerna fick väldigt låg kontrast. Verkar också vara lite mera överstrålningseffekt, glaset ser ut att sakna antireflexbehandling. Men det kan vara positivt, om man vill ha just såna bilder som ser lite "gammaldags" ut. Meningen är att de här objektiven mest ska användas med mina analoga kameror och med film i kameran istället för sensor. Fast det fungerar bra med min halvformats digitala också, och då med en brännviddsförkortare mellan adapter och kamerahus så att jag får ut det utsnitt optiken ger, istället för en beskärd bild med den mindre sensorn. Lite svag vinjettering kan man dock se för de här linserna användes ju till bio på 35mm-film och där ligger formatet på tvären som ju ger 18x24mm rutor istället för småbildsformatets 24x36. Idag var det betydligt ljusare ute och jag fick därför sätta ner ISO till 400 för att kunna ta bilder med tider under 1/32 000 sek på bl 1,6, vilket gjorde att kornsimuleringen i den Acrosinställning jag använde, blev betydligt mera moderat och mera liknar en 100 ASA film. Igår körde jag med 6400 ASA och det gav korn som påminde om pressad Fomapan 400. Här ser det väl mera ut som just Fujis Acros 100-film kanske.



Denna Visionar 1,6/92mm verkar inte ge lika mycket snurr men den har en intressant bokeh ändå, som man säkert kan utnyttja kreativt. Kipronarerna 120 och 140mm däremot, ger en ganska utmärkande virveleffekt. Jag glömde lägga in en av bilderna igår och som man kan se detta tydligt på. Vid rätt förhållande mellan kamera, focus och bakgrund så ger dom tunneleffekt och i just den här bilden saknar jag min modell (fru) som kunde stått där i mitten under focus. Hon är bortrest över helgen, annars tror jag en sån här komposition kan ge ganska fina porträttbilder, om man nu inte ratar "Petzval-swirlet" som uppstår av den optiska formulan. På 1800-talet ansåg man annars att just denna av Ungraren Josef Petzval beräknade optikkonstruktionen, radikalt revolutionerade porträttfotografin när Voigtländer tog fram den. Mest för att optiken kunde göras extremt ljusstark i jämförelse med tidigare optik, så man slapp de långa slutartiderna med dåtidens lågkänsliga filmer. Nu kunde man ta bilder med bara några få sekunders öppen slutare. 
//
EMAKS BETRAKTELSER 373/Här besegrade vi finnarna 1969
Dagens motionsrunda blev "Dansbanerundan". En sträckning som man blev bekant med redan vintern 1968-69, samma sässong jag började högstadiet. Jag bodde ju inte i Lessebo då utan i Strömbergshyttan en bit ifrån. Snö fanns det gott om på den tiden och man hade börjat tävla lite i skidor i samband med att Lessebo fått ett fint elljusspår i Orienteringsklubbens regi. Denna vinter arrangerades en korpstafett på skidor i Djurhult, där jag nu bor och där dagens promenix förlades. När vi svenska familjelag (de nyinflyttade "värmlänningarna" bröderna Myrefelt och vårt egna familjelag med jag, fader Putte och storebrorsan Åke) såg startlistan med några lag bestående av invandrade killar från Finland, började vi bli lite skakis i benen. Och när de ställde upp de fina Peltonen-skidorna och började valla med sina hemkokta specialsmörjor, då trodde vi att det här var nog redan kört. Vi använde det vanliga, Swix blå, som fungerade i de flesta väderlekar och var väl heller inga vallaspecialister direkt. Fast Myrefelt-bröderna kom med något nytt som hette Lapp-glid. En valla från Kilafors som kom redan på 1940-talet och som återigen blivit populär. Det skulle visa sig vara avgörande den här tidiga vinterdagen 1969. När vi insåg att det kanske skulle bli en oövervinnerlig uppgift att besegra de finska killarna som såg vältränade och kvicka ut, så frågade vi bröderna om vi fick låna lite av deras nya smörja, och det fick vi. Kanske skulle det hjälpa så vi inte blev totalt förnedrade? Lapp-glidet gjorde skidorna snabba som vinden och när de två första sträckorna var avklarade så gick jag ut i täten, efter ett storstilat lopp av min storebror Åke som fört upp vårt lag i ledning. Fast jag orkade inte hålla mellanbrodern Myrefelt efter mig, han passerade strax före mål. De finska storåkarna verkade dock inte vara i form den här dagen, men ska jag vara ärlig så tror jag de helt enkelt vallade bort sig. Det svenska Lapp-glidet från Kilafors blev sedan en favoritvalla för oss i det här föret.







På mitt X-T2 hus satt för dagen samma Zeiss Jena Kipronar 1,9/120mm, som på morgonen när jag tog bilden genom fönstret på koltratsen. Acros-inställning i kameran och 6400 ISO. Kornet blir väldigt filmlikt med den här kombon, Acros på höga ISO. Fast man måste stänga av kornighet om det ska bli likt film. Det här ser ju inte digitalt ut direkt, mera som pressad Fomapan 400 eller liknande. Fujis Acrosinställning i kameran på höga ISO ger väldigt analog filmkänsla i bilderna. Sen är ju inte optiken perfekt rent tekniskt heller. En gammal projektorlins från Zeiss Jena i 1800-tals Petzval-formula bidrar givetvis (förutom Fujiteknikernas Acros filmsimulering) till att ge bilderna en traditionell analog känsla. Men jag gillar detta, det blir mera levande än det vanliga tekniskt och kliniskt rena och perfekta digitala. Med 400 ISO film, typ Fomapan 400, skulle resultatet blivit liknande tror jag
//
EMAKS BETRAKTELSER 372/Lördagsmorgon i slutet av oktober...
När man sitter och dricker sitt morgonkaffe och tittar ut. Där sitter en koltrast på telefontråden. Ja vi har luftledningar kvar från en stolpe ut till villorna i kvarteret. Själv använder jag den inte längre då allt går via bredbandskabeln, och jag har haft funderar på att klippa av den. För vi bor ganska högt och det har hänt att blixten gått in i teleledningarna via stolpen och sedan slagit ut i telefonjacket i köket, som inte längre används men finns kvar. Jag har kollat om man kan be Telia ta bort den, men som jag förstår kostar det åtskilliga tusenlappar att få det gjort. Så det har fått bero. Men som sagt, att klippa av den och rulla in den till stolpen (som står på min tomt) det har jag haft funderingar på. Idag satt en koltrast på ledningen in till grannen. Och på min X-T2 satt en gammal Kipronar 1,9/120mm projektoroptik med både Lens Turbo II och den specialgjorda M42-adaptern med focuseringssnäcka. Acros filmsimulering var inställd och jag satte upp ISO till 6400 och tryckte av två exponeringar. Fick en bild tagen genom fönstret när trasten satt stilla och en precis när den lyfte. Den sista blev bäst så det är den jag visar.
Jag förvånas över hur pass filmlikt det blir när man kör på Acros och sätter upp ISO kring 6400. Riktigt nöjd med detta faktiskt. Och använder man optik som inte heller ger så kliniskt perfekta resultat, utan har lite speciella egenskaper (dessutom ihop med en brännviddsförkortare som knappast förbättrar det tekniska) så kan det ibland bli svårt att avgöra om det är fotat med film eller om det är digitalt? Fast jag tycker att det digitala avslöjar sig lite i att kornsimuleringen och bruset ger ett ganska homogent och jämnt/slätt intryck, i jämförelse med det analoga lite mera oregelbundna och inte så homogena kornet. Men Fuji har kommit långt med sin Acros-simulering, inte tu tal om det.
//
