Camera Obscura

Fd fotograf, numera förläggare - men plåtar såklart fortfarande och bloggar i tid och otid ;-)
 
Follow johanericson on Twitter

Pimp my Leica #5

iPhone 6 bild - Leica M9P med Summicron ASPH 35/2 och tillbehör.

Det finns tillbehör som man måste ha för att en Leica ska kännas "komplett".
Genom åren har jag lärt känna några tredjepartstillbehör till Leica som blivit så "sammanvuxna" med mitt sätt att använda kamerorna att jag har svårt att klara mig utan dem:

1. Softreleasen, finns konkava och konvexa. jag föredrar Tom Abrahamssons konvexa. Kan köpas direkt från honom på: http://www.rapidwinder.com/ Har man väl skruvat fast en "Softie" i avtrycket blir man beroende och tjänar faktiskt minst ett steg i längre exponeringstid utan synlig skakningsoskärpa!

2. Det obligatoriska Thumbs Up greppet, jag föredrar "originalet" från http://www.matchtechnical.com
Just det jag använder har en tillbehörsko så att man kan använda extra optiska-sökare och andra tillbehör. Då det simulerar stödet från en klassisk frammatningsarm förbättrar den kamerans ergonomi avsevärt. (Leica tillverkar nu en egen version som kommer med M10.)

3. En bekväm rem som "andas" och fördelar vikten samt inte glider av i tid och otid är ett måste. Den ska såklart också matcha kamerans look - och då finns det det bara en tillverkare - Japanska "Artisan & Artist": http://www.artisanandartist.com/ De har klassiska läderremmar, praktiska tygremmar (min favorit) i en mängd versioner samt riktiga lyx-remmar i silke.


Postat 2017-02-27 23:59 | Läst 30382 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Det magiska Leica-ljudet - the sound of silence


Fujifilm X-Pro1 med Fujinon 23/1,4 - Rickard Eriksson demonstrerar slutarljudet från hans Leica M9-P för vår redaktör.

M
an talar ibland om "Leica magin" - oftast med syfte på bildkvaliteten. Men för mig handlar den unika "Leica-upplevelsen", eller magin om man så vill, lika mycket om själva handhavandet. Den glasklara optiska sökaren, det kompakta formatet och den enkla ergonomin samt det diskreta ljudet från slutaren ger en speciell upplevelse. Som skapar ett speciellt förhållande till motivet och därmed påverkar hur bilden komponeras för att slutligen exponeras. Diskret, tyst - det perfekta verktyget för reportage foto. Något som var närmast unikt under den analoga tiden men som nu nästan är en självklarhet med dagens kameror med både elektronisk sökare och slutare. Som Fujifilms X-serie. Men trots de elektroniska slutarnas totala ljudlöshet så saknar de lite av "magin". Den upplevelse - det ljud - som en klassisk analog Leicas ridåslutare ger. Den unika gummiklädda tygridån, en mer än 100-år gammal konstruktion, med sitt mycket karaktäristiska ljud. Ni som har hört det vet vad jag talar om…
Mig skänker det ett speciellt lugn. Lite svårt att förklara - men jag kan gå fram till kameraskåpet och ta fram en analog Leica och torr avtrycka (utan film). Bara för att få höra ljudet. Och känna kameran i mina händer. Ibland lyfter jag den till ögat och fokuserar, torr-avtrycker bild efter bild. Det gör mig lycklig.

Allt för sällan laddar jag en Leica med film - men det gör mig ännu lyckligare. 



Uppifrån: Voigtländer Bessa R, Bessa L, Fujifilm X-Pro1 och slutligen Leica M6 TTL - med den klassiska Leica-slutaren.

Postat 2016-09-30 23:57 | Läst 16498 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Pimp my camera - the single most important


Från vänster: Fujifilm X-Pro1, Vogtländer Bessa R, Leica M6 TTL och Vogtländer Bessa L, samtliga med en softrelease i olika varianter moterad.

D
et är enligt mig det viktigaste tillbehöret till kameran (bortsett från självklarheter som till exempel filter och motljusskydd) är den geniala "softreleasen" eller "mjukavtrycket" på svenska. Den lilla "knappen" som skruvas i trådutlösargängan i kamerans avtryck och förstorar  och höjer avtryckets kontaktyta med fingret. Vilket gör det lättare att krama av bilden med fingrets sista led och inte med fingertoppen. Att använda en "softie" och krama av avtrycket som på en pistol - mellan andetagen och med fingrets led - gör att men får ett stadigare avtryck. Vilket i praktiken gör att man kan använda en något längre slutartid utan synlig skakningsoskärpa. Hur långt ner man kan gå är individuellt men för mig hadlar det om ca två steg beroende på aktuell optik, tex 1/15 sek utan vidare med 18/2 på Fujifilm X-Pro1. Med en analog Leica M med vidvinkel så handlar det om tider som 1/8 sekund - tyvärr är den digitala tekniken, speciellt med en mindre sensor, inte lika förlåtande för skakningsoskärpa som film.
Softreleasen, eller "softien" finns i olika storlekar, färger och med plan, konkav och konvex yta. Själv föredrar Tom Abrahamssons lite större konvexa som kan köpas direkt från honom på: http://www.rapidwinder.com/ - en svart sådan sitter i Leica M6:ans avtryck på bilden ovan. De lite mindre röda kommer från en japansk tredjepartstillverkare och kan köpas från Amazon.co.uk - jag tror att det är samma som även Kameradoktorn för.


iFujifilm X-T1 med 18/2 och ett handgrepp MHG-XT monterat och ett batterigrepp VG-XT1 bredvid.

Ett annat tillbehör som jag inte kan leva utan är det obligatoriska handgreppet som ofta finns i en mängd olika utföranden. Så och för Fujifilm X-T1, jag använder både batterigreppet VG-XT1 och handgreppet MHG-XT- Det senare finns i tre olika storlekar: MHG-XT small, som är en bottenplatta som saknar grepp men ger stöd för lill eller ringfingret, standarstorleken som jag har på kameran ovan, och slutligen MHG-XT large, som har en ännu större greppyta i själva handtaget. Då X-T1 är en liten kamera behövs ett extra handgrepp, åtminstone för oss som har lite större händer (än japanerna i allmänhet ;) - inte minst tenderar lillfingret att "hamna utanför". Och använder man lite stötte objektiv som till exempel 23/1,4 eller en tele-zoom så behövs greppet ännu mer. Batterigreppet VG-XT1 adderar ytterligare ett batteri till kameran och fördubblar kapaciteten men gör också kameran märkbart större. Vilket som är mest praktiskt varierar beroende på situation och jag använder alltid ett av dem!

Postat 2015-05-31 23:41 | Läst 11649 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Fujifilm lanserar "X-Signature" dvs "pimp my Fuji - the real deal" ;-) #blogg100



N
u följer Fujifilm i Leicas fotspår igen, inte bara när det gäller designen, utan även möjligheten att påverka den. Precis som i Leicas "á la carte" program så kan man i Fujis "X-signature" välja klädsel i olika material och färger till sin kamera. Den stora skillnaden är att Leica erbjuder fler möjligheter att påverka designen än bara själva klädseln, men Leica begränsar sig till sina analoga modeler. Fujifilm däremot erbjuder möjligheten för sina digitala kameror i X-serien - något liknande finns inte idag för Leica M, Monochrone och ME.



Snyggt? Tyvärr finns tjänsten bara i Storbritannien just nu - men förhoppningsvis får även vi del av den inom kort!



Besök http://shop.fujifilm.co.uk/accessories/x-signature-skins/ och testa själv att skapa din "dröm-Fuji" :-)



Källa: Photorumors.com

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

 

Postat 2014-03-05 21:29 | Läst 6078 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

På tal om analogt - så här laddar man en 82 år gammal kamera med film!


Fujifilm X-pro1 med 60/2,4 samtliga bilder. Kameran på bilden är min Leica II från 1930, dvs den började sitt liv som en Leica I - läs mer om den här ;-)

S
om jag berättade i förra blogginlägget så laddade jag min Leica II - ursprungligen från 1930 - med film. Och för er som undrar så är det precis samma film som används än idag - 135mm film om 36 exponeringar, i en ljustät filmkassett (se bilden ovan). Leica var med och skapade den standarden, när Oskar Barnack konstruerade "Ur-Leican" 1913 så anpassade han den helt enkelt för en "armslängd" film - ca 1,5m - vilket blev 36 bildrutor.  Filmen var egentligen avsedd för rörlig bild, därav perforeringen, dåtidens stillbildsfilm höll betydligt större format. De flesta långfilmer spelas fortfarande in och visas på 135mm film - även om digitala biografen blir allt vanligare.



Leica II - precis som alla Leicor tom M3 (som kom 1954) - laddas enbart via botten och saknar den "baklucka" som alla moderna kameror har. Nyare Leicor har en "hjälp-lucka" men tekniken är i stort sett densamma - även Leica M8 och M9 laddas med batteri och minneskort via en likadan avtagbar botten.



Detta kräver att en löstagbar filmspole tas ut och att filmens "flärp" träs upp på den innan den laddas i kameran.


Sedan skjuter man in spole och filmrulle i kameran och filmen måste vara "spänd" annars blir de fel. Därefter måste man dra fram filmen försiktigt samtidigt som man håller mot på återspolningsvredet - så att filmen spänns ytterligare och frammatningsmekanismen tar tag i perforeringen. 



För att kontrollera att filmen kommer rätt - inte minst över tryckplattan - är det bäst att ta av objektivet och öppna slutaren. Skulle filmen fastna kan man även putta på den via slutar
öppningen så att den kommer i rätt läge. Ingen perforering får synas i öppningen och filmen måste röra sig jämt när man drar fram den.



Sedan är det bara att sätta på bottenlocket, montera tillbaks objektivet, göra minst två blindavfyrningar (för att mata förbi den ljusskadade delen av filmen) och nollställa räkneverket. 

Nu är man redo att börja fotografera. 

Och inte helt fel med en handhållen exponeringsmätare samt en modern optisk extra-sökare i tillbehörsskon - den inbyggda visar bara 50mm och är ganska liten. Men mätsökaren är lättanvänd och mycket exakt. Så med modern optik på kameran så blir bildresultatet som från vilken analog Leica som helst ;-)

Du kan läsa mer om min Leica II i ett tidigare blogginlägg.

Postat 2012-08-31 23:58 | Läst 12145 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera
1 2 3 Nästa