Gesällen/ Tummen upp för tummen och det här med egen skrivare

Jag har ända sedan jag skaffade mig kamera med autofokus använt avtryckaren även för fokusering. Ända tills nu. Nu är det knappen till omkopplaren AF/MF/AEL som jag använder och då får tummen göra det jobbet. Nu vet jag att väldigt många gör så här, eller liknande, så det är naturligtvis ingen nyhet. Men för mig är det ett nytt sätt att arbeta. Bakgrunden är den att jag ibland får några oförklarliga Af-missar. Jag antar att mitt "skjutgalna gamla finger" blir för ivrigt och trycker ned avtryckaren i en för stor rörelse med oskärpa som följd.

Gick en runda i dag i min stadsdel Sätra i Gävle och satte min tumme i arbete. Den visade sig inte alls vara lika skjutgalen, som pekfingret, utan uppträdde lugnt och städat hela tiden. Inte en enda Af-miss blev det på dagens runda. Ska sanningen fram så handlade det ju inte om särskilt svårfokuserade motiv heller.  Men ändå, bra för en nybörjare tycker jag.

Tamrons 24-70/2.8 satt på min Sony A7RII i dag. Tänkte ett tag sälja objektivet. Det är ganska stort och tungt och har A-fattning. Måste alltså användas med adapter. Men jag tycker mer och mer om det.  Det gifter sig väldigt bra med min kamera, och ska jag köpa ett nytt 24-70 med E-fattning från Sony eller Zeiss kostar det vansinnigt mycket. Det blir m a o kvar. För övrigt fungerar det alldeles utmärkt med adapter.

Funderar på det här med fotoskrivare. Jag har en alldeles utmärkt Epson R3000 som ger fantastiskt fina utskrifter. Problemet är bläckpatronerna. Eller rättare sagt, de är i minsta laget, ca 25 ml, om man är flitig fotograf som ibland ställer ut och deltar i diverse tävlingar där bilder ska skickas in. Dessutom har vi alltid bildvisningar i fotoklubben varje månad. Är man lite mindre flitig fotograf är skrivaren däremot ypperlig. Att fritt kunna välja olika typer av papper är den främsta fördelen med att ha egen skrivare. Anlitar du Crimson m fl så har du i stort sett bara blankt eller matt fotopapper att välja emellan. Om du nu inte använder dig av Crimsons proffstjänster där det finns fler pappersvarianter att välja. Men då kostar det naturligtvis en rejäl slant också.

Jag vill nog fortsätta med att själv skriva ut mina bilder på egen skrivare. Förutom att det ger bättre kontroll av fotoflödet, så ger det även ett mervärde till själva fotograferandet. Det blir mycket roligare helt enkelt. Ungefär som det var att använda ett fint mörkrum på den analoga tiden. 

En ny skrivare med större bläckpatroner står alltså högt på önskelistan. Köp nu betala sedan, lockar fotobutikerna med. Betala aldrig hade naturligtvis varit bättre, men så flotta erbjudanden lär man aldrig få uppleva.

På återseende

Torbjörn

Gesällen/ Mannen i beige?

Mannen i beige ville absolut komma med på mina bilder. Fast huvudrollen var det aldrig tal om. Det fick bli statistens. Andra var mer lämpade som huvudrollsinnehavare. En annan sak är att jag inte gillar färgen beige. Bara uttalet av den förskräckliga färgen, eller frånvaron av densamma, säger ju allt. Nu påstår ju Galenskaparna & After Shave att "beigea boys har också brain". Men det kan väl knappast gälla boys som bär beigea banlonpolos?

Kanske är jag orättvis mot den här mannen? Är det verkligen beige färg på hans kläder? Enligt Wikipedia så är beige "en ljus gul- och gråbaserad färg." Det är nog för lite gul nyans på kläderna för att det ska kallas beige. Men gråbaserad är den definitivt. En grågosse kanske? Som går med bud? I påsen har han budskapet. Han bär den med tydlig stolthet. Rak i ryggen och med spänstiga steg. Jag undrar bara vad det är för budskap han ska framföra. Det är nog väldigt angeläget eftersom det förmodligen är skriftligt.

Nej, nu tog ju statisten över helt och hållet. I mina bilder alltså. Naturligtvis skulle jag ha använt större bländare för att få kortare skärpedjup, eller använt längre brännvidd. Då hade statisten fortsatt att vara statist och inte konkurrerat med huvudrollsinnehavarna. Ibland är man lat, eller helt enkelt trött och avtrubbad efter en lång dags promenerande gata upp och gata ned. Att vara gatufotograf är krävande och formen dalar snabbt med stigande trötthet.

Reglerad arbetstid är nödvändigt om det ska bli bra bilder. Man måste ta pauser från kameran och vila, fika eller ta en matbit. När man väl har vederkvickts är det dags för nästa arbetspass i högsta dagsform.

På återseende

Torbjörn

Gesällen/ Dödgrävare på fejan

Jag var tidigare med i en grupp på Facebook där jag bidrog med många bilder och andra typer av inlägg. Efter flera angrepp från vad jag kallar "dödgrävare" beslutade jag mig för att gå ur gruppen. Dödgrävare är personer som inte bidrar med något utan i stället ständigt klagar och klankar ner på andra i gruppen som bidrar. På Facebook har sådana här personer fått en plattform för sitt agerande, en plattform de aldrig haft tidigare. Nu kan de vräka ur sig både galla och hat mot andra människor. Det märkliga är att de får hålla på utan att de som modererar plockar bort dem.

Det som slutgiltigt fick mig att lämna gruppen var en bild på två flickor. 

Den bilden gick bra...

Första bilden gillades av många och jag fick många positiva kommentarer. Det framgår ju ganska tydligt att flickorna är medvetna om att de blir fotograferade. I själva verket bad de om det. 

...men inte den här.

Den andra bilden däremot väckte ett antal dödgrävare till liv. Några var så upprörda över flickornas brist på hyfs och uppfostran att de krävde att bilden skulle plockas bort. De var upprörda över att flickorna satt på ryggstödet och hade fötterna på sitsen. Till råga på allt rökte en av flickorna.

Ett annat gäng dödgrävare ville veta om flickorna givit sitt medgivande till publicering. Jag hann aldrig svara på den frågan. En av dem, den drivande, hade nämligen lyckats identifiera flickorna och uppsökt dem. Han visade flickorna bilden och de tyckte att det var en kul bild. "Frågade fotografen er om han fick publicera bilden", frågade då dödgrävaren. "Nej", svarade flickorna, "vi såg flera personer som passerade förbi men vi märkte inte att någon fotograferade". 

Jag gick helt öppet med min kamera och stannade ett kort ögonblick framför flickorna och tog bilden. Det här är en helt öppen plats och det finns inga möjligheter att fotografera dolt. Själv var jag övertygad om att de lagt märke till mig, men så var tydligen inte fallet. Det har ju heller ingen betydelse i sammanhanget. Det finns ju inget som helst kränkande i den här bilden. Flickorna tyckte ju t o m om den.

De här dödgrävarna vänder sig alltså emot att jag inte frågat flickorna om lov att publicera fotot. Så skriver de i alla fall. Själv har jag en annan tolkning. Dödgrävarna är ett gäng frustrerade och missunsamma människor med ett betydande inslag av Jante i sig. Själva saknar de förmåga att ta sådana här bilder och andra – och då ska fasen i mig ingen annan få visa att de kan, och du ska inte komma här och tro....

Visst, fanns det de som gillade bilden, men de överröstades av dödgrävare som skrev långa inlägg och undrade vilken människa jag var. Min moral var usel och nu är det stopp för sådana här bilder. Till slut blev tråden väldigt lång, för dödgrävarna slutade aldrig med sitt gnölande. Jag höll låg profil och väntade att administratörerna skulle kasta ut, eller åtminstone varna, det här gänget. När så inte skedde raderade jag tråden och lämnade gruppen.

Lite trist var det allt för jag hade många vänner där, men grupper med dödgrävare i kan jag inte med.

På återseende

Torbjörn

Gesällen/ Efterhängsna kameror

Mina analoga mellanformatskameror (TLR) är verkligen efterhängsna, jag blir helt enkelt inte av med dem. Det är något magiskt med dessa kameror som jag inte riktigt får fram med mina digitalkameror. Inbillning säger somliga. Kanske blir man påverkad av förhållandet mellan till synes enkelt konstruerade kameror och kvalitén på bilderna. Hur kan så enkelt konstruerade kameror ge så vackra bilder?

Funderar ändå på att sälja två Yashica Mat (124+124G). Sparar en gammal Rolleiflex och, den finaste av dem alla, Minolta Autocord. 

På återseende

Torbjörn

Gesällen/ Vintermänniskor

Naturen är stor, väldig och ibland våldsam. Vi människor är i det sammanhanget mycket små. Fick känna av naturkrafterna den här dagen. Snön yrde och emellanåt rasade massor av snö ned från både träd och hustak. Klädde på mig varmt och njöt för fullt i vinterlandskapet. Snön mjukar upp och reflekterar det lilla ljus som letar sig ned genom molnen. Gråljuset härskade oinskränkt och fick kompenseras med lite extra exponering. Vitbalansen i min kamera har en liten dragning åt det kalla hållet och det passade bra den här dagen. Snön dämpar också alla ljud, bilar och bussar rullade fram nästan ljudlöst.

Jag brukar följa årstidernas växlingar från min balkong. Den vetter åt öster och där får jag sällskap av morgon- och förmiddagssolen. Vill jag se utsikten åt söder för jag kika igenom fönstren i sovrummet och köket. De övrig väderstrecken är jag hänvisade till gården, eller någon av grannarna. 

Bilder tagna i omgivningarna hemmavid, där naturen står och väntar inte långt från husknuten.

På återseende

Torbjörn