Gesällen/ Jag är lik Torbjörn Lindkvist

Mannen stirrar intensivt på mig där jag står i ledet. Han står tillsammans med en annan man en bit bort. Till slut hälsar han med en nick. Jag känner honom inte och nickar inte tillbaka. I stället tittar jag bakåt i kön för att se om det står någon bakom mig som hälsar tillbaka. Men jag ser ingen och jag känner mig en aning obekväm....

Författaren Kjell Eriksson ska komma till Gävle. Han ska hålla tal på Vänsterpartiets 1:a maj demonstration. På Rådhustorget. Jag läser det i Arbetarbladet och tänker att då måste jag åka dit och lyssna. Jag gillar Erikssons böcker och har alla utom den senaste "När man skjuter hästar". Några har jag fått dedicerade vid boksläpp, men de flesta saknar dedikation. Jag packar ryggsäcken full och drar ned på stan. 

På Rådhustorget har samlats mycket människor och jag spejar runt för att se om jag kan få syn på Eriksson. Till slut ser jag honom stående vid ett träd. Han håller manuset till sitt tal i handen och skummar igenom det samtidigt som han då och då ser på de som talar före honom. Jag nickar åt honom och tar några bilder, men vill inte störa mer före talet. 

Han håller ett mycket bra tal och får stormande applåder. Många kommer fram och vill tala med honom och till slut blir det min tur. Jag berättar om mitt ärende och han säger att han gärna vill dedicera mina medhavda böcker. "Men inte här" svarar han, "du får följa med till efterfesten i f d Katolska kyrkan". Jag slår följe med honom den korta biten och vi pratar lite om några av hans böcker och om hans liv i Brasilien. 

Väl framme så bjuds det på musik, sång och mat. Jag vinkar till mig Kjell och pekar på bokhögen på bordet. Han sätter sig till rätta och skriver sitt namn i alla. Efter det återvänder han till sitt sällskap och jag ställer mig i kön för att hämta mat.

....Mannen fortsätter att stirra på mig och till slut kommer han fram till mig och frågar: "Heter du Torbjörn?" Jag tittar förvånat på honom och svarar: "Ja". "Lindkvist", frågar mannen? "Nej, Olsson", svarar jag. "Du är så fruktansvärt lik Torbjörn Lindkvist som var lärare i ekonomi på Borgarskolan", fortsätter mannen. Vi samtalar en stund om det märkliga sammanträffandet, sedan tar jag min mat och går tillbaka till mitt bord. 

På scenen pågår ett samtal mellan Kjell Eriksson och någon representant från partiet i Gävle. Det är mest Eriksson som pratar. Han berättar om sin tid som trädgårdsanläggare och sina resor världen över. Han är en mycket god berättare.

Efterfesten är slut och jag ställer mig i kön till toaletten. Mannen, som nyss samtalade med Eriksson, kommer fram till mig och frågar vad jag heter. "Torbjörn" svarar jag. "Lindkvist", frågar han? "Nej, Olsson", svarar jag. "Märkligt", fortsätter mannen, "du är så vansinnigt lik Torbjörn Lindkvist som var lärare i ekonomi på Borgarskolan. Nu har jag i och för sig inte sett honom på 30 år, men jag kan föreställa mig att han skulle se ut precis som du i dag". Jag slår ut med händerna och går in på den nu lediga toaletten. Där inne funderar jag en bra stund på vad jag fått uppleva inom rymden av en kvart.

Vem f-n är Torbjörn Lindkvist?

På återseende

Torbjörn

Gesällen/ Ettorna

I samband med Dagnyfikat i lördags gjorde jag en sväng till mitt gamla Knivsta. Jag bodde här i 36 år och det har naturligtvis satt sina spår. Nu bor jag sedan knappt två år tillbaka i Gävle. I centrala Knivsta fanns i många år ett sågverk med tillhörande timmerupplag och en byggshop. För ett antal år sedan lades sågen ned och alla byggnader revs. Marken såldes till en privat exploatör som under flera år inte satte igång någon byggnation alls, vilket var avsikten. Kommunen blev tvungen att köpa tillbaka marken för en betydligt högre summa än vad de fick för den vid försäljningen. Allt det här trixandet har fördröjt bygget av bostäder med flera år.

Nåväl, nu har det hänt en hel del på den stora sågentomten och jag tog en runda för att främst titta på de nybyggda ettorna. Innan jag flyttade hade man precis påbörjat resningen av betongblocken, nu var allt klart och de boende på plats. Naturligtvis finns det många åsikter om de här husen. Jag gillar dem. Loftgångarna och den öppna passagen mellan huskropparna gör att man ser människorna som bor där på väg till eller från sina lägenheter. Under varje hus finns parkeringsmöjligheter för bilar och cyklar.

I samband med projekteringen lät man ställa upp några ettor för allmän beskådning. Idealiska som ett första boende. Om det inte vore för priset förstås. Vilka ungdomar kan slanta upp 1,2-1,3 Mkr? 

Här kan ni se en etta till salu.

En egen bostad ligger långt borta för många, och byggandet av bostäder för vanligt folk har varit en icke-fråga för ett antal regeringar. Vi lär nog få se en tilltagande social oro om inte bostadsbyggandet omgående hamnar högre upp på dagordningen. 

På återseende

Torbjörn

Gesällen/...och en and är så god som en and...

I Boulognerskogen (Gävle) finns mycket fågel. Mest gräsänder och skrattmåsar. Genom parken flyter Gavleån så det är inte konstigt att det finns mycket sjöfågel här. Dessutom är det ju inte långt till havet så en flygtur hit kan inte ta många ögonblick. Låt mig säga det på en gång, jag är varken någon duktig  fågelkännare eller flitig fågelfotograf. Trots detta så tycker jag det är både trivsamt och roligt att studera de nästan halvtama fåglarna. De matas regelbundet på vintern men får även "mellanmål"  de övriga årstiderna. 

Den här dagen lade jag märke till en gräsandshane som inte ser ut som de andra hanarna. Formen ser ut att vara likadan, vad jag kunde bedöma. Däremot så skiljer sig färgteckningen åt. Den avvikande hanen saknar den vita ringen kring halsen, och kropp och ben är brunaktiga. Den har också en vit haklapp på bröstet. Jag kunde inte se att den skiljde sig i beteende jämfört med de andra hanarna, och damsällskapet verkade inte ha något emot honom.

Nu undrar man naturligtvis om den här varianten är vanlig bland gräsänder? Jag såg endast en den här dagen. Är det fortfarande en gräsand? Kan det vara en hybrid mellan gräsand och anka?

Många frågor, och det skulle vara kul om jag fick svar på några från någon som är mer kunnig än jag på det här området.

På återseende

Torbjörn

Gesällen/ Kan man förmedla känslan man hade när bilden togs till andra?

Intet är nytt under solen. Det är lika bra att konstatera det från början. Vi vill gärna tro att vi är originella, det är bara jag som tar sådana här bilder (andra snor mina bildidéer). Vi tror också att vi kan förmedla de känslor vi hade när bilden togs till andra människor. Det ska man nog inte räkna med. Betraktaren ser ju bara bilden. Denne hör inte bullret från tågen, fågelkvittret, forsen som brusar, örnens vingar som susar, björnen som bökar och sliter i åteln, eller kaffet som puttrar i sin panna över lägerelden.

För det mesta kopierar vi det andra har fotograferat före oss. Ibland finns det någonstans en driven fotograf som är först med en viss bildidé. Eller så råkar väldigt många komma på ungefär samma idé samtidigt och ingen av dem kan sägas vara upphovsman. Andra före oss har spårat och vi övriga följer efter. 

Nu handlar det här inte om Jante utan hur svårt det är att förmedla något mer än "enbart bilden".  I dag är det så fruktansvärt mycket bilder i svang så det ska mycket till innan någon reagerar på just din bild. Ett sätt att få människor att reagera är att hårdredigera sina bilder så att de skiljer sig från mängden. Det är ju inget nytt utan har funnits länge. Med tiden har människor vant sig och en ny norm har skapats. 

Nu kan man ju undra vad det är för fel på verklighetstrogna bilder? Att trovärdigt registrera hur verkligheten ser ut. Det är nog bara en grupp gamla uvar som resonerar på det sättet. Jag protesterade mot att en fruktansvärt manipulerad bild blivit belönad i en grupp på Facebook. Den såg vidrig ut. Blev naturligtvis hotad med att bli utkastad om jag inte knep käft. Jag har sett bilder i andra grupper som manipulerats på samma sätt. Det ser ut som om det kryper massor av maskar i bilden och jag kan inte begripa att någon gillar skräpet. Men eftersom folk tycks gilla det så får man väl förmoda att bilderna förmedlar något mer än enbart bilden. Obehag kanske.

På två av bilderna har jag roat mig med att placera människor nära bildkanten. Det är ju inte på något vis originellt, men strider mot gamla kompositionsregler. 

Som jag nämnt tidigare så gillar jag inte den beigea färgen. Den är menlös och är t o m omöjlig att konvertera till svartvitt. Ska vi verkligen ha det så?

På återseende

Torbjörn

Gesällen/ Tummen upp för tummen och det här med egen skrivare

Jag har ända sedan jag skaffade mig kamera med autofokus använt avtryckaren även för fokusering. Ända tills nu. Nu är det knappen till omkopplaren AF/MF/AEL som jag använder och då får tummen göra det jobbet. Nu vet jag att väldigt många gör så här, eller liknande, så det är naturligtvis ingen nyhet. Men för mig är det ett nytt sätt att arbeta. Bakgrunden är den att jag ibland får några oförklarliga Af-missar. Jag antar att mitt "skjutgalna gamla finger" blir för ivrigt och trycker ned avtryckaren i en för stor rörelse med oskärpa som följd.

Gick en runda i dag i min stadsdel Sätra i Gävle och satte min tumme i arbete. Den visade sig inte alls vara lika skjutgalen, som pekfingret, utan uppträdde lugnt och städat hela tiden. Inte en enda Af-miss blev det på dagens runda. Ska sanningen fram så handlade det ju inte om särskilt svårfokuserade motiv heller.  Men ändå, bra för en nybörjare tycker jag.

Tamrons 24-70/2.8 satt på min Sony A7RII i dag. Tänkte ett tag sälja objektivet. Det är ganska stort och tungt och har A-fattning. Måste alltså användas med adapter. Men jag tycker mer och mer om det.  Det gifter sig väldigt bra med min kamera, och ska jag köpa ett nytt 24-70 med E-fattning från Sony eller Zeiss kostar det vansinnigt mycket. Det blir m a o kvar. För övrigt fungerar det alldeles utmärkt med adapter.

Funderar på det här med fotoskrivare. Jag har en alldeles utmärkt Epson R3000 som ger fantastiskt fina utskrifter. Problemet är bläckpatronerna. Eller rättare sagt, de är i minsta laget, ca 25 ml, om man är flitig fotograf som ibland ställer ut och deltar i diverse tävlingar där bilder ska skickas in. Dessutom har vi alltid bildvisningar i fotoklubben varje månad. Är man lite mindre flitig fotograf är skrivaren däremot ypperlig. Att fritt kunna välja olika typer av papper är den främsta fördelen med att ha egen skrivare. Anlitar du Crimson m fl så har du i stort sett bara blankt eller matt fotopapper att välja emellan. Om du nu inte använder dig av Crimsons proffstjänster där det finns fler pappersvarianter att välja. Men då kostar det naturligtvis en rejäl slant också.

Jag vill nog fortsätta med att själv skriva ut mina bilder på egen skrivare. Förutom att det ger bättre kontroll av fotoflödet, så ger det även ett mervärde till själva fotograferandet. Det blir mycket roligare helt enkelt. Ungefär som det var att använda ett fint mörkrum på den analoga tiden. 

En ny skrivare med större bläckpatroner står alltså högt på önskelistan. Köp nu betala sedan, lockar fotobutikerna med. Betala aldrig hade naturligtvis varit bättre, men så flotta erbjudanden lär man aldrig få uppleva.

På återseende

Torbjörn