Gesällen/ Jag har aldrig legat i Lund, men däremot i Skurup

Folkhögskolan i Skurup fick bli mitt basläger när jag häromåret besökte Skåne. Många folkhögskolor förvandlas till vandrarhem på somrarna när eleverna har åkt hem. De folkhögskolor jag nyttjat mig av har alla hållit hög standard. Både vad gäller själva rummen som kök och andra utrymmen. Priset är också oftast mycket konkurrenskraftigt.

Vad beträffar Lund så får jag inget riktigt grepp om stan. Den känns utsmetad på något vis. Utsmetad på den skånska myllan. Den dagen jag besökte stan var det i vissa kvarter så gott som folktomt. Ödsligt. Den gamla domen står där tung och dyster. Fotogenique kanske, men inte är den vacker. Det religiösa livet har säkert under många år spelat en mycket stor roll i Lund. Nu kan jag tro att det är den moderna spetsforskningen som sätter sin prägel, med flera framgångsrika företag utanför stadens kärna.

Lite repriser blev det i det här inlägget. Repriser hör ju sommaren till. Lund måste nog undersökas lite närmare, och kanske får jag ett helt annat intryck under terminstid när stan är full av studenter.

På återseende

Torbjörn

Gesällen/ Bäst som vi stod där kom statsministern förbi

Vi var många som tog den utsträckta handen den här dagen, och alla sa vi "Hej Stefan". Vi tar det från början. Står på plats i Kungsträdgården för att delta i hyllningarna av vårt fantastiska U21-lag i fotboll, nyblivna EM-mästare. Men var ska jag ställa mig? Jag vill ju gärna få närbilder på spelarna. Efter att ha frågat en Supervisor var någonstans spelarna lämnar bussen och tar sig upp på scenen, ställde jag mig precis utanför den passagen. Min tanke var att sedan bege mig ut framför scenen och ta några bilder på det som försiggick där. Tanken var nog god när den tänktes.

I alla fall stod jag där, precis utanför passagen, och väntade. I två timmar. Då, helt plötsligt, kommer statsministern släntrande in. Som tur var hade jag kameran förinställd på två meter, manuell fokus. Snabbt tryckte jag av några bilder innan det hela var över på några sekunder. Det gick så snabbt så jag vet inte om så många fotografer hann med. De väntade ju på annat högvilt så att säga.

När så högviltet kom i sin buss passerade de inte alls förbi den passage som Supervisorn hade sagt utan en bit längre bort. Dessutom var det nu knökfullt med vakter mellan mig och spelarna så det var nästan omöjligt att få något intressant inom skotthåll. Jaha, tänkte jag, då går jag väl till scenen då. Med stor möda lyckades jag vända mig om och ser att jag är fångad i en fälla. Jag kan inte röra mig ur fläcken. En situation jag inte kan rekommendera till någon med anlag för panikångest. Scenen kan jag glömma. Nu gällde det att ta sig ut därifrån helskinnad.

Efter ett ivrigt buffande och knuffande lyckades jag ändå ta mig ut i folkhavet i riktning mot Hamngatan. Jag höll kameran i huvudhöjd och tog en bild då och då på min väg i obefintlig fart genom folkmassan. Två cyklister trängde sig in i hopen och försökte gående få med sig sina cyklar. Till råga på allt stod där en parkerad bil som en jättepropp i "avloppet". En dam höll hårt i handväskan och när jag såg det kollade jag om min axelväska fortfarande var stängd.

Så med ens kom jag ut ur massan och kunde pusta ut. En Bratwurstklämma smakade bra efter strapatsen och jag satte mig ned vid ett bord och tittade på skådespelet en stund.

En äldre man blir trött i värmen och halvligger mot en av Kungsträdgårdens stora blomurnor. Folk tittar till honom och allt ser ut att vara OK. Att trängas med massor av människor en sådan här varm dag är påfrestande.

På återseende

Torbjörn

Gesällen/ Jag är medlem i en riskorganisation

Ja, det är bara att erkänna. Jag är medlem i en riskorganisation. I och med pensioneringen i höstas gick jag med. Tänkte väl inte då att det var något särskilt med den här organisationen. Den är ju gammal och välkänd och många jag känner är medlemmar där. Men när räkningen för medlemsavgiften skulle betalas blev jag varse. 

Nu undrar jag naturligtvis vad det är för risker organisationen tar? Sammanträder styrelsen regelbundet på Solvalla och sätter sprätt på medlemmarnas pengar? Stötpoker i Texas? Kasinot i Monte Carlo?

Jag får nog fundera ett varv till om jag vill vara med och satsa.

På återseende

Torbjörn

Gesällen/ Midsommarafton lite på distans

"Vi äro musikanter, allt i från Skaraborg.
Vi äro musikanter, allt i från Skaraborg.

Vi kan spela fio lio lio lej,
vi kan spela basfiol och flöjt.

och vi kan dansa bom faderala bom faderala bom faderala,
vi kan dansa bomfaderala bomfaderalan lej.

Vi kan spela fio lio lio lej
vi kan spela basfiol och flöjt.

Och vi kan dansa andra hållet, andra hållet andra hållet,
och vi kan dansa andra hållet, andra hållet me!"

Danslekarna pågår för fullt kring majstången, men mannen på cykeln föredrar att fira midsommarafton lite på distans. Han är närvarande och betraktande, men inte deltagande. I periferin liksom, men likväl där.

– Jodå, jag firade midsommar i Boulognerskogen, precis som jag alltid brukar göra. Det kan han säga till sina vänner utan att ljuga.

På återseende

Torbjörn

Gesällen/ Försommartid

Det är studenttutspark och skolgården är smockfull med människor som ivrigt väntar på sina nybakade studenter. Studentskyltar lyfts upp i luften så att de nybakade lättare ska hitta igen sina nära och kära. En gammal man sitter i sin rullstol och håller en inplastad, gul ros i sin skrynkliga hand. Jag hoppas innerligt att den han väntar på, studenten, finner honom i den stora massan. 

Själv står jag här "helt utan egentligt ärende". Vill bara insupa stämningen från min gamla skola. Kanske dyker det upp någon gammal bekant?

En av mina lärare från den tiden ska dela ut stipendier. Det vet jag, för det har han själv berättat. Vi brukar stöta på varandra lite då och då för vi bor i samma stadsdel här i Gävle. Våra samtal brukar bli långa, intressanta och med många skratt. Märkligt egentligen för det var ju så länge sedan. Men han är otroligt alert och skarp och man måste alltid skärpa till sig när man samtalar med den f d centertanken från Tierp. Tillsammans minns vi.

Studenterna marscherar runt på stan och i täten går en blåsorkester. Ungdomlig glädje och det är verkligen härligt att se. Sedan blir det ytterligare några varv med bil, släp eller cykel innan det publika är över för den här gången. Hemma väntar dukade bord, ballonger och tal.

Jag går upp till torget och köper belgiska jordgubbar. De hör också försommaren till.

På återseende

Torbjörn