Gesällen/ Hon stod i dörren

Hon stod i dörren, eller rättare sagt höll upp dörren för en kvinna som skulle ut med sin barnvagn. Jag fängslades av hennes vackra ansikte och stannade till för ett kort ögonblick. Egentligen var jag inte på fotohumör, jag hade redan varit ute med kameran en sväng på eftermiddagen. Efter att därefter ha fikat hos en vän gick jag på hemvägen förbi affären och köpte lite mat till kvällen. Jag antar att jag var lite tankspridd för när jag sedan knallade hemåt tog jag en väg jag inte brukar ta. Och där stod den här kvinnan och våra blickar möttes. 

Hon såg min kamera och undrade lite försiktigt om den tog bra bilder. Jodå, det är en bra kamera, svarade jag. Jag frågade om hon själv brukade fotografera. Ja, det gör jag, svarade hon, men jag använder den här. Då höll hon upp sin mobil mot mig och skrattade. Det kändes som om isen var bruten och jag frågade om jag fick fotografera henne. Absolut, svarade hon, men släppte inte dörren. Jag antog att kvinnorna skulle iväg någonstans och tog raskt några bilder. 

Var kan jag lämna den färdiga bilden, undrade jag? Hon bad mig följa med in i entrén, och där visade hon mig på tavlan på vilken våning hon bodde. 

Bilden är nu utskriven och inramad och väntar på att bli levererad. Hoppas hon gillar den.

På återseende

Torbjörn

Gesällen/Samhörighet

Vi hade våravslutning i Gävle Fotoklubb i måndags och första månadsmötet i höst är i september. Det kändes väldigt tomt efter mötet i måndags, och jag hade inte kunnat tro att jag skulle kunna ha sådana känslor när jag gick med i klubben i oktober 2014. Jag antar att det har med samhörighet att göra. Mitt arbetsliv avslutade jag våren 2014, och när den linans kapades så försvann naturligtvis samhörigheten med många människor. En samhörighet vi delat på under många år.

I samband med att jag i förtid slutade arbeta flyttade jag från Uppsalatrakten (Knivsta), där jag bott sedan 1969, till Gävle. Jag kände att det var dags för miljöombyte och det blev ett slags hemvändande eftersom jag växte upp i Gävletrakten. Samhörigheten med alla bekanta, grannar och vänner från Knivsta med omnejd upphörde. Egentligen hade den upphört långt tidigare när många av mina vänner flyttat eller kontakten av andra anledningar brutits. 

I fotoklubben har jag åter fått tillbaka den samhörighet som tidigare gått förlorad. Jag har blivit god vän med flera av medlemmarna och vi gör en hel del gemensamt. Just nu ställer klubben ut i Johan Thunbergs gästgalleri på Laxön i Älvkarleby. Har ni vägarna förbi så titta gärna in. Galleriet är öppet lö-sö mellan 11-16, fram t o m den 24 maj. Under den tiden finns alltid två medlemmar på plats. Det kan också vara öppet på andra tider, det beror på om Johan är i ateljén. Vi är där enbart de tider som jag redovisat ovan.

Det är synd att vi inte träffas nästa gång förrän i september. Klubbens agenda har blivit min egen och det känns skönt att ha en någorlunda struktur på sitt liv.

På återseende

Torbjörn

Gesällen/Mannen med rullatorn

Mannen överraskade mig fullständigt. Jag stod med min kamera och försökte komponera en bild av en fyrcykelvägskorsning när jag hörde hans fråga:

– Jaså, du står här och fotograferar?

Jag var ju tagen på bar gärning så det vara bara att erkänna:

– Ja, jag försöker få till något här, svarade jag.

Därefter fortsatta vårt samtal en bra stund. Hans fru hade gått bort för drygt ett år sedan och rullatorn hade han tagit över efter henne. Mina knän svullnar och gör ont, sade mannen, och behöver ha något att stödja mig på. Det visade sig att vi bodde i samma bostadsrättsförening. Han i 38:an och jag i 48:an. På min fråga om han själv brukade fotografera svarade han att han tidigare brukade filma. Han hade tagit totalt 36 Super 8-filmer och när det formatet försvann slutade han att filma. Filmerna hade han stoppat i en plastpåse och lagt på en skåphylla. Så du har inte tittat på filmerna sedan dess, undrade jag? Vänta nu ska du få höra, svarade han. Jag har tre mågar, fortsatte han. En av mågarna visste om att jag brukade filma och frågade en dag var filmerna fanns någonstans. Jag tog fram plastpåsen och mågen sade att han skulle fixa till de gamla filmerna. Efter en tid kom han tillbaka med filmerna och hade dessutom med sig en DVD-skiva. På skivan fanns nu filmerna överförda. Nu kan jag titta på mina gamla filmer på TV:n.

Jag undrade om han trivdes att bo i föreningen? Ja, det gör jag väl, svarade mannen, men nog längtar jag tillbaka till stugan utanför stan där jag bodde innan. Det var ett f d soldattorp med ett rum och kök. Han nämnde inte om han låtit bygga ut det, men jag fick veta att en dotter med måg bodde där nu. Snart skulle han åka dit och hälsa på.

– Nej, nu måste jag gå en runda förbi mackarna, sade mannen efter ett tag. Det börjar värka i knäna.

Han linkade i väg med god fart och även jag passade på att ta en promenadrunda.

På återseende

Torbjörn

Tom i bollen

Jag sitter här och känner mig helt tom i bollen. Få inlägg har det varit från min sida under en längre tid, och inte särskilt många kommentarer heller. Det känns som om det mesta redan är sagt. Vi upprepar oss, det är ett som är säkert. Både vad gäller bilder och text. Att ständigt förnya sig kräver sin man och kvinna, och utflykter ut i det okända är kanske inte så lockande jämfört med det invanda och trygga.

Jag umgås f n med många naturfotografer och tar del av deras bilder och projekt. En del gillar jag, men en hel del är mig likgiltigt. Så är det väl med det mesta inom fotografi. Bra fotografi gillar man just för att det är bra, oavsett genre. 

Så hädanefter är det bra bilder som gäller :).

På återseende

Torbjörn

Att lägga på en rem

Jag har en gammal bandspelare från mitten av sextiotalet. Det är en Tandberg, modell 12 från 1966, fyrspår i stereoutförande. Den har mycket länge stått ospelad. Den blev med tiden "klen" och orkade inte med att dra bandet från den ena spolen till den andra. Visst skruvade jag då och då loss några skruvar och kikade in i innandömet, eftertänksamt hummande om vad det kunde vara för fel. Jag tyckte det mesta såg normalt ut. Lite gummihjul här, remmar där och fjädrar både här och där. 

Lite funderade jag också på hur det kunde komma sig att man kunde frambringa en sådan tekniskt avancerad produkt i lilla Norge. Den här tingesten var ju hur långt som helst från torskryggar, backhoppare och en tur på fjället. Fördomarna kom rejält på skam för bandspelarna från Tandberg var fantastiskt bra och min fick jobba hårt i många år. Men nu hade den som sagt var blivit lite "klen".

För några år sedan sedan fattade jag mod och öppnade bandspelaren igen. Av en bekant hade jag fått en gammal drivrem som han plockat bort från en reservdelsmaskin. Det är drivremmen som är slut, hade han kort och gott konstaterat. Full av iver gick jag till verket, inget eftertänksamt hummande längre utan full aktion. Av någon anledning avstannade dock reparationsarbetet och bandspelaren lades ånyo i malpåse. Varför vet jag inte i dag. Vad jag kan se av bortpillade gummihjul och annat smått och gott hade jag nog tänkt mig en större genomgång än vad jag mäktade med. Jag minns att jag bl a saknade lämpliga verktyg. Varför nöjde jag mig inte med att enbart byta drivremmen? Eller kräver det att man nästan plockar isär hela maskinen?

I alla fall så blev jag nyligen återigen sugen på att få i gång den "klena". Jag hade nämligen sett och hört "min" bandspelare på Youtube. Den spelade perfekt och inga spår av klenhet kunde skönjas. 

Från firma Svalander Audio beställdes drivremmar och i dag kom de med posten.

Ja, då är det väl bara att sätta igång då.

Jag återkommer med rapport hur det gick – den här gången.

På återseende

Torbjörn