Gesällen/ Fotoklubben

Mitt fotograferande har under alla år varit väldigt privat. Jag har deltagit i väldigt få utställningar och det är först under de senaste åren jag visat mina bilder officiellt här på FS och Facebook. Lite ostrukturerat har mitt fotograferande varit, och jag har väl inte riktigt vetat i vilken genre jag hör hemma i egentligen. Ska jag koncentrera mitt fotograferande enbart inom ett område eller smaka på allt? Gatufoto? Natur? Porträtt? Miljö? Makro? 

Trots att jag fotograferat i många år så var det först för några år sedan jag gick med i en fotoklubb. Då bodde jag i Knivsta och Uppsala Fotografiska Sällskap blev min klubb. Kanske hade jag inbillat mig att medlemmar i en fotoklubb är extrema fotonördar med enbart fotografering i skallen. Så var det naturligtvis inte, men visst är de intresserade av fotografering, precis som jag. Det hände en massa kul i "sällskapet". Vi deltog bl a i Kulturnatten där vi bjöd på porträttfotografering i ett tält alldeles intill klubblokalen vid Martin Luther King-plan. Det var väldigt populärt och ibland ringlade kön lång utanför tältet. I samband med Kulturnatten hade vi också en planketutställning bredvid tältet och utställning i klubblokalen. Klubben blev för två år sedan inbjuden att ställa ut i Fotoklub Zagrebs fina lokaler, och jag reste dit tillsammans med tre andra medlemmar för att ordna allt det praktiska kring utställningen. Det innebar bl a nedtagning av en gammal utställning och hängning av vår.

Jag har nog flaxat runt och provat på det mesta. Det kan ha sina problem att göra så. Man kanske inte blir någon fullärd mästare på det här viset utan får ständigt vandra omkring som gesäll med sin kamera. Men låter inte det tilltalande? Att ständigt gå i lära. För det är väl det vi gör, det finns alltid något vi kan bli bättre på. 

Numera har jag min hemvist i Gävle Fotoklubb och försöker följa deras agenda. Två tävlingsledare håller koll på utställningar o dyl,  och för första gången har jag skickat in bilder till årets RIFO-utställning. På månadsmötena har vi ofta en inbjuden gäst som berättar och visar sina bilder. Nästa månad blir det en bröllopsfotograf som besöker klubben, och nästa vecka blir det kurs i att skära ut passepartouter.

Vid det nyligen avhållna årsmötet beslutades om inköp av ny projektor och dito duk. Ekonomin är bra och medlemsavgiften har inte höjts på flera år.

Den sociala samvaron i klubben betyder mycket och bilddiskussionerna gör att man får en nyanserad bild av sin egen fotografering. Min bildstil kanske inte alltid uppskattas, förmodligen beroende på att de flesta fotograferar natur. Det får man ta, det gäller att hitta sitt eget formspråk och inte ständigt apa efter andra.

Ett bra sätt att mötas kring bilder är att gå med i en fotoklubb. I min klubb finns några framgångsrika fotografer som vunnit flera priser och det är väldigt lärorikt att ta del av deras kunnande.

På återseende

Torbjörn

Fotografen föredrar färg

Vid Gävle Fotoklubbs senaste månadsmöte hade Dieter Stöpfgeshoff inbjudits. Han talade mycket engagerat om fotografering i allmänhet och om sin egna fotoprojekt. För projekt ska man ha enligt Dieter. Bilder man tar ska helst ingå i något sammanhang. För att själv veta vad han ska ha sina bilder till brukar Dieter skriva ett synopsis till varje projekt. För sig själv men också naturligtvis till eventuella köpare av bilderna.

Dieters nytagna storformatsbilder av Slussen har ställts ut på b la Stockholms stadsmuseum, Gävle konstcentrum och Galleri Horn, vid Hornstull. Det som lite grand förvånade mig var hans klara ställningstagande för färgbilden. Vad jag förstår så fotograferar han enbart i färg. Svartvita bilder är inget han gillar och han har inte mycket till övers för fotografer som Christer Strömholm och Anders Petersen. 

Han möttes av mycket lite protester, de flesta i klubben kan man nog säga är naturfotografer och i de allra flesta fall är det då färg som gäller. 

För min egen del så gillar jag det svartvita uttrycket. En färgbild innehåller all information och lämnar inte mycket över till betraktarens egen tolkning och fantasi. För mycket information kan trötta ut betraktaren. Den svartvita bilden reducerar informationen och ger därför också ett lugnare intryck. Abstraktioner väcker nyfikenhet och fantasin flödar. Olika för oss alla. Nu tillhör jag inte de som förkastar färg. Absolut inte. Färg, rätt använd, har också sina förtjänster och jag försöker ständigt förkovra mig där.

Får fundera lite mer om kommande projekt och författande av synopsis.

På återseende

Torbjörn

En dammig mapp

Jag rotar i en av de sista flyttkartongerna och får en dammig mapp i handen. Det visar sig vara en kursmapp i svartvit fotografering från 1999. Jag fyllde jämnt det året och fick den här kursen, vid Folkuniversitetet i Uppsala, i present. När jag öppnar mappen är det ett porträtt på Rose-Marie det första jag ser. Vi arbetade vid den här tiden på Institutionen för lärarutbildning vid Uppsala universitet. En kursuppgift var att ta några porträtt och Rose-Marie, som i sin ungdom varit fotomodell, satte sig i besöksstolen och jag vred skrivbordslampan så att det såg någorlunda hyfsat ut. 

I mappen finns också tre transparenta negativblad. Två småbild och ett mellanformat. Kursen var helt analog. Vi var ganska många i mörkrummet men förstoringsapparaterna räckte till alla. Några var nybörjare och hade aldrig tidigare vare sig framkallat en film eller tagit fram förstoringar. Andra, däribland jag, hade lite mer erfarenhet. 

En kväll hade läraren med sig sin hasselbladare. De som var färdiga med sina uppgifter fick, i stället för att vänta på de andra, leka lite med den. Inget var planerat i förväg med bakgrunder, belysning e dyl. Vi  drog helt enkelt ihop lite grejer och tände studiolamporna. En film var fick vi och det roliga tog snabbt slut. Det var första gången jag fotograferade med en mellanformatskamera, men inte den sista.

En äldre man, som också gick den här kursen, hade en massa glasplåtar med sig från mannens barndomshem, en gård någonstans i Västergötland. Jag minns inte nu om han lyckades kopiera några bilder på kursen. Han borde naturligtvis ha konsulterat ett museum i närheten av den plats han växte upp på. Kanske gjorde han det senare också. 

Ja, sedan dröjde det inte så länge innan det digitala helt tog över inom kursverksamheten vid Folkuniversitetet. 

På återseende

Torbjörn

Ungomens källa finns inuti oss

Ingen vill bli gammal och människan har i alla tider sökt efter ungdomens källa som ger evig ungdom. Skönhetsbranschen har tjänat massor med pengar på människor som tror att man kan bromsa åldrandet genom att använda branschens krämer av olika slag. Nu verkar det som om vi kan sluta leta efter ungdomens källa och sluta köpa marknadens alla skönhetsprodukter. 

Nej, man ska i stället vårda sina telomerer. Telomererna sitter på ändarna av kromosomerna och skyddar dessa vid celldelning. Ju längre telomerer desto större skydd. Motion, undvikande av stress, hälsosam mat och psykiskt välbefinnande skyddar telomererna. I senaste Vetenskapens värld intervjuas åldringsforskare inom olika områden. Genom genmanipulation har man t ex lyckats fördubbla livslängden hos maskar. Människan står näst på tur. Den biologiska klockan, som styr vårt åldrande, tror man att man kan sakta ned och därmed också förlänga livet för våra celler.

Man tror också att 50% av de som är barn i dag kommer att bli 100 år eller äldre. Spännande framtidsutsikter, men det är inte helt utan problem. Samhället och våra politiker måste hänga med och redan i dag börja planera för det här. Åldringarna kommer att öka dramatiskt i antal och kommer också att ställe mycket större krav på det samhälle de lever i. 

På sikt kommer säkert pensionsåldern att röra sig upp mot 70 år, och jag tror inte att det kommer att dröja särskilt länge. Problemet idag är att vi har människor som inte ens orkar jobba till 65. Det finns m a o mycket att göra på våra arbetsplatser. Potentialen för ett långt liv finns hos oss alla, bara vi får de rätta förutsättningarna och i övrigt sköter oss.

Får man ett långt liv blir det också många bilder tagna. 

På återseende

Torbjörn

Jag gick mig ut en afton

Jag gick mig ut en afton för att se hur man inviger en bock. Gävlebocken är väl bekant för de flesta, kanske mest för att den brukar brännas ned. I alla fall blev den invigd av årets Gävlebo, lekterapeuten Anna Sving Sjöblom. Slottsparken var absolut fullsmockad med folk och från scenen bjöds det på underhållning. Sveriges bästa röst (inte vackraste för det är ju Birgitta Anderssons) Ulf Nilsson uppträdde med några låtar. Rösten han har är ett bra råämne som behöver mjukas upp och finslipas. Luciakandidaterna trädde sedan in på scenen och sjöng några julsånger. Fint och stämningsfullt.

Sedan blev det annat ljud i skällan. In på scenen dundrade Panetoz. De showade och höll igång så t o m jag studsade omkring och viftade med armarna i luften. Välbehövligt för kylan började göra sig påmind. Nåja, jag skuttade inte omkring hela tiden utan lyckades få några bilder på bandets medlemmar med nyinköpta Sony A6000. Har länge varit sugen på den och när en kille från Norrköping köpte min gamla NEX-6 så var saken klar.

Jag gillar den snabba och träffsäkra AF och det här blir min kamera för gatufotografering. Vid det här tillfället satt Zeiss Sonnar 55/1.8 på kameran.

I det svaga ljuset från scenen tog jag också en bild på två tjejer som stod bredvid mig. När fyrverkeriet sedan tog vid kunde man höra smattret från hundratals kameror och mobiler. Ett värdigt crescendo för en lyckad kväll.

På återseende

Torbjörn