Visst händer det att även jag fotograferar blommor

Ibland kan jag tycka att det kanske blir lite väl mycket blommor här på FS. Nu har jag inget emot blommor men ofta blir det upprepningar och det är lätt att bli blasé. Men visst händer det ibland att även jag fotograferar blommor, fast jag föredrar att fotografera människor. Jag är absolut ingen expert inom det här området men jag försöker ändå få en personlig touch på bilderna.

Blommor gör sig utmärkt i svartvitt tycker jag. Framtoningen blir lite lugnare när det inte finns skarpa färger som hela tiden pockar på uppmärksamhet. Det lär nog bli en och annan blombild i fortsättningen också. Som omväxling.

På återseende

Torbjörn

Ditt ständiga pladder tråkar ut mig

Vad kvinnan innerst inne tänker kan vi bara fantisera om. För mig visar hon emellertid upp en mycket uttråkad min och det verkar som om hon hört det mannen säger ett otal gånger förut. Jag kan naturligtvis ha fel. Hon kanske suger i sig allt smicker mannen öser över henne? Vi ser en situation och tolkar den på en massa olika sätt. Du måste naturligtvis vara intresserad av andra människor och det skadar inte heller med en rejäl portion fantasi och nyfikenhet. Annars ser du ingenting.

På återseende

Torbjörn

En blå dag, en kvinna i rött och dokumentärfotografering

En del tycker det är svårt att fotografera i färg. Man menar att färgen i sig stjäl uppmärksamhet från annat i bilden, som då betraktaren kanske missar. Ibland kan jag också tycka så och då passar det bättre med svartvitt. Men man får i det sammanhanget inte glömma bort att färgbilder ger betydligt mer information än svartvita dito. En svartvit bild är alltid en abstraktion, en förenkling, av verkligheten.

Borde inte därför all dokumentärfotografering göras i färg? Använder man digital teknik är ju inte det något problem. Färginformationen finns ju med hela tiden. Om man nu inte skaffar sig en Leica med svartvit sensor det vill säga. Ett sådant val har jag dock svårt att förstå. Varför snöpa sig själv?

Men nu är det ju så att en hel del fortfarande fotograferar analogt och de allra flesta använder svartvit film. Många av dem säger sig också fotografera dokumentärt. Hur går nu det här ihop? Ska man inte fotografera verkligheten som den ser ut? Då behöver man ju inte i framtiden försöka tolka "hur verkligheten egentligen såg ut" när bilden togs. Det här hänger förmodligen ihop med att det svartvita, analoga, materialet alltid varit hållbarare än färgens dito. Undantaget skulle i så fall vara Kodachromefilmerna, men de tillverkas ju inte längre.

Men kan vi fortsätta att resonera så? En digital bild i färg håller lika länge som en svartvit dito. Borde inte därför också all dokumentärfotografering göras digitalt?

Nu handlar ju inte det här om tycke och smak. Jag är själv väldigt förtjust i svartvitt och konverterar därför ofta men fotograferar också en del med svartvit film som jag sedan skannar. Nu vet jag inte vad museifolk, och andra verksamma inom samtidens bevarande, rekommenderar i det här sammanhanget. Det skulle vara intressant att få veta.

Om 20-30 år kan alla se att kvinnan ovan hade röda tights (strumpbyxor?) och dessutom hade färgat håret i en rosa nyans. Kanske den informationen är ovärderlig för en del forskare och intressant för andra.

På återseende

Torbjörn

Nivåer, centralperspektiv och något om balans

Efter att ha hostat nu i en vecka känns min hjärna i dag rejält sönderhostad. Det blir därför inte så mycket snack utan mer verkstad – och det är väl inget fel med det heller. Alltför mycket snack kan tynga ned ett blogginlägg och man orkar inte läsa allt. Detsamma kan naturligtvis sägas om mängden bilder också. Speciellt om det förekommer många varianter av en bild. Det är fotografen som måste stå för urvalet, inte betraktaren. Har väl kanske själv syndat någon gång men försöker i alla fall tänka på de här sakerna.

Balans handlar det om. Det är bra att ha, både vid fotograferingstillfället och vid presentation av bilderna. Balans mellan snack och bilder.

Givetvis försöker man också få till någon form av balans i själva bilden också. Visst finns en del kompositionsregler i bakgrunden men det är ändå känslan som infinner sig just i tagningsögonblicket som är avgörande. Där är vi förstås alla olika.

På återseende

Torbjörn

Mor och far far på semester

När mor och far åkte på semester började det alltid med en bild vid bilen innan de for i väg. Bilen var naturligtvis nytvättad och nystädad. Far tog körkort ganska sent i livet och det fanns ingen bil i vår familj när jag var barn. Det här utvecklade sig till en ritual och det blev ingen riktig semesterresa förrän de här bilderna blev tagna. Mor hade bakat skorpor och kubb som de packade ned i två stora plåtburkar, som det en gång i tiden hade förvarats mandelmassa i. Pappa var länge bagare och tog ibland hem tomma sådana här plåtburkar från bageriet han arbetade i. Burkarna finns fortfarande kvar i föräldrahemmet där min bror Stefan nu bor.

För en tid sedan fick jag ett kuvert med negativ av Stefan. I dag grovsorterade jag dem. Först efter filmformat och sedan efter fabrikat. I kuvertet finns tre filmformat, mellanformat (6x6), instamatic samt småbild. Fabrikaten är Agfa, Fuji, Kodak och Sakura. När jag grovsorterat negativen blir det inte särskilt många negativblad. Det blev inte så många bilder tagna och en film kunde sitta väldigt länge i kameran. Kameran kom fram under semestern och vid högtidliga tillfällen men knappast annars. När far fyllde 55 (eller 60) köpte jag en Olympus Trip till honom och då verkar det som om det blev fler bilder tagna. Kanske var det roligare att fotografera med Tripen.

Jag vet inte om det finns ytterligare fler negativ kvar efter mina föräldrar. De äldsta, svartvita, är förmodligen "bortstädade" för de har vi inte lyckats finna. Negativ som under en längre tid legat i ett kuvert och skavt mot varandra får naturligtvis skador. Kvarblivna klisterremsor ställer också till det och så åldras ju naturligtvis filmen också.  Alla mina svartvita negativ har jag prydligt insatta i pärmar men de allra flesta färgfilmsnegativ ligger kvar i kuverten bilderna levererades i. Det finns m a o fortfarande utrymme för förbättringar.

De här bilderna är tagna under andra hälften av 1960-talet gissar jag. Exempel på filmskador kan ses på min far. Han är här 13–14 år yngre än vad jag är nu. Ett faktum inte helt lätt att ta till sig. Tiden blir ett förunderligt ting.

På återseende

Torbjörn