Schön war die Zeit..., dockorna och porslinsfigurerna berättar

När man går omkring på en loppmarknad far en hel del tankar genom huvudet. Man ser massor med saker som en gång tillhört levande människor och som i många fall varit mycket avhållna. Nu ligger de huller om buller nedstoppade i lådor och kartonger. Människorna försvinner och kvar blir endast deras ägodelar. Ofta hamnar de på en loppmarknad någonstans och blir köpta av nya människor som i de flesta fall ingenting vet om tingens historia eller deras forna ägare. Tingen lever vidare, generation efter generation. Det är inte konstigt att man ibland tycker att de har något att säga oss. Tiden, detta monster som ständigt gnager och karvar i oss, tycks ha besjälat tingen som vi människor har omgivit oss med...

På en loppmarknad i Berlin fanns en hel del dockor och porslinsfigurer, utslängda bland böcker, husgeråd och tusentals andra ting. De hade alla mycket att berätta...

Vid grinden till den stora loppmarknaden spelar en kvinna "Bei mir bist du schön"

Här börjar berättelsen...

Jag får panik av att ligga här bland en massa okända dockor. Ta mig härifrån...

Jag hade tur för jag hamnade i samma låda som min ackompanjatör...

Jultomten var, trots värmen, i full verksamhet och undrade om jag skrivit min önskelista...

Hon tittade uppfordrande på mig med sina stora ögon men sade ingenting. Det verkade som om hon hade förlorat allt hopp...

På den tiden flirtade jag med alla och det är inte så lätt att sluta...

Ingen bryr sig längre om en ledsen hundvalp...

En dag kom hon hem med ett yngre och smalare par...

Har han väl börjat att slå så slutar han aldrig...

Det gäller att se glad och pigg ut. Då har men mycket större chans att komma härifrån...

Jag längtar tillbaka till Östberlin och de trevliga barnprogrammen på TV...

Jag är en sång-och-dansman och vill så gärna visa vad jag kan. Om jag bara kunde komma loss...

Clownen med den stora kravatten, det var allt jag det...

Jag vill aldrig tillbaka till Östberlin. Vilka hemska kläder, bara grått och brunt, och kan du tro – gult läppstift...

Under kriget uppträdde jag på Tivoli i Köpenhamn...

Pendylen i stora salen klingade så vackert...

Den söta tjejen spelade Tjajkovskijs Nötknäpparen och plötsligt förstod jag allting...

Tyvärr fick ingen av dockorna eller porslinsfigurerna följa med hem till Sverige. Jag ville inte bryta förtrollningen. Däremot köpte jag en CD med fotografier från Berlin före och kring murens fall.

På återseende

/Torbjörn

Sommarkort från Mölle

Jag har semestrat några somrar i trakterna kring Mölle och naturligtvis har det blivit några besök till den gamla badorten dit herrskapen från Sverige och norra Europa förr i tiden åkte och badade. Nu var det väl inte alltid badandet som lockade mest utan den redan då beryktade svenska synden. Det spreds rykten om att kvinnorna badade nästan nakna. Sanningen var den att kvinnorna använde baddräkter, vilket var ovanligt på den tiden. Tidigare badade de i stort sett fullt påklädda men nu tog man av sig både rysch och pysch och visade lite grand av den vita huden. Mer behövdes inte för att sätta Mölle på kartan.

Nåja, det är vackert i Mölle och här kan man få skåda det internationella kapitalet lägga till i marinan med sina fashionabla segelbåtar. Men här finns naturligtvis också vanliga människors lite mindre båtar av olika slag. Man kopplar av över en matbit i någon av de små restaurangerna som har öppet under sommaren och kollar vilka båtar som lägger till och vilka som lägger ut.

Med hjälp av bilder kan man resa tillbaka till platser man tidigare besökt. Det har stora fördelar att resa på det här sättet. Man behöver inte boka flyg och hotell utan man kan bekvämt sitta i soffan med sin laptop i knät och så bär det i väg.

På återseende

/Torbjörn

It was a very good year

Med Frank Sinatra förstås men The Kingston Trio gör den också mycket bra:

When I was seventeen
It was a very good year
It was a very good year for small town girls
And soft summer nights
We’d hide from the lights
On the village green
When I was seventeen

When I was twenty-one
It was a very good year
It was a very good year for city girls
Who lived up the stair
With all that perfumed hair
And it came undone
When I was twenty-one

When I was thirty-five
It was a very good year
It was a very good year for blue-blooded girls
Of independent means
We’d ride in limousines
Their chauffeurs would drive
When I was thirty-five

But now the days are short
I’m in the autumn of the year
And now I think of my life as vintage wine
From fine old kegs
From the brim to the dregs
It poured sweet and clear
It was a very good year

It was a mess of good years

Gutten

På Kulturnatten kom den här gutten in i vårt porträttält.

På återseende och godnatt

/Torbjörn

Kanske Jularbos bästa?

Carl Jularbo var dåtidens Jimi Hendrix men till skillnad mot Hendrix så spelade Jularbo dragspel. Han var oerhört stor och lockade massor med publik vart han än åkte med sin stora amerikanare. Jag minns när farmor Elin berättade en gång om när hon var på dans på ett ställe där Jularbo spelade. Smederna kom direkt från arbetet och hade inte hunnit tvätta sig. Jularbo satt på en pall och spelade och folk dansade som tokar. Elin hade en ljus klänning på sig och när hon kom hem var ryggen alldeles svart av smedernas otvättade händer.

Först så går det upp...

...så går det ned...

...så går det upp...

...sen så går det upp...

...så går det ned...

...så går det upp..

Ja, så här håller det på mest hela tiden. Naturligtvis är det en vals. Jularbo spelade nästan bara valser. Håller ni inte med mig? Det här är nog hans bästa.

På återseende

/Torbjörn