Would you walk a mile in her shoes?

Är gränsen nådd? När tippar kvinnorna över och faller pladask på magen? 

Några funderingar efter en god påskmiddag.

På återseende

/Torbjörn

En skär torsdag i Sigtuna

Efter att ha läst alla positiva omdömen om Fuji X100 blev jag under Skärtorsdagen lite sugen på en fotorunda. Jag lämnade målarpytsarna åt sitt öde, bryggde en termos med kaffe, bredde några mackor och for i väg. Visste egentligen inte vart jag skulle åka men efter att ha snurrat runt ett tag kring Steninge slott bl a hamnade jag till slut i Sigtuna. Jag promenerade ned till hamncafeet i hopp om att få se några fullvuxna skinnknuttar och deras hojar. Väl framme kunde jag konstatera att det var soprent på den fronten. Det enda jag kunde se var några mopeder. Jag gick ut på piren men där var nästan tomt.

Båtsäsongen har inte kommit igång ännu

De här bojarna ska snart i sjön

Slangen är på plats

Ett par barbenta tjejer kom farande på en moppe

Jag gick upp till Storgatan, satte mig på en bänk och fikade. Det var inte särskilt många människor ute men några strosade igenom den lilla staden eller slank in på ICA för att handla det sista inför helgen.

En uttråkad hund satt på Storgatan

Den skära butiken

Bakom den här grinden döljer sig ett café

Det är stängningsdags och personalen går hem

Den gamla asken har varit med om mycket

Väl hemma i Knivsta igen ser jag att bönderna har börjat med vårsådden...

...björkarna har fått musöron...

...men asparna väntar ett tag till

Det blev mest bilder den här gången. Några med skärt inslag. Skärtorsdagen den 21 april, anno 2011.

På återseende

/Torbjörn

Allt medan färgen torkar...

Jag håller på att rusta min bostad. Just nu har jag målat dörrkarmar och foder vita, tidigare var de mörklaserade.

Sedan står innerdörrarna på tur. En ligger redan på "operationsbordet" och har fått sig en grundmålning och en färdigstrykning på ena sidan.

Det är fem dörrar som ska målas så det kommer att ta tid. Mitt sovrum ska också få sig en uppfräschning med målning av tak och väggar.

Nya golvsocklar ska också fixas vad det lider. Kameran ligger och surar i kameraväskan men den kan gott vila ett tag för jag har så mycket på lagret redan som behöver lyftas fram i ljuset.

Man har tid att fundera när man håller på att rusta. Radions P1 står på hela tiden och förser en med intressanta program hela tiden. 

Funderar mer och mer på hur man ska ta hand om alla bilder vars antal ständigt växer. Jag har gjort några böcker på Blurb och de blev alla bra. Det är avsevärt trevligare att bläddra i en bok än att glo på en bildskärm hela tiden. Men är det rätta sättet att spara för framtiden? Jag ser att Bengt Björkbom 
funderar lite grand kring de här frågorna på sin blogg också. Tvärtemot honom tror jag att väldigt många bilder blir intressanta om 50 år. Jag tror att vi är mer toleranta, vad gäller t ex innehåll, kvalitet mm, mot äldre bilder än bilder från samtiden. Inte vet jag om samtiden var så särskilt förtjust i Disfarmers bilder men i dag höjs de till skyarna, och det med all rätt. Tiden gör något med oss människor. Det sägs ibland att vi saknar förmåga att leva i samtiden. Vi planerar ständigt för vad vi ska göra nästa vecka, på semestern och under senare år har vi ständigt påmints om att spara till pensionen. Eller så tänker vi tillbaka på tider som flytt. Kanske med hjälp av gamla fotografier från konfirmationen, första bilen, den stora kärleken, bröllopsbilder och första bostaden.

Ja, man hinner fundera på mycket när man rustar sin bostad. Allt medan färgen torkar...

I det här inlägget är det enbart analoga bilder fotograferade med Minolta Dynax 7, Pentax Spotmatic F och Rolleiflex TLR.

På återseende

/Torbjörn

Fotografer – är vi någonting annat än samlare?

Den moderna människan är en samlare och hon samlar på nästan allt. Jag började samla frimärken när jag var tolv år. Vi hade tidningen FIB hemma ( Obs! det här var mycket tidigare än när avkomman FIB-Aktuellt såg sitt ljus) och i den fanns ett helsidesuppslag om att samla frimärken. Via tidningen kunde man skicka efter ett startkit (så hette det naturligtvis inte då) som bestod av ett album med förtryckta uppgifter om ett antal olika länder, fastsättare och så några påsar med stämplade frimärken som var avrivna från diverse försändelser.

Frimärkena lossade jag med hjälp av den ånga som kom från kaffepannans pip. Mina föräldrar var flitiga kaffedrickare så det blev flera tillfällen varje dag att ånga loss frimärken från jordens alla hörn. Efter en tids samlande kunde man skönja en svag doft av Gevalia-kokmalet-mellanrost-kaffe när albumet öppnades. En inte helt oangenäm doft.

Det här samlandet pågick högst några år sedan tröttnade jag. En massa idrottsaktiviteter, fiske och musik tog överhanden.

Handen på hjärtat. Varför fotograferar du? För min egen del har jag inget tvärsäkert svar. Jag har tidigare nämnt när jag första gången i mörkrummet såg en bild sakta växa fram i skålen med framkallare. Då blev jag fast. Fast jag så länge jag kan minnas tyckt om att titta på bilder i alla möjliga sammanhang så var det just då i mörkrummet som "tycka om" övergick till fascination.

Resten är historia som man brukar säga. Men varför fortsätter jag att ta bilder. Neativalbumen är fulla och så är också hårddiskarna. Dag ut och dag in blir det bara fler och fler bilder. Man kan tycka att om man tagit en fantastiskt fin bild inom ett motivområde så skulle det vara bra sedan. Men så enkelt är det inte.

Vi fortsätter och knäpper och knäpper. Nu finns det ju några bland oss som vill förändra världen eller någonting i den stilen med hjälp av sina bilder.

Andra fotograferar av rent kommersiella skäl, även s k amatörer. Många har en drift att dokumentera sin omgivning. Metodiskt efter särskild uppgjord plan eller helt planlöst.

Så har vi dem som likt målare ser sig som skapande konstnärer. De teknikfrälsta, som fotograferar just för att tekniken är så häftig, finns naturligtvis med här också.

Listan kan göras oändligt lång. Vi har väl i oss lite grand av både det ena och det andra. Kokar man ned allt det här så återstår en minsta gemensam nämnare som verkar förena alla fotografer. Glädjen att fånga ögonblicket som aldrig återvänder men som finns där för alltid. 

På återseende

/Torbjörn

Resecentrum i Uppsala firar ett års jubileum

Jag åker tåg från Knivsta, där jag bor, till mitt arbete i Uppsala. Det tar bara ca 10 minuter. Jag är alltså en flitig besökare i Uppsalas nybyggda Resecentrum. I huvudsak tycker jag att det blev väldigt lyckat fast det återstår en hel del arbeta att göra innan allt är klart. Tåg är ett suveränt fortskaffningsmedel – när de går. Jag reser med Upptåget som går från Upplands Väsby till Uppsala. Vissa avgångar går längre, till Tierp, Skutskär och Gävle. Upptåget har fungerat ganska bra hela vintern. SJ-tågen från Stockholm har fungerat mycket sämre. 

Jag har ett tag närt tanken att dokumentera livet och miljön kring Resecentrum och det lär nog bli ett livslångt projekt. Lite grand som Slussenfotograferna som dokumenterar livet där. Fast i mindre skala förstås. I alla fall bjuder jag här på ett litet smakprov. Hoppas det smakar.

Åk tåg kära vänner! Men vart tog de gamla, trivsamma restaurangvagnarna vägen? Buffévagnen på X2000-tågen är ju rena skämtet.

På återseende

/Torbjörn