Drulleförsäkring

Då

Det är fotbollsmatch på Vifors IP och Hamrånge GIF har hemmamatch. Året är 1960 och jag går i tredje klass. Fotbollsplanen ligger några kilometer från hemmet. Vi är ett gäng grabbar som cyklar tillsammans för att se den här matchen. Det är en kvällsmatch och solen är på väg ned. Vi är inte ensamma för det är en strid ström av människor som cyklar, promenerar eller åker moped. Ytterst få åker bil. Så är det alltid när det är match uppe på Vifors IP. Vi grabbar är naturligtvis förväntansfulla och snackar om våra idoler som spelar i högsta serien. (Agne Simonsson är vid den här tiden en av mina absolut största idoler och jag tycker fortfarande att han måste hållas som en av Sveriges genom tiderna bäste spelare.) Vi börjar närma oss fotbollsplanen och spänningen stiger. I en trädgård intill vägen är det fest med uppklädda människor. Glada skratt hörs blandat med klirr från glas och musik från en grammofon. Vi trampar på, säkert fyra i bredd. Pang! Vad var det som hände?

- Har din farsa drulleförsäkring? Omtöcknad och med blödande skrubbsår ligger jag under den svarta PV:n och hör den där konstiga frågan igen:

- Har din farsa drulleförsäkring?

De två festklädda karlarna drar storskrattande fram mig och får mig på fötter. Det är inte bara karlarna som skrattar. Alla festdeltagare har ställt sig vid vägkanten och pekar och skrattar. Hur kunde jag hamna under den där satans Volvon? Bländad av solen? Förmodligen. Jag märker inget förrän jag ligger där i gruset. Drulleförsäkring? Naturligtvis utgår jag ifrån att de driver med mig och tänker tyst att drullar kan de vara själva. Vad vet en nioåring om drulleförsäkringar? De får vårt telefonnummer och sedan cyklar vi grabbar vidare. Jag med sammanbitna läppar och två hål på byxorna. Ett för varje blodigt knä. Matchen ska ses till varje pris. Vare sig farsan har drulleförsäkring eller ej.

Nu

Cyklar ivrigt från stationen i Knivsta och upp för backarna hem till mitt radhus. Fixar snabbt till lunch för jag har tänkt åka en sväng till Stockholm och Fotografiska museet. Innan har jag tänkt hinna med att framkalla en film och kolla om det finns någon stuga att hyra på Österlen i påsk. Konstrundan lockar. Laddar dosan i en flygande fläng och tar fram kemikalier, termometer och mätglas. Hinner jag med tjugoöverett-tåget? Snabbar jag på borde det gå. En bit utanför Simrishamn, inåt landet, finns en liten stuga som inte är så dyr. Kanske ska jag ringa och höra om den är ledig i påsk. Men först ska det framkallas. Förresten har SJ-tågen mellan Uppsala och Stockholm börjat att gå efter strömavbrottet igår? Med dosan i hand kollar jag på Trafikverkets hemsida. Se där, nu är det klart med trafiken. Skönt. Ställer dosan på diskbänken, justerar minutvisaren på klockan, öppnar locket och .....Men vad sysslar jag med? Fort på med locket igen, men naturligtvis är allt förgäves. Inte ens den bästa drulleförsäkring i världen kan rädda min film i dosan. Pliktskyldigast framkallar jag filmen ändå och undrar vad det var som hände. Bländad av solen? Knappast, det regnar ute. Aldrig någonsin tidigare har jag råkat ut för detta. Varför just i dag? Kolsvart hänger filmen där på tork i badrummet. Det blev ingen resa till Fotografiska museet. Drullen tröstar sig med en kopp kaffe och en bit mörk choklad. 

Låt inte din skugga falla här

Korsande trafik

Hundars lycka

Uppvaktning på gång

Pixligt

Marknadsfynd?

Tog ett tidigare tåg till jobbet i dag för att utnyttja det mjuka morgonljuset. Hade åtta rutor kvar på rullen. De gick snabbt åt för skuggspelet på murar och husfasader var verkligen fint den här morgonen. Om inte om funnits hade katta varit kung, brukade min mamma säga. Om inte ....hade jag skannat lite fina negativ i kväll. 

På återseende

/Torbjörn

Finns det någon räddning för vpl Sjöstrand?

Jag har suttit och bläddrat i en gammal negativpärm och hittat några negativ från 1970-71 då jag gjorde min militärtjänstgöring på S 3 i Boden. Filmen är framkallad på plats, antingen av mig själv i ett mörkrum på I 19 eller av en fotoaffär på stan. Så här långt efteråt minns jag inte. Vad jag däremot minns är att det var sand i vattnet. Ett sandfilter var inkopplat i mörkrummet men det släppte i alla fall igenom små sandpartiklar. Många av negativen är väldigt repiga och fulla av prickar. På några av negativen uppträder långa ormlika förändringar. Kan det vara filmen som håller på att brytas ned? Kanske den inte har blivit behandlad korrekt i samband med framkallningen? Är det något jag kan göra? Finns det någon räddning för vpl Sjöstrand från Göteborg?

Vpl Sjöstrand ser bekymrad ut och det är jag med

Så här långt efteråt ångrar jag att jag inte tog många fler bilder från min "exercis"  i Boden vintern 1970-71. Fast det var inte så lätt för det var ljust endast en liten stund mitt på dagen. Jag kommer ihåg hur bråttom det var när vi skulle skjuta på skjutbanan. Om bilden är tagen på luckan eller på soldathemmet Oskar II minns jag inte.

På återseende

/Torbjörn

Tog Rolle Stoltz med sig honom i graven?

- Kände du Rolle Stoltz?

- Ja, jag kände han.

- Han? Honom menar du väl?

-Honom? 

Ja, så kan ett helt vanligt samtal se ut i dag. "Honom" är absolut på väg bort i det svenska språket. Ibland undrar man om hockeybacken och TV-kommentatorn Roland "Rolle" Stoltz tog med sig honom
i graven när han gick bort för tio år sedan. Om han också tog med sig "henne" är jag inte så säker på men omöjligt är det inte. Rolle var känd för sitt uttal av "honom" , hooonom, med lång betoning på det första o:et. Det lät väldigt personligt och charmigt. Dessutom hade han en mycket särpräglad stockholmsdialekt som slog igenom i hans kommentarer.

Han hade humor och var väldigt rolig att lyssna på. Han spelade i många år back tillsammans med Lasse Björn. Både i klubblaget Djurgården och i Tre Kronor. En gång berättade Rolle att när det kom en anfallare så "gick de alltid ihop" för att stoppa hooonom. Under en match blev Rolle utvisad och han ser, från utvisningsbåset, hur en anfallare närmar sig den ensamme backen Lasse Björn. Rolle reser på sig och skriker:

- Gå ihop!

Vårt språk förändras hela tiden men jag har en bestämd känsla av att takten på senare tid har ökat väsentligt. Detta sagt utan att ha djupare kännedom i ämnet, bara en känsla av att det är så. Det är på något sätt som om känslan för det egna språket, svenskan, håller på att minska. Vi kan ta ovanstående exempel igen, fast nu på engelska.

- Did you know Rolle Stoltz?

- Yes, I knew him.

Så skulle nog de allra flesta svenskar ha svarat. Att svara, som i första exemplet, "Yes, I knew he" låter ju så fel som det bara kan. Men varför låter inte "Ja, jag kände han" lika fel? Jag har inget svar och bryr mig inte så mycket heller men jag är en mycket stark försvarare av "honom"!

På återseende

/Torbjörn

Att suga ut det gottaste av ett område och björkens svåra fråga

Som redan nämnts av några bloggare var det vernissage den 27 mars på Midsommargården i Hägersten söder om stan och jag skriver inget mer om den för det har andra gjort så förtjänstfullt. Det jag ändå kan nämna är att den var mycket fint arrangerad med många trevliga bilder och trevliga besökare.

Midsommargården i Hägersten

Lena Pesula, en av fotograferna som ställde ut sin bilder

Magnus Fröderberg, Jan-Olof Åkerlund och Leif Bength diskuterar kring utställningen

Jag kom lite tidigt och släntrade runt omkring Telefonplan, som stadsdelen heter och som är djupt präglad av verksamheten vid f d LM Ericsson. Ibland när jag fotograferar mutar jag in ett område och försöker suga ut det gottaste med kameran. Man kan återvända flera gånger för ljuset förändras hela tiden och detaljer kommer och går.

Gatupratarna står där så självsäkert bredbenta

Den läckra scootern lyste upp hela torget

Men fontänen var inte inte ett dugg inbjudande

En fräsig bil kom backande med väldig fart

Ett öppet fönster ser alltid inbjudande ut

Glas och betong

Plåt mot plast

Vad tror ni han har handlat?

En björk står där allvarsam med sin vita stam och suger åt sig av det för stunden intensiva solskenet.

En björk står i det skarpa solskenet

Den har former som får tankarna att gå åt ett helt annat håll men jag kastas raskt tillbaka till verkligheten när jag får syn på frågan som skrivits på barken. Ni läste rätt. Det står skrivet med tusch och inte inristat med kniv. Förr när man ristade in sin kärestas namn i barken gick man grundligt tillväga. En för ändamålet lämplig kniv användes och man karvade djupt ända in till stammen. Det tog naturligtvis tid men budskapet sitter där så länge trädet lever. Generation efter generation kan där läsa om gångna tiders svärmerier bland förälskade ungdomar – nu döda sedan många år. I dag är det ingen som har tid att hämta en lämplig kniv. Nej, fort ska det gå. Med mobilen i den ena handen och tuschpennan i den andra skrider man till verket. Det måste gå fort innan känslorna hinner svalna. Med en kniv hinner man helt enkelt inte med i svängarna utan den tilltänkta hinner tröttna medan spånet så sakteliga faller till marken.

Björkens svåra fråga

Björkens fråga, eller uttryckta förhoppning, var inte vilken som helst:

- Kommer inte Himmelriket snart?

Så står det där på björkens stam. Snabbt ditskrivet av en person som kanske fått nog av det hårda slitet för livets nödtorft. Det är både en fråga och innerlig förhoppning. Skrivet i tusch av en nutidsmänniska. Tuschet håller på att försvinna och frågan är nog bortblekt till hösten när sommarens solstrålar gjort sitt. Synd tycker jag. Nu kan inte kommande generationer få kännedom om de existensiella tankar människor hade som bodde vid Telefonplan i Hägersten, söder om stan i nådens år 2011. Året då så mycket hände runt om i världen och som oroade människor överallt. Även människor boende vid Telefonplan i Hägersten, söder om stan.

Mystiska trälådor

Jag går en sista runda över torget innan jag går ned till tunnelbanan. De mystiska trälådorna lockar min nyfikenhet och jag möter Lena som också är på väg hem.

På återseende

/Torbjörn

Kan man älska fler än en?

Bengt Björkbom har i flera blogginlägg demonstrerat sin reservationslösa kärlek till de gamla manuella Leicakamerorna. Det kan kanske av några uppfattas som någon form av fetishism, en dyrkan av en kamera som besitter nästan övernaturliga krafter. Jag ser det inte så. Det finns många över hela världen som tycker som Bengt. Därmed inte sagt att denna kamera ger ifrån sig bättre bilder än någon annan kamera. Naturligtvis inte. Det måste vara något annat hos Leicorna som väcker sådana känslor hos ägarna. Jag har aldrig ägt en Leica, knappt hållit i en ens. Visst pratades det om Leica när jag var i tonåren men då som något nästan ouppnåeligt. Någon kände någon vars far hade en Leica. I min omedelbara närhet fanns ingen, vare sig till beskådan eller användning. När jag skaffade en Pentax Spotmatic fick jag nog ungefär liknande känslor som Bengt beskriver. Den var med mig överallt. Jag hade två objektiv. En 35:a och en 85:a. Jag kunde inte tänka mig en bättre kamera...

För drygt ett år sedan köpte jag en Sony A850, en s k fullformatskamera, med zoomen 2,8/28-75 SAM och senare 4,5-5,6/70-300 SSM. Kärlek uppstod på direkten. Det är inte en liten kamera men den är ändå mycket smidig att använda. Den inbyggda bildstabiliseringen bidrar bl a till det liksom den utmärkta ergonomin. Bildkvaliteten är också utmärkt bra. Jag kan inte tänka mig en bättre kamera...

I höstas köpte jag på eBay Minoltas troligen bästa analoga systemkamera, Dynax 7. Den är förhållandevis liten, i alla fall om man jämför med A850. Den har förmodligen all den avancerade automatik som fanns att tillgå när den var i ropet. Jag använder nästan alltid A-läget, d v s bländarförval, vilket jag också gör med A850. Autofokusinställningen beror på om fotoobjekten är stilla eller rör sig. När man blir äldre och ögonen inte längre fungerar så bra är en sådan här typ av kamera suverän. Skärpan sitter nästan alltid precis, liksom exponeringen. Det är bara att koncentrera sig på motivet. Jag använder ofta Fuji Acros 100 ISO till den här kameran och resultatet blir fantastiskt fint. Jag använder både gamla Minolta-och Zeissobjektiv liksom nya Sonyobjektiv (se ovan). Det fungerar fint med alla. Jag kan inte tänka mig en bättre kamera...

Vad vill jag ha sagt med det här? Det börjar nästan likna Lars Molins "Tre kärlekar". Jag kan säga att jag kan älska fler än en. Alla kameror har sina sidor och det har för mig varit väldigt utvecklande att lära känna var och en av dem. Jag har många fler kameror som jag använt och/eller fortfarande använder. Val av kamera kan vara avhängigt vilken typ av motiv man föredrar att fotografera. Det finns naturligtvis en massa andra kriterier också. Storlek, pris mm. Visst är det så men jag har inte känt mig direkt hämmad i någon av de fotosituationer jag normalt hamnar i med någon av de uppräknade kamerorna.

Det här är en av mina darlingar:

Man kan ta riktigt bra bilder med den här kameran med lämplig optik, här Sony 2,8/28-75 SAM

Ja, så här är det för mig. Jag älskar dem alla. Stephen Stills skrev en höjdarlåt på det temat i början av 70-talet. Love the One You're With. Lyssna och njut!

På återseende

/Torbjörn