En hyllning till alla de fallna

När jag står vid muren som omgärdar den gamla kyrkogården i Uppsala och betraktar alla färggranna löv som fallit till marken blir jag lätt filosofisk. Här, där jag står, är det många löv som fallit ovanpå själva muren, liksom de tvekade på vilken sida som är den bästa att lägga sig till ro på. Ett val som sannerligen inte är lätt att fatta. Nu har de ju bara tyngdlagen och vinden att förlita sig på så det lönar sig knappast att grubbla alltför mycket. Naturligtvis tänker jag också på Stig Dagermans berömda strof  "Att dö är att resa en smula, från grenen till fasta marken.....". Fint diktat av en person som inte fick se så många löv falla till marken.

Jag filosoferar över det betydelsefulla, och för människans överlevnad helt avgörande, arbete dessa löv nu slutfört.  I bladen sker under sommaren den märkliga fotosyntesen, ett av naturens många under, där klorofyllet utnyttjar solljuset, koldioxiden i luften samt vatten för att producera kolhydrater som utgör mat för trädens rötter. I den här processen frigörs syre från bladen som är en förutsättning för nästan allt liv här på jorden. En hyllning till alla de fallna vore på sin plats tycker jag. Lövens dag.

Människan och hösten

Tre ofödda

Vill till de andra

Jag har levt ett trasigt liv

Vi har alltid hållit ihop

Nu går jag över floden

Stor och liten

Jag lägger mig på sidan och vilar ett tag

Var är alla de andra?

En sista stråle av ljus

Jag står först i kön

Äntligen kom jag iväg!

Sänd en tanke av tacksamhet till alla de löv som nu under hösten virvlar runt i luften eller som ni tycker ligger och skräpar i trädgården. De ger dig det syre du behöver för att leva ännu en dag.

På återseende

/Torbjörn

Några småsmulor från Ellens

Det mesta och bästa är redan redovisat från träffen på Ellens bageri i går av herrarna Björkbom och Carlzon. Det blev dock en del småsmulor över som jag föste ned i min hand, stoppade i min ficka och som nu dagen efter med hjälp av tangentbordet knådats till detta lilla reportage.

Det var lite av vernissagestämning när Micke Berg dök upp och visade några av sina fantastiskt fina bilder.

Det var väldigt blandade motiv Micke visade upp

Bilderna gjorde sig fint i det mjuka ljuset som strålade in genom fönstret mot gatan

Det var tillåtet att känna på mästerverken

En av Mickes bilder i affischfomat

Några av de "ordinarie" Ellenbesökarna Bengt, Micke, Staffan och Ulf visade också upp bilder. Här Bengt.

Förutom bilder hade några också med sig fotoböcker som de ville framhäva.

Några av kafégästerna satt på trottoaren och utnyttjade värmen från de sista solstrålarna

Efter det att det mesta för dagen blivit sagt och gommen och magen fått sitt så gick några av oss till Svenska Kort. Dels för att få en trevlig pratstund med Gert dels för att inhandla film och framkallare men också för att klämma på en och annan kamera.

När jag efter besöket på Svenska Kort passerade Ellens på min väg till centralen så höll personalen på att städa bort de sista smulorna. Förutom de jag hade i min ficka då förstås.

På återseende

/Torbjörn

Holger

Holger är min morbror. Han bor i Ockelbo och är min ende kvarvarande släkting från föräldragenerationen på både min pappas och mammas sida. För en tid sedan besökte jag och min bror honom för att visa resultatet av den släktforskning sonhustruns far bedriver.

Vi var väldigt spända på vad Holger skulle säga. Till min brors och min stora förvåning säger han inte så mycket. Han kände till en del naturligtvis men inte så mycket som vi hade trott. Det pratades inte så mycket om släkten när jag växte upp sade han. Det var inget samtalsämne helt enkelt på den tiden. Han blev dock väldigt glad när vi tillsammans följde släktens ursprung. Det är inte så lätt att släktforska på människor i Ockelbo eftersom kyrkböckerna brann upp i samband med branden i kyrkan 1904.

Vi sitter i köket och dricker kaffe tillsammans medan Holger berättar om tider som varit. Som barn tillbringade jag, mina syskon och kusiner många somrar hos Holger och Märta på Nyåbron, som gården heter. Här hjälpte vi barn till i slåttern, åkte hölass och trampade hö i ladorna. Nu står granskogen tät på de åkrar Holger plöjt, harvat och sått med sin älskade häst Docka och senare med den också älskade traktorn "Grålle". För den som inte vet så är Grålle ett välbekant öknamn för en 50-tals traktor av märket Ferguson.

Holger hämtar nyckeln till ladugården och vi går in och minns när hästarna stod och trampade i stallet, hönsen kacklade i hönshuset, den väldiga tjuren kastade med skallen över båset (han var bara sällskapssjuk, säger nu Holger), korna som råmade tyst och stilla medan mjölkmaskinen tömde de stinna juvren och kalvarna som kivades i båset. Kalvarna som så begärligt slickade våra fingrar.

Det är fina minnen och vi är alla mycket tacksamma över att vi fått tillbringa så många somrar på Nyåbron.

På återseende

/Torbjörn

Gråväder, plånboksfrågor och Millennium

Efter att ha varit krasslig några dagar behöver jag komma ut i ljuset. Uppsala bjuder inte på särskilt mycket ljus men däremot en väldigt grå gråskala. Gråväder och regn. Vid Resecentrum stoppas jag av en reporter och en fotograf från UNT. Reportern undrar om det är de s k plånboksfrågona som är avgörande för hur jag röstar. Underförstått; om jag röstar på det parti som ger mig mest pengar i plånboken. Den 25:e i varje månad det vill säga. Jag menar att politiken är mer komplicerad än så och försöker förklara vad jag menar. Inte så lätt när man knappt hunnit vakna. Fotografen undrar vad det är för kamera jag har under regnjackan och jag tar fram min gamla Spotmatic F. Hon hade nog väntat sig något modernare för det verkar på hennes ansiktsuttryck att döma som om det var första gången hon såg något liknande.

Vid Resecentrum har också ett gäng unga tjejer samlats. Några hoppar ideligen över ett räcke medan andra mjukar upp eller bara står och kurar i regnet.

Jag frågar några tjejer vad som är på gång. De berättar att ungdomar från Sverige och övriga Europa har samlats för att utöva "sporten" partour. Vid Resecentrum är det bara tjejer, killarna håller till någon annanstans. Jag önskar tjejerna lycka till och drar i väg upp mot centrum.

Några väntar på bussen i regnet

Andra reflekterar inte så mycket (?) över regnet utan skyndar på för att komma in under tak

Trots det dåliga vädret är det en hel del folk i rörelse. Entusiastska valarbetare försöker påverka in i det sista.

Funderar en stund på en artikel jag läste i någon tidning om att sekten Livets Ords medlemmar ber till Gud om att alliansen måtte vinna valet. Man blir lätt illamående. Förstår de i sin extas att det inte enbart räcker med att be? Att de själva måste bege sig till vallokalen för att där lägga ned sin valsedel? Ack ja, vi lever i ett modernt samhälle där vetenskap och teknik går framåt men där primitiva tankar fortfarande lever kvar och som somliga dessutom slår mynt av. Business i alla former ska ju uppmuntras så det är väl helt i sin ordning men nog får man en känsla av att någon i bakgrunden gnuggar händerna i förtjusning medan andra, innerst inne, för sig själv på kammaren, känner sig lurad.

När jag promenerar på gågatan kommer helt plötsligt en cyklist och brakar in bland fotgängarna

På gågatan är det liv och rörelse som vanligt och en grupp tjejer står och pratar. Kanske om politik?

Tittar in som hastigast på Galleri London och ser Jonas Linells utställning. Linell har bl a fotograferat skivomslag till gruppen Kent. Gillar en del av bilderna men inte alla. Drar vidare uppför Drottninggatan för att se de förberedelser som är på gång inför inspelningen av den amerikanska versionen av Millenniumtrilogin.

"Scenerna som spelas in i Uppsala gestaltar det fiktiva samhället Hedestad och året är 1966.
Just den här dagen är det fest i Hedestad, med Barnens dag-tåg, clowner och kvinnor i glittrande baddräkter som kastar ut godis till publiken. Här, bland åskådarna, befinner sig också 16-åriga Harriet Vanger tillsammans med sina vänner. Hon ingår i den mäktiga – och till stora delar ondskefulla - industrisläkten Vanger, som har samlats för en familjemiddag på godset." (UNT 2010-09-18, min kursivering)

Övergångsställena är gulmålade och det har tillkommit en del "butiker" längs gatan. Nåja, det är bara kulisser men man får ändå en känsla av 60-tal. Inspelningarna lär dra igång under veckan som kommer så det ska bli kul att titta på.

Jag stånkar vidare uppför Carolinabacken på min väg till Uppsala Fotografiska Sällskaps lokaler på Övre Slottsgatan 14. I galleriet ställer Johan Margulis ut sina bilder. För tillfället är jag ende besökare och jag blir bjuden på nybryggt, varmt kaffe som verkligen värmer denna gråmulna dag. Jag gillar Margulis bilder. Bilderna är montage och har alla en erotisk underton.

Stärkt av gott kaffe och uppiggad av den goda konsten :) går jag med lätta steg, trots genomblöta skor, tillbaka till city där en ensam trubadur försöker liva upp stämningen på Forumtorget.

På återseende

/Torbjörn

Den blanka rutan, eller bilden som inte fanns

Den har funnits där hela tiden. Ända sedan sommaren 1970. Den blanka rutan. Bilden som inte fanns. På en negativremsa Tri-X. Jag har tidigare scannat de här negativen med min förra scanner men aldrig den blanka rutan. Där fanns ju inget. Bara tomhet. Jag bestämde mig för att scanna om negativen häromdagen med min nya Epson V750. Det ska bli en fotobok. Den första för min del. Först så hoppade jag över den blanka rutan precis som jag gjorde tidigare men den blanka rutan gjorde mig nyfiken. Innan  jag sorterade in negativremsan i negativpärmen höll jag upp negativet mot lampan och kollade den blanka rutan mer ingående. Minnsann, fanns där inte några svaga svärtningar? För svaga för att man skulle kunna se vad som där fanns. Jag placerade åter negativet i scannern och ramade in den blanka rutan. Jag koncentrerade mig bara på den. När jag hade gjort mina inställningar i scannerprogrammet Silverfast så tonade plötsligt fram en bild ur det förgångna. En bild som jag aldrig sett tidigare och som jag inte trodde fanns.

Genast börjar minnescellerna i hjärnan att jobba. Minnena från det förflutna kryper så sakteliga fram ur vrårna där de legat så länge. Sommaren 1970 i Dalarna. Så var det. Fast det började några veckor tidigare i Uppsala. Jag höll på att avsluta mitt första läsår på universitetet och firade Valborg med några vänner. Nu var jag på väg till baren för att få något att dricka. Då stod hon där helt plötsligt. Så oemotståndligt söt. Jag blev stående som ett fån och bara stirrade. När jag till slut kom till sans frågade jag om hon ville ha något att dricka.....

Så hade det blivit dags att besöka föräldrarna i Dalarna. Jag arbetade på fabriken under sommaren och hade långledigt några dagar. Tog tåget från Gävle och de mötte upp vid stationen i F. Vi packade in oss i bilen och for i väg till sommarstället. Där skulle jag tillbringa några fantstiskt fina dagar med Y och hennes härliga familj. Stugan hade inget rinnande vatten så vi fick bära vatten flera gånger om dagen uppför en jättebrant backe. Vi gjorde utflykter runt om i Dalarna och så åt vi strömming! Mamman hade gjort flera olika sorters delikata strömmingsinläggningar som vi begärligt åt av varje dag. Naturligtvis tittade vi också på fotboll. Fotbolls-VM från Mexico. Pelés sista VM-turnering.

Jag fick bo i härbärget, eller härbret som man säger i Dalarna. Där fanns inga moderniteter. En skål och en kanna med vatten användes för den dagliga hygienen. På bilden ser man kanna, skål, bord med skynke, handduk, spegel och kanske är det en lampa uppe till vänster.

Tänk att den blanka rutan kunde rymma så mycket information. Information som får mig att minnas så mycket trevligt. Vilken tur att den till slut efter 40 år blev scannad. Mitt råd till er alla är att ta väl hand om era negativ och digitala bildarkiv. Kolla särskilt igenom era blanka rutor för där kan finnas bilder ni aldrig trodde fanns.

På återseende

/Torbjörn