Centralstationen i Uppsala

Den nya centralstationen i Uppsala invigdes den 12 april. Många människor hade kommit och de bjöds på underhållning av den fyndige ståupparen Lasse Eriksson och kören Tonprakt som sjöng specialskrivna låtar med texter från verklighetens tågresande. Jernhusens informatör Cajsa Lindgårdh ledde invigningen som förrättades av Jernhusens vd Per Berggren, med benägen hjälp av barn från Vildrosens förskola. Per Wåhlin från arkitektfirman Wåhlin arkitekter, som ritat centralstationen, berättade lite om ideerna bakom tillkomsten av den nya centralstationen. Mattias Klum talade kring sitt resande med bl a tåg och hur viktigt det är med väl fungerande tågstationer. Jag var förbi en stund mitt på dagen. Senare på eftermiddagen invigdes två konstverk av den brittiske konstnären Tony Cragg och det bjöds på mer underhållning.

Här kommer en bildkavalkad från invigningen.

Gamla centralstationen

Nya centralstationen

På återseende

/Torbjörn

Vi har gått in i väggen - och några till

Strosar runt på stan i det vackra vädret i avvaktan på invigningen av Uppsalas nya centralstation. Ett gammalt par sitter på sina rollatorer och solar sig. Det ser så skönt ut och jag försöker komma i bättre läge för en bild. Helt plötsligt reser de på sig och ska gå därifrån. De bökar några sekunder med sina rollatorer och jag hinner precis slänga iväg ett skott innan de vänder om.

Vi har gått in i väggen

Cyklar som väntar på sina ägare kan man se överallt på stan. Jag noterade i vintras att många cyklar låg på Fyrisåns is. Förmodligen kommer de att plockas upp vid den årliga årensningen i sommar.

Sommarsadel. Ganska genialisk egentligen. Idealisk vid regn. Blir aldrig våt.

Med värmen kommer också cyklisterna fram. Det finns ju de som cyklar året om förstås men den stora massan väntar tills snön är borta.

Flicka med cykel

Vid Stora torget sitter många och väntar på bussen i solskenet.

Man med mobil

På återseende

/Torbjörn

Tri-x höga visa

Det är många här på FS som lovordar Tri-x egenskaper. Både de som jobbar helt analogt, dvs analog kamera, filmframkallning och traditionell kopiering i mörkrum och de som scannar filmen i stället för att kopiera i mörkrum. Jag övergav den analoga fotografin för 4-5 år sedan men det händer att jag scannar gamla dior och svartvita negativ. De som jobbar ned Tri-x enligt ovan påstår att deras resultat blir helt överlägset de som fotograferar digitalt och konverterar till svartvitt i t ex Silver Efex Pro. Själv har jag ingen uppfattning om saken. Jag skaffade Silver Efex Pro för ett tag sedan och tycker att det är ett mycket användbart program. Nu har jag konverterat några bilder i Silver Efex Pro och använt Tri-x-filtret. Inga övriga justeringar. Bilderna är obeskurna och mycket små justeringar har gjorts. Exponeringen har naturligtvis justerats vid RAW-konverteringen. Måttlig skärpning har gjorts med Highpass-filtret. Men annars har jag bara i några fall dragit mycket lite i Brightness och Contrast i PS. Vad tycker ni om resultatet?

På återseende

/Torbjörn

Den lilla flickan

1986-1996. Just så stod det. På gravstenen på den lilla kyrkogården utanför Uppsala. Hon var bara tio år när hon dog. Tio år. Livet hade knappt börjat så var det slut. Den lilla flickan tyckte om hästar. Det kan man se på gravstenen där en hästprofil är inristad. Under en enbuske vid sidan av graven ligger en liten, blå, sliten trähäst. Säkert en leksak från flickrummet. När jag står vid graven funderar jag på vad som hänt henne. Sjukdom? Olycka? Kanske ramlade hon av sin ponny och slog huvudet i en sten? Eller, såg hon inte bilen när hon sprang över vägen ivrig att få komma till stallet? Många frågor men jag får inget svar där jag står och tycker att det är ledsamt med döden. Alltid. Men kanske speciellt när den drabbar små barn. Man lever ju så kort tid och är död så fruktansvärt länge.

Jag tänker på min yngste grabb när jag står där. Han föddes 1987 och är i dag en vuxen man som studerat, jobbat, rest ut i världen och som nu temporärt bor hos mig . I morgon ska han på jobbintervju. Han har också varit och tittat på en lägenhet. Helt normala aktiviteter när man är född 1987. Eller 1986. Den lilla flickan hann kanske börja i fjärde klass. Hon hade börjat läsa engelska: "Hallo Bill! How are you? I am fine, thank you. How are you? I am fine to." Hade hon fått leva hade hon i dag varit 24 år och kanske blivit mor för första gången.

Jag befann mig på kyrkogården mest av en slump, även om det händer att jag besöker kyrkogårdar när jag kommer till en främmande plats. Det var ju den gäckande aspen som jag var ute efter. Lekande aspar ska ju vara något fantastiskt att få se. Jag går ned till forsen och konstaterar att det är väldigt mycket vatten. En kvinna kommer gående över bron och jag frågar henne om aspen börjat leka. "Nej, det är alldeles för mycket vatten", svarar hon. "Dessutom har det varit för kallt", fortsätter hon.

Jag sätter mig på trappan till den gamla klockstapeln och tar fram kaffetermosen och mina smörgåsar. Ljudet av kaffe som rinner ur termosen gör mig än mer kaffetörstig. Naturligtvis doppar jag smörgåsen i kaffet. Nu när ingen ser mig. Det är så gott. Föräldrar kommer i sina bilar på vägen nedanför för att hämta sina barn som går i förskolan längre in efter vägen. Efter kaffet strosar jag runt på backen och upptäcker några blåsippor som vågat sig upp. Jag upptäcker också en hög av begagnade gravstenar som gjort sitt. Gravkontrakten har gått ut.

Den lilla flickan tyckte om hästar

En gammal, sliten, blå häst låg under en enbuske bredvid graven

Det var egentligen en ren slump som gjorde att jag befann mig på kyrkogården

Det var alldeles för mycket vatten i ån

"Här kokar det av fisk när aspen leker", sade kvinnan jag mötte på bron

Jag slog mig ned på trappan till den gamla klockstapeln och drack mitt kaffe

Några blåsippor hade vågat sig upp

Begagnade gravstenar låg bland fjolårsgräs och höstlöv

När jag satt i bilen hem kunde jag inte sluta att tänka på den lilla flickans öde.

På återseende

/Torbjörn

Hur ser det ut i Stockholm 1 april 2010

För en tid sedan lade jag ut en bild i bloggen hur det såg ut i Stockholm den 1 april 2009. Nu kommer en bild från samma plats, fast utsnittet kanske inte är lika, från den 31 mars 2010. Det skiljer alltså en dag men det hoppas jag ni har överseende med.

Så här soligt och fint var det den 1 april 2009...

...medan det den 31 mars 2010 ser så här grått och trist ut.

Hav tålamod vänner, våren är inte försenad enligt SMHI.

På återseende

/Torbjörn