Alla känner apan men apan känner ingen (och idag har jag inte fotograferat kattjäveln)!

Det här med att blogga på fotosidan är roligt, liksom att läsa bloggar andra skrivit. När man följt en del bloggare några år kan man nästan få för sig att man känner skribenten, fast det enda man egentligen vet är det skribenten i fråga bloggat om. Det gäller också i fotosidans forum i viss mån, men där blir det i allmänhet mer diskussion och i och med det förmodligen också svårare att få en rättvisande bild av apan.

Jag själv bloggar ganska sporadiskt, och nästan alltid med något så när nya bilder av varierande kvalitet. Jag följer många av fotosidans bloggare som varit med i många år, och som skriver mycket mer genomtänkta inlägg än jag gör. En del skriver om Leica, en del om nattfotografering, en del om ren kameraporr och andra om allt från hundvalpar till EU-migranter från Rumänien. Jag tycker det mesta är intressant och det ger mig något slags bild av skribenten i fråga (som inte alltid stämmer överens med verkligheten).

En del bloggare är väldigt försiktiga med att uttrycka åsikter som kan vara känsliga, medans andra skriver precis vad de tycker. En del bloggare har tusentals följare och får massor av kommentarer, medans andra konstant lyckas ligga på listan över mest lästa bloggar nästan helt utan kommentarer. Själv får jag ibland massor av kommentarer och tittar, och ibland väldigt få - det handlar mycket om rubrik och ämne (nya prylar fungerar alltid).

Jag läste nyss en blogg (inte på fotosidan) av en fotograf som inspirerats mycket av Affe Johansson - en man jag bara träffat en gång, men tycker mig fått en tämligen bra bild av genom hans välskrivna och ibland utlämnande inlägg. Jag har också inspirerats av Affe, trots att jag inte alls egentligen gör bilder som liknar hans på något sätt. När jag träffade Affe fick jag veta att han ändå sett och läst mina bloggar, eftersom han konstaterat att jag mest ägnar mig åt att fotografera kattjävlar :)

Samma sak var det när vi hade vårt månatliga Dagnyfika i Uppsala i Lördags - folk vet att jag fotograferar kattjävel (och också att jag fotograferat Lidingöloppet och tog 20 000 bilder på en helg eftersom jag skröt om det i bloggen). De känner mig inte egentligen, och jag känner inte dem, men vårt bloggande på FS har ändå fört oss samman. Jag känner (lite) en herrans massa andra FS-medlemmar tack vare forumen på FS, den numera hädangångna chatten och Fotosidans monter på Fotomässan, men vi som fikar på Dagnys är nog nästan alla bloggare och har kommit i kontakt med varandra den vägen.

Vad vill jag då ha sagt med detta? Jo, att Fotosidans bloggar är viktiga - de är ett sätt för oss att lära känna människor vi aldrig skulle kommit i kontakt med annars. De är ett sätt för oss att se bilder vi kanske aldrig annars skulle ägnat en tanke (mina kattjävlar har trots allt etsat sig fast på näthinnorna för en del). De är ett sätt för oss att diskutera fotografi på ett sätt som inte gör sig i forumen eller på Facebook.

Tack Fotosidan, och tack till alla som bloggar här som får mig att vilja fortsätta blogga här i stället för att ha en anonym blogg på Wordpress eller dylikt!

Åsså var det ju det där med bilder - en blogg på Fotosidan måste innehålla dylika. Idag fotograferade jag som vanligt hemma i trädgården men kattjäveln tyckte det var för blött ute, så jag fick hitta nya kompisar ...

De här kompisarna är mycket större än kattjäveln, och inte alls lika medgörliga eller lättflyttade. För att över huvud taget få dem att komma så pass nära att de fyllde sökaren var jag tvungen att muta dem med äpplen (som jag har gott om som tur är).

Några särskilt bra bilder blev det väl inte, men det är ändå bilder och jag vägrar blogga utan såna :)

Jag tror till exempel inte att hästägare generellt är så intresserade av bilder av hästen utan ben, men jag tyckte hästen var rätt söt också i det tillståndet :)

Avslutningsvis testade jag det nya flamfiltret som kom i dagens uppdatering av Photoshop CC på en gammal bild av Lilla Bilen - jag är hyfsat skeptisk till nyttan med det filtret ...

Ha det gott, allesammans, och fortsätt blogga!

http://www.fotosidan.se/blogs/affe/index.htm

Före, under och efter dagens DAGNY-fika i Uppsala

Idag var vi inte fullt så många som vi varit ibland när vid fikar på Fågelsången i Uppsala, och jag tror vi urinvånare var i minoritet den här gången. I gengäld hade vi sällskap av stockholmare, en dalmas och en östgöte, och det är ju inte att förakta.

Eftersom det här är en fotoblogg tycker jag gott det kan få vara många bilder, så här kommer många bilder från min dag (före, under och efter kaffedrickandet). Kanelbulle blev det så klart också!

Jag började fotografera innan jag ens gått utanför dörren eftersom Smulan såg så söt ut.

På väg till Fågelsången över den halvnya gång-/cykelbron över Fyrisån

Från samma bro, fast efter helt om

Tug och lille Tut

En lokattjävel - mitt i stadsparken!

Tommy och Annelie

Bengt och Lena

Peter och Staffan

Beslutsångest?

Sömniga typer (Bengt, Peter och Ewa)

Peter, Ewa och J-O

Bengt, Kurre och Peter

Koreansk prickig korv på Vaksala Torg

Folkvagn på Vaksala Torg

Rally på Vaksala Torg

Kattjävel i grönska

Kattjävel och mycket liten tegelvägg (duger inte för att testa skärpan)

Trädkattjävel

Det var allt jag hade att bjuda på från idag. Ha en fortsatt trevlig helg :)

Oktoberkattjävel (och glöm inte DAGNY-fika på lördag)

Efter helgens mödor med tusentals bilder av svettiga löpare är jag tillbaks i det vanliga lunket och har bara fotograferat kattjäveln. Här är dagens skörd :)

På lördag är det förstås DAGNYS på konditori Fågelsången med start 10:30. Alla är fotografer och alla är välkomna!

I helgen var det fotomaraton, fast kanske inte som ni tror ...

Under den gångna helgen fotograferade jag i dagarna två. Det handlade inte om att ta några tjugofyra bra bilder på tjugofyra olika teman, utan det var något helt annat - Lidingöloppet! Jag och ett tiotal andra fotografera skulle fotografera så många deltagare som möjligt under de lopp som gick i helgen. Årets 50-årsjubilerande Lidingölopp hade rekordstort antal deltagare - 45 000 eller så - det innebär förstås att det blir rätt många bilder som måste tas om alla ska fotograferas ...

Björn och Tage

Företaget som håller i denna fotografering heter Marathon-Photos och de levererar bilder till deltagare i massor av lopp över hela världen. Jag har tidigare i år fotograferat under Triathlon i Stockholm för samma företag, men med tio gånger fler deltagare i Lidingöloppet var det något helt annat.

Martin förklarar något för Lars, medans han med lätthet bär en teve på ena axeln

Sportfotografering handlar ofta om långa dyra teleobjektiv, extremt snabb autofokus och serietagning och jättekort skärpedjup för att sudda ut röriga bakgrunder. Det här är däremot industriell fotografering där det handlar om få till ett antal säljbara bilder av så många enskilda deltagare som möjligt. Det innebär max en eller två exponeringar per deltagare - dels för att deltagarna oftast inte vill ha fler bilder från samma plats, och dels för att spara batteri och minneskort.

Utrustningskoll på söndagsmorgonen

Kort skärpedjup vill man heller inte ha eftersom det med enstaka exponeringar är lätt att missa, och dessutom kan det vara fler personer med i bild och då är de bra om de också är skarpa. Ytterligare en anledning att inte använda snabb serietagning är att det ändå blir vansinnigt många bilder under en sådan här helg, och alla bilder måste hanteras och göras sökbara.

Martin förbereder sig med den obligatoriska klockbilden

Jag tog ungefär 20 000 bilder under helgen, och FS-medarbetaren Martin Agfors tog drygt 30 000. Räknar vi lågt med ett snitt på 20 000 bilder per fotograf blir det alltså 200 000 bilder som ska laddas upp till en server där en programvara tolkar nummerlappar, och också gör bilderna sökbara på färg på klädsel och deltagarens sluttid i loppet. För att tidssökningen ska fungera måste tidsstämpeln i EXIF hanteras, och det görs genom att alla fotografer först formaterar de tilldelade minneskorten och sedan fotograferar samma klocka som första bild. I och med det spelar det ingen roll om kamerans klocka går fel, utan tidsstämpeln justeras efter den bilden.

Många vita objektiv - jag tror Martin var den enda som körde med Nikon

Ni som följer min blogg vet kanske att jag frångått det där med tjockkameror och kör med en Sony A6000. Det fungerar dock inte för den här typen av fotografering; dels går den snabba följande autofokusen inte att konfigurera på rätt sätt, och dels skulle jag behövt en ryggsäck full med batterier. I stället körde jag med en lånad gammal EOS 1D Mk II N från 2005. Den har fullt tillräcklig upplösning (vi fotograferar i litet jpg-format) och har bra batterikapacitet. Tyvärr hade den jag lånade inte använts på några år och ena batteriet var inte helt friskt, så halva lördagen körde jag i stället med en lånad D3s med 300mm (på Canonkameran körde jag 70-200).

Funktionärerna förbereder sig för söndagens medaljutdelning i målgången

Kamera med vertikalgrepp är ett absolut måste eftersom de flesta bilderna tas i stående format, och det är bra att kunna variera hur man håller i kameran när man ska ta en sån här mängd bilder under två heldagar. Trots detta får man (åtminstone jag) rejält ont i både axlar och handleder när dagen är slut. Tage körde en del med fjärrutlösare så han periodvis slapp hålla upp högerarmen, och det hjälper säkerligen.

Morgonkaffe

När man plågar rygg och axlar genom att sitta och hålla en kamera hela dagen är kamerans ergonomi det absolut viktigaste. Martin påpekade att den lilla subtila ändring Nikon gjort med D4s genom att vinkla avtrycket lite annorlunda gör stor skillnad för bekvämligheten, men ingen använder sig av D4s (eller andra helt nya kameror) för sån här industrifoto - det är för dyrt, och bildkvaliteten behövs inte. Jag körde som sagt med 1D Mk IIn, och den är helt ok förutom att menysystemet är bland det värsta jag använt, och många funktioner kräver fler fingrar och händer än jag är utrustad med. 1D Mk III är betydligt bättre på den punkten, och förmodligen en av de bästa kamerorna man kan ha för sånt här.

Publiken väntar på de första deltagarna i juniorklasserna på söndagen

En annan sak som är viktig är klädseln. I helgen hade vi visserligen tur, och det var hyfsat varmt och regnade inte. Jag hade iklätt mig ullunderställ, fleecetröja, vindtät jacka, handskar och kängor, men trots det var det bitvis lite kyligt - att sitta still utomhus i vinden känns!

Skärmen publiken tittade på (och som jag satt framför/under)

Man måste nog vara tämligen stresstålig för att utsätta sig för såna här jobb. Alla deltagare startar som tur är inte samtidigt, men när man sitter vid målgången kommer det ändå in väldigt stora "klumpar" med löpare, och det kan vara 10 -15 personer i bredd. Då gäller det att hålla sig till att fotografera de som kommer på den kant man sitter, och inte fara iväg och följa dem för mycket (eftersom man då snart sitter i 90 graders vinkel och missar en massa folk när man ska hitta tillbaks). Ibland är det så rörigt i sökaren att man helt enkelt måste släppa blicken en stund och rensa hjärnan innan det går att plåta igen :)

Martin skippade pallen inför knattelöpningen

Varför utsätter man sig då för att fotografera sånt här? Det handlar inte om att ta snygga bilder, man kan inte ens se sina egna bilder efteråt (eftersom man lämnar från sig minneskortet när det är klart) och det är inte jättebra betalt. Dessutom sliter det förstås på prylarna att ta 30 000 bilder på en helg.

En inte helt medgörlig deltagare i knatteklassen går i mål

Jag såg det som en utmaning och träning. Det är alltid nyttigt att snabbt kunna fånga motivet, och få till bilder som är tillräckligt bra för att de som är med på bilden ska vara intresserade av att köpa den. Den största behållningen av just Lidingöloppet för mig (och de flesta andra tror jag) är att fotografera de yngre deltagarna på söndagsförmiddagen. De lite äldre spurtar som tokar, och de yngre klasserna blir roligare och roligare. En del gör 90-graderssvängar i målgången för att de får syn på släktingar i publiken, en del gråter och en del tycker bara det är jätteroligt att se sig själva på den stora skärmen vid målgången. Jag satt som tur var framför den skärmen, så de tittade åt mitt håll - det var värre för Martin som satt på andra sidan och således fick många profilbilder ...

Knattefoto

Kommer jag göra detta igen? Ja, om jag blir tillfrågad så definitivt. Det gör ont, och det blir inga fantastiska bilder, men jag gillade det ändå av någon konstig anledning. Till nästa år måste jag nog dock skaffa en egen tjockkamera trots att jag tidigare hävdat att jag aldrig mer ska köpa en sådan. Som tur är behöver jag ju inte köpa någon dyr kamera, utan det räcker bra med något gammalt billigt så länge den är i hyfsat skick och inte gått för många exponeringar.

Tage och Martin i slutet av söndagen

Nu kanske en del tycker att jag beklagat mig en massa att det är jobbigt och gör ont, och att de som faktiskt deltar i loppet har det betydligt jobbigare. Så är det förstås - i synnerhet för de som deltar i tre lopp under helgen; det var åtminstone en tjej som under lördagen sprang först 15 km, sedan det "riktiga" Loppet på 30 km och på söndagen också var med i tjejloppet på 10 km - det är imponerande. Några andra som imponerade stort var de fyra farbröder som på lördagen klarade sitt 50:e Lidingölopp och alltså varit med från starten.

Unga funktionärer hejar på de sista löparna och delar ut bananklasar (det gick tydligen åt 6,7 ton bananer under helgen)

Jag blev också imponerad av alla tjejer som hörde till dem som gick in sist i mål på söndagen. Trots att de kanske inte var så vältränade som en del andra kämpade de sig runt de tio kilometrarna och var förmodligen minst lika glada som de som kom först till mål över att de faktiskt genomfört loppet.

Det var en rolig helg, och jag hoppas få göra det igen (och kanske inte få lika ont) nästa år :)

Ha det gott!

Djur, natur och diverse annat skrot ...

Om man råkar äga en jycke blir det ibland så att jycken i fråga släppar med en på promenader. Idag fick kameran följa med på en kort promenad i omgivningarna.

Hågadalen

Fårskalle både framför och bakom kameran

Rossi poserar något motvilligt

Inte heller här var han så sugen på att sitta just där ...

Ett gammalt soldattorp med nybyggt extrahus

När jag kom hem fick kattjäveln Nony väldigt bråttom in när han hörde att jag öppnade dörren, men han tvärvände när han insåg att jag skulle fortsätta vara ute med kameran. Han är till skillnad från hundskrället en mycket välvillig modell :)

Nony

En kattjävel med något purken uppsyn

Det är trevligt med djur. Man kan umgås med dem, fotografera dem, äta dem (åtminstone vissa) och göra kläder av dem.

Mina nya mc-stövlar (mina enda mc-stövlar om man ska vara noga)

Ha det gott allihopa :)