EMAKS BETRAKTELSER 431/Kvällen ägnad åt glasfotografering

När jag fotograferar glas så blir det digitalt. Jag privatforskar ju kring Strömbergshyttans glasbruk som en del säkert känner till och jag är administratör för en facebookgrupp med beteckningen "Strömbergshyttan Glass". Att glasbruket från början hette Lindefors glasbruk efter platsen det förlades på 1876, känner inte så många till. Och att det låg i träda mellan ca 1920 och 1929 under ägarskap av en trävarufirma från Oskarshamn, tror jag ännu färre känner till. Inte heller att glasbruket 1925 köptes av fabrikör Axel Träff, som hade startat Mjölby Kristallglassliperi i Östergötland. Denne var slipare i Kosta och ungdomsvän med min egen farfar, glasblåsarmästaren Knut Bergqvist. Träff startade sedan ett eget sliperi i Mjölby och min farfar värvades 1914 till Orrefors glasbruk, vars ägare konsul Ekman ville ha de skickligaste hantverkarna som glasriket kunde erbjuda till sitt nyförvärvade bruk.


Driven skål på klack i orange massa, designad av Knut Bergqvist och tillverkad vid Lindefors glasbruk 1929-31.





Att Träff köpte det slitna glasbruket i Lindefors, hade sin upprinnelse i att Svenska glasbruksföreningens medlemsbruk började bli mindre medgörliga till att sälja råglas till fristående sliperier. Och när man så helt sonika betlöt att helt förbjuda leverans av råglas till dessa, så blev det akut läge för fabrikör Träff. Han kontaktade då min farfar, som var på väg att starta glasbruk i Nybro tillsammans med sin brorson Eugen, och övertalade dom att istället bli delägare i ett nytt bolag som skulle heta Lindefors-Mjölby och där Axel Träff var huvudägare. Man gjorde stora renoveringar i Lindefors motsvarande miljonbelopp i dagen penningvärde och 1929 stod allt klart. Min farfar var hyttmästare, designer och även glasblåsarmästare  medan Eugen var verkmästare för det nya sliperiet man tagit i bruk, samt även skulle syssla med försäljning. Träff var huvudägaren och fabrikören som vad jag förstått mest ägnade sin tid åt sliperiet i Mjölby.


Ljusstakar och vas, Lindefors-Mjölby 1929. Råglas från Lindefors, slipning vid Mjölby Kristallglassliperi.

Det mesta av glaset man blåste vid Lindefors 1929-31, var råglas som gick till Mjölby med lastbil en gång i veckan, där det sedan slipades och vidareförsåldes på export till Australien. Träff exporterade via en importfirma där som hade svenska ägare. En mindre del såldes även i Skandinavien. Men man hade också en liten produktion som färdigställdes i Lindefors, och som min farfar var upphovsman till. Det finns ritningar bevarade och likaså en del glas. Det är lite arvegods och ibland hittar man på auktionssajter och loppisar. Farfar Knut gjorde bl.a en del glas i violett samt orange massa, men även i klarglas. Det glas man slipade i Mjölby hittar man också ibland och det var nog mest klar kristall som gick dit. Börskrascherna och den ekonomiska depressionen kring 1930 medförde  dock att Australien chockhöjde sina importtullar hösten 1931. Därefter blev det olönsamt att exportera glas dit. Så på Lindefors fick man lägga ner driften helt. Men i Mjölby fortsatte man att slipa glas en bit in på 1932, innan driften lades ner även där. Glasarbetarna fick gå på beredskapsarbeten istället, vilket fö en stor del av anställda inom andra branscher också fick göra under krisåren i början på 1930-talet.

När Eda glasbruk i Värmland gick i konkurs 1933 så blev deras ledare, Edward och Gerda Strömberg, intresserade av att starta upp driften vid Lindefors istället. Här fanns ett helt nyrenoverat glasbruk i fint skick, så det var i princip bara att sätta igång. Paret Strömberg arrenderade Lindefors av Axel Träff från 1933, och inte förrän 1945 köptes det av sonen Erik Strömberg. Efter att Strömbergs tagit över driften 1933, så döpte man också om bruket till Strömbergshyttans glasbruk. Men ortnamnet Lindefors fanns kvar en bit in på 1940-talet vad jag förstått.



//

EMAKS BETRAKTELSER 430/Straight Photography - Man får inte glömma bort det.

Egentligen är det den svåraste konsten, eftersom formen då mest handlar om bildens komposition och inte så mycket om det tekniska uttrycket. Vid vanligt svartvitt blir det tekniska uttrycket mindre framträdande, fast vi som gör våra bilder i mörkrummet vet att det skiljer lite mellan olika papper. En del ger varmare svärta eller lite åt det gröngulaktiga hållet, som det här Fomatone 532 II t.ex. Det papperet har också en mera cremefärgad ton i basen. Fomatone 542 II har en ännu varmare Chamois-ton. Sen kan man eftertona också, men här är ingen toning tillagd, bara 15-20 sek i selen för att få något lite djupare svärta och bättre hållbarhet. Det ändrar inte själva silvertonen. Vill man ha tonförändring med selen får man tona betydligt längre.


BW4 - 2020. Vimmerby - juli 2019.


BW5 - 2020. Läen - juni 2019.

Det här papperet, Fomatone 532 II, har en speciell yta som är svagt grängad eller strukturerad. När man scannar kopian blir det därför lite "glittrigt" i  skuggorna. Det ser lite ojämnt ut i svärtan. När man ser originalbilden så uppträder inte detta lika framträdande.  Jag tycker papperet är ganska vackert att kopiera på, med sin silverton och baston åt sephia-hållet. Vet inte om jag fick det rätt vid scanningen, men jag har alltid samma färginställning  när jag scannar och jag tycker att det ser ut att vara ganska likt originalbilden, åtminstone på min skärm.
//

EMAKS BETRAKTELSER 429/Hirtshals fyr 2015 och lite om Kinofilmer...

Ytterligare ett danskt kort från 2015, Lith 67 - 2020. Man får nöja sig med att göra "gamla" bilder från vårt fina grannland, nu när vi inte får åka dit och ta nya den här sommaren.



Men som tur är har vi ett lika fint land själva med gott om plats, och här finns massor att fotografera för oss som har fotografi som passion i livet. Så misströsta inte, vi klarar oss nog ändå, som Edward Persson sjöng en gång i tiden. Man behöver inte förflytta sig långt. Här ett par bilder från förra året vid den här tiden, då jag spankulerade längs stranden av sjön där jag bor. Dom är tagna med Eastman Double-X 5222, en kinofilm med känslighet på 250 ASA och en härlig valörrikedom. Filmen har samma formula som när den introducerades av Kodak 1959. Framkallad i D96 blir den fantastiskt fin.


Sjön Läen. Zeiss/Voigtländer Skoparex 3,4/35mm och Eastman 5222.


Vid sjön Läen. Zeiss/Voigtländer Ultron 1,8/50mm och Eastman 5222.

En annan motion picture kinofilm film som jag också funderade på att prova förra året är Ferrania P30 på 80 ASA. Fellinis film, som ni kunde läsa om i Fredrik Perssons blogpost igår. Den har åter börjat tillverkas och efterfrågan verkar enormt stor. När jag skulle beställa förra året var den totalslut överallt och även nu, när nya sändningar kommit från fabriken i Italien, så börjar den ta slut hos flera återförsäljare. Fast jag hittade 20 rullar hos en firma i England som tur var. Ja, jag köper aldrig film i små kvantiteter, då blir fraktkostnaden per film mindre. De hade också antislöjmedel för papper, även det från en italiensk tillverkare, nämligen Bellini. Samma företag som tillverkar D96, Kodaks specialutvecklade framkallare för 5222, och som enligt ryktet också ska vara lika bra till Ferrania P30. Nu hade de ingen D96 då den var lagerslut, men jag har en oanvänd flaska som ska räcka till ca 15-20 filmer, sedan tidigare. Så jag hoppas klara mig över sommaren med den.


Sjön Innaren. Zeiss/Voigtländer Distagon 4/25mm och Eastman 5222.

För övrigt så tycker jag de här gamla fina kinofilmerna passar bra med optik från samma tidsepok. De har inte den modernaste och "gnistrande" antireflexbehandlingen som kom vid mitten av 1970-talet, utan lite enklare sådan som kan ge en lätt överstrålning i motljus. Även skuggorna blir lite mjukare och inte så vasst hårda med den tidens optik, som jag upplever det.
//

EMAKS BETRAKTELSER 428/Det är som det är...

...dvs att nya silvergelatinpapper i regel inte fungerar för lith. Men det finns några undantag.

För fem år sedan köpte jag ett par 100-paket 20x25cm" Rollei Vintage 111. Dom har fungrat väl för lithkopiering. Införskaffade därför nya såna papper i vinter, även i 24x30cm. Men det visade sig att de nya är omöjliga att lithkopiera på. Det blir snöbollseffekt, oavsett hur man gör. Förblötning av det exponerade papperet säger en del förståsigpåare ska hjälpa mot sånt, men varken 5, 10 eller 30 minuter hjälpte ett dugg. Så detta papper, vilket är samma emulsion som Fomabrom Variant 111 och 112, är bara att lägga till handlingarna vad gäller lith. Inget värt att chansa på mera. Man får bara hoppas att Fomas nya Fomatone ska fungera som de tidigare, men mig spelar det mindre roll för jag har mängder med Fomatone-papper av gamla batchar som jag vet fungerar alldeles utmärkt för lith. Jag klarar mig många år framåt med dom. Jag är innerligt glad att jag var klok nog att köpa på mig så mycket jag hade råd med av Fomas lithfungerande papper för många år sen. Och som många säkert vet har jag massor av andra fabrikat som inte tillverkas längre och som också fungerar perfekt för lithkopiering. Men detta Variant (Rollei Vintage) 111 var ganska fint med sin lite återhållsamma färgton åt rosa och den grova kornstrukturen. Har dock några paket av de äldre batcharna Variant 111 kvar i stl 30x40, som jag vet fungerar bra med lithframkallare. 

Lith 66b - 2020. Hirtshals, Jylland - juli 2015.

Idag blev det en bild från Jylland 2015 och den är gjord på Slavich Unibrom 160BP. Det papperet produceras fortfarande i den ryska fabriken och batchen jag kopierat den på är inköpt för 1½ år sen. Jag har precis beställt en ny order med Unibrom från deras partner GEOLA i Litauen, och man får hoppas dessa ska fungera lika bra som dom jag köpte  senast. Men som sagt, helt säker kan man aldrig vara när det gäller specialmetoder som lithprinting. Vad det är tillverkarna mixtrar med då det ibland inte fungerar från batch till batch, har jag ingen aning om? Men jag börjar bli mer och mer övertygad om att slumpen har större betydelse än man tror (kanske t.om avgörande) när det det gäller lithförfarande. Både vid tillverkningen av papperet och själva användandet och förfarandet i mörkrummet. Väldigt små förändringar kan få stora konsekvenser, och därför blir känslan det avgörande i mörkrummet när man pysslar med lith. Bara några futtiga sekunders skillnad när man drar upp bilden ur skålen och stoppar framkallningen, kan t.ex ge avsevärda skillnader i bildresultatetet. Och kanske är det lika känsligt vid tillverkningen, att små skillnader i temperaturer, sammansättning av gelatinet eller annat, kan vara det som avgör om en batch av samma pappersfabrikat ska fungera likadant som en annan vid lithkopiering, eller inte?

//

EMAKS BETRAKTELSER 427/En chansning att köpa gammalt fotopapper

Vi som lithkopierar dammsuger säljsajter som Ebay m.fl på gammalt fotopapper, vilket kan ge väldigt vackra nyanser och effekter mot det som produceras idag. Väldigt få papper idag fungerar bra till lithprinting över huvud taget, så det är inte konstigt att vi letar på säljmarknaden efter sånt här. Men man får se upp. Själv köper jag aldrig öppnade förpackningar. Men papperet kan vara ganska ljusskadat och slöjat ändå. Men vid lithkopiering  framkallar man ju inte ut papperet helt, som vid vanlig svartvitkopiering. Därför kan det ofta fungera ändå. Djupsvärtan kommer först på slutet och då måst man dra upp bilden snabbt ur skålen och stoppa framkallningen, precis innan det börjar gro igen för mycket. Ofta så är inte ljusslöjan så pass stor att bilden hinner svärta igen i kanterna. Vid vanlig svartvitkopiering skulle dock motsvarande ljusslöjade papper göra att det skulle gro igen direkt, eftersom den djupa svärtan då kommer först.

Jag provade en oöppnad 100-pack tunnt gammalt Bromexpress från Ryssland idag. Hade dessförinnan öppnat en 25-pack kartongtjockt Bromexpress, som verkade i stort sett intakt. Yttersta bladen på dagens 100-pack verkade dock grovt ljusskadade, men när jag kommit in ett par blad så var det mindre, och användbart för lithprinting. Man får hoppas att resten inte är värre skadat, då ska nog det mesta vara användbart ändå. Jag flyttade in bildens kanter rejält, efter den första bildens resultat. Men dessa två efterföljande hade klarat sig ändå, utan inflyttning av bildkanten, det ser jag nu.





Dom här bilderna är inte perfekta. Den översta är nummer två i ordningen. Den hade behövt längre total belysningstid för att inte högdagrarna skulle bli så detaljlösa. Lithframkallaren förbrukas snabbt och för varje bild får man ibland kompensera lite i belysning för att inte det ska resultera i sämre detaljer i högdagern. Annars skuggade jag lite mera i nedre högra delen mot den första kopian,  som är nederst här. Och den i sin tur är inte kompenserad alls, utan en print rakt av. Negativet ser inte ojämt ut som printen i den delen. Att det blev så beror på att papperet troligen är mera ljusslöjat i den hörnan, och att det då ätit sig in lite mera där. Den större ljusslöjan tillsammans med belysningen från negativet, gör den delen mörkare. Att inte det "vita" utanför bilden mörknat beror på att där har inte slöjan själv räckt till för att papperet ska börja svärtas. När jag gör nästa print får jag se till att göra detta mera harmoniskt, med mera detaljer i högdagern och mindre mörkt i hörnet. Måste dock tänka på att lägga i papperet i avmaskningsramen likadant, annars blir det mörkare i motsatta hörnet. Inte lätt det här alltid, he he...
//