En promenad genom Edinburghs lager av tid.

Vi tar en till promenad i Edinburgh, först styr vi stegen vi upp på Calton Hill, den beskrivs ibland som en "kulle med statyer".

Den  ingår i stadens UNESCO-världsarv. Calton Hill är en av Edinburghs mest ikoniska platser, en vulkanisk höjd mitt i staden som erbjuder både storslagna vyer och historiska monument.

Här möts grönskan och graniten, där monumenten står som frusna gestalter mot himlen. Calton Hill har kallats Edinburghs egen akropolis, en plats där staden blickar både bakåt mot antiken och framåt mot framtiden.

Här uppe öppnar sig staden som en tavla under oss. Det var på 1800‑talet som Edinburgh fick sitt smeknamn ‘Athens of the North’, när konstnären Hugh William Williams såg likheterna mellan den grekiska huvudstadens stadsplan och vår egen. Med sina klassiska monument har Calton Hill blivit som stadens akropolis – en plats där historien står sida vid sida med utsikten. Här uppe ser man ända bort till havet.

Bredvid där vi står är Dugald Stewart Monument, ett litet grekiskt tempel till minne av filosofen. Med sina eleganta kolonner ramar det in utsikten och påminner om Edinburghs smeknamn ‘Athens of the North’. Ett stilla monument för tankens kraft.

Det som skulle bli en skotsk Parthenon står här som en ofullbordad dröm. National Monument restes till minne av soldaterna från Napoleonskrigen, men pengarna tog slut och bara kolonnerna blev kvar. Kanske är det just ofullkomligheten som gör det så gripande.

Edinburghs egen ‘skamfläck’ som ändå ger kullen sin stolthet

Som ett teleskop i sten reser sig Nelson Monument mot himlen. Tornet byggdes för att hedra amiral Nelsons seger vid Trafalgar, och härifrån har man länge signalerat tid till stadens invånare. Ett minnesmärke som blickar både mot havet och mot framtiden.

På vägen ner mot staden dyker ett märkligt hus upp, W Hotel Edinburgh, som fått smeknamnet The Ribbon. Mitt i den klassiska stenstaden reser sig en kopparspiral, som om framtiden själv snurrat sig upp ur kullens fot. Fasaden slingrar sig uppåt som ett band i vinden, ett nutida utropstecken bland stadens parenteser

Från stadens höjd vandrar vi vidare till Edinburghs äldsta kvarter – The Old Town, som breder ut sig kring slottet på Castle Rock. Här möter vi medeltidens stad, med sina smala gränder, höga stenhus och platser där historien ännu dröjer kvar i stenarna.

Vi letar oss fram genom smala gränder och trånga prång.

“Vid Royal Mile står ett hus som tycks luta sig framåt för att viska historier från en annan tid. Balkongen hänger som en träbro mellan då och nu, och fönstrens sken är som ögon som minns. Det är John Knox House, byggt omkring 1470, stadens äldsta bevarade bostadshus – ett fascinerande inslag som bär både arkitekturens tyngd och historiens röst.

På torget nära City Chambers står tre röda telefonkiosker som utropstecken i stenstadens grå text.  De är kvarlevor från en tid då samtal krävde de mynt och tålamod, nu är de mest statister – alltid redo att posera för ännu en bild. Mot de gamla fasaderna lyser de som små fyrar av färg, även om klistermärkena numera täcker deras sidor. En lekfull kontrast som gör Edinburghs historia ännu mer fotogenisk

Innan vi svänger in till City Chambers och alla handavtryck får maken posera vid sin alldeles egna telefonkiosk. Inte lika röd och grann som de andra, men någon har märkt upp den med hans namn. Jag lovar – det var inte han som klottrade, även om hans namn är ganska ovanligt här i Skottland och ingen riktigt verkar veta hur det ska uttalas.

Och med den lilla kiosken bakom oss – märkt som om staden själv ville ge maken en egen plats – svänger vi vidare mot City Chambers. Där väntar en annan sorts spår, inte klottrade namn utan handavtryck i sten, som berättar om människor som satt sin prägel på Edinburgh.

När vi kliver in på gården till City Chambers möts vi av något oväntat. I stenläggningen ligger handavtryck, som om människor lämnat sina spår direkt i stadens hjärta. Det är Edinburgh Award – en hedersutmärkelse till stadens mest betydelsefulla invånare. Här finns författare, konstnärer och samhällsbyggare, alla med sina händer bevarade i sten. Ian Rankin var den första att få sitt avtryck 2007, och året därpå kom J.K. Rowling, vars händer som skrev Harry Potter nu ligger gyllene i Edinburghs egen ‘Walk of Fame’. Varje avtryck är en liten berättelse om hur staden formats av sina människor – en påminnelse om att historia inte bara sitter i murar och monument, utan också i händerna som skapar.

Jag letar och hittar faktiskt J.K. Rowlings handavtryck. Jag lade min egen hand i hennes och upptäckte att vi hade lika små händer. Ett ögonblick kändes det som att jag blivit antagen till Hogwarts, fast utan uggla och trollstav – bara med en stenplatta som bevis.

Avslutar med ett pubbesök på Auld Hundred den skryter stolt med att vara den äldsta på Aulderest Street. Och jag kunde inte låta bli att le – för om man inte kan vara den äldsta i hela staden, så kan man alltid vara den äldsta på sin gata. Ett slags lokal rekordtitel, lika charmig som självironisk.

Edinburgh - Dean Village.

Edinburgh kan överraska med sina stilla hörn, där stadens brus plötsligt dämpas och naturen tar över. En klar dag utan regn gav oss chansen att vandra bort mot Dean Village, längs Water of Leiths gröna stråk. Här, bara några steg från stadens hjärta, öppnar sig ett landskap som nästan känns som skog – med susande träd, fågelsång och den gamla bron som vakar över dalen. Promenaden blev en påminnelse om att även i en historisk stad finns platser där man kan andas lugnt och låta stegen följa flodens rytm.

Namnet Dean Village kommer från ordet dene (djup dal). Här låg i över 800 år en blomstrande kvarnby, där elva olika kvarnar drevs av Water of Leiths kraftiga ström.

Lite kuperat område med äldre hus.

Från bron öppnar sig utsikten över Water of Leith och de gamla husen som klamrar sig fast längs sluttningen. Dean Bridge, byggd av Thomas Telford på 1830-talet, bär oss högt över dalen och ger en känsla av både styrka och elegans. Nedanför ligger Dean Village, en gång en livlig kvarnby, nu en stilla oas där stenhusen speglar sig i floden. Här möts stadens historia och naturens lugn, ett ögonblick där man kan känna både tidens tyngd och flodens eviga rörelse.

Dean Village är idag ett av Edinburghs mest attraktiva och dyra bostadsområden. Det som en gång var en kvarnby präglad av fattigdom har förvandlats till ett eftertraktat kvarter med exklusiva lägenheter och townhouses, där priserna ligger långt över stadens genomsnitt. 

Fortsätter vi en bit in i området så kan man se bron också.

Dean Bridge uppfördes för att knyta samman Edinburghs västra delar med de nya bostadsområdena som växte fram norrut. Den ersatte den enklare stenbron vid Bell’s Brae och blev ett av stadens mest imponerande byggnadsverk. Det var ett av ingenjören Thomas Telford sista stora projekt, skapat vid 73 års ålder.

Dean Village bär på en märklig dubbelhet. Som jag nämnde tidigare låg här, längs Water of Leith, i århundraden en kvarnby där arbetet var hårt och livet ofta fattigt. Husen klamrade sig fast vid sluttningarna, och floden var både kraftkälla och livsnerv. Under 1800-talet förlorade byn sin betydelse och förfallet satte spår – Dean blev länge förknippat med enkelhet och misär.

Men idag är det svårt att föreställa sig. De gamla stenhusen är varsamt restaurerade, nya bostäder har vuxit fram, och området har blivit ett av Edinburghs mest eftertraktade. Här bor nu välbeställda familjer och internationella köpare som söker lugnet mitt i staden. Priserna är höga, men det är just kombinationen av historia, natur och närhet till centrum som gör Dean Village så eftertraktat.

Att vandra över bron och blicka ner mot husen är som att se två världar mötas: kvarnbyarnas slit och dagens exklusiva idyll. Det är en påminnelse om hur platser kan förändras – men också om hur floden, husen och dalen bär med sig minnet av allt som varit.

Vi promenerar vidare utefter floden.

Ett lugnt och lummigt område.

Det lilla vattenfallet i floden påminner om varför Dean Village en gång växte fram just här. Det brusande vattnet var kraften som drev kvarnarna, livsnerven för byn under århundraden. Idag är det bara ljudet och rörelsen som finns kvar – men när man står här är det lätt att föreställa sig hur hjulen snurrade och arbetet aldrig tog paus. Ett stycke natur som bär på minnet av människors slit och vardag

Promenaden längs Water of Leith leder oss fram till en större bro, vars valv spänner sig mäktigt över dalen, bilar passerar ovanför oss men vi fortsätter i den lugna dalen.

Vi har fått en fin promenad men när vi kommer fram till en brant trappa känner vi att det är dags att vända åter mot staden. Floden och dalens stillhet ligger kvar bakom oss, medan stegen leder uppåt mot stadens puls igen. Varje trappsteg känns som en övergång, från naturens gröna lugn till Edinburghs livliga gator. Att klättra uppför är som att lämna en hemlig värld, men med känslan av att ha burit med sig dess ro i hjärtat.

Uppe vid Douglas Crescent möts vi av ett helt annat Edinburgh – eleganta hus med anor från 1800-talet och en känsla av stadens förfinade sida. Här känns det som att historien sitter i fasaderna, samtidigt som lugnet från floden fortfarande dröjer kvar. 

Blir en bra övergång innan vi kommer åter till de mer livliga kvarteren.

När vädret är på vår sida passar vi på att gå vidare till nya kvarter. Vi låter oss imponeras av husens elegans, och små detaljer som rördragningarna. Visst är det tur att de sitter utanpå fasaderna, så att man kommer åt dem när kylan gör sitt och de fryser sönder.

Här är det riktigt backigt, kanske syns det inte på bilden hur brant det är. Men när man ser att de har satt upp en ledstång direkt på husväggen, för att hjälpa gående när backen blir hal på vintern, då förstår man att lutningen är på allvar."

Här stöter jag på det som nog är stadens allra finaste väggmålning. Färgerna lyser mot stenfasaden och gör gatan till ett galleri under bar himmel – ett oväntat konstverk som får mig att stanna upp och beundra.

St Andrews - När Skottland visar sin själ i regn och ruiner.

Vi lämnar Anstruther och kommer fram till ett regnigt  St Andrews.

Staden kallas ofta för "Golfens Hem" eftersom den anses vara golfens födelseplats och är hemvist för The Old Course, en av de äldsta och mest berömda golfbanorna i världen.

St Andrews möter oss med regn och rusk, och att spela golf eller ens kika på den berömda banan känns inte direkt som en höjdare. Men sjön suger, som det heter, och nu är vi rejält hungriga. Snabbt tar vi skydd på det berömda Cormas för en lunch som lovar att värma både kropp och själ. Nu ska det äntligen bli fish and chips. Generöst nog får vi välja om vi vill sitta inne i värmen eller trotsa regnet och slå oss ner ute.

Här är inte bara de tvåbenta välkomna.

Den dagsfärska fisken kommer in frasigt gyllene, och portionerna är så rejäla att vi nästan undrar om vi någonsin ska orka resa oss igen.

En gråmulen dag i St Andrews… nej, ska inte överdriva – den var inte bara gråmulen, det ösregnade. Ändå bär den på sin egen magi. Och som om staden ville belöna oss: när vi ätit klart upphörde regnet plötsligt. Vi tog chansen och gav oss ut på en promenad.

Vi svänger in på en smal gata där husen lutar sig mot varandra som gamla vänner. Stenväggarna bär spår av århundraden – grå, gyllene, väderbitna – och regnet har just lämnat efter sig en glans som får hela gatan att skimra. Här, i hjärtat av St Andrews, känns historien nära. Det är som om varje dörr har en berättelse, varje fönster en viskning från förr.

Dessa hus var från början bostäder för fiskarfamiljer. Äldsta delar tros vara från sent 1500-tal. Huset var uppdelat i fyra rum, där upp till 10 personer kunde bo i varje. Inget rinnande vatten, utetoalett och tvätthus delades av 8 familjer.

På ett av taken sitter en stenkatts, så stilla att vi först tror den är verklig. Den hukar vid taknocken, som om den spanar efter något. Och där – längre ner på taknocken – en liten figur som liknar en råtta, eller kanske en mus.

Vi stannar till. Är det en slump? Eller ett gammalt skotskt skämt i sten? Kanske har de suttit där i hundra år, fastfrusna i sin eviga jaktlek. Kattens blick är vänd mot råttan, men avståndet är tryggt – som om någon med humor och hjärta placerat dem där för att påminna oss om att även i de äldsta kvarteren finns plats för lek.

Vi går vidare, med ett leende, genom en stad där även taken berättar historier.

Fortsätter till en gångvägen utefter havet och kom fram till St Andrews Castle, som ligger dramatiskt vid klippkanten med utsikt över havet och har varit både kungligt residens, fängelse och religiöst maktcentrum. Mest berömd är den för sin underjordiska gång – en tunnel grävd under belägring på 1500-talet, där angripare och försvarare möttes i mörkret. Ruinen bär fortfarande spår av både prakt och brutalitet.

Vi följer gångvägen som slingrar sig utefter havet, där vågorna slår mot klipporna och luften är mättad av salt och tång. Stegen blir lättare när regnet dragit bort, och snart reser sig katedralens ruiner framför oss – mäktiga, trots att de sedan länge är stympade av tidens tand.

De höga murarna och de spetsiga valven står kvar som skelett av en svunnen prakt, och mellan stenarna växer gräs och mossa som om naturen själv tagit över. Här, bland resterna av Skottlands största kyrkobyggnad, känns historiens närvaro starkare än någonsin. Vi går långsamt, nästan vördnadsfullt, och låter blicken vandra upp mot de öppna valven där himlen nu är klarare.

Då börjar det regna igen och vi skyndar tillbaka mot staden, slinker in på ett litet café för en kopp te. Här märks det tydligt att St Andrews är en universitetsstad – vi verkar ha hamnat på ett stamfik för studenter. Runt omkring oss sitter de böjda över laptops och böcker, djupt försjunkna i sina världar. Någon bläddrar i anteckningar, en annan skriver febrilt, och sorlet av röster blandas med ljudet av regnet som smattrar mot rutorna.

Efter att ha torkat upp lite tittat in i några av butikerna på huvudgatan fick vi en pratstund med innehavarna. Nu, när det inte är turistsäsong, verkade de ha både tid och intresse av att prata med oss. De berättade om staden, delade små historier och ställde nyfikna frågor om var vi kommer ifrån. Så trevligt – som om vi för en stund blev en del av vardagen här.

Efter våra samtal i butikerna, där innehavarna delade med sig av både historier och nyfikenhet, lämnar vi St Andrews med en varm känsla. Regnet hänger fortfarande i luften, men vägen leder oss vidare genom det skotska landskapet. Snart når vi Falkland – den lilla byn som bär på sin egen magi, med kullerstensgator, pittoreska hus och det ståtliga Falkland Palace som minner om kunglig prakt och dramatisk historia.

Stadens mest berömda sevärdhet, ett renässanspalats från 1500-talet som var en favoritplats för Mary, Queen of Scots. Palatset och dess trädgårdar är idag öppna för besökare och förvaltas av National Trust for Scotland.

Det har hunnit bli mörkt, men eftersom vi varit på Falklandsöarna är vi nyfikna på den här staden. Kan det vara den som gett namn till öarna ute i Sydatlanten?

Jo, så är det – Falkland i Skottland har faktiskt lånat ut sitt namn till den avlägsna ögruppen.

Falklandsöarna fick sitt namn 1690 när den engelske kaptenen John Strong seglade genom sundet mellan de två huvudöarna. Han döpte det till Falkland Sound efter Anthony Cary, 5:e Viscount Falkland, som då var en brittisk politiker och ämbetsman.Viscount Falkland-titeln är uppkallad efter staden Falkland i Fife, Skottland, där Falkland Palace ligger. Titeln skapades redan på 1600-talet och bär alltså stadens namn.

.

När vi på återresan närmar oss Edinburgh överraskar vår chaufför oss med att svänga ner till Forth Bridge North Viewpoint. I mörkret och regnet är det inte lätt att fånga bron på bild, men dess pampighet går inte att ta miste på. Stoltheten över denna järnvägsbro är påtaglig, och jag trotsar regnet för att göra ett försök, som ett minne av en resa där även regnet hade sin egen skönhet.

Vi gjorde utflykten med Rabbie’s, som inte bara är kända för sina kunniga guider utan också för att de genomför sina turer även när deltagarantalet är litet. Den här gången var vi bara fyra passagerare – vi två och ett franskt par – vilket gjorde resan både personlig och gemytlig.

Vår chaufför visade prov på både omtanke och humor. Han letade till och med reda på en sång om Margareta och spelade den i bilen, vilket fick mig att le stort. Utöver musiken bjöd han på mängder av trevliga berättelser längs vägen – små anekdoter som gjorde resan lika mycket till en upplevelse som en transport.

Så minns vi resan inte bara för platserna vi såg, utan för mötena, berättelserna och den där märkliga magin som bara Skottland kan bjuda på – även i regn.

Utflykt till Anstruther – över Forth till stormens stad

Resan börjar med färden över floden Forth, där bron sträcker sig som en mäktig port mellan landskapen. Det är tyvärr en något regnig dag, som ofta med vinter i Skottland. Vinden tar tag i oss redan här, som om den vill förvarna om vad som väntar på andra sidan.

När vi når Anstruther möts vi av en stad som bär stormen som sin egen klädnad, blåsten sveper genom de smala gatorna, havet slår rytmiskt mot kajen och luften fylls av saltstänk och ljudet av måsar som kämpar i vinden. Det är en plats där naturens kraft känns nära, och där människorna tycks ha lärt sig att leva i takt med stormen.

Anstruther är en liten kuststad i Fife.

Där blåser det en hel del när vi kliver ur minibussen.

Vår chaufför, som också är vår guide, kämpar för att hålla balansen i stormen – stegen blir korta och osäkra, som om själva marken gungade under honom. Scenen blir nästan komisk i sin dramatik, men framför allt ett tydligt tecken på naturens kraft här vid havet.

Staden har länge varit ett centrum för fiske och är idag berömd för sin prisbelönta fish and chips, trots det så passar vi inte på att äta den där. Det är lite för tidigt för lunch.

Däremot så stannar jag nere vid kajen och tittar på de mäktiga vågorna som sveper in över piren och fyren

Vinden rycker och sliter i mig, som om den vill dra mig med ut i stormen. Att stå still blir en kamp i sig, varje steg rubbas av kraften som sveper över kajen. Ändå väljer jag att stanna kvar där nere, fingrarna stelnar vid kameraavtryckaren, har tyvärr inte tänkt på att ta vantar med mig. Men de mäktiga vågorna som rullar in mot piren och slår upp mot fyren gör att det är svårt att gå därifrån.

Havet blir till en levande scen – vilt, rytmiskt och storslaget – och jag står där som en åskådare, liten men ändå del av dess kraft.

Mäktig kraft i den vinden,

Vinden bet i kinderna och kylan kröp in under jackan, men skådespelet vid havet var för mäktigt för att vända bort blicken. Varje våg som slog mot piren blev som en ny akt i naturens dramatiska föreställning, och kameran fick arbeta flitigt. Jag kunde helt enkelt inte låta bli att ta många bilder – tre av dem får följa med här i inlägget, som små fönster in i stormens kraft.

Vi märker snart att vi inte är ensamma i stormen. Från andra sidan gatan kommer plötsligt en man, lättklädd trots den bitande vinden, med en bok under armen som om han just lämnat sin läsning för att möta oss. Med ett leende och ivrig gest vill han gärna berätta om sin stad – som om Anstruther själv skickat ut en representant för att dela sina historier.

Vi frågar honom om det alltid blåser så här mycket. Han ler och försäkrar oss med självklarhet: "Nej då, det brukar vara värre."

Som om stormen vi kämpade mot bara var en mild bris i Anstruthers måttstock.

Det är en glad och pratsam man som berättar en hel del om sin stad.

På en del ställen bildas vågorna till skum som blåser upp på land, i dag är det för varmt, men vid minusgrader blir skummet fruset och svårforserat med bil.

Vi lämnar den lilla fiskestaden...

...och åker mot St Andrews.

Det tar vi sen.

Julmarknad i Edinburgh – en stad i vinterskrud

När mörkret sänker sig över de kullerstensbelagda gatorna i Edinburgh förvandlas staden till ett sagolandskap. Doften av glögg och nybakade kakor blandas med ljudet av julmusik som ekar mellan de gamla stenhusen. På Princes Street Gardens glimmar ljusen från hundratals små bodar där hantverkare, konstnärer och matförsäljare erbjuder allt från stickade skotska mössor till karameller i färger som påminner om barndomens jular. Atmosfären är både traditionell och kosmopolitisk – en plats där lokal historia möter internationell julglädje.

Fast jag såg inte så mycket kullersten, men det lät bra i text.

.

Där mellan stånden vimlar det av folk.

Pariserhjulet lyser som en gnistrande krona över staden, och nedanför rör sig människor mellan bodar och butiker med kassar fyllda av gåvor. Skratt och röster blandas med doften av bratwurst och kryddigt mulledwine, och hela scenen känns som en levande julmålning där vardag och fest möts i samma ögonblick.

På fasaden till Johnnie Walker-huset vecklas en gigantisk julkalender ut i ljus och färg, en kalender som ändrar utseende hela tiden. Varje ruta glimmar som ett löfte om fest och förväntan, och förbipasserande stannar upp för att låta sig svepas med av den magiska stämningen. Kalendern blir som en modern tolkning av en gammal tradition, en blinkning till barndomens nyfikenhet, men i storstadens pampiga skala.

Två damer delar en måltid mitt i julmarknadens myller, en stilla stund av gemenskap bland glittrande ljus och sorlande röster. Deras skratt och samtal blir som en varm kontrast till den kyliga vinterluften.

Naturligtvis finns det vanliga tingeltanglet även på den här julmarknaden.

Vill man bli lite yr i mössan så kan man ta en tur i karusellen.

Att fotografera sig i en bubbla med snöande vinterlandskap, blev snabbt en trend, men någon måste ju ta på sig jobbet som bubbelputsare också!

Vi värmde oss med en mulledwine med körsbär i, den kryddiga doften av kanel och nejlika spred sig som en mjuk filt i vinterkylan. Varje klunk blev som en liten paus från marknadens myller, ett ögonblick av värme mitt i Edinburghs vintersaga. Den var dessutom riktigt god.

Mitt i vimlet står en spelande tomte på trottoaren, med gitarrtoner som blandas med sorlet från julshoppande människor. Men det är inte musiken som får förbipasserande att stanna upp – utan överraskningen som gömmer sig i säcken bakom honom. Plötsligt hoppar en man upp ur säcken och skrämmer nästan slag på de som råkar gå förbi. Skratt och förvånade utrop fyller luften, och scenen blir till ett minne som lika mycket handlar om humor som om julglädje.

Det finns något alldeles särskilt med Edinburgh när regnet har fallit. Luften blir krispig och klar, och de gatorna förvandlas till speglar som reflekterar stadens historiska skönhet.

Blanka, regnvåta gatorna som slingrar sig uppåt, och i fjärran, majestätiskt tronande på sin vulkaniska klippa, Edinburgh Castle. Men inte bara ett slott, utan ett som badar i en varm julröd färg. Kontrasten mellan de mörka, fuktiga gatorna och slottets nästan glödande färg var helt enkelt hisnande.

​Det är i stunder som dessa man verkligen känner historiens vingslag i Edinburgh. Varje stenkant, varje gammal byggnad, ja, till och med varje regndroppe känns laddad med berättelser från svunna tider. Slottet, som har sett så mycket under århundraden, tycktes nästan andas ut en sista värme innan mörkret tog över.

De som vill ha en lite annorlunda julstämning kan välja en skrämmande spökbusstur istället. 

Lite julklappstips.