Visst katten

Träffade på en katt på marknaden. Mitt i allt folkvimmel låg den där och såg ganska avslappnad ut.

Jag behövde vila både ben o rygg en liten stund och satte mig på en bänk och pratade med den. Den ser kanske lite ilsken ut med att visa tänder, men den svarade faktiskt med ett litet mjau.

Vet inte om den berättade att det här var hans revir, eller bara låg där och slickade såren efter sitt senaste revirförsvar.

Vi pratade i alla fall en liten stund innan jag gick vidare. 

På de stora varuhusen träffade jag på lite andra katter.

Stora katter hos frissan.

Är man liten och får syn en stor mjuk katt så spelar det nog ingen roll med en skylt om att inte röra när mamma vill fotografera en.

På tal om fotografera, undrar om den fotografen är något översynt.

Afternoon tea på thailändska

Afternoon tea har jag njutit av på många platser i världen – men aldrig i thailändsk tappning. Här erbjuds en smakresa genom landets fyra regioner: norr, nordost, centralt och söder. Sötsaker och smakrika rätter utlovas. Det här vill jag inte missa.

Vi bokar bord och förbereder oss på en lite annorlunda men smakrik upplevelse.  

Fat efter fat dukas fram, och servitrisen guidar oss genom smakerna och ordningen. Matsedeln får vi behålla, så vi kan läsa om varje rätt medan vi njuter.

Första rätten är en Äggwrap fylld med nordthailändsk kycklingcurry och grönsaker. På thailändska heter den La tieng khao soi gai. 

Det var en otroligt massa smårätter som vi avnjöt och för den som är intresserad av hela menyn så lägger jag in den också.

Nästa rätt serveras i en liten korg.  Den där pyttelilla chilin… ja, den är liten till storleken men stor i attityd, den hade styrka. 

Sedan följer rätt efter rätt och alla var goda med så mycket smak av Thailand.

Rätt för rätt försvinner faten smidigt från bordet, så att nästa lager av smaker ligger redo och lätta för oss att nå. Servicen är imponerande, och personalen är uppmärksam in i minsta detalj.

Så mycket gott och så många olik smaker vi äter oss igenom.

I november firas den årliga ceremonidagen för Thao Maha Phrom Shrine – den lilla men intensiva helgedomen vid Ratchaprasongkorsningen, bara några steg från vårt hotell. Det är samma helgedom som ofta kallas Erawan Shrine, och som jag fotograferade här nedan under vårt besök i november 2015, bara två månader efter ett attentat där som tog 25 liv.

Just på grund av jubileet hade hotellet lagt till en liten extra gåva till vårt afternoon tea: en elefant formad av Tong Ek, en av Thailands nio lyckobringande desserter gjorda av vetemjölsdumplings och äggula – och dessutom en liten fyrklöver i gelé. En stillsam, symbolisk hälsning i en månad då helgedomen betyder lite extra för många Bangkokbor.

Då när vi var proppmätta av att ha avnjutit alla dessa rätter och känner oss färdiga att tacka för maten och gå, då kommer det in en glass som dessert.

Från floden till filmrullar – fortsättning på Song Wat

Promenaden på Song Wat fortsätter. Vi hade tänkt oss en sväng ner mot floden, men i stället gled vi rakt in i kvarteret där bilverkstäderna tar över ljudbilden.

De flesta verkstäderna har imponerande berg av reservdelar, som om varje skruv och mutter hade sin egen historia. Hur de hittar rätt del i allt detta förblir ett litet mysterium.

Behöver du en drivaxel – eller tre – så är det bara att välja.

Verkstadsgatan är mer än bara lager av reservdelar; den är också en arbetsplats. Här sitter en man och arbetar metodiskt med att hamra en metalldel, ett av många små hantverk som håller området levande.

Här bland alla reservdelar och skrot, träffar jag på en katt, den tänker först dra sin väg men stannar och tittar lite förvånat på de som irrat in sig på hennes kvarter.

Den här bilen har sett bättre dagar, men står ändå bakom kedjor som om varje buckla vore värd att bevara.

Den som söker ska finna, och efter några extra svängar stod vi äntligen vid floden.

En lugn plats för en lunchvila vid floden, eller försöker hon kanske mata duvorna i smyg? Jag tycker mig ana en brödpåse bakom lampan, även om det förstås kan vara hennes egen lunch.

Här är det dyrt att bjuda duvorna på lunch: 25 000 THB, eller cirka 7 300 kronor. Bäst att låta bli.

Floden hittade vi till slut, och här breder den ut sig med moderna hus i bakgrunden och en färja som smyger fram som en liten prick på vattnet.

Vi tar en liten paus vid floden innan vi ger oss vidare på den långa Song Wat. Skulle man ha virrat bort sig på vägen – vilket är lätt hänt här – så finns det tack och lov hjälp att hitta rätt.

Blir man hungrig så är Song Wat rena matparadiset, med trendiga krogar och till och med en Michelinguide‑omnämnd restaurang. Det här stället… ja, det är inte den.

Photocafe lockar med både kaffe och sängplatser, men vi är fortfarande mätta efter hotellets frukost och strosar bara förbi.

Finns även hel del trendiga butiker, som den här inne i en gammal lagerlokal.

Återvinning har en egen betydelse här, den går helt enkelt upp i rök.

Vi fortsätter till fots, men för den som vill ta det lite lättare finns cyklar att hyra – eller så följer man med på en cykelguidning. Vi såg flera grupper som rullade förbi.

Väggarna längs Song Wat berättar sina egna historier: motorcyklarna står parkerade framför en målning av en gammaldags rickschaw, som om nutid och dåtid möttes i samma ögonblick. I gränden bredvid vävs färger och detaljer samman till ett litet universum. Som om staden själv målat sina minnen på väggarna.

Även små detaljer finns att upptäcka.

Även en lång gata tar slut, och så även Song Wat. Och där, som en liten överraskning vid vändpunkten, står en av de där figurerna som mina barnbarnsbarn är så fascinerade av. Klart jag måste ta en bild.

Många bilder blev det, och fotobutikens skyltfönster med alla filmrullar kändes nästan symboliskt och med en liten blinkning till alla som fotar för mycket. Och det finns gott om saker att se på vägen mot Skytrain‑stationen, så det här är inte slutet.

En promenad genom Edinburghs lager av tid.

Vi tar en till promenad i Edinburgh, först styr vi stegen vi upp på Calton Hill, den beskrivs ibland som en "kulle med statyer".

Den  ingår i stadens UNESCO-världsarv. Calton Hill är en av Edinburghs mest ikoniska platser, en vulkanisk höjd mitt i staden som erbjuder både storslagna vyer och historiska monument.

Här möts grönskan och graniten, där monumenten står som frusna gestalter mot himlen. Calton Hill har kallats Edinburghs egen akropolis, en plats där staden blickar både bakåt mot antiken och framåt mot framtiden.

Här uppe öppnar sig staden som en tavla under oss. Det var på 1800‑talet som Edinburgh fick sitt smeknamn ‘Athens of the North’, när konstnären Hugh William Williams såg likheterna mellan den grekiska huvudstadens stadsplan och vår egen. Med sina klassiska monument har Calton Hill blivit som stadens akropolis – en plats där historien står sida vid sida med utsikten. Här uppe ser man ända bort till havet.

Bredvid där vi står är Dugald Stewart Monument, ett litet grekiskt tempel till minne av filosofen. Med sina eleganta kolonner ramar det in utsikten och påminner om Edinburghs smeknamn ‘Athens of the North’. Ett stilla monument för tankens kraft.

Det som skulle bli en skotsk Parthenon står här som en ofullbordad dröm. National Monument restes till minne av soldaterna från Napoleonskrigen, men pengarna tog slut och bara kolonnerna blev kvar. Kanske är det just ofullkomligheten som gör det så gripande.

Edinburghs egen ‘skamfläck’ som ändå ger kullen sin stolthet

Som ett teleskop i sten reser sig Nelson Monument mot himlen. Tornet byggdes för att hedra amiral Nelsons seger vid Trafalgar, och härifrån har man länge signalerat tid till stadens invånare. Ett minnesmärke som blickar både mot havet och mot framtiden.

På vägen ner mot staden dyker ett märkligt hus upp, W Hotel Edinburgh, som fått smeknamnet The Ribbon. Mitt i den klassiska stenstaden reser sig en kopparspiral, som om framtiden själv snurrat sig upp ur kullens fot. Fasaden slingrar sig uppåt som ett band i vinden, ett nutida utropstecken bland stadens parenteser

Från stadens höjd vandrar vi vidare till Edinburghs äldsta kvarter – The Old Town, som breder ut sig kring slottet på Castle Rock. Här möter vi medeltidens stad, med sina smala gränder, höga stenhus och platser där historien ännu dröjer kvar i stenarna.

Vi letar oss fram genom smala gränder och trånga prång.

“Vid Royal Mile står ett hus som tycks luta sig framåt för att viska historier från en annan tid. Balkongen hänger som en träbro mellan då och nu, och fönstrens sken är som ögon som minns. Det är John Knox House, byggt omkring 1470, stadens äldsta bevarade bostadshus – ett fascinerande inslag som bär både arkitekturens tyngd och historiens röst.

På torget nära City Chambers står tre röda telefonkiosker som utropstecken i stenstadens grå text.  De är kvarlevor från en tid då samtal krävde de mynt och tålamod, nu är de mest statister – alltid redo att posera för ännu en bild. Mot de gamla fasaderna lyser de som små fyrar av färg, även om klistermärkena numera täcker deras sidor. En lekfull kontrast som gör Edinburghs historia ännu mer fotogenisk

Innan vi svänger in till City Chambers och alla handavtryck får maken posera vid sin alldeles egna telefonkiosk. Inte lika röd och grann som de andra, men någon har märkt upp den med hans namn. Jag lovar – det var inte han som klottrade, även om hans namn är ganska ovanligt här i Skottland och ingen riktigt verkar veta hur det ska uttalas.

Och med den lilla kiosken bakom oss – märkt som om staden själv ville ge maken en egen plats – svänger vi vidare mot City Chambers. Där väntar en annan sorts spår, inte klottrade namn utan handavtryck i sten, som berättar om människor som satt sin prägel på Edinburgh.

När vi kliver in på gården till City Chambers möts vi av något oväntat. I stenläggningen ligger handavtryck, som om människor lämnat sina spår direkt i stadens hjärta. Det är Edinburgh Award – en hedersutmärkelse till stadens mest betydelsefulla invånare. Här finns författare, konstnärer och samhällsbyggare, alla med sina händer bevarade i sten. Ian Rankin var den första att få sitt avtryck 2007, och året därpå kom J.K. Rowling, vars händer som skrev Harry Potter nu ligger gyllene i Edinburghs egen ‘Walk of Fame’. Varje avtryck är en liten berättelse om hur staden formats av sina människor – en påminnelse om att historia inte bara sitter i murar och monument, utan också i händerna som skapar.

Jag letar och hittar faktiskt J.K. Rowlings handavtryck. Jag lade min egen hand i hennes och upptäckte att vi hade lika små händer. Ett ögonblick kändes det som att jag blivit antagen till Hogwarts, fast utan uggla och trollstav – bara med en stenplatta som bevis.

Avslutar med ett pubbesök på Auld Hundred den skryter stolt med att vara den äldsta på Aulderest Street. Och jag kunde inte låta bli att le – för om man inte kan vara den äldsta i hela staden, så kan man alltid vara den äldsta på sin gata. Ett slags lokal rekordtitel, lika charmig som självironisk.

Edinburgh - Dean Village.

Edinburgh kan överraska med sina stilla hörn, där stadens brus plötsligt dämpas och naturen tar över. En klar dag utan regn gav oss chansen att vandra bort mot Dean Village, längs Water of Leiths gröna stråk. Här, bara några steg från stadens hjärta, öppnar sig ett landskap som nästan känns som skog – med susande träd, fågelsång och den gamla bron som vakar över dalen. Promenaden blev en påminnelse om att även i en historisk stad finns platser där man kan andas lugnt och låta stegen följa flodens rytm.

Namnet Dean Village kommer från ordet dene (djup dal). Här låg i över 800 år en blomstrande kvarnby, där elva olika kvarnar drevs av Water of Leiths kraftiga ström.

Lite kuperat område med äldre hus.

Från bron öppnar sig utsikten över Water of Leith och de gamla husen som klamrar sig fast längs sluttningen. Dean Bridge, byggd av Thomas Telford på 1830-talet, bär oss högt över dalen och ger en känsla av både styrka och elegans. Nedanför ligger Dean Village, en gång en livlig kvarnby, nu en stilla oas där stenhusen speglar sig i floden. Här möts stadens historia och naturens lugn, ett ögonblick där man kan känna både tidens tyngd och flodens eviga rörelse.

Dean Village är idag ett av Edinburghs mest attraktiva och dyra bostadsområden. Det som en gång var en kvarnby präglad av fattigdom har förvandlats till ett eftertraktat kvarter med exklusiva lägenheter och townhouses, där priserna ligger långt över stadens genomsnitt. 

Fortsätter vi en bit in i området så kan man se bron också.

Dean Bridge uppfördes för att knyta samman Edinburghs västra delar med de nya bostadsområdena som växte fram norrut. Den ersatte den enklare stenbron vid Bell’s Brae och blev ett av stadens mest imponerande byggnadsverk. Det var ett av ingenjören Thomas Telford sista stora projekt, skapat vid 73 års ålder.

Dean Village bär på en märklig dubbelhet. Som jag nämnde tidigare låg här, längs Water of Leith, i århundraden en kvarnby där arbetet var hårt och livet ofta fattigt. Husen klamrade sig fast vid sluttningarna, och floden var både kraftkälla och livsnerv. Under 1800-talet förlorade byn sin betydelse och förfallet satte spår – Dean blev länge förknippat med enkelhet och misär.

Men idag är det svårt att föreställa sig. De gamla stenhusen är varsamt restaurerade, nya bostäder har vuxit fram, och området har blivit ett av Edinburghs mest eftertraktade. Här bor nu välbeställda familjer och internationella köpare som söker lugnet mitt i staden. Priserna är höga, men det är just kombinationen av historia, natur och närhet till centrum som gör Dean Village så eftertraktat.

Att vandra över bron och blicka ner mot husen är som att se två världar mötas: kvarnbyarnas slit och dagens exklusiva idyll. Det är en påminnelse om hur platser kan förändras – men också om hur floden, husen och dalen bär med sig minnet av allt som varit.

Vi promenerar vidare utefter floden.

Ett lugnt och lummigt område.

Det lilla vattenfallet i floden påminner om varför Dean Village en gång växte fram just här. Det brusande vattnet var kraften som drev kvarnarna, livsnerven för byn under århundraden. Idag är det bara ljudet och rörelsen som finns kvar – men när man står här är det lätt att föreställa sig hur hjulen snurrade och arbetet aldrig tog paus. Ett stycke natur som bär på minnet av människors slit och vardag

Promenaden längs Water of Leith leder oss fram till en större bro, vars valv spänner sig mäktigt över dalen, bilar passerar ovanför oss men vi fortsätter i den lugna dalen.

Vi har fått en fin promenad men när vi kommer fram till en brant trappa känner vi att det är dags att vända åter mot staden. Floden och dalens stillhet ligger kvar bakom oss, medan stegen leder uppåt mot stadens puls igen. Varje trappsteg känns som en övergång, från naturens gröna lugn till Edinburghs livliga gator. Att klättra uppför är som att lämna en hemlig värld, men med känslan av att ha burit med sig dess ro i hjärtat.

Uppe vid Douglas Crescent möts vi av ett helt annat Edinburgh – eleganta hus med anor från 1800-talet och en känsla av stadens förfinade sida. Här känns det som att historien sitter i fasaderna, samtidigt som lugnet från floden fortfarande dröjer kvar. 

Blir en bra övergång innan vi kommer åter till de mer livliga kvarteren.

När vädret är på vår sida passar vi på att gå vidare till nya kvarter. Vi låter oss imponeras av husens elegans, och små detaljer som rördragningarna. Visst är det tur att de sitter utanpå fasaderna, så att man kommer åt dem när kylan gör sitt och de fryser sönder.

Här är det riktigt backigt, kanske syns det inte på bilden hur brant det är. Men när man ser att de har satt upp en ledstång direkt på husväggen, för att hjälpa gående när backen blir hal på vintern, då förstår man att lutningen är på allvar."

Här stöter jag på det som nog är stadens allra finaste väggmålning. Färgerna lyser mot stenfasaden och gör gatan till ett galleri under bar himmel – ett oväntat konstverk som får mig att stanna upp och beundra.