Kirkjugólf - kykgolvet utan kyrka..

Nästa stopp blir vid Kirkjugólf, en plats där marken själv verkar ha lagt ut ett golv, som om den väntade på en kyrka som aldrig byggdes. Här, strax utanför Kirkjubæjarklaustur, breder basaltplattorna ut sig i perfekta mönster, formade av tidens tand och naturens envishet. 

På väg mot Kirkjugólf, det märkliga kyrkgolvet som naturen själv lagt ut, passerar vi något som ser ut som ett stort röse eller en mindre klippa.

Det är Hildishaugur, en ensam gravhög i landskapet. En lokal sägen säger att en man vid namn Hildir ligger begravd här, någon som enligt berättelsen föll död när han satte sin fot på mark som tillhörde den kristna bosättningen vid Kirkjubæjarklaustur. Samtidigt berättas andra versioner om kristna eremiter och munkar i trakten; namnet “klaustur” vittnar om klosterlivets närvaro och gör att högen ibland tolkas som en kristen grav. Det finns inga enkla svar, bara lager av berättelser som ligger över varandra som skikt av jord.

Vi går förbi med stilla steg. Inte för att vi är rädda, utan för att något i berättelsen kräver respekt.

Sedan fortsätter vi till det som kallas för kyrkgolvet.

Kirkjugólf – “kyrkogolvet” – är en geologisk formation. Det ser ut som ett golv av perfekt huggna stenar, men är i själva verket naturligt bildade basaltpelare, vars toppar sticker upp ur marken som hexagonala plattor. Området är cirka 80 kvadratmeter stort och har formats av erosion från hav och glaciärer.

Trots namnet har det aldrig stått någon kyrka här, det är bara naturens illusion, en plats där fantasin får fäste. Kirkjugólf är ett skyddat naturminne sedan 1987

Det är tyst här. Bara vinden som sveper över stenarna, och våra steg som rör sig försiktigt över det som ser ut som ett heligt rum utan väggar.

Vi går inte in – vi går över. Och kanske är det just det som är poängen.

Nu börjar hungern göra sig påmind. Bilen är nytankad, och det är dags att fylla på med lite energi även för oss. En kopp kaffe och en delad pizza – precis vad som behövs innan vi rullar vidare.

Vi lämnar Kirkjugólf bakom oss, med Hildirs gravhög i backspegeln och basaltplattornas mönster kvar i minnet. Vi har bara hunnit till lunchtid, men bär redan med oss en hel del nya minnen och intryck, finns mycket mer att upptäcka på vägen mot Höfn.

Och kanske är det just så resan ska kännas, som en långsam rörelse mellan platser, där varje stopp får sitt eget kapitel.

Fortsättning här

Fjaðrárgljúfur – där tiden skär genom berget

Vi lämnar både den svarta stranden och Skógafoss vattenfall bakom oss, och styr österut mot nästa natthärbärge: Höfn – hamnen där bergen möter havet.

Men vi har ingen brådska. Vägen är en berättelse i sig, och vi tänker göra våra strandhugg med öppna sinnen.

Första stoppet blir vid Fjaðrárgljúfur, den vindlande kanjonen där tiden skurit sig ner i berget. Från parkeringen är det en kort promenad innan landskapet öppnar sig, dramatiskt, tyst, och nästan overkligt. Som om jorden själv dragit ett penseldrag genom mossan.

Fjaðrárgljúfur är en plats där landskapet själv verkar viska om urtid. Denna dramatiska kanjon, formad för över två miljoner år sedan av glaciärvatten som skar sig genom berg och lava, slingrar sig som ett sår i jorden, djupt och stilla. Vattnet i Fjaðrá rinner fortfarande där nere, klart och tyst, som om det minns varje sten det passerat.

Stigen längs kanten bjuder på utsikter som känns nästan overkliga.

Gröna väggar som stupar ner i djupet, ljuset som leker över mossan, och ibland en ensam fågel som svävar mellan himmel och jord. Det är lätt att förstå varför platsen blivit så älskad – och varför den också behöver varsamhet. Naturen här är skör, trots sin storslagenhet.

Att stå vid kanten av Fjaðrárgljúfur är som att blicka in i en saga – en där landskapet själv är huvudpersonen.

På väg tillbaka mot bilen, med vinden i ryggen och nästa etapp i tankarna, stannar blicken. Långt där borta, där kanjonen planar ut och mossan breder sig som en filt över jorden, anar vi en gård. En ensam byggnad i det gröna, som om den lyssnar till vattnets viskningar och minns varje fotsteg som någonsin vandrat här

Här kommer fortsättningen på islandsresan. Här

Skógafoss - Bakom fallet vilar guldet.

Det är ett av de största vattenfallen på Island och är 25 meter brett.

Det vore väl inte ett isländskt vattenfall om det inte också vilade en sägen i dess brus.

Om man har turen att komma hit en solig dag, kan man se regnbågen dansa i dimman—ibland till och med en dubbel båge som spänner över fallet som en port till något bortom. Den turen hade inte vi. Men Skógafoss imponerar ändå, med sin kraft, sin skönhet och sin tystlåtna mystik.

Enligt legenden var det Þrasi Þórólfsson, den första vikinganybyggaren i området, som gömde sin skatt i en grotta bakom vattenfallet. Lokalbefolkningen sägs ha funnit kistan, men när de försökte dra ut den kunde de bara få tag i ringen på dess sida, innan hela skatten försvann in i berget igen.

Den ringen lär nu finnas på ett museum. Ett litet bevis på att sagan kanske inte är helt och hållet saga.

Precis som på flera andra platser vi återvänt till efter elva år, har även denna förändrats. Då var vi nästan ensamma, nu finns här till och med en tältplats.

Det är klart väder, och Carina – den mest vältränade i vårt sällskap – tar sig an de många trappstegen upp till utsiktspunkten. Hon berättade att det ibland blev tvärstopp i trappan; vägen upp var betydligt tuffare än den först såg ut. Många ville ta sig dit, för där uppe började en vandringsled som lockade både nyfikna och vana vandrare.

Vi andra stannade där nere och beundrade vattonmassorna.

En liten film av fallet. Skógafoss    

När man reser på Island, till platser som denna, är det förstås klokt att vara ändamålsenligt klädd. Ungefär som det där paret i vitt – finklädda som för en cocktail på glaciären.

Vi fortsätter mot nya äventyr. klicka här

Reynisfjara – Skönhetens och farans strand

Vi sov gott i Vik, frukost ingick och även om den inte var den bästa på resan så blev vi mätta ändå.

Det första som står på agendan i dag är Svarta stranden. 

Island är känt för sina dramatiska svarta sandstränder, som har skapats av vulkanisk lava som slitits ner av havet under tusentals år.

Den mest kända av dem alla är Reynisfjara, den ligger nära byn Vík. Så det är dit vi beger oss denna morgon. Bra att vara tidigt ute innan bussresorna från Reykjavik kommer.

Reynisfjara är inte bara ett geologiskt underverk med sina dramatiska basaltpelare och brusande Atlantvågor.

Den bär också på en gammal isländsk saga som ger platsen en mytisk dimension.

Enligt sägnen levde tre stora jättar i området. 

Det berättas att jättarna en gång bodde i bergen. En natt försökte de dra ett skepp i land, med rep så starka att de tycktes gjorda av urkraft. De slet och kämpade, så fokuserade på sin uppgift att de inte märkte hur gryningen smög sig fram. Och just som den första solstrålen bröt horisonten, förvandlades jättarna, skeppet och repen till sten.

De sägs nu vara Reynisdrangar – de dramatiska klippformationerna som reser sig ur havet strax utanför stranden. Oavsett om man tror på legender eller ej, är platsen omgiven av något som liknar magi. Den svarta lavasanden, de ståtliga basaltpelarna som pekar mot skyn, och det eviga dånet från Atlanten skapar en scen som är både drömlik och djupt oroande.

Men Reynisfjara är inte bara vacker, den är också farlig. Under ytan lurar något oberäkneligt: sneaker waves. Vågor som smyger sig in, plötsliga och kraftfulla, och som kan dra med sig allt i sin väg. I början på augusti i år inträffade ännu en tragedi. En nioårig flicka från Tyskland besökte stranden med sin familj. Vid basaltgrottan steg tidvattnet snabbt, och en våg svepte in med sådan kraft att flickan försvann i havet. Trots räddningsinsatser gick hennes liv inte att rädda.

Reynisfjara är en plats som kräver respekt. Vågorna väntar inte. De varnar inte. De tar.

Varningsskyltar finns, men inte alla läser dem – och som alla säger, vädret här kan skifta på bara några sekunder.

Men just idag är det solsken och lugnt.

Ett brudpar står på stranden, klädda för ett ovanligt bröllopsfoto.

De vill ha en bild som sticker ut – och det får man kämpa lite för.

Blir det bra så här?

Jag tänkte på hur sagor och landskap smälter samman här. Hur Island bär sina berättelser som berg bär snö – inte som dekoration, utan som en del av sin själ. Vinden bar med sig salt och saga, och jag kände hur kameran inte bara fångade ljus, utan också tystnad.

Det är något med Reynisfjara som inte låter sig förklaras. Den är vacker, ja – men också vild, farlig, nästan trotsig. Som om platsen själv vill påminna oss om att vi är gäster i något större. Och kanske är det just därför jag återvänder till de karga och kalla trakterna. 

Förra gången vi var hit, för elva år sedan var det endast en strand och en parkering. Nu finns det även ett hus med servering och shop.

Ett lite oväntat fynd hittade jag på damtoaletten, där satt det ett Hammarbymärke.

Vi fortsätter till Skógafoss

I skuggan av Hekla

Det var så förtrollande vackert vid Gjáin att vi nästan kunde ha slagit läger där och stannat för gott. Men nattens boende var redan bokat, så vi fick motvilligt lämna denna oas för att hinna fram innan skymningen föll.

Dagens färd gick mot Vík, men att ta raka vägen dit kändes som att gå miste om något. Istället valde vi att låta vägen slingra sig fram – genom småvägar som ibland blev så smala att de helt enkelt tog slut. Ringvägen fick stå åt sidan; vi tråcklade oss fram, nyfikna på vad som kunde dyka upp bakom nästa krök.

Och mycket fick vi se. Landskapet skiftade ständigt – från kargt och vindpinat till frodigt och grönt, som om naturen själv lekte med kontraster.

Långt där borta, i diset, började Heklafjäll skymta. Ett stilla löfte om vad som väntade längre fram.

Variationer i färger Naturens färger dansade förbi oss som i ett långsamt kalejdoskop – från lavagrått och mossagrönt till solgult gräs och koboltblå himmel. Varje ny vy bar sin egen ton, som om landskapet målade sig självt i takt med vår färd.

Vi färdas genom en ödslig trakt, inga samhällen, knappt några hus. Vägen slingrar sig fram mellan fjäll och fält, och ibland dyker det upp en avtagsväg, som en viskning om att det ändå finns liv här. Vi vet att det gömmer sig hotell och gästhus någonstans där ute, även om vi inte ser dem.

Vid en av dessa avtagsvägar, där vi inte mött en enda bil eller människa på mycket länge, står plötsligt fyra unga tjejer och liftar. De sänker snabbt sina tummarna när de ser att vi redan är fyra i bilen. Hoppas de har tur med någon annan bil, men tycker ändå att det är tufft att försöka lifta här där det är s gles trafik.

Vi svänger av mot Fljótshlíð, där landskapet öppnar sig i mjuka kullar och fjärran fjäll. Här står Hlíðarendakirkja ...

...en liten träkyrka med vit fasad och rött tak, stilla och tidlös i det öppna landskapet. Den byggdes 1897 och bär på både helighet och saga; helgad till Þorlákur helgi, Islands skyddshelgon, men också djupt rotad i Njáls saga. Det var här hjälten Gunnar bodde, och enligt legenden såg han sin älskade gård från hästryggen när han valde att vända hem, trots att det skulle innebar döden.

När jag skulle gå in i kyrkan blev jag mer eller mindre överfallen, fast av det allra vänligaste slaget. En katt dök upp som från ingenstans och blockerade entrén med bestämdhet. Den krävde sin dos av kel och klappar innan jag fick gå vidare. Som tur var kom Carina till undsättning och tog över uppdraget, så att jag till slut kunde smita in.

Inne i Hlíðarendakirkja möts man av en stillsam skönhet. Väggarna är klädda i ljusa träpaneler, och ovanför sträcker sig en stjärnmönstrad valvstruktur som ger rummet en nästan himmelsk känsla. Ljuset silas in genom de rundade fönstren och spelar över de enkla träbänkarna, där varje skiftning i färg och form tycks bära på minnen av tidigare besökare.

Det är en interiör som inte ropar, men viskar – om tro, om berättelser, om människor som kommit och gått. Och mitt i allt detta: en katt som vaktade dörren, som om den visste att detta var en plats man inte bara går in i, utan stiger in i med vördnad.

När jag kom ut igen satt katten fortfarande kvar, som om den väntat tålmodigt på sin fortsatta dos av uppmärksamhet. Den strök sig mot benen, spann högt och bjöd in till ännu ett klapp- och kelkalas – som om vår lilla stund tillsammans vid kyrkporten var dagens viktigaste händelse.

Inte långt från kyrkan ligger Gluggfoss. Vattnet från floden Merkjá störtar ner genom en klippformation av vulkanisk bergart, där erosionen har gröpt ur hål och öppningar – som naturliga fönster eller gluggar, därav namnet. Vattnet kastar sig ner genom bergväggen i flera etapper.

Och det bästa av allt: det går att gå in bakom fallet. En smal stig leder fram till en plats där du kan stå i skydd av klippan och se vattnet dansa framför dig, som ett levande draperi. Det är en stilla, nästan magisk upplevelse – särskilt eftersom så få hittar hit. Gluggfoss ligger lite vid sidan av de stora turiststråken.

Solen lyser och  vi får en aning till regnbåge.

Vi fortsätter längs vägen, in i det område där vårfloden från Hekla varje år ritar om landskapet. Grusvägar spolas bort, nya fåror bildas, och det som var körbart i fjol kan nu vara en utmaning. Naturen har sin egen vilja här – och den påverkar både färdväg och färdsätt.

Det är därför viktigt att tänka på vilken bil man färdas i.  Att teckna full försäkring när man hyr bil är klokt, men det är inte hela lösningen. För även med försäkring gäller det att köra med försiktighet – för om du hamnar i problem och behöver bärgning ute på de här vägarna, så täcks den  inte av försäkringen.

Från att ha varit en vanlig grusväg känns det som vi är ute och kör i grus, morän eller ibland floden.

Vägarna kring Heklafjäll är inte bara färdvägar, de är vägar i ständig förändring. Här är det naturen som dikterar villkoren, vårfloder som förvandlar grus till gyttja. slingrar sig genom landskapet som en försiktig viskning, ibland bred och trygg, ibland smal och skör. Den bjuder på utsikter mot fjäll och dalar, men också på överraskningar – en plötslig vattenpöl, ett rasat vägparti och en väg som plötsligt är en flod.

Här var det väg för inte så länge sedan, nu är det en flod.

Ovanför branten  är det en glaciär, kan tänka mig hur det ser ut på våren, då strilar det inte bara från vattenfallen utan det är stora massor vatten som strömmar ner och skapar om landskapet.

Spännande att se hur lavan har runnit ut här, en gång i tiden, skapat former som stelnat.

Hur den har veckat berget i nästan mjuka former, trots att det är så hårt.

Kargt och öde men fåren verkar trivas.

Även här försvinner den ursprungliga vägen ut i det som nu är älv.

Här ser man tydligt hur vattnet format omgivningen.

Molnen som vilat på Hekla, lättar ett tag och jag passar på att få en bild med hem som minne.

Inte mycket liv rör sig i landskapet just här, men i det stilla vattnet glider några sångsvanar fram – tysta, värdiga, som om de bar på en hemlighet. De simmar runt i lågmäld harmoni, och jag stannar upp. Det är något med deras rörelser, deras vita fjäderdräkt mot det grå, som gör dem så vackra.

Så småningom kommer vi ut på Ringvägen och märker att trots att vi nästan är framme i september så är det ganska mycket turister kvar. Närheten till Reykjavik gör att många tar en dagsutflykt till de pampiga vattenfallen som finns här. Till Seljalandsfoss var vi för elva år sedan, ungefär samma årstid men då med betydligt mindre med folk. Det är ett vattenfall som man kan gå in bakom, men eftersom vi redan besökt ett med knappt något folk alls så är det ingen som vill stanna här och trängas. Den som vill läsa om vattenfallet  kan göra det här.

Vi är nu så nära Vik, där vi ska övernatta så vi väljer att åka dit.

Njuter av landskapet vi passerar.

Så är vi framme i Vik, checkar in på 1908 Hostel by Ourhotels och får ett eget litet hus.Efter en intensiv och innehållsrik dag så är alla hungriga och vad passar inte bättre då än en god och värmande soppa på Súpufélagið  eller The Soup Company ett trevligt sopphus som ligger på gångavstånd från vårt boende. Den populäraste är “Red Hot Lava Soup”, som serveras i ett mörkt bröd som påminner om stelnad lava – både vackert och mättande. 

Eftersom jag åt en så god lammsoppa förra gången på Island så väljer jag en sådan och om du kommer hit så kan jag verkligen rekommendera den. Den var så god.Atmosfären är varm och välkomnande, med enkel inredning och plats för både lokalbor och resenärer - så står det i beskrivningen om stället och det stämmer. Sopporna kostar  2.690 = 184 skr och om du inte blir mätt på första omgången så får man hämta påfyllning.

Här är den dagens körrutt för den som är intresserad.

Fortsättningen som handlar om den svarta stranden finns här.