Flitiga Lisa

Borde kanske kalla det här inlägget för kampen om blomman.

Jag planterade för en tid sedan några plantor Flitiga Lisa i en kruka och ställde den på trappan vid entrén. Det såg riktigt fint ut – sådär lagom välkomnande – men naturligtvis tog jag ingen bild på hur det såg ut från början. Bara en kruka och några blommor, inget märkvärdigt.

Tills en dag. En dag då koltrasten fick syn på blomman.

Jag vet, det här är en koltrasthane och ingen bild att skryta med. Men honan – den verkliga blommaröjaren – har jag inte lyckats fånga på bild ännu. Vem vet, kanske är han medskyldig och har smugit hit för att bada bort jordspåren ur fjädrarna. Man kan ju aldrig vara helt säker i den här trädgården.

---------

För en dag när jag kom ut stod krukan där som vanligt, men blommorna… ja, de hade uppenbarligen varit med om något. Någon hade varit framme och “hjälpt till” med omplanteringen. Jord överallt, plantor på sniskan och ett allmänt uttryck av kaos. Jag gissade direkt på koltrasten – den där självsäkra typen som brukar spatsera runt på tomten som om den ägde hela kvarteret.

Jag blev faktiskt ganska sur. Men jag planterade tillbaka allt, skakade av mig irritationen och hoppades att det var en engångsföreteelse. En liten incident. Ett missförstånd mellan mig och naturen.

Men tyvärr – redan nästa dag såg det ut så här igen. Samma jordkaos, samma ommöblerade blomsterarrangemang, samma uppgivna suck från min sida.  .Jag trodde faktiskt inte att de stackars Flitiga Lisorna skulle överleva ännu en attack. De såg mer ut som Trötta Lisor vid det här laget.

Men tydligen är de tåligare än man kan tro. De repade sig, sträckte på sig och låtsades som om ingenting hade hänt. Själv började jag fundera på om jag borde sätta upp en liten skylt: “Här bor en människa som försöker ha blommor. Visa hänsyn.”

För ska det inte räcka med att harar och rådjur äter upp det mesta? Nu verkar även fåglarna ha gått med i marodörklubben. Det är nästan så man undrar om de har ett gemensamt schema: “Måndag – rådjur. Tisdag – koltrast. Onsdag – harar. Torsdag – alla tillsammans.”

Och som om det inte räckte med förödelsen på bron… nej då. Banditen hade tydligen gjort en liten rundtur och tagit sig an altanen också. Där brukar jag så blommor som får klättra upp längs pelaren – en liten sommartradition som brukar bli så fin när allt väl tar fart.

Men nu såg det mer ut som om någon hade haft ett mindre slagsmål där. Det är nästan imponerande hur mycket oreda en enda fågel kan åstadkomma.

Nu hade jag i alla fall lagt ett nät runt blomman vid trappen, ställt en lykta, burken med sand och till och med sopen i vägen. Det såg nästan ut som en liten hinderbana, och jag tänkte att nu borde väl ingen fågel våga sig dit. Jag kände mig rätt nöjd – som om jag äntligen hade listat ut hur man överlistar en koltrast.

Jo då.

Nästa morgon såg det ut så här igen. Samma jord, samma kaos, samma uppgivna känsla av att jag tydligen inte är den som bestämmer här. Men den här gången hann jag faktiskt se boven också. Det är koltrasthonan som lever om där. 

Sopade bort all jord och la nätet ännu tätare runt krukan. Jag kände mig nästan som en säkerhetschef på ett flygplatsområde: inga luckor, inga glipor, inga möjligheter att ta sig in. Nu skulle det väl ändå vara omöjligt.

Tittade ut någon timme senare – och där var det igen. Jord överallt. Plantor på sniskan. Ett nät som såg ut som om någon lyft upp det med ren viljestyrka och sedan krupit in under för att fortsätta sin lilla demolationsrunda.

Den fågeln måste ha lyft på nätet. Jag förstår inte hur hon gör. Det är som att hon har en egen manual: ”Så här tar du dig in i människans blomkruka – steg för steg.”

Och nu undrar jag verkligen varför hon ger sig på just den blomman så intensivt. Det finns ju andra krukor. Det finns gräsmatta. Det finns hela skogen. Men nej, Flitiga Lisa vid trappen – det är tydligen hennes livsprojekt.

Jag lyckades se henne på plats under nätet, i full fart med att sprätta både blommor och jord – men någon bild blev det inte, hon var alldeles för snabb.

Och nu, märkligt nog, har det varit helt lugnt i två dagar. Antingen har hon gett upp, eller så har hon upptäckt att nätet inte är en lekplats utan ett riktigt hinder.

Blommorna är visserligen både jordiga och ganska tilltufsade efter hennes framfart, men de ser ut att repa sig nu när friden äntligen lagt sig. Oavsett vilket: blomman får andas ut, och jag också.

Den har jag inte sett förut

April var kall och min stela kropp behövde lite värme, den hittade jag i Aten. Där kan man få både värme och kultur.

Det här är Arch of Hadrian. Det är en  marmorbåge som byggdes mellan 131 och 134 e.Kr. för att hedra den romerske kejsaren Hadrianus. Tittar man igenom bågen så ser man faktiskt Akropolis.

Den bågen står som en portal före Templet för Zeus Olympios. Det är ett ganska stort inhägnat område med både lite antika föremål och lite park med växtlighet.

En av dagarna var vi ute på en promenad, vi passerade förbi den här bågen och fortsatte utefter parken med templet.

Den här dagen kändes det lite som i ordspråket "När det regnar manna från himmelen har den fattige ingen sked". Fast jag skulle här byta ut manna mot härfågel och sked mot kamera. För plötsligt där innanför staketet ser jag en konstig fågel.

Den ser lite ut som om den bär omkring på en lång pinne som den undersöker marken med. Men det tar inte så lång stund innan jag ser att det är ingen pinne utan den har så lång näbb och dessutom något som sticker upp ovanpå huvudet.

Jag har upptäckt min första härfågel. Den enda kamera som jag har med är förstås mobilen, sliter upp den, men innan jag lirkat in den innanför staketet så har fågeln snabbt skuttat bort ifrån mig. Ganska långt bort. Staketet, runt området med templet, gör att jag inte kan komma närmare.

Full zoom och försöker hålla mobilen så stilla som det bara går, men det går inte så bra.

Tänk om jag haft kameran med mig, den var ännu för stor och tung att hålla med min onda hand och handled. Fast å andra sidan, hur stor chans hade det varit att jag haft zoomen på i stadsmiljö konstaterar jag lite surt.

Fick i alla fall de här två bilderna som ett litet bevis på att jag såg den i alla fall.

Rekommenderar inte någon förstoring av bilderna, de blir tyvärr inte bättre än så här. För den som vill se fina fågelbilder så kan jag rekommendera Lenas blogginlägg om biätarna.

Lite senare under promenaden genar vi genom Nationalparken och vad kommer flygandes där då om inte en flock gröna papegojor. Samma sak där med brist på kamera.

Duvorna var lite mer fotogeniska.

Duvorna fick vara med för att få till en puffbild.  :)

Kan man lita på AI.

Jag fotograferade en liten fågel då jag var i Ilulissat, en liten snabb sak som inte satt stilla många sekunder. Men en bild fick jag, men hade ingen aning om vad det var för art. Kom på att jag kunde lägga in en bild på AI och fråga.

Fick ett svar; Fjällripa, och en lång utläggning om var den levde. 

Letade länge i bilden för att se om jag möjligtvis fått med en ripa också. Men hur jag än förstorade och letade så inte kunde jag hitta någon ripa. 

AI luras med mig 😁

Tog och förstorade och beskar bilden och gjorde ett nytt försök. AI, var lika artig och vältalig nu, men plötsligt var min ripa en Snösparv.

Googlade och nu tror jag på AI.