En långsam promenad genom Kuala Lumpurs kontraster.

Blir inga snabba promenader när man är i Kuala Lumpur, för det är ganska varmt men att då och då leta sig ut från de luftkonditionerade gångarna och svala husen är mödan värt.

Det finns en hel del gångvägar, både under jord och ovan jord, som är luftkonditionerade – ett välkommet avbrott från den tropiska hettan. En av dem är särskilt minnesvärd: väggarna pryds av fotografier och målade dekorationer som gör promenaden till något mer än bara transport. Det känns nästan som att gå genom ett galleri, där stadens själ får ta plats mellan betong och glas.

När man väl kliver ut i värmen möts man av ett myller av ljud, dofter och färger. Trafiken surrar, gatuköken ryker, och luften är tung av tropisk fukt. Men det finns något meditativt i att promenera långsamt, att låta staden rinna förbi i ett lugnare tempo.

Jag började min dag vid KLCC Park, där skyskraporna speglar sig i det lilla konstgjorda sjölandskapet. Här kan man gå i skuggan av palmer och se lokalbor jogga i takt med morgonsolen.

Några måste ta den obligatoriska selfiebilden framför Petronas Tower. Ibland är det inte bara byggnaden man vill fånga – utan känslan av att vara där

Där var det inte bara människor som var ute och tränade, träffade på den här lilla filuren.

Sedan slingrade jag mig vidare genom Bukit Bintang, där shoppinggalleriorna står som svalkande oaser mellan gatorna. Det är nästan som att staden är byggd för att man ska kunna röra sig utan att någonsin behöva svettas – men det är just svetten som gör upplevelsen verklig. 

Lite speciella och handikappanpassade övergångsställen. Det är något fint med att även detaljer som ett övergångsställe kan visa omtanke och inkludering.

Jag lämnade den stora gatan med alla flotta butiker, där luftkonditioneringen sipprar ut genom öppna dörrar och skyltfönstren glittrar av lyx. Svängde runt vid statyerna av Michael Jackson – ett oväntat inslag mitt i stadens puls där många stannade till för ett foto.

– och fortsatte sedan in i ett kvarter där tempot var lite lugnare. Här byts marmorgolv mot trottoarplattor, och istället för internationella märken möts man av små kaféer, lokala butiker och doften av grillad kyckling från ett gatustånd.

Kom till ett lite annorlunda kvarter. Enklare bostadshus och massor med väggmålningar. Något som jag har svårt att gå förbi utan att försöka få några bilder. Färgerna var starka, motiven varierade – från traditionella mönster till porträtt av lokala hjältar och fantasifulla figurer. Det kändes som att varje vägg berättade sin egen historia, och jag blev stående gång på gång, med kameran i handen.

Här var tempot ett annat. Barn lekte på trottoaren, en äldre man satt och skalade frukt i skuggan, och någon vinkade från ett fönster. Det var som att staden öppnade upp en annan sida av sig själv – mindre polerad, men desto mer levande.

Konsten här känns inte planerad, utan levande. Som om den växer fram i takt med staden.

Jag stannade till, tog ett steg tillbaka, och försökte fånga hela bilden – men det är svårt att fånga känslan i en enda ruta

Det här kvarteret var som ett galleri utan väggar, där varje fasad var en duk.

Duvor på ledning, tvätt på tork – en bild som fångar stadens rytm och vila, den bilden kunde jag inte gå förbi.

Vet inte varför, men tvätt på tork kan jag inte låta bli att försöka fånga på bild.

Det är något med tvätt på tork – vardagligt, färgstarkt, och alltid värt en bild.

Att promenera i Kuala Lumpur är som att bläddra igenom ett bildspel av stadens själ. Från svalkande gångvägar med konstnärliga inslag till kvarter där väggmålningar berättar historier och tvätten fladdrar mellan husfasader – varje steg bjuder på nya motiv. Duvor radar upp sig som tysta betraktare, och människor stannar till för att fånga sin stund framför stadens ikoniska torn.

Det är inte bara en promenad, det är en resa genom kontraster: mellan lyx och vardag, mellan luftkonditionerat och tropisk hetta, mellan det planerade och det spontana. Och mitt i allt, kameran, som försöker hinna med.

För mig är det just de här ögonblicken som gör en stad levande. De små detaljerna, de oväntade mötena, och känslan av att vara en del av något större, om än bara för en stund.

Höga hus.

Kuala Lumpur är hem för några av världens mest imponerande skyskrapor. Här är de tre högsta byggnaderna som verkligen definierar stadens skyline.

Den äldsta av de tre är Petronas Twin Towers, den är nog den mest igenkännbara byggnaderna i Asien. Den byggnaden var världens högsta byggnader mellan 1998–2004 – fortfarande en av de mest fotograferade platserna i Malaysia.

Petronas Twin Towers har 88 våningar och är 452 meter.

Mitt i hjärtat av Malaysias nya finansdistrikt, Tun Razak Exchange reser sig ett torn som ser ut att ha landat direkt från framtiden: The Exchange 106. Med sina 453 meter och 106 våningar är det inte bara en byggnad – det är ett statement.

Det första som fångar ögat är tornets belysta kristalltop – en 12 våningar hög krona som lyser upp natten som en fyrbåk för framtidens ekonomi. Den är inte bara dekorativ, utan också symbolisk: en hyllning till Malaysias ambition att bli ett globalt finansiellt nav.

I hjärtat av Kuala Lumpur, där Malaysias historia en gång skrevs på Merdeka Stadiums gräsmatta, reser sig nu ett nytt kapitel – Merdeka 118. Med sina 679 meter är det inte bara Sydostasiens högsta byggnad, utan också världens näst högsta, efter Burj Khalifa. Men Merdeka 118 är mer än bara höjd – det är en berättelse i glas och stål. Det byggdes 2023.

Designen är inspirerad av det traditionella malaysiska songket-mönstret, ett vävt tyg som symboliserar kunglig prakt. Tornets fasad reflekterar ljus som ett glittrande tyg i vinden – särskilt på kvällen, då byggnaden förvandlas till ett ljusspel över staden. Merdeka" betyder frihet – ett namn som knyter samman Malaysias förflutna med dess framtid.

I Kuala Lumpur är eftermiddagsregnet nästan lika pålitligt som stadens trafikstockningar. När klockan närmar sig tre börjar molnen samlas som om de har ett stående möte ovanför Petronas Towers. Och så – som på beställning – kommer regnet. Inte ett blygsamt duggregn, utan ett tropiskt skyfall som får paraplyer att ge upp och gator att glittra.

Men istället för att låta regnet förstöra dagen, gör man som lokalbefolkningen och de smarta resenärerna: man drar sig tillbaka till ett hotell och njuter av en Afternoon Tea.

Det är som att tiden saktar ner. Regnet smattrar mot fönstret, luften blir svalare, och du sitter där med en Earl Grey i handen och en citronmacaron på tallriken – och tänker att livet är rätt så fint ändå.

"Det finns inget dåligt väder – bara goda ursäkter för te och scones."

Happy Deepavali

Innan jag kom till Kuala Lumpur hade jag aldrig hört talas om Deepavali. Men det dröjde inte länge innan högtiden gjorde sig påmind – överallt i stadens köpcentrum glittrade färgglada dekorationer, ljusslingor och vackra rangoli-mönster på golven. Det var som om hela staden förberedde sig för något stort, något jag ännu inte förstod. Nyfiken började jag ta reda på mer.

Deepavali, även kallad Diwali, är en av de mest betydelsefulla högtiderna inom hinduismen. Den firas för att markera ljusets seger över mörkret, det godas triumf över det onda. Under flera dagar tänds oljelampor, hem smyckas med färger och familjer samlas för att fira med mat, gåvor och gemenskap. Det är en tid för reflektion, glädje och hopp – och för mig blev det också en oväntad inblick i en kultur jag tidigare inte känt till.

Trots att Malaysia är ett muslimskt land med islam som statsreligion, är Kuala Lumpur en mångkulturell stad där Deepavali firas stort och synligt.

Deepavali infaller varje år i slutet av oktober eller början av november, beroende på den hinduiska lunisolarkalendern. Högtiden sammanfaller med nymånen – amāvasyā – i månaden Kartika, vilket gör att datumet varierar från år till år. I år infaller den den 26 oktober.

Vid det stora köpcentret vid Bukit Bintang möttes jag av en färgsprakande rangoli – ett konstfullt mönster gjort av färgat pulver – som låg på golvet vid ingången. Det var första gången jag såg något liknande, och det väckte min nyfikenhet på högtiden och dess betydelse.

En Rangoli är en traditionell indisk konstform där färgglada mönster skapas direkt på marken – ofta vid entréer, för att välkomna gäster och gudomliga krafter, och symboliserar lycka, välstånd och positiv energi.

Tyvärr hade någon klåfingrig varit fram och petat på de färgade stenarna, men såg nästa dag att då var den reparerad.

Tittar man nära så ser man att den här är gjord av små färgade stenar.

Så även om Deepavali inte är en muslimsk högtid, är den en viktig del av Malaysias kulturella kalender – särskilt i städer som Kuala Lumpur, där olika traditioner möts och firas sida vid sida.

Till och med mindre butiker hade sin egen rangoli vid entrén – färgglada mönster som välkomnar besökare och sprider feststämning.

Reykjavik - Färgstarka gator, mjuka tassar, nära släkt

Reykjavik är inte bara sevärdheter, man kan strosa runt och bara uppleva staden också.

Jag såg inte många hundar inne i stan, kan vara en rest från att det i Reykjavik  länge fanns ett förbud mot hundar – från 1924 till 1984 var det i princip omöjligt att ha en fyrbent vän med viftande svans inom stadens gränser. Hygien och parasitsjukdomar låg bakom beslutet, och även om förbudet är historia nu, lever minnet kvar i stadens relation till djur.

Katter däremot har alltid haft sin plats. Under mitt senaste besök mötte jag flera, några låg och spann i klädesbutiker som om de vore anställda i kundservice.

Keliga var de också och tror nog de fick många smekningar under dagen. Här var det en asiatisk man som gärna agerade modell när han klappade den butikens katt.

 Andra smög längs väggmålningar som om de vore en del av konsten.

Det är något med katter i stadsmiljö – deras självklara närvaro, deras blickar som ser rakt igenom turister och tid. 

Det finns många fler trevliga ställen att om man inte vill köa för en korv vid kiosken, det här stället hade lite annorlunda marknadsföring.

Fast på baksidan av skylten tyckte de att vi skulle testa deras fish & chips i stället.

En del restauranger hade smaktallrikar med isländska specialiteter. Där fick man testa lite av varje, men inte den berömda hajen.

Men det färgglada huset, bredvid vårt hotell, hade något för de modiga.

Eftersom jag gillar surströmming tänkte jag: hur farligt kan det vara att testa hákarl?

Hákarl tillagas traditionellt av grönlandshaj – eller håkäring, som den också kallas – ett urtidsdjur vars färska kött är giftigt. Det innehåller höga halter av urinsyra och trimetylaminoxid, ämnen som skulle få vilken mage som helst att protestera. Men islänningarna, envisa som lavasten, lät inte giftet vinna. De grävde ner köttet i sanden, lät det jäsa och torka i månader. En process som förvandlade fara till föda, och nöd till tradition.

Under högtiden Þorrablót samlas man än idag för att fira detta arv – med hákarl, fårhuvud och andra uråldriga rätter som bär tidens smak. Numera sker fermenteringen i kontrollerade miljöer, men resultatet är detsamma: ett kött med stark ammoniakdoft och en smak som ofta jämförs med övermogen ost.

Och visst – om man klarar surströmmingens doftande symfoni, kanske hákarl bara är nästa ton i den nordiska smakskalan.

Eftersom jag gilla surströmming, så tänkte jag att testa den där rätten kan väl inte vara så farligt.

Den traditionella drycken till hákarl är Brennivín, ett isländskt kumminkryddat brännvin. Det sägs att brännvinet hjälper till att neutralisera den kraftiga smaken, eller för att skölja bort minnet av vad man just ätit. men det har ingen medicinsk funktion – fermenteringen gör hajen ofarlig att äta

Jag överlevde. Och jag lärde mig något: att mod ibland kommer i små kuber, att tradition kan smaka märkligt, och att Island aldrig slutar överraska.

En isländsk tråd i vårt familjenystan

Vi har en särskild anknytning till Island — inte bara genom våra resor och fascination för landskapet, utan också genom familjebanden. På min mans sida finns släktingar där, något vi länge visste om men inte hade några namn eller ansikten till.

Det var vår dotters släktforskning som väckte historien till liv. Hon började nysta i gamla dokument och berättelser, och snart tog en släktlinje form: En man vid namn Peter, som en gång bodde i Danmark, flyttade till Sverige. Där fick han två söner. Den ene, Dannevang, stannade kvar i Sverige — han blev min mans farfar. Den andre brodern valde en annan väg: han flyttade till Island och bildade familj där.

Och det är där vi befinner oss nu, i berättelsens nutid. För genom denna isländska gren har vi fått kontakt med bland annat Sif — en släkting som visade sig vara tremänning med min man Rune. Det är Sif vi ska träffa för allra första gången nu. Tidigare har vi bar haft kontakt via Facebook.

Det blev en kväll fylld av skratt och släktband.

Vi fick en riktigt fin kväll tillsammans. Samtalen blev glada och livliga, och vi växlade smidigt mellan engelska och svenska — Sif hade ju läst svenska, vilket gjorde allt så mycket enklare. Det kändes som om vi redan kände varandra, trots att det var första gången vi sågs.

Under kvällen dök tanken upp på att samla hela den isländska och svenska grenen till en gemensam släktträff. En idé som snabbt fick fäste och som gör att en framtida resa till Island känns mer än bara möjlig. Den känns nära.

Lite kul var det när Sif försökte prata isländska med kyparen, han förstod inte ett ord, vilket inte var så konstigt eftersom många restauranger hade personal från andra länder.

Självklart blev det en släktbild också.

Att Island är dyrt har jag nämnt tidigare — men det jag såg i det här skyltfönstret fick mig att höja på ögonbrynen lite extra. Där låg ett par raggsockor, visserligen vackra, men med ett prislapp som nästan fick mig att tappa maskan: 952 kronor.

Jag stickar själv, så jag vet att både tid och garn kostar. Men det här måste vara de dyraste raggsockorna jag någonsin sett. Kanske är de stickade med isländsk envishet och ull från sagornas får — men ändå.

Julen närmar sig med stormsteg, och mitt i Reykjaviks vindar såg jag något som fick mig att le — ett par tomtestövlar, ensamma vid ett skyltfönster.

Kanske hade Tomten glömt dem i all hast, eller så var de där som en påminnelse: här kan man posta sina önskelistor. Vem vet, kanske någon önskar sig ett par raggsockor,

.

Hej då, Island och Reykjavik. Tack för möten, smaker och släktband. Hoppas vi ses igen, någon gång.

Tre dagar, tusen intryck – Reykjavik i blickfånget

En av de starkaste upplevelserna vi tog med oss var kontrasten mellan det övriga Island och Reykjavík. Efter dagar av att ha vant oss vid landsbygdens tystnad och makliga tempo – där varje bil är en händelse och de flesta byar andas lugn – blev mötet med huvudstaden en överraskning.

​Jag blev förvånad över hur stor och stökig Reykjavík plötsligt kändes, trots att den i själva verket har en behaglig småstadskänsla jämfört med exempelvis Stockholm. Det är som om allt som är samlat på Island – turister, bilar, restauranger och nattliv – koncentreras här.

​På landsbygden får man naturen för sig själv, men i Reykjavík får man den moderna kulturen och de andra besökarna. Vårt sista stopp bekräftade verkligen hur mycket vi hade hunnit vänja oss vid tempot utanför storstaden.

Vi bodde på Leifur Eiriksson som ligger mitt emot Hallgrímskirkja, där finns det gratis parkering, bra för här kan man låta bilen stå, det mesta är på gångavstånd.

Här kan man strosa gata upp och gata ner. Slinka in på någon butik eller bara titta på alla väggmålningar.

Bra också att inte missa de klassiska sevärdheterna som Harpa – Reykjavíks skimrande ikon. Detta prisbelönta konserthus är inspirerat av Islands unika basaltpelare och norrskenet. Fasaden, designad av konstnären Ólafur Elíasson, består av geometriska glaspaneler som skiftar färg och fångar det dramatiska isländska ljuset på ett helt magiskt sätt.

Eller Sólfar / Sun Voyager. Skulpturen, som ser ut som ett elegant stålskelett av ett vikingaskepp, står vackert vid Reykjavíks havskant. Även om många misstar den för en hyllning till vikingarna, är det konstnärens "drömbåt" – en ode till solen, hopp och upptäckarglädje mot nya horisonter. 

Höfði hus

​Denna charmiga vitmålade villa i Reykjavík är mer än bara en vacker byggnad vid havet; det är en plats där världshistoria skrevs. Huset byggdes 1909 för den franske konsuln Jean-Paul Brillouin, och fungerade senare som residens åt bland annat den brittiske ambassadören – som påstods ha tvingat fram en försäljning på grund av ett spöke ("Den vita damen").

​Höfði är dock mest känt för att ha varit mötesplatsen för USA:s president Ronald Reagan och Sovjetunionens ledare Michail Gorbatjov under toppmötet i oktober 1986. Trots att de inte nådde en omedelbar överenskommelse, ses detta möte som det avgörande steget som banade väg för nedrustning och slutet på det kalla kriget. Huset används idag för officiella mottagningar.

Framför huset står idag ett stycke av Berlinmuren, en gåva som Island fick 2015 i samband med 25-årsjubileet av Tysklands återförening. Placeringen intill Höfði är symbolisk, då huset där Reagans och Gorbatjovs dialog inleddes nu står bredvid en fysisk rest av den tudelning mötet bidrog till att upplösa. 

Baksidan av murbiten.

Sedan får man inte missa Hallgrímskirkja,  har man irrat sig ut på stan så är det ändå lätt att hitta tillbaka dit.

​Det är den största kyrkan på Island, vars fasad är ett modernt arkitektoniskt eko av landets dramatiska basaltkolumner. Framför står statyn av Leif Eriksson.

På kvällen är kyrkan upplyst.

Men vill man komma in i kyrkan så måste man passa på, på dagtid. Vi är där när dörrarna öppnas klockan 10.00 och då kommer man in till pampig orgelmusik.

Man kan även åka hiss upp i tornet, men det är behäftat med en stor portion tålamod, för trots att vi var där när de öppnade kyrkan för besökare så var kön lång.

Mitt i Reykjavíks stadspuls, där havsbrisen möter doften av rostad lök, står en liten plåtkiosk med ett rykte som sträcker sig långt bortom Islands gränser. Bæjarins Beztu Pylsur – Namnet betyder "Stadens bästa korvar" och har serverat varmkorv sedan 1937, och är idag lika mycket ett kulturarv som ett snabbmatsställe.

Här har både presidenter och popstjärnor ställt sig i kö. Bill Clinton skapade rubriker när han 2004 beställde en korv "med allt", och sedan dess har både Kim Kardashian och Metallica följt i hans fotspår. Men det är inte bara kändisarna som gör kiosken legendarisk – det är smaken. Den isländska pylsan, gjord på lamm, fläsk och nötkött, har en karaktär som är svår att glömma. Toppad med rostad och rå lök, söt senap, ketchup och remoulad blir det en smakexplosion i varje tugga.The Guardian har kallat det Europas bästa snabbmat, och jag är benägen att hålla med. Det är något med enkelheten, atmosfären och det faktum att man står där – mitt i Reykjavik – med en varm korv i handen och ett leende på läpparna.

Och visst, skulle du missa kiosken i stan, finns det en liten filial på flygplatsen. Där är det sällan kö, men det är ändå inte riktigt samma sak. För det är inte bara korven man kommer för – det är känslan av att vara en del av något större. En liten bit av Reykjavíks själ, serverad i bröd. 

På toppen av Öskjuhlíð-kullen i Reykjavik reser sig Perlan som ett glaskrönt landmärke, byggt ovanpå sex enorma vattencisterner. Här möts natur och teknik i en futuristisk byggnad där du kan vandra genom en konstgjord isgrotta, uppleva norrskenet inomhus och blicka ut över staden från ett 360-graders observationsdäck. Museet bjuder på interaktiva utställningar om Islands naturfenomen – från glaciärer till gejsrar – och i kaféet väntar italiensk glass och värmande kaffe. Ett besök här är som att få hela Island i koncentrat, under en kupol av glas.

När man klarat av stora sevärdheter så är det trevligt att ge sig ut i vimlet igen  men vi tar det i nästa inlägg.

Fortsättning och slut på Islandsresan finns här