Bratislava med det vita slottet.

Vi lämnade Wien på kvällen och har under natten sakta förflyttat oss till Bratislava. Stilla flyter Don, i Sjolochov romansvit, men Donau flyter ganska stilla den med. Vi åker medströms och vår båt tar oss fram i max 20 km/h. Jag vaknar vid tretiden och just då passerar vi under Nový Most bron.

Ser inte så mycket av staden mer än en massa ljus.

När det ljusnar går jag upp på soldäck och det första jag då ser är slottet. Dit upp ska vi och jag är lite oroad över hur det ska gå till. Det är ganska långt och jag vet att det även är brant upp dit.

Men oron var obefogad, vi ska åka med tåg. Ett tåg på hjul.

På vägen ser vi förstås en massa fina hus och byggnader.

Helt smärtfritt har vi tagit oss upp till Bratislava slott. Lite uppförsbacke har vi kvar, men den besegrades galant.

Slottet har en historia från 900-talet. Då var det ett litet stenslott som senare byggdes om till gotiskt slott på 1400-talet för att under 1500-talet byggas om till ett slott i renässansstil. Inte nog med det för på 1600-talet blev det ombyggt till barockslott. Men drottning Maria Theresa av Österrike var inte nöjd med slottet så hon lät bygga om stora delar av slottet i rokokostil. 

Sedan på 1800-talets början, blev slottet bostad för 1.500 soldater, det var ingen höjdare för först bombade Napoleons trupper slottet och efter en blöt kväll  1811 lyckades soldaterna tända eld på slottet.

Så mycken möda för att skapa en ruin.

Slottet låg sedan i ruiner ända fram till 1950-talet då började man bygga upp slottet igen. 

Svätopluk som var kung av Stora Mähren står staty här. Stora Mähren var ett rike som grundades omkring år 830. Imperiets centrum låg längs floden Morava, i dagens Tjeckien och Slovakien, men det sträckte sig till att omfatta det nuvarande Ungern samt delar av Polen, Serbien, Ukraina, Österrike, Tyskland, Kroatien och Slovenien.

Här uppe måste man passa på att titta på utsikten. Den är storslagen man kan se både till Ungern och Österrike och, långt där borta på andra sidan den raka bron ligger vår båt och någonstans långt där borta är Ungern.

Här kan vi även kika in i restaurangen som ligger på toppen av brospannet till  Nový Most bron. Ser att det redan är folk där och även högst upp på utsiktsplattformen. Tornet är 80 meter högt och formen på restaurangen har gjort att bron kallas för Ufo-bron.

Om vi i dag ser till Ungern är jag osäker på, men de här vindkraftverken står i Österrike.

På baksidan av slottet finns en fin barockträdgård.

Tur jag har min fotoassisten med, som med raska ben kan springa uppför trappan och få en bild över trädgården och på köpet kom även jag med på bild. Står längst bort och kämpar med att få ordning på min röda krycka och kamera. Inte så lätt.

Vänder man sig om, som jag gjort på den här bilden...

...så ser man att trädgården fortsätter där bakom muren. 

Dags för oss att ta oss tillbaka ner till stan.

An der schönen blauen Donau.

Vi har hamnat i Wien. Det var kväller när vi kom fram till Wien så vi övernattade på båten innan det nästa morgon var dags för att utforska staden lite.

Tanken är att vi ska förflytta oss med båt på Donau, här ligger flodbåtarna tätt. Så tätt att man får gå över varandras båtar för att komma iland och så blå var inte Donau, mer grönbrun.

Först styr vi kosan till Hundertwasserhaus. Ett väldigt speciellt kommunalt bostadshus som är formgivet av den visionäre formgivaren Friedensreich Hundertwasser. Det var inflyttningsklart 1986 och numera anses vara fjärde största sevärdheten i Wien och nog är huset speciellt , var nog det första på min lista över vad jag ville se i Wien.

Jag gillar färg och här har de verkligen inte slösat med färgerna, Många färger och starka färger.

Huset är rejält grönskande både längs fasaderna och ut genom fönster och på balkonger, växer det träd. På taket lades det 900 ton jord och ungefär 250 träd och buskar planterades.

Utbyggnaden till höger med sluttande golv, den har även sluttande golv inne och där är det ett lekrum för barnen. Jättekul att rulla utefter golvet där inne.

Inte bara olika färger utan även oregelbundenheten är ett kännetecken för Hundertwasser, finns inte många raka eller räta linjer. I portgångar och liknande utrymmen är golvet medvetet ojämnt och mjukt vågformat.

Jag går fortfarande omkring med min brutna fot i ett rejält och stelt paket, så det var inte så lätt att gå här.

Efter att ha besökt detta spektakulära hus så kändes parken Volksgarten  väldigt prydlig och nästan lite tråkig. Fast här var det också rejäl grönska, alla rosenträd i parken har adopterats av någon. Många till minne för någon kär bortgången anhörig. Det är så populärt att det inte finns plats för fler rosenträd.

Parkerna här var förr avsedda som en privat trädgård för ärkehertigarna. Dessa planer ändrades genom ett förslag från domstolsträdgårdsförvaltningen att förvandla området till den första allmänna parken i staden. Den 1 mars 1823 invigdes parken officiellt. Från 1825 användes namnet Volksgarten. 

Fast skylten på gräsmattan är lite speciell.  Gå inte på spikmattan, eller vad?

I mitten av parken står det neoklassiska Theseustemplet av Pietro di Nobile, färdigställt 1821. Det är en småskalig kopia av Hefaistos tempel i Aten, designades ursprungligen för att hysa Antonio Canovas Theseus-skulptur. Fast 1890 flyttades Canovas skulptur till Konstmuseet.

I den norra änden av parken står monumentet av kejsarinnan Elizabeth av Hans Bitterlich och Friedrich Ohmann.

Statyn av den sittande kejsarinna Elisabeth.

Vi traskar vidare i stan och tittar på de andra sevärdheterna som Presidentkansliet.

Hofburg palatset som förr var det kejserliga residenset, numera officiella sätet för Österrikes förbundspresident. 

Blir man trött i fötterna men ändå vill se mer av Wien så finns det gott om hästdroskor som gärna kör omkring turister mot en dyr penning. Men alla dessa hästar vittnar om att vi är nära en annan trevlig sevärdhet.

Nämligen den Spanska hovridskolan. Den högklassiga ridakademin fick sitt namn av de berömda spanska lipizanerhästarna som används där.  Vi hade tur att hästarna nyss återkommit från sin sommarvistelse och på gården var det bedömning av hästar.

Flickorna som visar upp hästarna här är fortfarande elever. Flickan som står tillsammans med bedömarna, hon är klädd den traditionella mörkbruna dubbelknäppta fracken och den tvåhörnade bicornehatten, vita hjortskinnsbyxor och svarta stövlar med uppvikt krage. Dessa personer måste vara österrikiska medborgare och först 2008 fick även kvinnliga elever tas emot på ridskolan.  De övriga personerna är domare som bedömer hästarna.

Kollar in hur det går för kompisarna.

Kommer jag tillbaka till Wien och har mer tid där så ska jag absolut boka biljett för en uppvisning, men nu lämnar vi hästarna och fortsätter in på en gågata där det  ser ut som om man borde dansa in. Lite svårt med krycka och nästan klumpfot så jag nöjer mig med att gå i sakta mak.

Här har H&M lyckats skaffa sig den bästa och vackraste lokalen i tidigare E. Braun & Co,s butikslokal.

Ganska nära H&M hittar vi Stefansdomen. Det är Wiens katolska domkyrka.

Det börjar regna så jag går in i kyrkan, hittar en ledig stol också och kan vila min fot lite.

Regnskuren var kortvarig och vi kan återvända till båten, på väg tillbaka hinner jag få en skymt av Wiener Riesenrad. Det är ett berömt pariserhjul som byggdes för att fira kejsar Franz Josef I:s gyllene jubileum, och det var ett av de tidigaste pariserhjul som någonsin byggts. Det bestämdes 1916 att hjulet skulle rivas, men det fanns inga pengar till rivning så hjulet stod kvar och har sedan renoverats och är i drift igen.

Riesenrad är berömt från filmen "Den tredje mannen".  Även James Bond har åkt med Riesenrad i filmen "Iskallt uppdrag". Ytterligare en känd filmscen från Riesenrad kommer från filmen "Bara en natt", där paret kysser varandra för första gången i en gondol som stannat högst upp.

Efter regn kommer solsken och även regnbåge.

Huddik och så hem.

Eftersom jag bott vid Ångermanälven så ligger den mig lite varmare om hjärtat än de andra älvarna i vårt land. Här gick det några kossor och betade vid älven.

Idag åker vi ett bra tag utefter just den älven dessutom hittar vi en fin rastplats bredvid älven i Översel när det närmar sig lunch, stannar där och njuter av att älven är så spegelblank i dag. Många har inspirerats av den här trakten, till exempel Pelle Molin har skildrat den för sin skönhet i sina noveller om Ådalen. En av hans böcker ligger till grund för stumfilmen "Ådalens Poesi". Den spelades in i bland annat Översel. Man var lite känsligare på den tiden för filmen var barnförbjuden, då den handlade om en ung geolog från Uppsala som reser i Ådalen och träffar fäbostintan Gunnel. När sommaren är slut är hon gravid.

Ett hur i Resele som skulle behöva lite omvårdnad.

Snart kom vi ner till mina trakter, tar en bild på bron över Ångermanälven, det var på min skolväg som jag var tvungen att gå över den. Den ser kanske inte så smal ut här, borde ha väntat in en stor lastbil, men det kom inte så många bilar. Men då som liten sjuåring, minns jag att jag stod tätt tryckt intill broräcket då det kom lastbilar, rädd för att de skulle köra på mig.

Hittar också vad jag tror är min gamla skola, men den ser ombyggd ut. Fast kyrkan där vi hade skolavslutningar ser ut som förr.

I Sollefteå stannar vi inte men kör in genom staden bara för minnenas skull, sedan rullar det på ganska fort för nu är vi ute på stora vägar. Fast nya bron i Sundsvall försöker jag få en bild på. Inte lätt att komma nära för mig. Det är en brant grusslänt upp för att komma till bästa fotovinkeln, så jag nöjer mig med en bild för minnet.

Sedanrullar vi in i Hudiksvall och Strandpiren, där ska vi sova sista natten. Fint rum fick vi med utsikt över havet.

Här långt nere i "södern" där får vi äntligen fisken vi längtat efter under hela resan, FJÄLLRÖDING och så gott det var.

Efter den middagen sov vi extra gott och kunde sedan starta resan hem nästa dag. Träffade på en liten talgoxe innan vi lämnade stan. Höll nästan på träffa en elsparcykelåkare också. Han dundrade ut snett över vägen nära ett övergångställe. Utan att se sig om och precis framför vår bil, tur vi hade bra bromsar, ingen hjälm hade han heller. Var kanske trött på livet.

Nästa stopp blev i Uppsala. Kikade lite på Gamla Uppsala, kyrkan och högarna.

Till sist på resan hälsade vi på den fina målningen av katterna Pelle och Maja.

Vägen till Åsele

Alla dagar på vår resa har vi hittat fina rastplatser vid sjöar och vattendrag till våra lunchstopp, men i dag gick vi bet. Men på en liten skogsväg fann vi en skylt om en fäbodlämning. Svängde in för att titta och då det var lunchtid så tog vi vårt stopp där.

Här bodde Anna Margareta "Anna-Greta" Andersdotter 1852 till 1896.  Det var julafton 1852 som hon flyttade in här, Lars Jonsson bodde redan i stugan och de gifte sig året efter. År 1860 fick de även en granne här ute i skogen. På bilden under syns resterna av grunden till Anna-Gretas hus.

Där nere hade de sina åkrar och ängsmarker som de brukade för slåtter. Vi dukade upp vår lunch bland blåbärsris och lingontuvor och skänkte en tanke till de människor som slitit här för sitt nödtorft. 

Nästa stopp blev vid Vomforsen, där fanns det vatten, men lite för sent för lunch.

En stig ledde ner till forsen och där kunde även jag ta mig ner, ganska nära vattnet.

Ock få en bild på forsen.

Lite längre fram hade en rullstolsvänlig ramp byggts, såg en aning brant ut för att jag skulle ha vågat rulla ner om jag satt i rullstol.

Men med krycka så gick det bra att gå ner, kom inte så nära vattnet, men även klipphällar är fina.

En grillkoja var iordninggjord, ser ut som om gästboken som ligger där inne hade tagit slut och väggarna fått bli gästbok för många besökare.

Tog sedan inte så lång tid innan vi var framme vid dagens natthärbärge.  Åsele värdshus.

Den ligger vid Ångermanälven och vid bron in till själva samhället finns en staty av en timmerbröt. Dit kom inte jag så de här två bilderna fick jag av maken. Timmerbröten tyckte jag var lite kul att ha kvar för jag har minnen från när jag var barn och de sprängde liknande timmerbrötar i just Ångermanälven. En spännande händelse som vi kunde få se på nära håll då.

Här inne på värdshuset hade de en lite ovanligare form av "bokhylla" vid trappräcket ner till vårt rum.

Innan vi lämnade Åsele nästa morgon tog vi en sväng in till själva byn och vid kulturhuset fann vi denna väggmålning.

Ute vid genomfartsvägen stod denna skapelse, vet inte vad den symboliserar.

Silvermuseet och sedan söderut.

Resan norrut är över, vi hinner inte åka längre norrut den här gången. Men en sak har vi kvar att göra här i Arjeplog. Vi skulle ha besökt Silvermuseet i går då vi kom tillbaka från att ha åkt Silvervägen, Då var det stängt, personalen vabbade. Vi slank in på Arjeplog Vilt & Kafé och köpte  lite torkat renkött istället. Ett måste att ha med hem.

Ett litet tips för alla glömska, vi la in vår ost och renkött i kylskåpet på rummet. Vis av erfarenhet, att det är lätt att glömma att man har något där så la vi även in bilnyckeln. Ja, minnet är inte så gott längre upptäckte vi sedan. När vi stod nere vid bilen och började undra varför dörren inte gick att öppna, då kom vi ihåg våra godsaker i kylskåpet. ;)

Men i dag var det öppet, vi var lite för tidiga dit så vi hann med att titta på Doktorsgården före, stängt men fick lite historik om den och en bild. Där bodde Silvermuseets grundare, dr Einar Wallquist. Han flyttade till Arjeplog i början av 1920-talet för att tjänstgöra som läkare och blev kvar i 60 år.

Som jag redan sagt så var det doktor Wallqvist som grundade museet, han var intresserad av historia och började samla föremål från orten. Samlingsivern ledde så småningom till en ambition att inventera socknen och samla in minst ett av varje sorts föremål som använts. Hemmet fylldes med föremål och bodar och förråd i bygden användes till förvaring. År 1965 donerade Einar Wallquist sin unika samling till Arjeplogs kommun och var sedan själv verksam som museiman fram till sin död, nära 90 år gammal, år 1985. Samlingarna skildrar ortens historia, från förhistorisk tid till nutid.

Huset som nu är museum var tidigare en nomadskola.

Silversamlingen var verkligen imponerande och storslagen, ljuset där inne i silvervalvet var ganska klent så där nöjde jag mig med att bara titta, men i den historiska avdelningen tog jag några bilder. Här hur ett hem kunde se ut förr.

Lite speciell tvättmaskin. Men kan tänka mig att den var uppskattad av den husmor som fick den. Tvätta i kallt fjällvatten med söndervärkta reumatiska fingrar var nog smärtsamt värre.

I skolsalen satt den här skylten.

En lite annorlunda sjuktransport. Lite svårt, eller snarare omöjligt för ambulanser att ta sig fram i väglöst land.

Målad tapet.

Självklart så fastnade jag för handarbeten, stickar ganska mycket själv så det var kul att se de fina mönstren. Vantarna var bakom glas, så det blänkte en hel del.

Stickiga ullstrumpor som knäpptes fast i livstycket minns jag från min barndom, oj vad det kliade.

Samedräkterna är så härligt färggranna. Vet av en vän att mycket i dräkten är sytt i vadmal, hon berättade en gång hur hon och lillasyster skulle passa på och hjälpa mamma med tvätten då hon var upptagen med renarna och de var ensamma kvar vid kåtan. Elden brann och stora kitteln var full med vatten. Sagt och gjort så stoppade de ner vadmalskläder i grytan och kokade dem. Mamman blev inte glad då hon kom tillbaka och kläderna var helt förstörda.

Fiffig nåldyna.

Kyrkan i Arjeplog ligger fint, den var från början en rödmålad kyrka men är nu rosa. Jag har försökt ta reda på varför den är rosa, men har gått bet på det. Kanske spädde ut rödfärgen för mycket. ;)

Vi lämnar Arjeplog och ser att vi missar något gott, ingen fjällröding och vi åker därifrån innan palten börjar serveras.