Vinter nära nog – bilder från min egen vrå

Vissa omständigheter har hållit mig närmare hemmet än jag tänkt. Men ibland behöver man inte gå längre än till den egna tröskeln, ibland inte ens gå ut, för att hitta motiv. Gräv där du står, som det så klokt heter.

Så dagens bilder kommer inte från några äventyr långt bort, utan från precis där jag bor och är. Små ögonblick i vardagen, fångade mellan fågelmatningen och köksfönstret. Och kanske är det just i det nära som vintern visar sin allra stillsammaste skönhet.

Jag gillar när det är riktig vinter, massor med snö och helst skulle jag ha velat vara ute i skidspåret – men att njuta genom fönstret fungerar också.

Det här är den 3 januari. Under natten har det fallit mängder av snö, och nu hänger den tung i tallens grenar som om den försöker hålla andan. Det är tyst på ett sätt som bara vintermorgnar kan vara. Den enda som hunnit ut på promenad är rådjuret som lämnat sina spår som små hemliga meddelanden i det orörda vita.

Det snöar fortfarande, och både snön och dimman förkortar utsikten. Världen drar sig närmare, som om allt där ute vill viska i stället för att tala. Konturerna löses upp, färgerna dämpas, och kvar blir bara det tysta, mjuka som vintern är så bra på att skapa.

Maken konstaterar kort att det blir mer att skotta. Han jobbar hårt med att hålla uppfarten snöfri, så att både sophämtare och brevbärare ska kunna ta sig fram. Annars blir vi utan den servicen, och det vill man ju helst undvika. Snön faller i samma takt som han skottar, men han kämpar på – en vinterdag i all sin enkelhet.

Jag vet inte riktigt vad rådjuren tycker om all snö, men lätt har de det inte. Det finns inte mycket att äta nu. När jag tittar ut ser jag ett av dem stå och knapra på de torra grenarna i krikonträdet. Jag kan inte låta bli att undra hur mycket näring det egentligen finns kvar där.
Ser också att isen på Mälaren har fortfarande inte lagt sig, trots kylan.

Ser i spåren att även räven har varit på besök.

Vi har en tall på tomten där murgrönan har klättrat högt uppför stammen och klätt in trädet som i en grön vinterkappa. Nertill syns en tydlig midja där rådjuren når upp och betar. Det är fascinerande hur de alltid lyckas hitta något att äta, även när snön ligger djup och allt annat verkar gömt. Här får de i alla fall några gröna strån att klara sig på.

I dag, den 9 januari, har det äntligen lagt sig en tunn hinna av is på Mälaren. Inte mycket, men tillräckligt för att vattnet ska se stillare ut än på länge. Och nu  passerar en transport av något slag,  jag vet inte riktigt vad de fraktar, men det är ett tydligt tecken på att vardagen är tillbaka efter alla helger. Livet rör sig vidare, även när vintern försöker dämpa tempot.

Maken har sin dagliga träning ute på uppfarten. Snövallarna växer för varje dag, och snart börjar det se ut som på 80‑talet när vi var nyinflyttade här och vintrarna fortfarande tog i från tårna. Det är märkligt hur vissa saker förändras medan andra känns precis som förr. Det är bara en sak som inte är riktigt som förr – orken hos snöskottaren. Men han kämpar på ändå.

Små ögonblick från en vinter som både förändras och känns välbekant. De visar det som finns precis här omkring mig, i det nära, där vardagen och årstiden möts i sin egen stilla rytm.

Kan man lämna tillbaka oönskade julklappar?

Om det gick, skulle jag gärna ha returnerat den ”adventsklapp” som dök upp redan till andra söndagen i advent. Ingen mysig, omtänksam liten gåva – utan Covid-19, komplett med en hosta som tog andan ur mig på riktigt.

Hos läkaren fick jag veta att det inte fanns så mycket att göra åt själva viruset. Jag gick därifrån med två stora flaskor hostmedicin, en inhalator och beskedet att jag åtminstone inte längre var smittsam. Frågade om det var helt säkert och att jag kunde fira jul med släkten och även göra en resa, absolut var svaret.

Det gjorde att jag kunde fira jul med släkten med gott samvete, även om jag hostade mig igenom större delen av helgen.

Julafton, och hela gänget spanar ivrigt efter Tomten som någon påstod sig ha sett landa med sina renar.

En stund av stilla magi – barnen samlade framför Tomten, med ögon som glittrar av förväntan.

Det var gammelmormor som blev mest rörd av alla – när jag öppnade paketet från mitt fyraåriga barnbarnsbarn och fann ett par örhängen han gjort helt själv. En liten handgjord skatt som gick rakt in i hjärtat.

                                                                            ____________________     

Efter julafton väntade ännu en fin stund: resan till Köpenhamn, som var julklappen till yngsta barnbarnet och hennes sambo. Och med beskedet att jag inte längre var smittsam kunde jag kliva ombord med lättare steg och ett betydligt gladare humör.

Vi landade till en fin solnedgång.

Jag valde att tillbringa kvällen på hotellet medan de andra gav sig ut på stan. Lite vila gjorde gott efter alla veckor av hosta, och när maken dessutom kom tillbaka med riktigt goda smørrebrød med roastbeef og remoulade blev det en oväntat lyxig och stillsam kväll. Precis vad jag behövde.

Nästa dag orkade jag faktiskt följa med på sväng in på Tivoli.

Är man i Köpenhamn i jultid är gløgg och æbleskiver ett måste – i alla fall för oss. Det är något med smaken som är så omisskännligt danskt, som om hela landet ryms i en enda tugga och en varm klunk.

Vi hittade ett trevligt och lugnt ställe inne på Tivoli där de serverades, och där satt vi en stund och bara njöt av värmen, ljusen och den där speciella julstämningen som Köpenhamn är så bra på att skapa.

Stärkta av gløggen tog vi en långsam promenad genom Tivoli. Ingen av oss kände minsta behov av att kasta oss upp i några åkattraktioner – det räckte gott att bara vandra runt och ta in allt det glittrande, stilla och vackra.

Och mitt i allt detta hade till och med väderkvarnen fått på sig en tomteluva, som om hela Tivoli bestämt sig för att gå all in på julstämningen. Det är just sådana små detaljer som gör Köpenhamn i juletid så oemotståndligt.

Även kanelbullarna på Tivoli hade fått extra av allt – mer deg, mer fyllning, mer glans och mer jul. Som om de, precis som resten av Tivoli, bestämt sig för att ta i från tårna och bjuda på den mest generösa versionen av sig själva.

Ingen av oss kände minsta dragning till att prova någon av åkattraktionerna – och tur var väl det, för en av dem såg så hisnande ut att inte ens vilda hästar skulle få upp mig i den. Det räckte gott att stå på trygg mark och titta på när andra modiga själar svischade förbi i vintermörkret.

Vi gick förbi samma hjärteträd igen – och ja, det var lika omöjligt att låta bli att fotografera det en gång till.

Och överallt fanns den där speciella belysningen som Tivoli är så bra på – små ljuspunkter, slingor och skuggor som tillsammans skapade en stämning som var både sagolik och helt igenom dansk. Perfekt att fånga på bild innan vi vandrade vidare.

Kvällen avslutades med ett sprakande fyrverkeri som vi kunde avnjuta direkt från hotellrumsfönstret. Det var skönt att få stanna inne i värmen och ändå ha första parkett – även om skärpan på bilderna fick lida lite när glasrutan blev min stativplats.

Vad vore ett Köpenhamnsbesök utan mitt favoritsmørrebrød – Dyrlægens natmad. Vi hittade ett litet, mysigt ställe som hette Søster, och där serverades en riktigt generös variant. Så rikligt med leverpastej att det egentligen hade räckt till oss allihop, och ändå låg det kvar ett överflöd på smörgåsen. Precis så som ett danskt smørrebrød ska vara.

För att komma ihåg vad stället hette tog jag en bild på skylten utanför. När jag senare tittade på fotot såg jag att jag fått med en bit av gatumiljön också – så jag beskar bort skylten och sparade resten av bilden. Ibland blir det bästa motivet det man inte ens planerade.

                                                                                 ________________________________

Men även om Köpenhamnsresan blev av, så var hostan långt ifrån färdig med mig. Den följde med hem som en enveten, ovälkommen reskamrat och vägrade släppa taget. Dagarna gick, veckorna likaså, och trots mediciner och vila fortsatte bröstkorgen att protestera vid varje andetag.

Efter fyra veckor och två nya besök hos läkaren kom svaret som förklarade allt: lunginflammation. Inte konstigt att kroppen känts som en gammal som en urvriden disktrasa och helt dränerad på ork. Den här gången fick jag i alla fall något som verkligen hjälpte — antibiotika, och med den började livet sakta men säkert återvända.

Det är märkligt hur tydligt man känner skillnaden när kroppen vänder blad. Som om någon öppnar ett fönster och släpper in frisk luft igen. Nu börjar jag äntligen känna mig som mig själv, och det är en gåva som slår både adventsklappar och julklappar med hästlängder.

Julkortsdags.

Hörde på radion i morse att i dag är sista chansen att posta julkorten om de ska hinna fram till jul – men då krävs det ett vanligt frimärke. Vilken tur att jag fick mina klara i tid och kunde skicka dem med julfrimärke redan tidigare.

Det har varit lite kämpigt i år, eftersom jag broderar mina julkort och min vänsterhand inte riktigt velat samarbeta. Men trägen vinner, och till slut lyckades jag både sy och montera dem. I år fick de bli utan ram – men hjärtat finns där ändå.

Försökte återskapa några kända konstverk – eller åtminstone fragment av dem och några motiv för att passa till mottagaren – men ugglan och ugglevantarna fick bli en alldeles egen julhälsning till en speciell vän. Tur att jag hann färdigställa dem innan handen sa stopp.

Förra året blev korten mer traditionella i tonen – med granar, stjärnor och tomtar som satte den rätta julkänslan. De fick en ram som gjorde dem lite högtidligare. I år blev det inte så mycket jul i korten,  med broderade motiv som bär på sin egen berättelse. 

Nu återstår bara att kurera influensan, så att jag hinner bli frisk till jul. Som tur var var maken pigg och kunde gå iväg och posta korten i tid – en riktig julklapp i sig. Kanske gör det mig extra tacksam över att allt blev klart, och att jag kan vila med gott samvete medan korten är på väg till sina mottagare. Julen får komma som den är, med broderade ugglor, gamla granar och nya traditioner.

Julskyltning i Helsingfors

Centralgatan glimmade av ljusdekorationer när vi promenerade mot Stockmann, stadens klassiska varuhus som varje år lockar mängder av besökare med sin julskyltning. I år hade vi hört att den skulle vara något alldeles extra – med Mumin som huvudtema – och nyfikenheten drev oss dit. Att stå framför de stora skyltfönstren och se hur sagovärlden tar plats mitt i stadens puls är som att kliva rakt in i en barndomsdröm, där fantasi och julstämning möts i ett sagoskådespel.

Visst var det Muminvärlden som hade byggts upp i skyltfönstret – med alla figurerna från sagan som rörde sig i små scener, nästan som om de klivit ut ur böckerna. I högtalarna berättades sagan om Mumin, först på finska och sedan på engelska, så att både lokalbor och besökare kunde följa med.

Det var inte bara barnen som stod trollbundna framför glaset; många vuxna dröjde kvar länge, lika fascinerade av den levande sagovärlden. Julskyltningen blev som en mötesplats mellan generationer, där fantasi och tradition förenades i ett skådespel.

Vi vandrar vidare och låter blicken glida över stadens fasader. Ljusslingor och dekorationer pryder husen – vissa skimrar vackert och förvandlar byggnaderna till sagoscener, medan andra nästan känns lite skrämmande i sin överdådiga eller märkliga gestaltning. Det är som om staden själv spelar på hela registret av känslor: från varm julglans till mystisk skugga.

En stad som överlevt flera krig men ändå har så många hus i behåll – fasader som bär spår av tidens gång, men som fortfarande reser sig stolta över gatorna. Vissa byggnader glänser i nyputsad prakt, andra viskar om gamla sår och minnen. Tillsammans bildar de en stadsväv där historien och nuet möts, och där varje kvarter känns som ett kapitel i en större berättelse.

Men även nya moderna byggnader dyker upp – som Kampens kapell, kyrkan som med sina rundade träväggar nästan ser ut som en bastu mitt i stadens brus. Men bakom det enkla yttre gömmer sig ett stilla rum av varmt alträ, byggt för tystnad och eftertanke. Kontrasten mellan fasadens vardagliga uttryck och den oväntade ro man möter där inne blir som en symbol för Helsingfors: en stad som förenar puls och stillhet, historia och nutid.

Trodde jag såg en liten gyllene hund uppe i ett fönster, men det var visst en katt.

Intill kyrkan dyker fler moderna inslag upp – som den här elsparkcykeln som parkerat precis utanför den markerade rutan. Kanske kan det betecknas som en liten form av civil olydnad, eller bara ett tecken på hur stadens vardag tränger sig på mitt i stillheten.

Inne i nästa köptempel möttes vi av en hel liten stad byggd av pepparkakor. Husen stod prydligt på rad, dekorerade med glasyr och färgglada detaljer – som små sagoscener mitt i julruschen. De såg nästan för goda ut för att vara sanna, men när vi smakade visade det sig att de var mer konstverk än delikatesser: lite svårtuggade, nästan hårdsmälta. Ändå var de fina att se på, och kanske är det just så det ska vara – en stad som är till för ögat snarare än för magen.

Många butiker satsar på storslagna julskyltningar, men den lilla hälsokostbutikens fönster väckte något helt annat hos mig – en känsla av barndom. Det såg nästan ut som förr, när handlarna täckte skyltfönstren med omslagspapper som togs bort först på skyltsöndagens morgon. Då stod vi barn där, ivriga och förväntansfulla, och beundrade sagolandskap och modelljärnvägar som plötsligt uppenbarade sig.

Det enkla fönstret blev därför mer än bara en skyltning – det blev en påminnelse om den där pirriga känslan av att något magiskt väntar bakom papperet, redo att avslöjas i rätt ögonblick.

Här satt även Nalle Puh och lagade risgrynsgröt.

Här snurrade modelljärnvägen med flera olika tåg som körde runt i små landskap. Jag fick vänta en stund innan jag kom fram för att ta en bild – en liten pojke vägrade helt enkelt följa med sina föräldrar därifrån. Han stod kvar, helt uppslukad av tågen som rullade runt, som om världen utanför försvann för en stund.

 har även filmsnutt på modelljärnvägen.

film

På väg tillbaka till hotellet möttes vi av byggplank som förvandlats till en oväntad scen för poesi. Orden som stod där bröt av mot stadens brus och gjorde att man stannade upp – som om någon ville påminna oss om att även mitt i vardagens grå ytor kan ett leende bli ett stråk av ljus.

Vi har haft en givande dag i Helsingfors, dags att återvända till vårt hotell.

Det råkar vara Finlands självständighetsdag under vår vistelse i Helsingfors, en dag då hela landet fylls av högtidlig stämning och firande. Vårt hotell, Klaus K, ville också bidra till känslan och bjöd gästerna på finskt godis – små söta smaker som blev en del av festligheterna. Det kändes som en varm gest, där även vi som besökare fick ta del av den nationella högtiden och känna oss lite mer hemma i staden.

Till frukost får vi njuta av klassiska julstjärnor – de spröda wienerbröden med plommonsylt i mitten som hör julen till. En liten bit tradition på tallriken, lika mycket en smak av högtid som en påminnelse om barndomens jular.

Vi hade fyra dagar i Helsingfors som jag försökt att sammanfatta i de här två blogginläggen.

Jul i Helsingfors

När vintermörkret sänker sig över Helsingfors tänds tusen små ljus på Senatstorget. Domkyrkan vakar som en vit krona över marknaden, där doften av glögi och nybakade pepparkakor blandas med ljudet av skratt och musik. Här, mitt i stadens hjärta, möts tradition och nutid – hantverkarnas bodar står sida vid sida med moderna inslag, men allt omsluts av samma varma julstämning.

Att vandra mellan stånden är som att stiga in i en levande julberättelse: träleksaker, stickade vantar och glittrande dekorationer väcker både barndomsminnen och nya drömmar till liv. Här kröns Finlands Lucia, som sedan med sitt följe skrider nedför domkyrkans trappa, vidare ner mot julmarknaden och ut i stadens centrum – ett ögonblick där ljuset bokstavligen möter folkvimlet.

Men vi kom dit lite före Lucia. I stället tog vi oss uppför alla trapporna för att få en blick över marknaden från ovan. På dagtid såg det ut så här – mer vardagligt än stämningsfullt, men ändå med en förväntan som låg och vilade över torget, som om ljusen bara väntade på att få tändas.

När mörkret föll – och det gör det tidigt i Helsingfors – förvandlades marknaden. Ljusslingorna tändes, bodarna glimmade som små lyktor och hela torget fick en annan puls. Det som på dagen kändes vardagligt blev nu en scen för julens magi: doften av glögi spreds i luften, musiken bar längre och domkyrkan reste sig som en vit väktare över allt det levande myllret.

Att blicka ut över marknaden i kvällsljus var som att se staden klä sig i festdräkt, där varje liten detalj – från stickade vantar till glimmande dekorationer – fick en extra glans.

Vi går ner till alla bodarna, där doften av nybakat möter oss mellan ljusslingor och juldekorationer. Mitt i vimlet står det klassiska konditoriet Ekberg, som bjuder på den finska favoriten Korvapuusti – kanelbullen vars namn bokstavligen betyder örfil. En smått humoristisk benämning på något så mjukt och tröstande.

När jag ser dem ligga där, gyllene och kryddiga, tänker jag på min mamma som också bakade korvapuusti när jag var barn. Smaken är densamma: en blandning av sötma och trygghet, som om varje tugga bär med sig en bit av både tradition och barndomsminne.

Är man på julmarknad så är det nästan obligatoriskt att värma händerna kring en mugg glögg – eller glögi, som de säger här i Helsingfors. Den serveras förstås med russin och mandel, som små överraskningar på botten av koppen. Doften av kryddor blandas med sorlet från torget och gör stunden till en del av själva julritualen: enkel, värmande och alldeles självklar.

En blinkning från glöggförsäljaren som vet att julmarknaden inte bara är för människor, utan också för alla fyrbenta som gärna vill vara med i stämningen.

Mitt i marknadens myller står en gammaldags karusell, vackert målad och snurrande till glada toner. Den är gratis för alla barn – och för vuxna som fortfarande bär på sitt barnasinne. Jag såg några fnittriga tonårsflickor hoppa upp på hästarna, som om de för en stund återvände till sin barndoms jul.

Det är just sådana ögonblick som gör marknaden levande: när traditionen inte bara bevaras, utan också får nytt liv i skratt och rörelse.

För barnen var det inte glöggen som lockade, utan en rykande mugg varm choklad. Med vispgrädde som topp och marshmallows som smälte långsamt ner i det söta skummet blev det en egen liten fest i koppen. Och kanske är det just så julen smakar för de yngsta – mjuk, söt och alldeles självklar.

På tal om sött – det fanns verkligen mycket som lockade besökarna. Från färgglada karameller och choklad i alla former till honung, fudge och småkakor som doftade nybakat. Barnens ögon glittrade nästan lika mycket som julbelysningen när de stod framför stånden, och även de vuxna lät sig frestas av allt som hör julen till.

Julmarknaden är inte bara en plats för hantverk och traditioner, utan också för små godsaker som gör promenaden mellan bodarna ännu mer njutbar.

Varför inte en våffla med sylt och vispgrädde.

I en av bodarna tillverkades handgjorda spiralchips, skurna som små konstverk och friterade tills de blev gyllene och krispiga. Ångan bolmade ut från grytorna och spred en doft som fick förbipasserande att stanna upp.

Efter att ha traskat runt bland alla bodar, smuttat på en varm glögg och mumsat i oss en korvapuusti, fortsatte vi vidare mot centrum för att titta på julskyltningen. Det är inte långt att gå, men vill man kan man hoppa på spårvagnen som rullar längs den festligt upplysta Julgatan – en liten resa där själva färden blir en del av julupplevelsen.

Spar julskyltningen till nästa blogginlägg.