Petter Katt – Vårtecknet som föddes ur ett språkfel.

I dag är det dags för en riktig klassiker i folktron – Petter Katt! Kanske har du aldrig hört talas om den, men det är en dag med riktigt gamla anor och som traditionellt markerade vårens ankomst. Och visst låter det som en dag värd att fira lite extra?

I den gamla bondetraditionen var just den här dagen en av årets viktigaste brytpunkter mellan vinter och vår.

Namnet låter ju mysigt, men det bygger faktiskt på ett gammalt språkmissförstånd. Sedan medeltiden hette dagen Petrus Cathedraticus på latin – en kyrklig dag till minne av aposteln Petrus biskopsstol i Rom. Under katolsk tid var det en officiell festdag, men efter reformationen försvann den ur kyrkoåret.

I folkmun levde den däremot kvar. I äldre almanackor förkortades namnet ofta till Petr. Cath., och för bönder som inte talade latin lät Cathedraticus mest som… ja, katt. Så Petrus blev Petter – och där föddes det charmiga folkliga namnet Petter Katt.

Petter Katt var en viktig dag i bondesamhället. Man sa att ”Petter Katt kastar en het sten i sjön” – ett bildligt sätt att säga att tjälen börjar släppa och att isarna smälter underifrån. Med andra ord: dags att vara försiktig på sjöisen.

När jag tittar ut i dag känns det kanske inte som vårens första dag, med några centimeter nysnö och frost i träden.

​

Det finns också flera väderordspråk kopplade till dagen. Ett av de vanligaste säger att om natten till Petter Katt är riktigt kall, så håller kylan i sig i trettio nätter till.

Ett annat gammalt ordspråk lyder: ”Vintern ska gå vid Petter Katt eller spotta och ta bättre fatt.” Det är alltså nu det avgörs om våren tänker stanna – eller om vintern gör ett sista försök

I södra och mellersta Sverige har Petter Katt länge betraktats som den första vårdagen. En härlig tanke när ljuset återvänder och solen börjar värma lite mer för varje dag.

Så medan vi väntar på att våren ska slå ut i full blom kan vi passa på att mysa lite extra. Kanske med en kopp te – och en spinnande katt i knät.

Här är en liten fin katt som fjäskade för turisterna i Dubai Marina.

Visst katten

Träffade på en katt på marknaden. Mitt i allt folkvimmel låg den där och såg ganska avslappnad ut.

Jag behövde vila både ben o rygg en liten stund och satte mig på en bänk och pratade med den. Den ser kanske lite ilsken ut med att visa tänder, men den svarade faktiskt med ett litet mjau.

Vet inte om den berättade att det här var hans revir, eller bara låg där och slickade såren efter sitt senaste revirförsvar.

Vi pratade i alla fall en liten stund innan jag gick vidare. 

På de stora varuhusen träffade jag på lite andra katter.

Stora katter hos frissan.

Är man liten och får syn en stor mjuk katt så spelar det nog ingen roll med en skylt om att inte röra när mamma vill fotografera en.

På tal om fotografera, undrar om den fotografen är något översynt.

Afternoon tea på thailändska

Afternoon tea har jag njutit av på många platser i världen – men aldrig i thailändsk tappning. Här erbjuds en smakresa genom landets fyra regioner: norr, nordost, centralt och söder. Sötsaker och smakrika rätter utlovas. Det här vill jag inte missa.

Vi bokar bord och förbereder oss på en lite annorlunda men smakrik upplevelse.  

Fat efter fat dukas fram, och servitrisen guidar oss genom smakerna och ordningen. Matsedeln får vi behålla, så vi kan läsa om varje rätt medan vi njuter.

Första rätten är en Äggwrap fylld med nordthailändsk kycklingcurry och grönsaker. På thailändska heter den La tieng khao soi gai. 

Det var en otroligt massa smårätter som vi avnjöt och för den som är intresserad av hela menyn så lägger jag in den också.

Nästa rätt serveras i en liten korg.  Den där pyttelilla chilin… ja, den är liten till storleken men stor i attityd, den hade styrka. 

Sedan följer rätt efter rätt och alla var goda med så mycket smak av Thailand.

Rätt för rätt försvinner faten smidigt från bordet, så att nästa lager av smaker ligger redo och lätta för oss att nå. Servicen är imponerande, och personalen är uppmärksam in i minsta detalj.

Så mycket gott och så många olik smaker vi äter oss igenom.

I november firas den årliga ceremonidagen för Thao Maha Phrom Shrine – den lilla men intensiva helgedomen vid Ratchaprasongkorsningen, bara några steg från vårt hotell. Det är samma helgedom som ofta kallas Erawan Shrine, och som jag fotograferade här nedan under vårt besök i november 2015, bara två månader efter ett attentat där som tog 25 liv.

Just på grund av jubileet hade hotellet lagt till en liten extra gåva till vårt afternoon tea: en elefant formad av Tong Ek, en av Thailands nio lyckobringande desserter gjorda av vetemjölsdumplings och äggula – och dessutom en liten fyrklöver i gelé. En stillsam, symbolisk hälsning i en månad då helgedomen betyder lite extra för många Bangkokbor.

Då när vi var proppmätta av att ha avnjutit alla dessa rätter och känner oss färdiga att tacka för maten och gå, då kommer det in en glass som dessert.

Senvägen med små tassar

Song Wat tar slut men är man i Bangkok så finns det en del del att se på väg till Sky train-stationen och resan åter till hotellet.

I ett försök att ta en genväg så blir det en riktig senväg, för vem kan gå förbi en korg med helt ljuvliga kattungar. Inte då jag.

Gatan vi svängt in på är en slags matgata och kattungarnas korg finns hos en av de som har ett matstånd.

Han har inget emot att man stannar och tittade lite på hans kattungar, och jag är långt ifrån ensam. Det är vi tanter som inte kan låta bli att stanna – männen går förbi som om de inte såg en hel korg av charm.

Helst hade jag velat ta med mig minst en av dessa söta kattungar, men blir nog lite problem i tullen då.

En sådan här gråspräcklig hade det blivit i så fall.

En välkomnande skyllt gör att i fortsätter in på gatan.

Där inne på ett fik hittar jag vad som kan vara kattungarnas mamma.

Ett kattvänligt matställe. Skyltarna på bakdörren talar för det.

SWEETPISTA – Vaktkatten ser allt!" Tillträde förbjudet utan tillstånd! Katten med viftande tass säger: "แวววว!" (Typ: ”Jag ser dig!”) Här smyger ingen förbi – inte ens med tonfisk i fickan.

Nästa servering har inga katter men tycker att man ska spara på vatten.

Den här lilla gatstumpen, som inte var någon genväg, hade däremot en mängd gatumålningar och då kan jag inte låta bli att fota. Gillar om det dessutom kommer någon ivägen.

Han stod och dirigerade en bil in på parkeringen, märkte att jag tog bilder men spelade oberörd. Först när bilen stod perfekt vände han sig om, log och gav mig en tummen upp, ett litet ögonblick av ordlös kontakt.

Andra var helt uppslukade av sin mobil.

Vår promenad går mot sitt slut, vi är snart framme vid en Sky train-station. Strax före den passerar vi en staty av fältmarskalk prins Bhanurangsi Savangwongse – den man som av kung Rama V utsågs till den första generaldirektören för Post- och telegrafverket. Enligt plaketten har han hedrats som ‘Grundaren av Thailändska postväsendet’. En stillsam hyllning mitt i stadens brus. 

Kanske är det passande att just här, där vägar möts och meddelanden färdas, står en man som en gång grundade Thailands postväsen. En påminnelse om att även i en digital tid börjar allt med en vilja att nå fram.

Ja, just det – det där som alla turister stannar till vid. Ett virrvarr av ledningar, lika nödvändigt som obegripligt. Kommunikation på sitt eget vis. Man tar sig för pannan och drar oss sedan vidare mot hotellet.

Trött i ryggen och tacksam för en sittplats på Sky train. Och när tankarna glider in på kommunikation, inser jag att alla som inte sover redan är djupt försjunkna i sina skärmar.

Tog den säkra resvägen åter istället för att testa den mer spännande varianten med Tuktuk.

Från floden till filmrullar – fortsättning på Song Wat

Promenaden på Song Wat fortsätter. Vi hade tänkt oss en sväng ner mot floden, men i stället gled vi rakt in i kvarteret där bilverkstäderna tar över ljudbilden.

De flesta verkstäderna har imponerande berg av reservdelar, som om varje skruv och mutter hade sin egen historia. Hur de hittar rätt del i allt detta förblir ett litet mysterium.

Behöver du en drivaxel – eller tre – så är det bara att välja.

Verkstadsgatan är mer än bara lager av reservdelar; den är också en arbetsplats. Här sitter en man och arbetar metodiskt med att hamra en metalldel, ett av många små hantverk som håller området levande.

Här bland alla reservdelar och skrot, träffar jag på en katt, den tänker först dra sin väg men stannar och tittar lite förvånat på de som irrat in sig på hennes kvarter.

Den här bilen har sett bättre dagar, men står ändå bakom kedjor som om varje buckla vore värd att bevara.

Den som söker ska finna, och efter några extra svängar stod vi äntligen vid floden.

En lugn plats för en lunchvila vid floden, eller försöker hon kanske mata duvorna i smyg? Jag tycker mig ana en brödpåse bakom lampan, även om det förstås kan vara hennes egen lunch.

Här är det dyrt att bjuda duvorna på lunch: 25 000 THB, eller cirka 7 300 kronor. Bäst att låta bli.

Floden hittade vi till slut, och här breder den ut sig med moderna hus i bakgrunden och en färja som smyger fram som en liten prick på vattnet.

Vi tar en liten paus vid floden innan vi ger oss vidare på den långa Song Wat. Skulle man ha virrat bort sig på vägen – vilket är lätt hänt här – så finns det tack och lov hjälp att hitta rätt.

Blir man hungrig så är Song Wat rena matparadiset, med trendiga krogar och till och med en Michelinguide‑omnämnd restaurang. Det här stället… ja, det är inte den.

Photocafe lockar med både kaffe och sängplatser, men vi är fortfarande mätta efter hotellets frukost och strosar bara förbi.

Finns även hel del trendiga butiker, som den här inne i en gammal lagerlokal.

Återvinning har en egen betydelse här, den går helt enkelt upp i rök.

Vi fortsätter till fots, men för den som vill ta det lite lättare finns cyklar att hyra – eller så följer man med på en cykelguidning. Vi såg flera grupper som rullade förbi.

Väggarna längs Song Wat berättar sina egna historier: motorcyklarna står parkerade framför en målning av en gammaldags rickschaw, som om nutid och dåtid möttes i samma ögonblick. I gränden bredvid vävs färger och detaljer samman till ett litet universum. Som om staden själv målat sina minnen på väggarna.

Även små detaljer finns att upptäcka.

Även en lång gata tar slut, och så även Song Wat. Och där, som en liten överraskning vid vändpunkten, står en av de där figurerna som mina barnbarnsbarn är så fascinerade av. Klart jag måste ta en bild.

Många bilder blev det, och fotobutikens skyltfönster med alla filmrullar kändes nästan symboliskt och med en liten blinkning till alla som fotar för mycket. Och det finns gott om saker att se på vägen mot Skytrain‑stationen, så det här är inte slutet.