I en liten by.

Den lilla byn uppe i bergen på Kreta verkade sova eller vara helt tom på folk. Jag tog en promenad och den enda jag träffade på var den lilla tanten som bjöd mig på valnötter. Det såg till och med ut som om bilarna hade tagit sig en slummer.

Druvorna var färdiga för skörd för länge sedan.

Oliverna var solmogna.

Jag såg inga löss på fikonkaktusen men jag vet att av dessa löss görs färgämnet som man använder att färga läppstift och de röda gelegodiset med. Frukterna har oerhört lömska taggar så jag avstod från att smaka.

Byn var bebodd men många hus såg mer ut som om det övergivits för länge sedan.

En liten kyrka hade de också  i byn.

Byn utan namn.

Det är klart att den lilla byn på Kreta har ett namn men jag vet inte om jag någon gång hörde dess namn eller om det är så att jag bara glömt bort det.
Men den lilla byn hade en liten restaurang. Den var inte stor men när de fick höra att det kanske kunde komma lite turister till deras lilla by så ställde hela byn upp och lånade ut bord och stolar.

Eftersom jag inte kommer ihåg var den lilla byn ligger så kan jag inte tipsa om var den finns och om den goda maten där. Men jag kan garatera att det var mycket gott. Ser väl inte så där speciellt ut och mina medresenärer rynkade lite på näsan när maten kom fram men man ska inte dömma "hunden efter håren". De smakade och jag kan lova att faten var länsade ganska så snabbt. Vad det var för kött? Lamm förstås!

 I köket var det hemtrevligt med trasmattor på golvet.

Krögaren själv var en godmodig man.

Mer om den lilla byn.

I en liten by på Kreta.

För en tid sedan var jag på Kreta, en dag hamnade jag i en lite by uppe i begen. Där träffade jag på en liten charmig tant. Inte för att vi kunde konversera så värst mycket eftersom min grekiska inte är speciellt bra. Ja egentligen sträcker den sig bara till "kalimera". Men att hälsa på grekiska är väl alltid en början och det blev början på vårt lilla samtal.

Fast så mycket till samtal var det inte heller, tanten log mest. Men hon ville något och jag var förstås nyfiken och ville veta vad hon hade på hjärtat. Hon stoppade ner handen i sitt ihopknutna förkläde, plockade upp något och pekade samtidigt på ett av träden i närheten.

Så visst kan man kommunicera med annat än ord, och leenden är ju lika på alla språk. Jag började förstå vad det var hon ville visa. Hon hade varit och plockat valnötter och ville visa mig hur de växte och hur man knäckte dem.

Och se det behövs ingen specialutrustning för valnötsskörd. Det räcker gott med ett förkläde och en stabil käpp.

Sedan räckte hon över de öppnade nötterna till mig så att jag skulle få smaka. Strax efer dök det upp en till turist som också fick smaka fast hon missade öppningsproceduren.

En charmig och söt liten tant var det, den lilla byn var inte van vid att det brukade komma turister dit.

Så fick jag ett leende...

...och sedan gick tanten.

Lite synd att jag är allergisk mot just valnötter men tanten märkte aldrig att jag smugglade ner mina nöttter i fickan. Tur att det kom en till turist som distraherade henne.

Jakten på J.

Fortsätter på vår lilla biltur från i går, en fin dag i solen.

Vi styr kosan till Nacka strand. Där står Carl Milles skulptur "Gud Fader på Himmelsbågen". Den skapade egentligen Milles som ett fredsmonument för att stå utanför FN-byggnaden på Manhattan. Skulpturen visar Gud stående högst upp. Bågen föreställer himlavalvet och vid dess fot står en ängel och räcker stjärnor till Gud Fader, som placerar ut dem på himlavalvet.

Båttrafiken är livlig här nere vid Nacka strand och det är många som vill njuta av det fina vädret i skärgården.

Kaptenen på den här båten skojade till det lite och jag tror nog att de som står längst bak blev lite fuktiga.

Fjäderholmsexpressen drar förbi.

Sedan for vi hem.

Jakten på J då, den blev resultatlös.

Grattis, Du ställer ut på Fotografiska!

Det lät för bra för att vara sant, men jag fick ett mail där de påstod att jag skulle ställa ut på Fotografiska. Sant var det visserligen men det lät lite bättre än vad det såg ut för.

Fotografiska har en sommarkanpanj där man kan bli utvald och få vara med på deras utställning av familjebilder. Bilderna sätts upp på utsidan av husväggen.

Klart jag måste dit och kolla om det var sant. Kan inte påstå att det var någon trängsel men det är det kanske inte en söndagmorgon. Tog min lilla kompaktkamera Canon G 10 och med maken vid ratten for vi in till stan.

Inga stora bilder och alla är anonyma, inga namn och ingen förklaring till de olika bildern.

...och se där där sitter ju min bild på min dotters familj.

Kryssningsfartyg stora som höghus är på besök i stan.

Är det söndagmorgon  och nästan bara turisterna som är vakna så gäller det att passa på att titta på utställningen på Raul Wallenbergs torg också. Eftersom jag fortfarande tar mig fram med hjälp av kryckor så kändes det bra att kunna parkera alldeles bredvid de stora bilderna och sedan kunna gå runt och titta.

Många fina bilder fanns det där och en hel del kända namn bland fotograferna.

Solen strålade från en klarblå himmel och det var många som tänkt sig en tur ut i skärgården. Kön till båtarna ringlade sig iväg.

Varför inte göra som de i kön, åka en sväng ut och se något nytt. Kanske inte helt nytt för den där konstiga manicken har jag sett från Finlandsbåten tidigare men till Telegrafberget har jag aldrig varit förut.Med manicken menar jag det som står bakom bilen....förstås.

Här finns en restaurang men den var inte öppen för frukost, men i fören på den här båten satt en man och åt frukost...

...och njöt av den utsikt som fick Strindberg att upptäcka skärgården. ”Där öppnade sig plötsligt en tavla, som fick mig att frysa av förtjusning.” Lär han ha sagt då han var där. Ser inte så dumt ut nu för tiden heller.

Tyckte det var fint där även om det kliade i benen att få gå upp på berget och njuta av utsikten eller bra ta en promenad i den lummiga grönskan.

Fast en bilutflykt kan vara ganska så bra kompensation också.

Sedan blev det en liten sväng till Nacka strand, men det tar vi sen.