Maggan mellan isbjörnar och pingviner

och ett och annat lejon. Mina resor i isbjörnarnas och pingvinernas land och alla ställen jag kommer att besöka mellan dessa utposter också. Inte bara bilder utan även lite berättelser och äventyr. Blogglista.se

Nackarpsdalen i Söderåsens nationalpark

När vi kom till Röstånga så frågade vi damen på gästis vad vi inte borde missa att se här. Hennes snabba och självklara svar var Odensjön. Det nästan lyste om henne när hon nämnde den sjön, så det var klart vi måste gå dit för att se den.

Nu visade det sig att det var inte bara själva sjön som var det fina, det var vägen dit också. Den gick i en dalsänka kantad med bokskog. Vi passade på att gå på morgonen då det var å lugnt och stilla. Lite fåglar kvittrade  och solen började sila ner mellan löven. Eftersom vi inte har bokskog här där jag bor så tycker jag att den är så speciell.

Korna var inte speciellt morgonpigga. De låg där i hagen och idisslade, lyfte knappt på huvudet för att se vem det var som kom förbi.

Hallonen var mogna.

En del träd verkade ha lite för livlig fantasi.

Stigen, som mer var som en väg, var lättgången.

Och ljuset var stundom helt förtrollande.

Så kom vi fram till Odensjön.  Nästan rund är den och jag kan föreställa mig att det blir en magisk stämning då de har konsert här. Orkester och sångare uppträder på en flotte ute i sjön.

Vi träffade på en trevlig lokalbo som berättade att sjön är 10 meter djup och bildades av ett stort isblock som blev kvar efter inlandsisen. Grusslänterna på andra sidan sjön är rester efter när glaciärerna smälte bort. Lite svårt att föreställa sig att det här i Skåne varit glaciärer. Tänk de försvann trots att det inte fanns bilar och utsläpp då.

Eftersom att solen höjde sig på himlen så förändrades ljuset och färgerna i sjön.

Även i den här sjön så blommade näckrosorna, men här var de bara vita.

Här har vi hunden Werry och hennes husse. Det var han som var sprängfylld av kunskap om området och det var han som berättade så mycket intressant. Så trevligt att han tog sig tid. Han berättade också att han gått en promenad där varje morgon i 30 års tid.

Det finns även en stig som går på åsen på andra sidan sjön, men terrängen där var lite för svårforcerad för mig.

Vi klappar om Werry, som mer än gärna ville bli omklappad, och tackar hennes husse för all information och en trevlig pratstund och går tillbaka till vårt gästis och lite frukost.

Nu börjar folk vakna och vi möter några till som är ute på morgonpromenad.

Bokskogen kan verkligen ge skugga, det är nästan så det lilla huset i skogsbrynet försvinner i mörkret.

Jag ville försöka fånga det fina ljuset som silar in genom boklöven men upptäcker att det är svårt. Det blir inte lika som ögat ser det.

Den här lilla krabaten hade jag nog inte sett om den inte skuttat precis framför mina fötter. Den var svår att upptäcka i gruset.Märkte sedan att man fick akta var man satte ner fötterna för det var många pyttesmå grodor som hoppade där i gruset.

 

Postat 2014-08-08 23:27 | Läst 6641 ggr. | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera