Song wat, vid Chao Phraya-floden.

Vi var till Bangkok i november och bodde på Grand Hyatt Erawan. Planen för dagen är att ta oss till Song Wat. Vi kollar kartan och inser snabbt att det är lite väl långt att promenera i värmen, och att försöka lista ut rätt busslinje känns… optimistiskt. Så vi gör det enkelt för oss och bokar en bil – Bangkoks motsvarighet till Uber.

Vi får meddelandet om att chauffören är på väg, vi vet att det är en Ford och bilnummret, men har inte koll på vilken modell det är, men går ner för att möta upp honom. När bilen rullar in framför hotellet, mitt bland alla glänsande Mercedes och diskreta limousiner, ser jag hur portiererna höjer ögonbrynen en aning. Bara en millimeter, men tillräckligt för att avslöja en stilla förvåning. De håller förstås masken och öppnar dörren med samma elegans som om jag skulle kliva in i en Rolls Royce.  Jag gör mitt bästa med att hålla masken och tycka att det var helt naturligt även om jag hade väntat mig en mer diskret bil.

Song Wat är inte vilken gata som helst. Den föddes ur en katastrof. Efter en förödande brand som 1906 ödelade stora delar av Sampheng, dagens Chinatown, tog kung Rama V själv upp pennan och ritade en ny gata längs floden. Namnet Song Wat betyder just ”ritad av kungen”.

Och det märks att gatan bär på historia. Här samsas gamla lagerhus med små butiker, tempel, kaféer och dofter som byter riktning med varje vindpust. Det är en plats där tiden går i sin egen takt, där det moderna Bangkok liksom glider in mellan sprickorna i det gamla. Perfekt för en långsam promenad med kameran – eller bara för att låta sig svepas med av allt som händer på en enda gata.

Gatan var en gång en livlig handelsväg för internationella varor och en viktig punkt för kinesiska immigranter som bosatte sig i Bangkok under 1800-talet. Många av de äldre byggnaderna längs gatan bär på spår av den kinesiska arkitekturen och atmosfären från förr.

Det började egentligen med att den belgiske street‑art‑konstnären ROA målade två uppochnervända elefanter på en vägg under gatukonstfestivalen Bukruk. Plötsligt fick Song Wat sin ikonbild och nyfikenheten väcktes. Ungefär samtidigt började småskaliga entreprenörer se möjligheter i de nedgångna butikshusen.

Den stora väggmålningen med de två elefanterna är mer än bara ett fint motiv att fotografera. ROA, som är känd världen över för sina svartvita djur i enorm skala, valde just Song Wat som sin duk – långt innan området blev trendigt.

Vid den tiden var gatan fortfarande en ganska bortglömd del av Chinatown, fylld av gamla lagerhus och småhandlare. Men ROA:s elefanter, stora, uttrycksfulla och målade rakt på en sliten fasad, blev snabbt ett landmärke. Resenärer började söka sig hit bara för att se målningen, och det blev startskottet för att fler konstnärer, kaféer och kreativa verksamheter började hitta hit.

I dag räknas muralen som en av de första gnistorna som satte Song Wat på kartan igen. Och när jag står framför den, med kameran i handen, är det lätt att förstå varför.

Det var nästan som om folk väntat på att kvarteren skulle vakna.  Den inflytelserika resebibeln Time Out utsåg  2023 Song Wat till en av världens 50 coolaste stadsdelar.

Att promenera längs Song Wat är som att gå genom ett stycke levande arkitekturhistoria. Husen bär på lager av berättelser: kinesisk‑portugisiska detaljer, västerländska influenser och små utsmyckningar i form av frukter och blommor som klamrar sig fast vid fasaderna. Andra byggnader står i stilla förfall, men visar fortfarande spår av sin forna rikedom.

Färgskalorna, texturerna, siluetterna – allt samspelar på ett sätt som känns helt eget. Och mitt i detta börjar nya verksamheter ta plats, varsamt men med egna tolkningar av gatan. Song Wat lyckas på något märkligt vis förena sitt arv med en ny energi. Den starka närvaron av konst i kvarteren förstärker bara känslan av att något både gammalt och nytt pågår samtidigt. Även lite modernt och humoristiskt.

Elefanten har länge varit en central symbol i den thailändska kulturen – ett djur som bär både styrka och visdom på sina breda axlar. Därför var det kanske inte så förvånande att just elefanten blev huvudmotiv i många av de muralmålningar som började dyka upp i området. Genom att lyfta fram elefanten speglade konstnärerna både Thailands nationella identitet och den växande globala medvetenheten om behovet av att skydda arten.

Med det i åtanke känns det nästan självklart att vi stöter på så många elefanter just på den här gatan.

De elefanter som dyker upp lite här och där längs Song Wat tillhör Elephant Parade – ett internationellt konstprojekt som föddes i Thailand och fortfarande bär en stark lokal förankring. Idén tog form när grundaren Mike Spits besökte ett elefantsjukhus i Lampang och mötte en liten elefantunge som förlorat sitt ben efter att ha trampat på en landmina. Det mötet blev startpunkten för ett projekt som skulle förena konst, medvetenhet och välgörenhet.

Sedan dess har konstnärer från hela världen skapat färgstarka, fantasifulla elefanter i olika storlekar – alla med samma mål: att samla in pengar till elefantvård och att sprida kunskap om hoten mot Asiens elefanter.

Att flera av dessa skulpturer nu står längs Song Wat känns nästan som en naturlig fortsättning på gatans egen berättelse. Här möts kreativitet, historia och kultur, och Elephant Parade-elefanterna smälter in som små glimtar av lekfullhet och eftertanke. Varje figur är ett litet konstverk – en färgklick, en tanke, en personlighet – och tillsammans bildar de en slags skattjakt genom kvarteren.

Varje skulptur är skapad av en egen konstnär, med sin egen färgpalett och sitt eget uttryck. På en liten skylt kan man läsa mer om skaparen. Tillsammans blir de en liten konstvandring – och under min promenad letade jag upp flera av dem. Här är de jag hittade.

Väggmålningarna innehåller inte bara elefanter, där är det stor variation på motiven.

Här är några få av de jag såg.

Även gatuköket har fått en egen målning.

Mitt i Song Wats vindlande kvarter finns en liten gatstump som blivit något av ett galleri under bar himmel. Väggarna är täckta av fantasifulla målningar – drakar, stjärnor, figurer som verkar ha klivit rakt ut ur en dröm. Här blandas tradition med lekfullhet, historia med graffiti, och varje vägg berättar sin egen historia.

Jag valde att fotografera just den här scenen – inte bara för färgerna, utan för människorna. En motorcykel svischar förbi, andra stannar till, någon kanske bara råkar gå förbi utan att riktigt se. Men det är just det som gör platsen så levande: konsten är där, mitt i vardagen, och den får finnas i rörelsen, i förbifarten, i ögonblicket.

Vi försökte leta oss ner till floden, men det var inte helt lätt att orientera sig bland gator som plötsligt tog slut i en återvändsgränd.

I stället hamnade vi bland bilverkstäder och skrotupplag – en helt annan sida av Song Wat. Men det visade sig bara vara början. Gatan är lång och ger så otroligt många intryck så vi fortsätter promenaden nästa inlägg, kan vara skönt att sätta sig ner en stund och vila lite. 

Det kan nästan se ut som en utställning, men det här är ett levande kvarter där folk bor, jobbar och lever sina liv mitt i allt det färgstarka.

När helgen kommer så öppnar weekendmarknaden.

Den enorma helgmarknaden Chatuchak vill vi gärna se. Den marknaden är verkligen stor, ca 112 000 kvadratmeter, så det vi såg var bara en liten del. Vägen in kantades av en hel del försäljare.

Giftgröna läskflaskor.

Vi går in och tittar.

Eftersom vi hade hört att här kan bli rejält trångt och trängsel i kombination med värme är inte den optimalt trevliga upplevelsen, så vi startade tidigt och var där när de öppnade. Då var det ingen trängsel och lätt att gå runt och titta.

Det lär finnas både ett system på hur de olika varuutbuden är uppdelade och en karta över detta, men vi strosade runt lite planlöst och tittade på utbudet och på folk.

En del barn fanns det bland stånden, en del sysselsatte sig själva...

...andra hjälpte till i butiken.

Som sagt så var det stor variation på utbudet.

Många glada och trevliga människor träffade vi på där också.

Den här killen fick jag ingen ögonkontakt med. Han stod strax före ingången till marknaden, både då vi gick dit och när vi lämnade marknaden, och sjöng inne i sitt paraply. Om det var för akustiken eller om han var blyg, det vet jag inte, men jag tror inte han hade behövt skämmas för sin sång.

Brukar bli mest att gå runt och titta lite och se på folklivet på dessa marknader, men här blev det faktiskt ett inköp. Den här väskan kunde jag inte motstå.

under strecket_______________________________

23. Victoria Falls Private Game Reserve eller jakten på noshörningen.

Eftersom vi inte har fått se det femte djuret av de som kallas för de "Big five" ännu, beslutade vi oss för att boka in en egen safari. De övriga i vårt sällskap hade åkt hem så det var bara min man och jag som gav oss i väg. Den här parken ligger inte så långt ifrån Victoria Falls och ingår i den stora nationalparken som även inkluderar Victoriafallen.

Vi har fått veta i förväg att här finns det sex stycken noshörningar, men det finns ingen garanti att man får se dem. Parken är stor och de förflyttar sig över ett stort område också, men finns det några så kanske, kanske vi har chansen att åtminstonde få se någon. Blir det någon bild dessutom så är det en bonus.

Det första vi ser när vi kommit fram är några nyfikna markattor. Ordet markatta kommer från sanskrit och betyder just apa.

Plötsligt dyker det upp en elefant, den kliver ut ur buskarna rakt framför bilen och strax bakom kommer det en till. Tur att Lorentz, som är vår guide och chaufför, är van och hinner stanna i tid.

Vegetationen här är mycket tätare än på andra ställen där vi vartit och djuren har lättare att försvinna in i grönskan. 

Vägen är inte gjord för att köra fort på, den är smal och ojämn. Här får man verkligen det som de kallar för "African massage" på den skumpiga vägen. Det gäller att hålla i sig ordentligt.

Även om jag tidigare fått chansen att fotografera elefanter i mängder, så känns det fint att få några bilder där det finns lite natur runt omkring.

Det här är en ensam ung hane, han viftar med öronen och trumpetar lite då han får syn på oss.

Vet inte om han ser oss som en konkurent om honorna eller tror att vi är en av dem, men det känns lite hotfullt då han kommer närmare och även verkar något irriterad. Lorentz berättar att han är på jakt efter en dam att bli ihop med.

Vi avlägsnar oss, och det känns som om att det gör vi rätt i, då han trumpetar ilsket som avsked. Jag duckar lite och gör mig så obetydlig som möjligt där i bilen då vi far i väg..

Efter ett tag stannar Lorentz och hoppar ut för att visa oss att här har det varit noshörning ganska nyligen. De har lämnat sitt visitkort på vägen. Ser att det även är en dyngbagge som jobbar med att ta till vara på delar av spillningen. Hoppas, hoppas!

Vi svänger av vägen och stannar på en plats där det är en flock kudu håller till.

Men där är det inte bara antiloper, döm om min förvåning och även Lorentz ser ganska överraskad ut, för där står det tre noshörningar. Äntligen!!!

Det är två honor och en unge.

 Det här är den som kallas för den Svarta noshörningen. Trots att den är grå till färgen så kallas den för svart, det beror på ett språkligt missförstånd då engelsmännen kom hit, för alla noshörningar är grå. Boerna kallade den vita för "wyd muil" som betuder vid mule, det tyckte engelsmännen lät som "white" och då de hade en vit noshörning fick den andra heta svart noshörning. Den svarta ska egentligen kallas för spetsnosig eftersom den har en spetsig nos som är anpassad för att äta buskar och blad.

Här är det tydligen hemligheter på gång, undrar vad den lilla oxpeckern viskar i örat på noshörningen.

De tre står och ligger vid busken ganska länge, iakttar oss och vi iakttar dem. Länge, länge står vi där och betraktar varandra. Jag är så glad över att äntligen ha fått se noshörning, dessutom tre på samma gång, och även fått dem på bild. Till slut tar nyfikenheten över för noshörningarna, de börjar röra på sig och jag tror att de tänker gå sin väg men det gör de inte alls.

De kommer närmare och närmare.

 Nu har hon kommit så nära så jag kan inte zooma ut mer, dags att byra objektiv och hoppas på att hon inte välter bilen under tiden. Medans jag byter,  låter det "Boink" från fronten på bilen där hon står och stångar huvudet mot bilfronten.

Så där, nu kan jag se vad hon gör. undrar vad hon tänker och tror att det här är för stor koloss som har kommit till hennes revir. Hon bankar i alla fall på ganska rejält där framme.

Ungen kommer också fram, hon kanske vill hjälpa mamma att attackera det okända föremålet som hamnat här.

Om vi hjälps åt så kanske vi kan välta den där bilen eller knuffa bort den, verkar de resonera. Vi här bak håller i alla fall andan och hoppas på att de inte ska lyckas.

 Till slut så ledsnar de ändå och traskar iväg. Tur att de inte tog i mer, en bil, även om den är stor, tror jag inte är någon konst att välta eller knuffa iväg för de här bjässarna.

Eftersom vår önskan om att få se noshörning nu är uppfylld så skojar Lorentz, att då kan vi åka hem nu. Fast det vore ju synd, när vi är på ett sådant fint ställe, här finns säkert mer att se.

Vi kommer till en plats som maraboustorken verkar gilla, här finns det många av dem och fler kommer in för landning.

 Lite svårt att förstå att Marabou valt en fågel som inte är vackrare än så här som sin symbol.

I ett träd lite längre bort sitter en flock gamar. De är lite som hjälpredor åt maraboustorken. Storken har inte en sådan näbb så att de kan ta sig in i bytet, men det kan den här gamen. Gamen kommer till bytet och äter till de är så mätta att de inte kan lyfta, då kommer storkarna och retas med gamarna så att de kräks upp maten och kan flyga därifrån och storken har mat.

Trädet de sitter i heter "Prince of Wales's feathers". Vår guide visar oss hur de använder innerbarken av det här trädet att fläta rep av. Hållbara rep som bl.a används till att binda ihop buntarna med vass som används till takbeläggning.

 Så är det dags för en liten bensträckare, vi stannar vid en damm.

När det är rast så ska det vara dricka och snacks, eftersom vi bara var två på den här utflykten så tyckte vi att det inte behövdes något. Men är det "game drive" så är det och då ska det vara dricka och snacks vare sig vi vill eller inte. Gott var det i alla fall.

Bilen här var lite annorlunda än på andra ställen där vi varit på safari. Lorentz som också är chaufför fick stanna och komma ut då han ville berätta något och vi fick knacka i taket till förarhytten om vi ville att han skulle stanna. Fördelen var att man satt så högt att man såg över taket.

Vägarna var inte så uppkörda eller breda, det beror nog på att det inte är så många bilar i området. Under vår runda såg vi ingen annan bil eller någon annan människa.

Vi rastar inte så länge utan fortsätter vår tur, och tur är just vad vi har för ganska snart träffar vi på en till noshörning. Det här är en hane.

Han är inte lika nyfiken som honorna utan håller sig mer inne i buskagen, men håller ändå koll på var vi är någonstans.

Lorentz berättar hur hanen kan rikta strålen då han kissar för att spruta urinen och markera sitt revir, det är nästan som jag tror att noshörningen har hört honom, för det är just det han börjar att göra då.

Vi får hoppas att de här sex noshörningarna som finns här, får fortsätta att leva och även föröka sig och undslippa alla tjuvjägare. Bara i år så har det redan tjuvskjutits 80 st. noshörningar i Afrika, kanske fler redan nu när jag skriver det här.

Fast alla tjuvjägare går det inte så bra för, Lorentz berättade om en incident som var i den här parken för en tid sedan. Fem män tog sig in i parken på natten för att jaga noshörning. De klarade av att forsera stängslet men sedan bar det sig inte bättre än att de råkade på några ilskna elefanter. Männen rusade därifrån, men i mörkret såg de inte att de sprang rakt i famnen på lejonen. Fyra av männen klarade av att fly ut ur parken och gömma sig i en närbelägen by. Den femte räddade sig upp i ett träd...där satt han darrandes av skräck, resten av natten...ända tills morgonen, när några som arbetar i parken kom förbi. Först vågade han inte ge sig till känna, men orkade inte klamra sig fast i trädet längre och gav upp. Han försökte dra en vals om att han gått vilse i mörkret ifrån byn, men det var det ingen som gick på eftersom det är stängsel mellan byn och parken. Till slut erkände han och han berättade också i vilket hus de andra fyra gömde sig, nu sitter alla fem inburade. För hur länge vet jag inte.

Innan vi lämnar parken tittar vi på några antiloper som vandrar förbi uppe på en liten skogsstig.

En elefant knallar ut framför bilen igen och vänder sig om för att se vad det var för ett litet kryp som kom och störde hans vandring.

I det höga gräset ska man passa sig för att gå, för man vet aldrig vilken  fara som lurar där. Ibland syns inte faran innan det är för sent.

Pärlhönorna är sig lika överallt, de verkar inte förstå att man ska hoppa in i gräset och inte springa framför bilen.

Före utfärden fick vi veta att safarin skulle ta tre timmar, tror vi fick en hel del bonustid där, för vi var iväg i fem och en halv timme. Tror att Lorentz var så stolt över sin park och ville visa oss så mycket som möjligt, det tackar vi för. Bland det sista vi ser är att nu när solen börjar dala så kommer aporna ner ur sina träd och skuttar iväg i motljuset.

Nu går även vår resa mot sitt slut, i morgon åker vi hem.

Nästa resa går till ...... ....!

21. Mera djur i Chobe National Park.

I en så här stor park som Chobe är (lika stor som hela Skåne) skulle det behövas flera dagar eller veckor för att kunna se allt. Trots den begränsade tiden vi hade här så var det ganska många djur som ville visa sig för oss.

Ibland kan man nästan tycka att djuren var lite för närgångna, som den här elefanten. Även om jag zoomade ut allt som gick, på mitt 100-400mm objektiv, så blev det inte mer än ögat på bild.

Förra gången jag var i Afrika sa de till oss att ni kommer inte att se några flodhästar för de är bara aktiva på natten, när vi sedan såg flodhästar sa de att i vattnet kan man få se dem och då bara hur de sticker upp huvudet lite.

Förmodligen visste inte flodhästarna här att de bara ska vara aktiva och uppe på land på natten.

För här såg jag många som var uppe och betade. Vår svenska guide, som varit på safari massor av gånger, hade inte heller sett flodhästar på land förut.

Det finns många olika arter av antiloper, det här är en kudu.

Den här impalan verkar tycka. "Kan man inte få vara ifred på toaletten heller".

Så finns det små, små antiloper också som den här, som är den minsta i Afrika.

Det finns en art av antiloper som inte är god att äta, den både luktar illa och smakar illa. Tyvärr kommer jag inte ihåg vad den arten heter. Men den är vacker att se på.

 Några som både är eleganta och vackra att se är giraffen. Så ståtliga de är och så graciöst de rör sig.

Ofta har de sällskap av Oxpecker. Namnet har de fått av sin vana att sitta på stora däggdjur och äta parasiter.

Såg några små djur också. Den här trollsländan är jag glad att jag tog en bild på, för då den flög omkring såg det mest ut som om den hade fyra landningställ. Nu på bilden ser jag att den har genomskinliga vingar med bruna ränder på. Vingarna såg jag inte där på plats utan bara de bruna strecken.

Min drömbild på sebror är att få en flock som rusar fram över steppen med sanden yrandes omkring dem. De sebror jag träffar på vill inte vara med på det scenariot utan de står bara stilla och lungt och  betar.

Då är det mer fart på vårtsvinen som rullar runt i gyttjan.

Eller badar i det leriga vattnet.

Även aporna är ganska livliga.

Även bland aporna är det strid om vem som ska bestämma i flocken, ibland går man sårad ur striden och får sitta i skuggan under ett träd och begrunda sina svagheter.

Även en solig dag bland alla djur tar slut och vi åker mot gränsstationen för att återvända till Zimbabwe. Lastbilarna köar fortfarande där vid gränsen.

 Ja, noshörningen....den fick jag inte se nu heller. Fick höra att de noshörningar som hade funnits i den här parken, nu var flyttade till ett annat ställe för att skydda dem från tjuvskyttar och någon sjukdom som tydligen hotade här.

Tubu Tree Camp

Efter båtturen och vår närkontakt med flodhästen kommer vi så fram till Tubu och hoppar iland för en kortare bilfärd upp till campen.

Nu hinner vi inte många meter innan vi träffar på en elefantflock. Rejäla bjässar är en del av dem. De äter hela tiden och det är lite svårt att inse att de där hårda sträva palmbladen kan smaka något vidare gott. Men om man nu behöver så mycket som upp till 150 kg växtmaterial i magen per dag, så får man inte vara kräsen.

Dessutom så går det mesta av maten rakt igenom elefanten, bara en liten del av allt de stoppar i sig tar de till sig som näring.

Det är väldigt svårt att se på en elefant om den är mager och utsvulten, eftersom alla denna bukfylla gör att den är uppsvullen och rund om magen ändå.

Men vad ser vi där under den stora magen på elefanten.

Jo en pytteliten unge, den är bara  omkring sex månader gammal, håller sig till mamman hela tiden. Så söt och den minsta elefant som jag sett.

Elefanter är flockdjur. Flocken leds oftast av en hona och består av hennes nära släktingar av kvinnligt kön och deras ungar. Ungtjurarna lämnar oftast flocken i tonåren. Elefanterna förstör en hel del, man kan se hela skogar  som är skövlade av elefanter och det har blivit lite för många elefanter i Botswana nu. Skyddsjakt skulle behövas men är svårt att genomföra, eftersom man inte kan skjuta av enstaka elefanter i en flock, de andra skulle sörja sig till döds då. En flock kan bestå av omkring 50 elefanter och skjuta av så många skulle ge Botswana dåligt rykte i omvärlden.

Den afrikanska elefanten har liksom två "fingrar" på sin snabel som den kan använda till att plocka upp saker med. De här elefanterna var snälla nog att visa upp sina fingrar.

Vi fortsätter en liten bit frammåt och ser att flocken var större än vi först trott och alldeles vid vägen står det en elefant och kikar ut genom buskarna. Väldigt nära känns det, tryggt att sitta i bilen då.

För att inte störa för mycket fortsätter vi vägen frammåt, men ser att även där finns det fler elefanter. En ung hane som verkar ganska så pigg och lättirriterad.........just då kör vi i diket.

Min första tanke är, att jag vill då inte gå ut och skjuta på bilen och tänk om elefanten får för sig att gå till attack. Han verkar ganska sur och viker fram öronen, lyfter snabeln och trumpetar ilsket.

Men vi har tur, ingen behöver gå ut och skjuta på, Thuto lyckas backa upp ur diket och vi kör därifrån. Kommer inte så långt nu heller för lite längre bort hittar vi en stor hane. Om jag nu tyckte de där elefanterna i flocken var stora, så är den här enorm.

Hatt har han också, det ser så ut på håll, men det är en sändare som han har fast runt nacken. Han är ensam där vid sitt träd, vankar runt lite och ställer sig sedan mot trädet. Vi får veta att de kan stå så och sova ibland.

Han verkar vara väldigt ensam och längtar tydligen efter sällskap, ser så ut eftersom han har ett femte ben.

Nu är det hög tid att lämna elefanterna, hur spännande det än är, för de väntar på oss vid Tubu Tree Camp. De har väntat så länge nu, så de skickar ut en eftersökningspatrull, de tror att något hänt oss eftersom vi är så sena. De kan ju inte veta att vi har hamnat mitt en elefantflock och inte kunnat slita oss därifrån.

Fina rum med sköna sängar.

Egen balkong har vi.

Med den bästa av utsikter.

Fast utomhusduschen ser inte så inbjudande ut i dag, vi använder den som är inomhus i stället. På kvällen bör vi inte använda den ute heller, för där brukar leoparderna tycka om att sova.

Gulliga husdjur har vi, de ser ut som små hundar om man tittar närmare på ansiktet.

Före middagen gör vi en kvällstur. Våra guider ser spår av leopard och kör runt ett bra tag och letar och till slut så ger spaningen resultat. Två unga hanar ligger i det höga gräset och vilar sig före kvällens jakt. de är inte så lätta att upptäcka där.

Syns lite bättre när de sätter sig upp.

Nu börjar det bli mörkt, lite för mörkt för fotografering och den ena leoparden går iväg.

Vi ser att den har siktet inställt på en ensam impala och lämnar leoparderna för att inte störa i jakten. Den yttersta vita svanstippen syns sedan på långt håll när han går iväg. Leoparden har den för att ungarna ska kunna följa efter mamman i mörkret och vi ser att den syns verkligen.

Med en stark ficklampa visar oss Thuto att det är ett rikt djurliv även på natten. De flesta djur ser vi bara som två lysande ögon men några få, fastnar på bild.

Här en genets

och en springhare

Och till slut en brun hyena.