Gesällen/Innan julmaten

Innan julmaten tog jag en runda på stan. Mest för att få röra på benen, men också för att ta tempen på själva julafton. Gick en runda kring Stortorget och där var nästan folktomt. En blomsterhandlare fanns på plats och några få stannade till och köpte blommor med sig hem.

Träffade min namne från fotoklubben och vi småpratade en stund innan han hoppade på bussen till sin syster för att fira jul. 

Den enda tomten jag såg forsade fram på en vattenskoter i Gavleån.

Årets julfirande har vi fått ställa in p g a dödsfall inom familjen. Dan före dan. Vi var alla inställda på att tiden snart var inne så vi var beredda. Många tankar om den härliga personen, som nu inte längre finns med bland oss, genomströmmade mitt huvud där jag strosade genom staden. 

På återseende

Torbjörn

Gesällen/Going home for Christmas?

Ett skepp kommer lastat. På väg in till hamnen i Gävle. Dagen före julafton. Kanske finns där ombord sjömän som får fira jul hemma? Men troligast är nog ändå att de får fira jul i ett främmande land. Många svenska fartyg är utflaggade och har utländsk besättning. 

Jag står på den gamla ångbåtsbryggan i Utvalnäs, och här ser man båtar på väg in och ut från Fredriksskans, hamnen i Gävle. I dag hade jag turen att få se en båt precis när jag kom. Några minuter senare och den hade kommit i ett sämre fotoläge. En halvtimme senare var det för mörkt. 

Ljusgluggen ökar för var dag som går nu och det känns inspirerande. Far antecknade varje år när solstrålarna för första gången sken in genom köksfönstret och projicerades på väggen. Ett gott tecken som visade att ljuset än en gång skulle besegra mörkret.

På återseende

Torbjörn

Gesällen/Jag har tråkigt

Jag sitter vid mitt köksfönster, tittar ut och har tråkigt. Vet egentligen inte varför. Kanske beror det på datorn. För något måste det ju bero på? Nu var det väl Alfons Åbergs farmor som påstod att det bara var bra att ha tråkigt ibland. Alfons höll inte med. Jo, datorn har varit så långsam ett tag och jag har trott att det berott på nästan full hårddisk. Jag har rensat bort en hel del, och komprimerat annat. Så testade jag den och hade stora förväntningar. Icke sa Nicke. Lika slö som Stensprängar-Kalle Valgrens häst. Nej, så här kan det inte fortsätta.

Sagt och gjort – jag beställde en extern SSD från Amazon.de. De utlovade att den skulle komma före jul. Nu får jag hoppas att det äntligen blir fart på pålle. SSD är ju mycket snabbare än en vanlig snurrdisk. På SSD:n ska jag enbart ha operativet och programmen. Bilderna har jag på mina externa snurrdiskar.

När jag satt där vid mitt köksfönster och hade tråkigt kom jag att tänka på fotografen Jostein Skeidsvoll.

Han kommer ursprungligen från Norge men bor sedan en tid i Gävle. En mycket duktig fotograf som föreläst för oss i Gävle fotoklubb ett antal gånger. Får något år sedan gick han hemma och hade tråkigt, precis som jag. Han visste inte vad han skulle hitta på att göra utan satt vid sitt köksfönster och tittade ut, precis som jag. När han satt där kunde han inte undgå att se blommorna i fönstret. Kanske man skulle ta och fotografera dem i brist på annan sysselsättning funderade han. 

Det var en väldigt bra fundering som sedan mynnade ut i ett väldigt fint fotoprojekt. Hans fantastiskt fina bilder på blommorna har varit utställda på ett galleri i Gävle. Kanske på andra ställen också. Utskrifterna, hans egna, håller högsta klass. Allt i svartvitt.

Jag gjorde som Skeidsvoll och fotograferade också mina blommor i köksfönstret. Blommor förresten, egentligen är det bara en, en orkidé av något slag. Novemberkaktusen har haft sina glansdagar och gömmer sig nu bakom en gardin. Orkidén är också lite bedagad – partiellt. Det bedagade är oftast det intressantaste rent bildmässigt.

Två bilder blev det. I färg. På liv och död. För hemarkivet.

På återseende

Torbjörn

Gesällen/What a day for a daydream

The Lovin' Spoonful, med John Sebastian som förgrundsfigur; kommer ni ihåg dem? De var stora när Beatles och Rolling Stones också var det. Plus alla andra 60-tals band. En av deras stora hits var "What a day for a daydream", en annan "Summer in the city".

Kommer att tänka på dem när jag stötte på den här bilden i mitt arkiv. En bild sätter fart på associationerna, minnena, liksom en doft, ett ljud, en maträtt, eller ett möte. Marcel Proust beskriver det här fenomenet i sin mäktiga romansvit "På spaning efter den tid som flytt". Där är det en kopp lindblomste och en Madeleinekaka som sätter igång minnesbilderna. Eyvind Johnson, gillade Proust, beskriver också detta fenomen mästerligt i en av sina romaner. Minns inte nu vilken, kan vara i någon av böckerna i Krilontrilogin. Där beskriver han ett möte med en kvinna på isen i Stockholm.

Han känner igen kvinnan och genast strömmar minnesbilder fram från ungdomen när han, kvinnan, och andra ungdomar firar midsommar tillsammans på en ö i skärgården. De tältar och på natten försvinner kvinnan. Han går ut och letar bland tälten och finner kvinnan i ett tält med en annan man. De ligger med varandra och han står där och ser på.

De här minnesbilderna framkallar en fruktansvärd smärta och ångest hos honom där han går på isen. Hur kunde kvinnan göra så? Dessutom med en man som var ett riktigt råskinn.

Jag har flera gånger försökt mig på att läsa Proust, men det har alltid stannat vid just försök. Man måste nog vara väldigt disciplinerad och fokuserad för att ett sådant läsprojekt ska lyckas.

Jag vet inte om Prousts romansvit har tolkats på film, men jag har svårt att tänka mig en bättre TV-serie med den som grund. 

Madeleinekaka förresten, finns den på caféerna i dag?

På återseende

Torbjörn

Gesällen/Det heliga tretalet

Tretalet förekommer inom många områden. Det kanske mest kända för oss är inom religionen. Fadern, sonen och den helige anden inom kristendomen. Den heliga treenigheten, det heliga tretalet. Kanske är det därför det är så djupt rotat i oss människor? Men det förekommer i många andra sammanhang också. Idrotten har sitt klara, färdiga, gå för att nämna ett exempel.

De allra flesta fotografer känner till det gyllene snittet. Delar man upp en bildyta i tre lika delar både vertikalt och horisontellt skapar man ett rutnät som i kompositionssammanhang kallas tredjedelsregeln. I rutnätets fyra skärningspunkter placeras gärna motivet. Bilden upplevs då som balanserad och harmonisk. Man kan också placera bildelementen i var sin tredjedel. 

Den här bilden är väl kanske inte något praktexempel på tredjedelsregeln, men här finns kanoter i nedre delen av bilden, i mitten (någorlunda) och i övre delen. Tre gör sig oftast bättre än två.

I de flesta systemkameror finns möjlighet att lägga ut ett rutnät i sökaren som visar tredjedelsregeln. Det är ett bra hjälpmedel och jag använder det ibland. Nu menar inte jag att man slaviskt ska följa den här regeln, men den är bra att kunna och ha i åtanke när man fotograferar. 

Många menar att horisonten inte ska ligga mitt i bild utan i gränsen mellan den nedre tredjedelen och mitten, eller i gränsen mellan den övre tredjedelen och mitten. Var någonstans det beror naturligtvis på motivet. Själv tycker jag att de placeringarna också ger det snyggaste resultatet.

Att placera motivet mitt i bild strider mot kompositionsreglerna. Ibland finns ingen annan möjlighet och då får det bli så. Ibland kan det t o m bli bättre. Men i de allra flesta fall blir bilden bättre om motivet placeras i någon av rutnätets skärningspunkter. Med dagens högupplösta kameror går det oftast att i efterhand beskära så att bildelementen hamnar i gyllene snittet.

Färdigskuret för denna gång.

På återseende

Torbjörn