Gesällen/Funderar på ett projekt

Har funderat ett tag på ett projekt. Ja, egentligen dyker det upp projekt hela tiden. Det gäller bara att fastställa ramar, begränsningar, få till en hållbar struktur. "Staden där jag bor", är det senaste som sysselsatt mina tankar. Men hur ska jag begränsa mig? För begränsa sig måste man. Annars blir det för spritt och fragmentariskt. För tunt. Gunnar Smoliansky lär inte gå över Götgatan har jag hört. Där har han sin naturliga gräns. Här i Gävle har vi en ännu naturligare gräns. Gavleån. 

Ska jag dokumentera gata för gata? Kvarter för kvarter? Hur gör jag med stadens människor? Ska de vara med på bild? Färg eller svartvitt? Det senare är ju inget problem eftersom jag kommer att fotografera digitalt. 

Provgick en runda med projektet i åtanke. En sak slog mig direkt. Jag har svårt att undvika människor när jag ska skildra staden. Eller så får det bli två projekt. Ett med och ett utan människor. 

Att fotografera den folktomma staden och förmedla den känslan kan innebära obekväma arbetstider. Men behöver nödvändigtvis inte göra det. För ett par år sedan gick jag genom staden på midsommardagens morgon. I vissa stadsdelar såg jag inte en enda människa. Nästan så att jag kände mig som stadens ende invånare där jag strosade runt. 

Så kommer frågan om utrustning. Ja, kameran är ju given, men vilket objektiv? Blir det trist i längden med enbart en brännvidd? Behöver jag något annat objektiv än min 24-70 zoom? Jag tror inte det.

Det blir ju ofta mycket snack och lite verkstad. Man funderar och funderar. Det viktigaste är ju att komma igång. Trial and error brukar fungera för det mesta.

"Det är bättre lyss till en sträng som brast..." diktade en gång Heidenstam, och visst är vi kanske ibland lite för fega att våga oss på något nytt. 

På återseende

Torbjörn

Gesällen/Alla gör det

Det har spritt sig som en epidemi. Alla tycks göra det. Nja, kanske inte alla. Men väldigt många ungdomar gör det. Vad då? Spelar Pokémon Go förstås. Spelet är enligt uppgift ännu inte lanserat i Sverige men går att ladda ned från t ex Australiska sajter. Jag fick en kort introduktion av Eddie i dag när jag strosade runt på stan. Han hade jobbat nattskift men kunde inte undanhålla sig från att spela "några kilometer" på förmiddagen. Det här är ett motionsspel kan man säga. Med Google Maps i botten går spelarna runt i staden och letar efter fiktiva figurer. Det går alltså inte att sitta hemma i fåtöljen och spela. 

Eddie visar hur man spelar Pokémon Go

Kul med motionsspel tycker jag. Bra att ungdomarna kommer ut på stan i stället för att sitta inne hela dagarna. Spelet verkar vara väldigt engagerande och de ungdomar jag mötte berättade gärna hur det fungerar. 

På återseende

Torbjörn

Gesällen/Aldrig tidigare...

Mellan nyheter om nya kameror och objektiv sipprar det ibland igenom nyheter av helt annan karaktär. Som den här t ex. Aldrig tidigare i jordens historia har massutdöende av liv skett så snabbt som nu. Forskarna talar om att jorden genomlevt fem massutdöenden av liv, förorsakade av olika naturkatastrofer som asteroidnedslag och massiva vulkanutbrott. Forskarna menar också att vi just nu upplever det sjätte massutdöendet. Denna gången inte förorsakade av naturkatastrofer utan av människan själv. Vi breder ut oss på jorden och tränger bort andra arter i en rasande fart. Tigrar, lejon, elefanter mm kommer inom en snar framtid att vara borta. De har snart ingenstans att ta vägen och maten för dem tar också slut. För att ytterligare strö salt i såren så förorsakar som bekant mänskliga aktiviteter utsläpp av koldioxid som höjer jordens medeltemperatur. Fjolåret lär ha varit det varmaste sedan mätningarna startade.

Jag kopplade av framför TV:n med en kopp kaffe i handen och då gick en repris av Vetenskapens värld i SVT. Kaffet förblev odrucket. Egentligen är ju det här inga nyheter, vi har hört det under en längre tid. Men jag slås ändå av forskarnas enighet och slutsatser. Samtidigt förvånas jag över att "människan" inte nämns i något sammanhang. Som om det vore tabu att påstå att människan också berörs av det sjätte massutdöendet. Alla på jorden sitter i samma båt. Ingen kommer undan.

Enligt forskarna finns det dock hopp för mänskligheten – om vi agerar. Det har vi också hört i flera år. Vad gör vi då? Fråga dig själv. Har du förändrat ditt beteende efter alla larmrapporter om ökade koldioxidutsläpp? När jag bytte bil senast blev det en som kan köras på etanol. Kanske gör det lite skillnad. Det var så jag i alla fall resonerade. Ett litet strå till stacken. Jag har också dragit ned på konsumtionen av kött. Ytterligare ett litet strå. Inte flyger jag så mycket heller. Sammantaget låter det kanske inte så mycket för världen. Men jag tror ju att det börjar med var och en av oss.

Kanske kan svenska värderingar rädda mänskligheten? Våra politiker talar just nu inte så mycket om det sjätte massutdöendet, utan nu är det svenska värderingar som är på tapeten. Politiken hoppar än hit än dit, någon röd tråd går inte att följa några längre sträckor. Det verkar som om de visionära människorna redan har drabbats av det sjätte massutdöendet. I politiken hörs de i alla fall inte.

Kanske är frågan om människans fortsatta existens här på jorden för stor för människan själv att hantera. Hörde jag någon nämna Mars? Och bakom hörnet lurar Trump.

Nu till ICA och den dagliga frågan: Vad ska jag mätta magen med i dag?

På återseende

Torbjörn

Gesällen/Det där med kameraremmar och kamerans storlek

Jag känner mig inte bekväm med de kameraremmar som följer med vid ett kameraköp. De är på olika sätt alltid i vägen när man ska fotografera. När man lyfter upp kameran ska helst remmen, eller remmarna, vara ur vägen för sökare, skärm och alla rattar och knappar. Jag har testat en Black Rapid Sport-rem också men är inte tillfreds med den heller. Den är fäst med en skruv i stativgängan under kameran. Kameran hänger uppochner på sidan strax nedanför höften. Det går snabbt att ta upp kameran till ögat och den är fri från besvärande remmar. Men trots det så känns det inte riktigt bra att ha en dyr kamera, med tillika dyrt objektiv, hänga lite utan kontroll på sidan. Hängandes uppochner dessutom. Mår kameran bra av att hänga så? I folksamlingar, bussar, tåg och liknande är risken dessutom stor att man stöter till någon, eller något, med kameran. Jag har flera gånger tappat både objektivlock och motljusskydd p g a detta.

Trivs inte så bra med de här kameraremmarna

Trivs bättre med den här typen av kamerarem med en fästpunkt

Fast visst går det att ta bilder med de klassiska nackremmarna också

De klassiska nackremmarna, där kameran hänger på magen, är nästan OK. Men när man tar upp kameran till ögat är ofta de två remmarna i vägen på ett eller annat sätt. Jag vill ha kameran så fri som möjligt från remmar som slingrar sig än hit, än dit. En rem med en fästpunkt, där kameran också hänger på magen, fungerar alldeles utmärkt. Tyvärr har jag inte hittat någon som är gjord av kraftigt, stoppat material. Den jag nu testar fick jag vid RIFO-utställningen i Bollnäs. Den fungerar endast med små, lätta kameror och min Sony A7RII är egentligen lite för stor.

Sedan kan man ju undra lite över den senaste utvecklingen med små spegellösa kameror. De är de allra flesta utmärkta kameror. Men för att komma till sin rätt ska de helst användas med små objektiv. Små kameror, små objektiv. Det låter som en självklarhet, men så har det inte blivit. Stora, tunga zoomar passar inte till de här kamerorna. Fördelarna med det mindre formatet går förlorad och handhavandet är inte det bästa. Sony lär ha en större, spegellös kamera på gång, arbetsnamn A9. Där kommer de stora, ljusstarka zoomarna och teleobjektiven mer till sin rätt. Men vad händer då med A7-serien? Blir de kamerorna nischkameror för små, lätta, och inte så ljusstarka, objektiv? A9 blir allroundkamera, som DSLR -kamerorna alltid varit.

Pendeln svänger fort i den här branschen och man undrar i vilket läge den befinner sig just nu?

På återseende

Torbjörn

Gesällen/Rönnåsstugan

"Vi sitter på Sven och Nannys balkong och fikar. Fikar är väl kanske inte rätta ordet här. Det är sent femtiotal, eller möjligen tiden kring 1960-61, och då fikade man nog inte, man drack kaffe. Sven är min fars morbror och Nanny hans fru. De har inga barn, vilket vi barn tycker är underligt. Far och mor är naturligtvis med, så även min bror och syster. Alla är vi finklädda. Förmodligen är det söndag, kanske är det någon som fyller jämnt. De vuxna dricker kokkaffe och vi syskon hallonsaft. Solen skiner och det är varmt och behagligt. De vuxna pratar och pratar och skrattar gott åt varandras historier. Far och Sven är fantastiska berättare och jag lyssnar mer än gärna. Så tystnar de. Nedanför balkongen hörs motorbuller och höga röster. En öppen sportbil har stannat till och några ungdomar hoppar in. Så far de iväg med en ryslig fart.

– Det där var "Ockelbo" Lundgrens bil, säger Sven. De ska nog upp till Rönnåsstugan.

Sven hämtar en kikare och tittar upp mot Rönnåsen. Vi övriga väntar med spänning på besked.

– De flaggar däruppe, så det är nog fest på gång, säger Sven till slut och lämnar över kikaren till far...."

Jag sitter här vid Rönnåsstugan (ritad av Ralph Erskine) och njuter av den vackra utsikten över Ockelbodalen. Härifrån ser man gårdarna i Ulvsta, kyrkan och Bysjön. "Vid klart väder ser man röken från fabriksskorstenen i Norrsundet" säger reklamen. Fast inte i dag. Fabriken är nedlagd sedan ett antal år.

Inga höhässjor syns ännu och lär väl inte dyka upp senare heller. Den tiden är förbi.

Molnen jagar över himlen och på marken följer skuggorna som lydiga tjänare.

Hade tänkt mig få en kopp kaffe i stugan men det är stängt. Nu har jag "reservproviant" med mig så det går ingen nöd på mig. En sädesärla dyker upp och springer fram och tillbaka på räcket nedanför. Så kommer en till. De burrar upp sig, putsar och fejar. Jag kastar åt dem några brödsmulor som de genast pickar upp. Jag lägger några smulor på räcket närmast mig och de flyger genast dit. De verkar gilla mitt sällskap och visar ingen rädsla.

Far vidare genom Ulvsta, Gammelfäbodarna och Åmot mot Jädraås. I Ulvsta står ladorna tomma, eller innehåller höbalar. Så värst mycket höprassel lär det inte bli där i midsommar.

I Gammelfäbodarna spelar man basket mellan björk och fur. Sporten behöver kanske utvecklas.

I Jädraås stannar jag vid järnvägsstationen Pallanite. Det här är gamla finnmarker och många platser har finska namn. Jag går förbi det lilla kraftverket, följer den grävda kanalen fram till dammluckorna. Jädraån har här dämts upp till en liten sjö.

Där står ett par och metar. Jag stannar till och vi får en trevlig pratstund. Det visar sig att vi har flera gemensamma bekanta i de här trakterna. Bl a min kusin B. som växte upp här och har föräldrahemmet kvar, det f d konditoriet.

Ser att B:s bil står på gårdsplanen så jag svänger ned och knackar på dörren. Ingen öppnar och jag tar en sväng runt den stora gårdsplanen. Här var det mycket liv och rörelse en gång i tiden och kaféet och bageriet var välbesökta. Sätter mig ned och väntar en stund men drar vidare mot Sandviken och Gävle. Efteråt har jag fått veta att de äter middag hos grannen, femtio meter bort. Tar en genväg över skogen, som leder till Smörnäs och Oslättfors, men kör fel och hamnar i Ockelbo igen. Genvägar är som bekant ofta senvägar.

På återseende

Torbjörn