Gesällen/ Vi blir allt tjockare

Vi blir allt tjockare, och jag undrar varför?

Att äta buffé är utmanande och "a tiny, little, thin mint" kan ibland bli rena katastrofen.

På återseende

Torbjörn

Gesällen/ De tankarna plågar mig

Jag står och diskar medan kalopsgrytan puttrar på spisen. Jag äter sällan rött kött men såg en väldigt fin bit högrev när jag senast var till affären. Dessutom var det evigheter sedan jag gjorde kalops. Men nu är det inte matlagning detta inlägg handlar om.

Jag såg för en stund sedan reprisen av Tom Alandhs utmärkta dokumentär om Monica Zetterlund. Vilken mångsidig artist hon var, och vilken underbar röst. Det är först som vuxen jag riktigt har förstått vilken världsartist hon var.  Hon turnerade med den tidens världsartister i USA, som t ex Miles Davis, och de ville ha henne tillbaka. Men Monica valde att i första hand ta hand om sin dotter. Den som vill veta mer om Monica uppmanas att se Alandhs dokumentär "Underbart är kort". Den finns att se på SVT-Play t o m 2 febr. Under många år besvärades hon av en ryggskada och på äldre dar satt hon i rullstol. Hon bodde ensam i en lägenhet i Stockholm. Skräcken för henne var att bli innebränd i lägenheten, utan möjlighet att kunna ta sig ut. Precis så blev hennes slut. Hon innebrändes, förmodligen p g a sängrökning, och kunde inte ta sig ut ur lägenheten i tid. De tankarna plågar mig.

Det är sommar och mycket varmt. Jag är kanske 6 år och är och badar på den av kommunen iordningsställda badplatsen. Där finns en lång brygga rakt ut i sjön. Det är långgrunt och därför lämpligt för barn att bada här. Simskola anordnas varje sommar, men jag har ännu inte lärt mig simma ordentligt. Det är fullt med barn i olika åldrar. De lite äldre springer ut på bryggan och dyker i och min nyfikenhet driver också mig ut på bryggan. Längst ut. Vattnet är svart och man kan inte se botten. Jag går tillbaka en bit och där ligger en flicka på ett badlakan och solar. Hon är 12-13 år och i mina ögon nästan vuxen. Här, där hon ligger, tycks det inte vara så djupt. Jag tar mod till mig och hoppar i, men ångrar mig direkt. Det är djupt och vattnet når mig upp till hakan. Jag försöker gå närmare bryggan, men förmår inte. Det bildas svallvågor efter alla som hoppar i och jag dras obönhörligen ut från bryggan mot djupare vatten. Jag försöker ropa på hjälp men får bara kallsupar och paniken börjar få fäste i mig. Då, precis då, reser flickan på sig och ser min belägenhet. Hon hoppar i och drar upp mig på bryggan. Jag skakar och hostar av nedkylning och chock. Hon leder mig tillbaka till stranden och återvänder till badlakanet först efter att ha försäkrat sig om att jag mår bra. Än i dag kommer de här minnesbilderna över mig. Tänk om inte flickan hade legat där på bryggan och solat? De tankarna plågar mig.

Vi är på semester och bor på en ö inte så långt ifrån Arkösund. Det är samma år som Sverige blir trea i fotbolls-VM i USA. Jag är på väg till den stora, hangarliknande byggnaden, helt i plåt, där det bl a finns en TV uppställd. På vägen dit passerar jag bryggan där båten lägger till. Utanför bryggan är det tvärdjupt, innanför finns ett litet område där botten sluttar tvärt mot bryggan. Den står på pelare så vatten sköljer hela tiden in där. På bryggan håller ett gäng tonåringar till. De stojar och glammar och dyker då och då ned i vattnet. Det ser härligt ut och jag ler åt deras hyss. Jag fortsätter mot hangaren men...vänta. Det var någonting jag såg. Jag vänder mig om och ser den lille pojken i vattnet innanför bryggan. Det är bara huvudet som syns och han dras obönhörligen ut mot djupare vatten. Jag hoppar i med kläderna på och drar upp den vettskrämde pojken. Han gråter, skriker och spottar vatten. En äldre dam, som hyr en stuga alldeles intill, kommer springande. Det visar sig vara den lille pojkens farmor och hon hade för ett ögonblick glömt bort barnbarnet. Hon har gäster och de sitter ute på altanen och dricker kaffe. Nu är hon full av skamkänslor och förebrår sig gråtande. Samtidigt är hon tacksam över min insats och överöser mig med kramar. Tänk om jag inte hade kommit förbi bryggan precis i det ögonblicket. De tankarna plågar mig.

På återseende

Torbjörn

Gesällen/ Några karaktärer i Sätra

De står där på "savannen" likt gamla elefantmatriarker. Ledare för flocken. Med tiden har de blivit mina vänner. Ofta stannar jag och betraktar dem en stund innan jag passerar vidare till affären, eller vart jag nu är på väg. Jag har svårt att tänka mig Sätraängarna utan dessa karaktärer.

Det är något visst med gamla träd. De inger respekt och efterlämnar en enorm tomhet när de fälls. För all framtid. Innan man fäller ett gammalt träd måste samråd med berörda människor ske. Behöver jag nämna Kungsträdgårdens almar?

Här i Sätra, där jag bor, finns det många ståtliga, gamla träd. När man planerade för stadsdelen, någon gång i mitten av 60-talet, glömde man inte bort de här karaktärerna. Det är vi som nu bor här väldigt tacksamma för. Dessa vackra träd är sinnebilden för den här trevliga stadsdelen. Den vita staden, eller ABC-staden, som stadsdelen också kallas för. ABC står för “Arbete”, “Bostad” och “Centrum” och är en typ av stadsplanering som syftar till att boende ska ha nära till såväl arbete, bostad och centrum.

Att plantera ett träd är något av det finaste man kan göra. Man får se det rota sig och sedan notera hur det för varje år växer och utvecklas. När jag bodde i villa i Knivsta planterade jag två äppelträd, Katja och Lobo, ett plommonträd, ett körsbärsträd och en förädlad rönn. Det kändes fint att gå runt bland träden och se hur de "mådde". Första året förstörde hararna Loboträdet. Det återstod i stort sett bara stammen, en rak pinne. Vintern var snörik så de nådde upp till grenarna. Jag kände ett stort motstånd för att gräva upp det så jag lät det stå. Trädet repade sig och bar till slut också frukt. Vilken triumf och livsglädje!

När jag efter min hustrus död bestämde mig för att flytta så var saknaden efter mina träd stor. Mats, som köpte huset, sade att jag var välkommen tillbaka varje år och plocka de frukter jag ville ha. Ett mycket fint erbjudande, men jag återvände aldrig. Bandet var en gång för alltid avklippt.

På återseende

Torbjörn

Gesällen/ Den lille mannen är död

Det ringer på dörren. Jag hör det knappt. Vi har den gamla typen av ringklockor som sitter monterad i dörren. Det är söndagsförmiddag så den besökande ringer med varlig hand. Som sagt, jag hör det knappt för jag sitter i mitt arbetsrum, längst bort från dörren. När jag öppnar står där en av mina grannar, hon bor på andra våningen, jag på den tredje.

– Vill du vara med på insamlingen, frågar hon?

– Vilken insamling, undrar jag?

– B. är död, svarar hon?

– Den lille mannen från Tornedalen, undrar jag?

Först då ser jag att kvinnan håller en dödsannons i handen. En dödsannons med Brynäs IF:s klubbmärke på.

– Ja, han föll ihop bara några hundra meter från huset när han skulle ta en promenad. Han var en hängiven Brynäsanhängare.

Jag brukade möta B. på min motionsrunda. Han var en flitig motionär. Jag kan inte påstå att jag kände B. särskilt väl. Men jag kommer i håg ett tillfälle i fjol efter det att vi hade haft höststädning i föreningen. Vi satt vid samma bord och fikade när O. började prata om Ingvar Kamprad, som han tydligen kände ganska väl från förr. Under samtalet undrade jag hur det var med Kamprads påstådda intresse för nazismen? O. blev upprörd och menade att det var ungdomssynder och påstod att många andra tänkte som Kamprad. Då blev den lille mannen från Tornedalen förbannad och höjde rösten:

– I Tornedalen fanns ingen beundran alls för nazismen. Kom inte och påstå det! Vi visste vad det handlade om.

Häpen betraktade jag B.s plötsliga utbrott och nickade instämmande mot honom. Våra ögon möttes för en kort sekund och bekräftade samförståndet.

Efter den här händelsen steg min respekt för den rakryggade, lille mannen från Tornedalen.

Den lille mannens kurage saknas hos många människor i dag. Historielösheten är skrämmande och man undrar ibland vart utvecklingen är på väg. Att skrämma människor med "de andra" är ett budskap som varit framgångsrikt här hemma och utomlands. Obegripligt att moderna, välutbildade och välinformerade människor attraheras av sådan dynga.

"Snus är snus och strunt är strunt, om ock i gyllene dosor, men rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor."

På återseende

Torbjörn

Gesällen/ Dagens dubbel

Annandag jul och solen tittar in i mitt kök via sovrummet. För ett kort ögonblick sveper den sina strålar över mina köksluckor. Jag hämtar kameran i mitt arbetsrum, tar bilden och ställer sedan tillbaka den i sitt skåp. När jag återvänder till köket har solen redan vandrat vidare till nästa lägenhet.

Underbart är kort, alldeles för kort. Carpe diem, fånga dagen, lev i nuet, the decisive moment. Livet består av en oändlig mängd korta ögonblick, och du kan inte fånga alla. Stressfaktorn bland människorna är hög, där de springer mellan storstadens alla affärer med näsan i mobiltelefonens skimrande skärm. Vad är det för ögonblick de fångar? Ser de världen utanför den färggranna skärmen.

En spårvagn bromsar in gnisslande vid hållplatsen, folk kliver av och på. En man letar igenom den efter julaftonens fröjder fyllda papperskorgen. Några sekunder senare gnisslar spårvagnen vidare mot nya hållplatser, nya människor. Papperskorgen är genomsökt och mannen försvunnen. Ögonblicket finns inte längre mer, förutom i min kamera. Där varar ögonblicken i evighet.

Jag hälsar på Kristoffer, min yngste, och efter den goda lunchen tar vi en rejäl promenad. Det blåser och molnen leker tafatt på himlavalvet. Han är glad över julklappen, en svartvit bild i kvadratiskt format. Inramad och färdig att hängas på väggen. En vägg som är ett pågående bildprojekt.

På återseende

Torbjörn