Muggen är upptagen

Det var dags för frukost och jag satte mig till bords. Skulle precis ta min favoritmugg och fylla på med kaffe då jag ser att den är upptagen av något flygfä. Jag ser att den har sex ben och noterar att den alltså tillhör insektssläktet. Jag vet inte vad det är för insekt men arbetsnamnet än så länge är nattflyet. Jag trodde väl att den skulle ge sig av så att jag fick avnjuta min frukost som jag brukar, men trots att jag skakade muggen lite lätt satt den kvar flera timmar. 

För att kunna studera den närmare satte jag på mitt 100 mm makro. Då ser man hur fantastiskt fint vingarna är uppbyggda. Fackverkskonstruktionen är inget som är skapat färdigt från början utan resultatet av flera tusen år av utveckling. En utveckling som inte avstannat utan fortfarande pågår.

Jag har med tiden fått en allt större vördnad för livet och undviker så långt som möjligt att döda djur som kommer i min väg. Vill man studera det dagliga slitet för överlevnad är det bara att sätta sig intill en myrstack en varm sommardag. Här råder full aktivitet, alla hjälps åt och allt verkar vara väldigt väl organiserat. Man kan inte annat än beundra de här krypen och vi människor kan dra en hel del lärdom om hur viktigt samarbete är för ett väl fungerande samhälle. 

På återseende

Torbjörn

Några observationer

".....Fladen och Dogger.  Syd 4-8. Inatt vridande väst och ökande till 12-kuling 16. Tyska bukten, Fiskebankarna och syd Utsira.  Syd ökande till ca 10. I natt vridande väst 10-kuling 15. Skagerack, Kattegatt och Vänern. Sydväst 3-8. I kväll syd och imorgon bitti tillfälligt sydost ökande till 9-13. Ålands hav och Skärgårdshavet. Sydost eller växlande 3-8, från i kväll ost. Imorgon ökande till 7-11. Måttlig till dålig sikt och regn, imorgon siktförbättring....."

Sjöväderrapporten med en mängd observationer från ställen med nästan magiska namn. Borkum Riff, Landsort, Eggegrund, Bjuröklubb mm. Det var inte bara namnen som var magiska, hela rapporten, som ofta lästes av en man med en mycket karaktäristisk, knarrig stämma, var magisk. Han slutade alltid med "slut på rapporten". Då stängde pappa av radion. Väderleksrapporten var då lika viktig som högmässan var för de troende. Kanske är det så än i dag? I alla fall anbefalldes "största möjliga tystnad" när programmet började. Alla lyssnade andäktigt på de märkliga namnen och de mätningar som där hade gjorts. Jag väntade alltid på uppgifterna från Eggegrund eftersom det var vår närmaste observationsplats (Gävlebukten).

I andra hand var det värdena från Bjuröklubb som intresserade mig. Jag undrade länge vad det var för konstig klubb där uppe i norr. Vad sysslade de med? Förutom att göra väderobservationer? En kompis till mig hade en kusin som bodde i Bjuröklubb, eller där i närheten. Det hände att de kom och hälsade på. Det var många i familjen och hur de fick plats i den lilla bilen de åkte i undrade vi alltid. Vi kikade in i den ibland för att se om de hade några speciella knep för att lyckas. Kusinen hade väldigt starka glasögon vilket gjorde att man aldrig riktigt kunde se honom i ögonen. Dessutom hade han en trubbig kniv. Vi tyckte nog att det var det märkvärdigaste av allt, förutom att han bodde i Bjuröklubb då förstås. Själv hade jag en rejäl kniv med parerskydd. Jag slipade den på ett bryne, även spetsen så klart. Vi kastade kniv ibland på "saftiga" granar, för där fastnade kniven lättast. Oftast kom skaftet före och då fastnade förstås inte kniven. Vi lärde oss aldrig den rätta tekniken. Några envisades med att hålla i knivbladet, för det hade de sett en man göra på cirkus. Jag försökte också men det slutade oftast med blodvite.

Att se, eller "observera", är som bekant a och o när man fotograferar. Vi observerar alla olika saker. Skicka ut en handfull fotografer på stan och be dem redovisa sina bilder efter någon timme. Visst händer det att en del har gjort likadana observationer, men det händer väldigt sällan att de tar exakt samma bilder. Man möter ibland förvåning bland mötande människor när man fotograferar på stan. Det är naturligtvis inget att bry sig om. Som fotograf är man suverän och bestämmer fullt ut vad man vill fotografera.

Ganska ofta kan jag ställa mig på en plats och fotografera människor som passerar, eller stannar till. Det kan vara mot en och samma bakgrund eller runt omkring den plats jag står. Det blir en dokumentation, observation, från just den platsen, just den dagen. 

Här är några observationer från ett litet område i Uppsala centrum. Några av bilderna är s k höftskott. Jag tittar på kanotslalom och vänder mig då och då om för att fånga något intressant. Då får man räkna med att det kan bli lite snett och vint. Ibland föredrar jag sådana bilder framför alltid superperfekta bilder. Variation minskar risken för att man stelnar i formen.

På återseende

Torbjörn

"Jag väntar vid min mila..."

"...Jag väntar vid min mila medan timmarna lida
medan skogarna sjunga och skyarna gå..."

Ett litet nedslag i diaarkivet från 1976. Vi besöker kolmilan i Fjällnora utanför Uppsala. Det är höst och mörkret faller snabbt över granskogen där vi vandrar på stigen, ledsagade endast av tjärvedsbloss. En liten treåring ser förundrat på de sotiga kolarna som tålmodigt vaktar milan "...medan stjärnorna vandra och nätterna gå..."

I timmerkojan faller de sedan ned, utmattade av trötthet...

"...Då sova vi alla på granris tungt
och drömma om bleka mör
och snarka och vända oss manligt och lugnt,
medan elden falnar och dör."

(Alla citat från Dan Andersson)

På återseende

Torbjörn

"Detta skall hädanefter bliva min melodi"

"Detta skall hädanefter bliva min melodi" lär Karl XII ha yttrat när han som mycket ung kung landsteg med sin här på Själland och hörde kulorna vissla om öronen. Om kungen var lagd åt det musikaliska hållet vet jag inte men han gillade i alla fall att kriga. Han trodde att blykulor inte bet på honom och han gjorde allt för att övertyga sina karoliner att det även gällde dem. Kanske var det därför han ibland gjorde helt vansinniga attacker med många egna stupade som följd. Vilket bl a hände i slaget vid Poltava. En klokare stridsledning hade troligen gett ett annat resultat. Kanske var det också därför han så småningom blev skjuten med en rund knapp och inte en blykula. Av sina egna tror somliga, av norrmännen tror andra.

Det har väl inte undgått någon som läser min blogg att jag gillar svartvitt och särskilt analogt svartvitt. Mellanformatet ligger mig varmt om hjärtat. Det var det formatet, och den karaktär det ger bilderna, man i huvudsak växte upp med i de tidiga ungdomsåren. De enkla kameror som förekom hemma var alla i det här formatet. Senare, i tonåren, tog småbildsformatet över mer och mer.

Nu när ljuset äntligen har återvänt ska jag på allvar fotografera med mina mellanformatskameror. Känslan att fotografera med en gammal Rolleiflex, eller för den delen Yashica, är väldigt speciell. Tekniken är så enkel. En låda med, i det här fallet, två objektiv, en spegel och en mattskiva. Ett objektiv används för att komponera bilden och ställa in skärpan. Ett litet förstoringsglas kan fällas in för att underlätta det senare. Bilden speglas upp på mattskivan och blir därför också spegelvänd där. Ovant i början kanske, men är inget man tänker särskilt mycket på sedan man blivit van. Det andra objektivet, som rör sig parallellt med det nyss nämnda, och där slutaren är inbyggd, tar själva bilden.

Jag gillar den här enkelheten där man förstår hela tekniken. Men det roliga stannar inte där. Omhändertagandet av den exponerade filmen, med framkallning, torkning, skanning är också en ganska enkel historia – när man väl lärt sig. Det tar lite tid och man hinner inte med att ta så många bilder. Fördelen är att du får mer tid till varje tagen bild. Hantverket, pysslet, är väldigt givande och man kan ta på det färdiga grundmaterialet, negativet.

Alla de här bilderna är tagna med en Rolleiflex från 1948. Filmen jag har använt är Fuji Acros 100, som kommit att bli en favoritfilm för mig, framkallad i Paterson FX-39. Nu vet jag inte om den framkallaren fortfarande finns kvar, men den passade förträffligt till den här filmen.

De flesta här på FS undrar naturligtvis varför man fortfarande håller på med den här gamla, analoga tekniken? Jag har inget bra svar annat än att det är så förbaskat roligt. Resultatet blir också väldigt bra, speciellt om man använder lite större negativformat.

Det här får nog bli min musik ett bra tag framöver. För att inte tröttna på den gamla musiken blir det naturligtvis en hel del modernt också.

På återseende

Torbjörn

Hemikring, kan det vara något att hänga i julgran?

De finns flera här på FS som tar bilder från närområdet där de bor. Det gör jag också från tid till annan. Men kan det verkligen vara något att hänga i julgran? Några fnyser kanske och tycker det är i billigaste laget. Visst är det billigt. Det är bara att klä på sig och ta med kameran när man går ut. Bilen kan stå kvar i garaget och du behöver inte heller ta bussen eller tåget. Cykeln kan däremot vara bra att transportera sig med om man ska fotografera en bit bort från hemmet. Däremot att cykla och fotografera är inget jag kan rekommendera.

För en vecka sedan hade det fallit en hel del snö och jag bestämde mig en dag för att dokumentera min omgivning, nu klädd i nyfallen snö. Jag förstod att det var vinterns sista suck och att den snart skulle vara borta så första bästa dag fick duga. Det ska ju egentligen vara klart väder när man fotograferar snö, annars blir den grå och tråkig. Den här dagen när jag gjorde mig besväret att göra en fotosväng var det tyvärr gråväder. Inget att göra åt. Det behövs gråvädersbilder också.

I mitten bor jag, men bara en dryg månad till

Villan i bakgrunden var visst Carola intresserad av när det begav sig

Inga hopp här i dag

Promenadvägen ned till stationen

Björkbacken, som jag tycker är så fin

Tall och gran får också vara med

Men björken är stoltast av de alla

Den snötyngda furan sträcker på sig

Här bland stammarna vilar fynd från forntiden

För bra många år sedan gjorde man arkeologiska utgrävningar i min lilla, fina björkbacke. Man lär ha funnit en hel del har jag förstått.

Som bekant så tror ofta exponeringsmätaren att snön är ljusare än den är och resultatet blir underexponering och grå snö. Ibland ser man bilder med nästan svart snö. Hemskt tycker jag. Här har jag överexponerat T-MAX 400 ett steg och snön blev väl hyfsat vit. Kortade också ned framkallningen en aning för att inte missa strukturerna i snön.

När jag skannade så gjorde jag det så vitt som möjligt, utan att högdagrarna blev utbrända. I Photoshop lade jag sedan på en svag kontrastkurva. Det var allt.

Nu är snön borta – liksom gråvädret.

På återseende

Torbjörn