Boden – Uppsala t o r

Jag lämnar in bilen på service vid åttasnåret och fördriver tiden fram till lunch, när bilen ska vara färdig, med att först strosa runt i hamnkvarteren och sedan upp till stadens centrala delar. Uppsala har faktiskt en hamn, även om den är liten. Där ligger en del flytetyg som används som permanenta bostäder och några fartyg som används för nöjestrafik på traden Uppsala–Skokloster–Sigtuna. När jag vaggar fram likt en gammal sjöman längs den steniga kajkanten ser jag till min stora glädje att det gamla träskeppet Sunbeam ligger förtöjt i hamn. Det har en lång och brokig historia och har använts till en mängd olika saker. Det har bl a fungerat som forskningsfartyg i Östersjön och Bottenhavet med en f d Knivstabo som forskare och skeppare ombord. Det har också använts till passagerartrafik från Uppsala via Stockholm till Birka. Skeppet har massor med fin nautika tillverkat av trä och tågvirke. Jag fotograferar det jag kommer åt från kajen.

Bortanför hamnkontoret och restaurangen sitter en äldre man på en av de träbänkar kommunen ställt ut. Han är i klädd i jeans, svart skinnjacka och har en sportkeps på huvudet. Han röker på en cigarill och tycks sitta och njuta i det ovanligt varma novembervädret. Han ser intressant ut och jag frågar om jag får ta några bilder. Han svarar ja och undrar om jag håller på att dokumentera Uppsala.

Det visar sig att mannen kommer från Boden och har en lägenhet i Uppsala. Kvar i Boden finns en stuga som han flitigt besöker. Nu följer ett timslångt samtal med en enorm spännvidd. Från 30-åriga kriget via Hasse&Tages limerickar till räntan på Italienska statspapper. Den här mannen är någonting extra. Han besitter historiska kunskaper av en sådan vidd att jag nästan blir stum. Han är engagerad i kommunalpolitiken i Boden och är synnerligen påläst.

Klockan närmar sig tio när jag till slut reser på mig och förklarar att jag ska fotografera mig för mitt körkort måste förnyas. Vi tackar varandra för en trevlig pratstund och går åt var sitt håll. Han medströms och jag motströms.

– Håller du på att dokumentera Uppsala, undrar mannen

Mannen redogör för slaget vid Breitenfeld den 7 september 1631

– "Det bodde en kvinna i Gränna som sin stjärtmuskel så kunde spänna att hon i detta hål kunde strypa en ål och till och med vässa en penna"

Berlusconi är en pajas och det är synd om italienarna

Medan jag väntar på att bilderna till mitt nya körkort ska bli färdiga tar jag en stor kopp kaffe och en redig smörgås på café Storken vid Stora Torget. Kaffet värmer skönt efter ett par timmar utomhus. Jag sitter inte längre än nödvändigt och går till fotoaffären för att hämta mina bilder. Där  konstaterar jag att det inte finns en enda Sonykamera. Inte ens de populära NEX-kamerorna som säljer som smör finns här. Märkligt vilken makt Canon- och Nikonleverantörerna tycks ha i denna, den enda värd namnet, fotoaffär i Uppsala.

På återseende

/Torbjörn

Avdop

- Är min herre intresserad av att låta sig avdöpas?

- Ehh, vad då för något, svarade jag mannen som stod framför mig med en skylt på magen. Jag hade just fotograferat några lyktor vid Nybron och kollade resultatet på displayen.

- Jo, jag undrar om min herre ångrar dopet och vill låta avdöpa sig, frågade den vänlige mannen igen.

Nu ser jag vad som står på skylten som mannen har fastklistrad på en väska som hänger runt halsen.

- Är min herre intresserad av att låta sig avdöpas, frågade den vänlige mannen?

- Vad är du för en då, frågade mannen?

- Hur avdop går till?

- Genom trolldom, svarade mannen och började gapskratta.

- Nja, det är ju inget jag har funderat över direkt, och jag vet inte om jag farit illa av dopet heller, svarade jag mannen.

I samma veva frågade jag om det gick bra att ta några bilder. Mannen svarade ja och jag bad honom ställa sig med ryggen mot Stora torget.

- Vad är du för en då, frågade mannen när jag hade tagit första bilden.

Jag förklarade vem jag är och varför jag fotograferar. Han fick också mitt visitkort och jag frågade om det går bra att lägga ut bilderna på min blogg. Mannen svarade jakande och på min fråga om han har dator hemma svarade han att han går till biblioteket när han ska använda internet. Jag tog några porträttbilder och frågade slutligen:

- Hur går avdopet till?

- Genom trolldom, svarade mannen och brast ut i gapskratt.

Vi småpratade med varandra en liten stund och sedan skiljdes våra vägar åt. Jag tar alla människor på allvar och behandlar alla lika och jag drar mig inte för att tilltala folk på stan. I de allra flesta fall blir de glada och pratar villigt om både det ena och det andra. Det brukar sällan vara några problem med att få ta några bilder heller. Det mänskliga mötet, öga mot öga, det är inga dåliga grejer :).

På återseende

/Torbjörn

Tre haspar är av men en är på

Passerade "mina" haspar i dag på min väg till jobbet. Direkt kunde jag konstatera att stämningen var ganska låg. Av fyra haspar var nämligen tre solklart av medan en var lika solklart på. Ja, den såg nästan överförfriskad ut och hade lite svårt att hålla sig rak. Se själv:

Här var det deppigt värre...

...liksom här...

...och här

Men här var det uppåt. Ja, nästan för mycket uppåt :)

Motiven tar aldrig slut fast det ibland verkar så. Prova på något nytt när inspirationen tryter. Inspiration förresten, det handlar egentligen väldigt lite om det för de allra flesta konstutövare. Hårt arbete är det som gäller och det ger förr eller senare resultat. Snarare transpiration än inspiration alltså. En gammal sanning som står sig än i dag. I ditt anletes svett ska du fylla ditt minneskort, eller din filmrulle, med bilder. Lättja har inget med fotografering att göra ;).

På återseende

/Torbjörn

Endast det bästa (dyraste) är gott nog

Jag skulle tro att för all hobbyverksamhet kan man grovt urskilja två kategorier. Den ena är genuint intresserad av verksamheten som sådan och den utrustning som hobbyn kräver är av underordnad betydelse. Den andra kategorin är naturligtvis också intresserad av verksamheten men där är utrustningen för hobbyns utövande det allra viktigaste. Endast det förmodat bästa, liktydigt med dyrast, duger.

Läser man igenom några av prylforumen här på FS blir man förbluffad över den senare kategorins ständiga behov. Hela tiden bevakas marknaden och om något konkurrerande kameramärke kommer ut med något nytt är karusellen i gång. Det egna märket är plötsligt helt värdelöst och man spånar om nästa uppgradering. Eller så försvarar man det egna märket i det oändligaste och man råkar ständigt i luven med både den ene och den andre. Tittar man på de här personernas profiler så finns där väldigt lite bilder, om ens några.

För de här personerna är naturligtvis ett objektiv med ljusstyrkan 2,8 helt ointressant om det samtidigt finns ett med ljusstyrkan 1,4. Priset är så gott som irrelevant. Jag köpte nyss ett Sony 2,8/85 mm SAM för 2 140 kr. Till Sonys kameror finns också Zeiss Planar 1,4/85 mm för ca 15 000 kr. Det jag köpte är ganska plastigt men litet och behändigt. Det har dessutom fått lysande recensioner för sina optiska egenskaper. Zeissoptiken är helt i metall, stort och tungt och säkert ett alldeles utmärkt objektiv men för mig på tok för dyrt.

För mig är bilderna huvudsaken och mitt objektiv ger den kvalitet som jag tror de allra flesta skulle vara nöjda med. Men bara vetskapen om att det finns ett dyrare och ljusstarkare gör att en del bara måste ha det. Nu talar jag inte om proffsfotografer med sina krav på hållbarhet mm utan om helt vanliga amatörer som bloggar eller härjar runt på forumen här på FS.

Här kommer först två bilder tagna med bländare 2,8...

...och två med bländare 4

Det här relativt billiga objektivet når nästan maximal skärpa redan vid full öppning. Objektivet presterar bäst vid bländare 4 men skillnaden mellan 2,8 och 4 är ytterst marginell. Zeissoptiken är naturligtvis vassare i de flesta avseenden men den vetskapen kan jag leva med. Jag sitter mycket nöjd och det känns bra att ha "sparat" 13 000 kr :).

På återseende

/Torbjörn

Little boxes

När jag häromdagen promenerade omkring i ett nybyggt villaområde i Knivsta kunde jag inte undvika att tänka på den här fina 60-tals sången av Malvina Reynolds som handlar om likriktningen i  samhället, d v s alla gör likadant. Skaffar exakt lika hus, bilar, utbildning mm. USA låg ju långt före oss i utvecklingen och de s k protestsångarna och deras sånger blev väldigt populära, hos somliga hatade, både där och här. Malvina Reynolds skrev flera väldigt fina sånger. "What have they done to the rain" är bland de finaste och jag gillar särskilt inspelningen med The Searchers. Ett band med mycket duktiga sångare som t o m var John Lennons favoriter.

"Little boxes on the hillside,
Little boxes made of ticky tacky
Little boxes on the hillside,
Little boxes all the same,
Theres a pink one & a green one
And a blue one & a yellow one
And they are all made out of ticky tacky
And they all look just the same....."

De här lådorna tror jag t o m är prisbelönta för sin design

Alla har exakt likadan plats för lilla bilen

Ur byggsynpunkt är det naturligtvis väldigt rationellt om alla hus ser likadana ut men bostadsområden som domineras av sådana här hus ser förfärligt tråkiga ut. Insprängda i ett till utseendet varierat husbestånd gör sig sådana här lådor bättre och så är fallet i Knivsta.

På återseende

/Torbjörn