Fotorevir

Vi har alla vår fotorevir dit vi ständigt återvänder. Jag har flera och försöker hela tiden lägga till mig nya för det är så spännande att utforska ett helt nytt. Sigtuna blev tidigt en favorit dit jag ständigt återvänder. Jag bor ju bara drygt två mil därifrån så det krävs inga större uppoffringar för att ta sig dit. Med tiden har jag emellertid märkt att mina bilder ofta är upprepningar av liknande bilder jag tagit tidigare. Även om miljön är trevlig så känns det inte längre lika inspirerande. Det känns som om reviret börjar bli uttömt.

Ett lika säkert vårtecken som flyttfåglarnas återkomst är när skinnknuttarna invaderar hamnen med sina hojar. Hamnkaféet fylls av skinnklädda, fikasugna och inte helt unga motorcykelälskare. Det här är en ingrediens i reviret som jag inte till fullo utnyttjat. Det har bara blivit lite slumpskott. Länge har jag dock närt en plan att starta ett litet projekt kring de här människorna och deras hojar. Vi får se hur det artar sig när ljuset och värmen kommer.

Några kom ut på isen med en isjakt och jag stannade till för att se vad som skulle hända. En kille på skridskor svischade förbi med en hiskelig fart. Inget hände med isjakten och inspirationen tröt. Jag hoppade in i bilen och for därifrån. På vägen hem fick jag ett infall och svängde ned till Venngarns slott. Ett revir som jag inte tagit i anspråk tidigare.

Solen sken men det var väldigt rått och kallt så ett väderomslag var på gång. Några gamla träd fångade mitt intresse. 

När jag kom upp på kullen såg jag dimman nere vid viken

Några kråkor spejade likt gamar uppe i den gamla eken

Dimman kom vältrande in med en väldig fart och skymde solen

Trädsilhuetterna blev suddigare och suddigare

Plötsligt uppenbarade sig en skidåkare i dimman

Ljudlöst, nästan kusligt, gled han fram i landskapet

Den fuktiga dimman satte sig på slånbuskarnas grenar och frös direkt till rimfrost

Sikten i trädallén räckte inte hela vägen

Dimman sänkte sig ned över huset på åsen

Ett nytt revir har intagits och jag förväntar mig inga revirstrider med testosteronstinna fotografer av båda könen :-). Alla är välkomna till mina revir för vad är trevligare än ett möte med andra människor. Vilka är era revir?

På återseende

/Torbjörn

Hur bred kan en fotograf vara?

Inom hur många genrer kan en fotograf verka för att betraktas som duktig och/eller seriös? Kan du fotografera landskap, porträtt, blommor, insekter, produkter, reportage ......och ägna dig åt gatufotografering och vara duktig inom alla områden. Naturligtvis kan du tycka så själv.  Är det överhuvudtaget möjligt att bli duktig inom ett så brett fält inom fotografin? Utan att vara påläst så kan jag tänka mig att det finns/fanns ett antal fotografer som verkar/verkade tämligen brett.

Sune Jonsson t ex var en mästerlig skildrare av människor som levde under små förhållanden på landsbygden i inre Norrland. Men han gjorde också fina fotoreportage, t ex  vid Sovjets inmarsch i Tjeckoslovakien 1968. Han var också en duktig landskapsfotograf och han var inte heller oäven som gatufotograf. Ändå tror jag att det är som människoskildrare vi minns honom bäst. Det finns knappast någon idag som inte betraktar honom som en duktig och seriös fotograf.

Men hur är det med oss som håller till här på FS? Här finns hela skalan från de som i stort sett enbart ägnar sig åt t ex gatufotografering och inget annat till de som i stort sett fotograferar allt. Det kanske är en självklarhet att man inte kan bli bra på allt. En annan sak är hur vi betraktar mångsysslarna. Speciellt när de klampar in på mitt revir, min specialitet. Kan vi då ge de kredit för vad de verkligen presterar eller har vi svårt att ta till oss alla dessa mångsysslare? Kan en gatufotograf känna något engagemang för en närbild av en maskros t ex? Nu använder jag gatufotografen bara som ett exempel för det finns många som håller på med det här på FS, bl a jag. Jag märker själv att jag med tiden har sovrat bland genrerna. Mest av praktiska skäl. Man hinner inte med att titta på allt men råkar jag upptäcka en bra bild inom en genre jag inte verkar inom så försöker jag ändå skriva en recension. Jag har nog en ganska "vidvinklig" syn på fotografering och finner det inspirerande att verka inom flera fält. Analogt som digitalt.

Vad säger ni? Är man mindre seriös om man verkar inom flera genrer? Vad var det som gjorde att du valde just din genre?

På återseende

/Torbjörn

Jullovet är slut, vårterminen börjar på onsdag

Ja, så var då äntligen det långa jullovet slut. Det blev lite segt på slutet måste erkännas men nu har magister Björkbom, inlånad från folkskolan i Gnesta, meddelat starttid för vårens trevliga möten på Ellens bageri, beläget på Hornsgatspuckeln uppe på söders höjder. Man får komma precis som man är. Man som kvinna. Är man inte frusen av sig går kortbyxor bra.

Bernt kommer kånkades med en trave trevliga böcker ryktas det. Sedan får vi säkert se ett antal Leicor pryda borden för att inte tala om alla Canon, Nikon, Olympus, Pentax – och så Sony förstås.

Det ska bli kul att träffas igen.

På återseende

/Torbjörn

Blowin' in the wind

Lite mindre kolhydrater och kan man verkligen köpa vila?

Lördag och ledig. Först frukost och Uppsala Nya Tidning. Bläddrar igenom tidningen medan jag äter fil och müsli. Kollar e-posten till kaffet. Sedan en sväng till Hälsohuset, sporthallen i Knivsta heter så, för ett pass på gymmet. Hem efter en och en halv timme drygt för lite lunch och lösning av dagens Suduko. Hjärnan behöver också få lite motion. För att slippa använda stekpannan värmer jag några skivor kassler i mikron på högsta effekt. Till det blir det kokta morötter och broccoli, tomater, både färska och konserverade, jordnötter och så några sillbitar. Avslutar med ett saftigt äpple av sorten Ingrid Marie. Sedan en tid försöker jag dra ned på kolhydrater. Inte för att jag är överviktig men det finns andra goda skäl till att inte äta för mycket kolhydrater. Viktminskning får man på köpet. För min del 3-4 kg sedan mitten av augusti.

Solen skiner igenom molnen lite grand när jag tar mig ned till stationen i Knivsta. Jag tänker åka in till Uppsala och Vaksala torg för att se om loppmarknaden har kommit igång efter alla helger. Med Upptåget tar det bara ca 10 minuter till Resecentrum i Uppsala. Fantastiskt snabbt och smidigt. I dag har jag förutom Sony A850 också mellanformataren Yashica 124G med mig. Yashican är laddad med Fuji Acros 100 ISO.

Väl framme vid Vaksala torg har solen helt gått i moln och det är grått och tråkigt. Loppmarknaden lyser också med sin frånvaro så jag drar ned på stan. Innan det blir alltför mörkt gör jag slut på filmen i Yashican och tar upp Sonyn. Går en sväng efter ån ned till Stadsträdgården där jag träffar en god vän. Vi pratar en stund och sedan drar jag vidare. Vädret är verkligen inte inspirerande så jag vänder om och går tillbaka till Resecentrum. På framsidan finns ett antal, fast monterade, stolar som jag inte kan låta bli att fotografera den här gången heller. Så är det jämt. Jag vet inte vad det är för särskilt med dessa stolar men jag måste bara ta några bilder. Handlar det om besatthet? Kan man verkligen bli besatt av vissa motiv? Jag är lite svag för cyklar också ;-). Mittåt, mittåt (tänk vad det uttrycket var populärt ett tag, i dag hör man det aldrig).

Mina negativ från Yashican blev sisådär. Jag har aldrig sett så många, små vita prickar på negativ tidigare. Kan de komma från vattnet? Jag noterade att vattnet var mjölkaktigt när jag sköljde filmen. Vi får vårt vatten från Görvälnverket i Järfälla. Negativen får vänta ett tag. I dag kommer bilderna helt och hållet från min Sony A850. I gråvädret konverterades alla till svartvitt.

Stora famnen

Ett halvt översnöat räcke

Så var det dessa stolar då

Jag kan inte låta bli att ta bilder på dem

Titta, hittade jag inte lite stolar ombord på den här båten också?

Med lurar på missar man väl det mesta?

En kvinna skyndar till tåget

Medan en annan kvinna skyndar sig hem med en påse vila ;-)

Helgdagsvilan går mot sitt slut och en ny arbetsvecka står för dören. Fattigmånaden är snart över för om en dryg vecka kommer lönen. Ljuset kommer också. För varje dag blir det lite ljusare och det mår vi alla bra av. Vare sig vi fotograferar eller inte.

På återsende

/Torbjörn