ANDEAN EXPLORER - En tågresa utöver det vanliga - del 2

Vi har kommit till staden Juliaca som är den största staden i regionen Puno och vårt tåg går inte i  utkanten av bebyggelsen utan rakt igenom staden.

En del bilder är lite obehagliga så känsliga personer varnas redan nu.

Vi kommer direkt in på stadens folkliv, känns nästan som om jag vore åskådare mitt i en filminspelning men det här är verklighet.

Här, där det är mycket folk rullar tåget på i ganska saklig mak. Det är ett myller av folk, fordon och försäljare vid och på spåren.

Järnvägen är inte så rikligt trafikerad, det här tåget går bara en gång om dagen och bara två-tre dagar i veckan (beroende på säsong). Så nu när tåget kommer väcker det uppmärksamhet. En del tittar bara nyfiket.

Andra vinkar och ropar.

Den här lilla flickan höll på att missa att tåget kom och kom rusandes för att hinna vinka.

Jag har sett filmer och bilder från Indien där folk håller till alldeles vid järnvägen, där man flyttar sina försäljningsstånd och drar undan tak och parasoller då tåget kommer och sedan raskt återplacerar det. Nu får jag se hur det går till i verkligheten.

Det är ett märkligt skådespel vi får vara med om.

Varor ligger alldeles vid spåret.

De ligger inte bara vid spåret, de ligger också på spåret.

En del har lagt över eller plockat undan sina varor och nu kommer det snabbt tillbaka.

Att man låter de torra varorna ligga kvar kan jag förstå...

...men när jag ser de ätbara varorna känns det lite märkligt att man låter dem ligga kvar på spåret. Här är det små marsvin som ligger till försäljning.

En bit bort ligger det lite större djur, någon trodde det var hund men det ser mer ut som får.

Tåget passerar och livet i staden återgår till sin vanliga lunk.

Folket som vinkat och hejat har säkert glömt oss på tåget redan innan vi kommer till nästa stad, men jag har den upplevelsen med mig i minnet och på bilder. Alla glada miner och söta barn.

Kontrasten stad och landsbygd, som vi snart kommer till, är stor.

Kvinnornas hattar gillar jag, undrar hur folk skulle reagera om jag skaffade mig en och bar här hemma i Sverige.

Vi har många timmar kvar på tåget och redan har vi fått se så mycket.

ANDEAN EXPLORER - En tågresa utöver det vanliga.

Det är lördagsmorgon och vi ska lämna Puno, vi är fyra stycken som valt att åka tåg istället för buss. Eftersom dagens etapp är på närmare elva timmar så då kan det var skönt att göra den med tåg.

Den här tågresan anses av många resemagasin att vara en av de vackraste i världen. "Breathtaking landscapes while riding in the lap of luxury" Så beskrivs resan av tågbolaget och jag är beredd att hålla med om det. Nyfikna och lite spända inför resan checkar vi in på Andean Explorer.

Vår tågkupé ser ju trevlig ut.

Innan vi ger oss av hinner vi utforska tåget lite, längst bak har vi observationsvagnen...

...och där finns även baren. Där kan man sitta och koppla av med en drink...

...och lite snacks. DE långa fröna som liknar majs är lupinfrön, man plockar den och så får de ligga i floden några veckor för att få bort det beska i dem, sedan torkas de till snacks.

Vi återvänder till våra platser och studerar dagens meny. Ser ut att bli en bra dag.

Nu är det dags för avfärd och vi säger farväl till Puno . Tåget går väldigt stadsnära genom Puno, inga bommar eller staket runt spåret.

En helt otrolig rutschkana mitt inne  i stan.

Ser också en lite speciell markering av rabatterna. Undrar varför de satt ihop tomflaskor som kant.

Vi tuffar förbi lite ödemark och kommer strax till nästa stad, där står en gammal trotjänare och vilar.

Även här åker vi väldigt nära folklivet.

Jag står längst bak i observationsvagnen och det känns som om jag är med i livet på gatan.

Folk vinkar och hejar då vi åker förbi.

Några springer efter tåget.

Vid en större korsning träffar vi på en hel del paradklädda barn, en musikkår hörs och det vinkas och ropas ¡Hola!

Fortsättning följer...

Flytande öar - Islas Flotantes.

Vi har nu styrt kosan mot de flytande vassöarna.

Det mest fascinerande med dessa öar är att de är handgjorda öar som flyter här på Tittikakasjön. Islas Flotantes som kallas och de är gjorda av vass som växer i sjön. Vi svänger in genom öppningen till själva öarna.

Här på öarna bor ättlingar till urufolket och vår väg in kantas av folk som står och vinkar och vill att vi ska komma till just deras ö, men för att det ska bli rättvist och att inte vissa öar ska bli nedslitna av alla besök så är turismen reglerad numera och besöken sprids ut mellan de olika familjerna som bor här.

De har pampiga och vackra vassbåtar som man som turist kan få en åktur i om man vill, fast numera så använder befolkningen inte dessa båtar så mycket. De har modernare båtar då de ska ta sig till fastlandet.

Vi har kommit till vår ö och får ett varmt mottagande då vi går iland.

Öarna görs av en speciell sorts vass, totoravass och vi får både berättat och visat hur de bygger sina öar. De vasslager som är underst ruttnar ganska fort, därför behöver öarna förbättras ovanifrån minst var tredje månad. Så länge invånarna håller efter öarna kontinuerligt klarar de sig bra i många år. Öarna flyter, men flyter inte omkring fritt utan de är förankrade med en påle som man kört ner i sjöbotten.

Ålderkvinnan på ön är inte hemma då vi kommer, hon är iväg med båten och hämtar barnen i skolan. De yngre barnen har skola på öarna men de äldre måste åka in till Puno för att gå i skola. Det medför att den yngre generationen ofta blir kvar inne i stan, får arbeten där och bosätter sig där också. Jag antar att dessa öar kommer att bli mer och mer som ett "Skansen", men än så länge bor det folk här och vi får berättats hur livet går till.

Den äldre kvinnan kommer tillbaka och det är en färgrik kvinna, inte bara till klädsel utan även till sättet. Hon berättar med hela kroppen hur de lever.

Totoravassen används inte bara till att bygga öarna utan även till mat och medicin. Den vita nedre delen av vassen äter man, den innehåller mycket jod och säga förhindra gikt. Vi får inte smaka för de säger att den är så hårdsmält så våra magar som inte är van klarar inte av det. Vassblad kan också lindas på onda ställen för att lindra smärta.

De äter också mycket fisk och sjöfågel.

Vi får också ett livfullt skådespel om hur det går till vid byteshandel.

Någon frågar vad som händer om man blir osams. Jo då kommer vassågen fram och ön sågas itu. Det händer då och då.

Vi blir även inbjudna till några av hyddorna. I vår familj bor det två vuxna och två små barn, ett av barnen ligger och sover. Amalia visar oss med stolthet att de har både radio och TV. Elen får de från solenergi.

Underbara hantverk visar de upp och även säljer. Klart vi handlar lite, det är ju så vackra arbeten.

Ett både trevligt och lärorikt besök på vassöarna var det och kul att få träffa så trevliga och vänliga människor.

Sötast är de små barnen.

Och charmigast är den äldre kvinnan.

Det är dags att ta farväl...

...och återvända till vårt hotell i Puno.

Taquile - ön där männen stickar.

Taquile är den ö i Tittikaka som är mest känd för att det är männen som stickar där. Låter väl inte så märkvärdigt egentligen, men det är bara männen som stickar inte kvinnorna.

Vi har samlats på en av marknadsplatserna för att få veta lite mer om deras hantverk på ön. Kvinnorna spinner och männen stickar.

Kvinnorna väver också.

Se bara på männens bälten som kvinnorna väver. Vackra konstfulla skapelser. Det bältet sägs var orsaken till att männen på Taquile inte har någon kulmage. 

Vi får också en liten lektion i hur de gör sitt tvättmedel, det växer en ört på ön som man krossar till en massa.

 I vattnet blir det till en skummande tvållösning.

Förutom att man tvättar kläder och sig själva så används den till att tvätta ullen.

Den mörka lite smutsiga ullen blir vit och mjuk.

Under tiden vi får se hela den proceduren så stickas det flitigt.

Så här ser de gifta männens mössa ut, jag fick känna på den och den var väldigt tätt och hårt stickad. Kändes nästan som om den var vävd.

Pojkmössan ser ut så här.

Så ska vi få lite dansuppvisning också, en av de äldre kvinnorna kommer med sitt lilla lamm.

Hon börjar byta om till danskläderna, tar på sig kjol...

...efter kjol.

Tills hon har hela dräkten på sig och börjar dansa.

Efter att ha beundrat alla fina handarbeten och naturligtvis köpt med oss lite minnen hem så är det dags att åka vidare. Vi får en fin promenad i solen genom byn och kan beundra alla blommor och växter, som passionsfrukt...

...och Quinoa.

Återvinning är bra och gamla skor kan man använda till gångjärn på grinden.

Vi ska tillbaka till vår båt och nu är det lättare väg när det bär nedför.

Vi kommer ner på en helt otrolig sandstrand. Inte många som badar här för vattnet i sjön är ganska kallt.

Men bada fötterna kan man ju alltid göra bara för att ha doppat något i Tittikaka.

Till och med fåglarna tyckte det var för kallt i vattnet.

Vi hoppar ombord på vår båt och far till en annan ö för lunch. Ön äldste man står där och tar emot oss. Han är 89 år.

Han visar mig att han har fått en fripassagerare, på hans jacka sitter en neonfärgad liten varelse.

På lunchstället är det några studenter som håller på med ett projekt och de ber att få filma oss. Vet inte vad de skulle ha sina filmer till.

Mätta och belåtna efter att ha fått smaka på en del specialiteter åker vi vidare mot nästa ö, men först hälsar jag på gårdens lilla gris.

Nu far vi mot vassöarna.

Tittikaka

Nu ska vi ut på en båttur på den berömda Tittikaka. Det är Sydamerikas största sjö och den ligger på gränsen mellan Peru och Bolivia. Ytan är 8 288 kvadratkilometer. Sjöns största längd är 192 kilometer och den har en bredd av 50 kilometer på mitten. Den ligger på en höjd av 3 812 meter över havet och är därmed världens högst belägna sjö med reguljär båttrafik.

Jag har sett en hel del olika stavningar på sjön, så nu när vi har en lokal guide med oss så passar jag på att fråga vilken stavning som är den rätta. Han berättar att det ska stavas Tittikaka. Titti betyder Puma och kaka är grå eller sten och klippa. Det ska uttalas med hårt k. Han säger med rysning i rösten att det inte ska stavas caca för det är det samma som poo (bajs) på engelska.

Jag visste innan att sjön är stor, men här ute så ser man hur otroligt stor den är.

Vi åker förbi öar med odlingterrasser och i bakgrunden ser vi Andernas snöklädda berg.

Vi har styrt färden till ön Taquile och går iland, där har vi en liten backe att ta oss upp för.

Vi stannar uppe på berget och får berättats lite historik av vår lokale guide. Det är nog bra för många behöver pusta och hämta andan efter att ha gått uppför backen. Den tunna luften har tagit rejält på krafterna för en hel del i gruppen, många har lite huvudvärk och lite andra höjdsjukesymtom.

Vi njuter av den vackra utsikten samtidigt som vi får lite kunskap om området.

Några små barn kommer tultandes. Först en liten tös med smala ben och bara fötter.

Sedan kommer hennes bror, klädd i den typiska röda och stickade mössan som ogifta män har på den här ön.

Han sätter plötsligt full fart...

...och kommer och sätter sig bredvid mig. Han kunde inte veta att jag har lite småsaker i fickan, men han får en virkad bil. Inga pengar säger guiden men en liten present får jag ge. Det finns inga bilar på ön, men han vet ändå hur man kör bil.Foto:Karin Bångman

Vår promenad fortsätter uppåt på ön. Vi går mellan odlingar av potatis, Quinoa, majs och grönsaker. Det odlas mycket potatis i Peru och vi får veta att det finns ca. 4.600 olika sorters potatis och av Quinoa finns det ca. 2.000 olika sorter, för att inte tal om alla olika majssorter, det lär finnas över 60 olika sorter.

Folk är på väg till fält och marknadsplatser.

Öns borgmästaren kommer och hälsar oss välkomna. Han berättar lite om livet på ön. De får all el från solpaneler och ungdomarna måste bo ihop i tre år innan de får gifta sig, fast får de barn så måste de gifta sig innan prövotiden gått ut. Inga skilsmässor förekommer. Deras samhälle bygger på gemenskap, kollektivism och Inka moral.  (Du skall icke stjäla, inte ljuga och inte vara lat).

Innan vi går till marknadsplatsen kastar jag ett öga på det mäktiga bergen borta i Bolivia. Solön ligger också åt det hållet, det är därifrån den första inkan kommer.

Vi ska nu ner till marknadsplatsen och få veta lite mer om ön och dess folk.