En skön morgon

I förra blogginlägget hade vi kommit fram till Kvarnen pensionat nära Falkenberg.

Vi kunde inte bo i själva kvarnen för den var redan bokad, men vi fick en liten mysig stuga där vi nästan fick en känsla av att bo i hytte i Norge.

Solen sken och vi passade på att koppla av på uteserveringen med en drink, drinkmenyn var fantasieggande.

Jag valde en French Coffee och maken tog en Dille på dill.

Kvällen avslutades med en god middag och vad ska man inte passa på att äta när man är på västkusten om inte havskräftor. Gott var det, så gott att jag hann äta upp en innan jag kom på att föreviga dem med en bild.

Sedan sov man gott.

Vaknade utvilade till en riklig frukost.

Sedan var det dags att göra av med lite energi på en morgonpromenad, bara att kunna ta en promenad var en bonus på den här resan.

Vi vandrade grusvägen ner mot havet. Ser fyren vid Morups Tånge men väljer vägen som går ända ner till havet.

Några morgontrötta kor kollar in oss.

Men nöjer sig med att bara titta lite trött.

Väl nere vid stranden nöjer vi oss med att ta en titt, ser att det går att bada där för en person simmar redan där ute, syns bara som en liten prick här.

Promenerar vidare och går genom ett sommarstugeområde. Träffar på en kelig katt som också är ute på en morgonpromenad.

Går vidare genom stugområdet.

Vi njuter av det fina vädret och jag njuter framförallt av att jag verkligen är ute och går.

Träffar på två strandskator men de har absolut ingen lust att vara med på bild, de vänder ryggen till och flyger iväg då de får syn på min kamera.

Vi behöver leta reda på ett apotek så efter vår sköna promenad tar vi en sväng in till Falkenberg, passar på att kolla in Tullbron. Den byggdes 1756, är en kullerstensbro som går över Ätran.

Stannar sedan till vid Rian, ett designmuseum som ligger i ett tidigare magasin. Men det som drar blickarna till sig är den konformade byggnaden vid sidan om huvudbyggnaden, den har en gång varit en spannmålstork. När havren skulle torkas lades den ut på rians högbyggda golv, byggt av hålförsedda tegelstenar. Från eldstaden under spred sig sedan värmen upp genom havren och tog med sig fukten ut genom takets topp.

Bredvid rian finns det kvar lite av den gamla stadsbebyggelsen. Här var det nog mycket mer aktivitet då, än i dag. Bostadshusen här har anor från 1740-talet och många var trångbodda då barnkullarna var stora, även hönsen skulle ha plats på gårdarna.

Innan vi lämnar Falkenberg så ser vi att det även finns väggmålningar här. Fast inte på någon vägg.

Vi åker vidare och nu ska vi till Slöinge och besöka Solhaga stenungsbageri, dags att förbereda oss för inför dagens lunch. Köper med oss lite gott som vi sedan ska äta vid vår lilla stugas uteplats vid Kvarnen. 

De tre som står framför bageriet stod där då vi kom och de  stod kvar efter att vi handlat klart. De studerade menyn och kunde tydligen inte bestämma sig för vad de ville ha. Damen som tittar lite surt på mig och även lika surt på damen som fotograferade stugan före mig men hon flyttade inte på sig, så hon fick vara med i bild.

Nu doftar det gott av nybakat i vår bil, men före lunch så tänkte vi titta på lite mer. Det kommer i nästa blogginlägg.

Var ska vi sova i natt.

Sista dygnet i Norge hade vi inte förbokat något boende, tänkte att vi hittar väl något ställe att ta in på. Innan hade vi, innan vi lämnade senaste platsen, kollat in var det var lämpligt att vila och stanna någon natt eller två.

Tyckte att nu kan slumpen få avgöra, men innan vi började leta natthärbärge så ville jag återse några platser från ungdomen. Tidigt 60-tal var jag med ungdomsklubben på skidresa till Høvringen i Rondane och det skulle vara kul att få återse stället och spännande att se om jag kom ihåg var det var. Vi hittade kyrkan i Otta, dit vi åkte på nattmässa. Jag hittade kyrkan, fast den låg inte inne i Otta som jag trodde utan strax utanför och heter Sel kyrka. Inga drakar på den här, men fin ändå.

Sedan letar vi oss uppför vägen mot Høvringen och när vi kommer upp och jag får en överblick av området så böjar jag tvivla på om det kan gå att känna igen sig. Då var det ett fåtal hus här och nu verkligen vimlar det av hus, nästan en lite stad av fritidshus.

Men skam den som ger sig och efter lite snurrande så känner jag faktiskt igen mig. Det är i det större huset vi bodde. Går att boka rum här även nu, men för tidigt för oss att stanna. Men härliga minnen väcks till liv.

Vi fortsätter färden mot okänt mål.

Det börjar bli dags att tanka och det för oss in på en liten avtagsväg där det ska finnas en mack, tyvärr ingen diesel, men där upptäcker vi en ovanlig kyrka.Vi får veta att det är 250 km till Nidaros härifrån och att det är en traditionell korskyrka.

Det är Dovre kyrka vi upptäckt, kyrkan ser ut som om den var klädd i någon form av metallplattor men det visar sig vara skifferplattor.

Den lär vara vacker inuti, men tyvärr kommer vi inte in utan får nöja oss med en promenad runt kyrkan.

En ekorre vill inte alls vara fotomodell.

Vi kommer upp på Dovrefjället och tänkte oss en övernattning vid Dovregubbens hall. Den ligger så vackert och med ett fint hus. De har rum där, men vill vi inte nöja oss med våfflor till middag så känns det inte som någon bra idé att stanna där. Kvällen är tidig så vi fortsätter till nästa by men stannar först och beundrar en vacker bro.

Förmodligen har några försök sig på att plocka med sig stenar därifrån, för det finns en skylt om att bron är fredad och man får inte avlägsna några stenar.

Färden går över vacker fjällnatur och vi inser att glesbygdsproblemen har nått även delar av Norge, vi ser några hotell och övernattningställen men alla är stängda eller utan matservering. Hittar en skylt som talar om att det ska finnas både säng och mat. Styr kosan upp på ett berg, snurrar oss uppför ringlande vägar och mycket riktigt ett öppet ställe. Jag går in och kollar och träffar på ett par i 80-årsåldern som sitter och äter middag i receptionen. Det doftar gott och börjar suga lite i magen.

 Jag frågar; Lediga rum? - ja! Mat? - ja! och utsikten ingår i rumspriset. Så bra tycker vi och bestämmer oss för att stanna hos det trevliga paret...då upptäcker vi skylten "Endast kontant betalning". Våra hundralappar räcker inte långt så det är bara att fortsätta färden.

Skam den som ger sig och nu börjar vi bli både trötta på att åka och hungriga. Då dyker Gimsbu turistsenter upp.

En äldre dam träffar jag på där inne. Kollar; -Finns det rum? - Ja!, Finns det mat? - Ja! Går det att betala med kort? - Ja! Vågar mig till och med på att fråga, finns det internet? - Ja! Går det att få frukost också? - Ja! Vi tvekar inte utan slår till. Utsikten ingår även här i rumspriset, men är kanske inte lika vacker som uppe på fjällgården.

 Mätta och belåtna tar vi en promenad i området. Där har de en sevärdhet i form av en gammal mack som en eldsjäl bestämt sig för att bevara.

Den var i bruk till slutet av 80-talet.

Träffar på en hel del får på vår promenad. De verkar vara väldigt sällskapssjuka och kommer rusandes då vi kommer.

Riktigt nära vill de komma.

Moderiktigt ska det vara även i fårvärlden, ett lamm med benvärmare. :)

Ett lamm leker herre på täppan.

Kossorna undrar vad som står på.

Konstaterar att det är ganska vackert även här, sedan kryper vi till kojs.

I morgon åker vi mot Sverige.

Stenvalvsbroarnas väg.

Stenvalvsbroarnas väg.

Så borde den här vägen heta tycker jag för det finns så många fina stenvalsbroar. Närmare bestämt 24 stycken, men det heter den inte utan den heter Karl Johansvägen eller Skalstuguvägen .

Så heter den för att det var kung Karl XIV Johan som lät bygga vägen. Fast egentligen fanns det en väg här långt innan kungen kom på att det skulle vara en bättre väg över till Norge. Då var det pilgrimmer och handelsmän som reste här. Under medeltiden var den bara en gång- och ridstig.

Att leden har gamla rötter vet man eftersom en yxa från omkring år 700 har hittats i Medstugan, som ligger utefter leden. Likaså kan man läsa i Snorre Sturlassons "Olavs saga" om Olav den heliges färd längs leden i juli år 1030.

Så vi är inte de första som färdas den här vägen och någon har åkt den här vägen före oss och lämnat ett bomärke efter sig.

Mellan 1815 och 1835 rustades vägen mellan Duved och Norge upp på order av Karl XIV Johan. Kungen invigde den kraftigt upprustade vägen genom att resa längs den i augusti 1835. Bland annat hade ett flertal nybyggda broar ersatt äldre träbroar. Flera av dem åker vi över men vid en del har vägen dragits om och de går att fotografera.

När järnvägen sedan kom, den som går mellan Östersund och Trondheim så minskade trafiken på Karl Johansvägen. När så vägnummer infördes i Sverige fick vägen heta länshuvudväg 322 och riksvägen slutade Duved.

När sedan E14 byggdes 1958 blev Karl Johansvägen en liten betydelselös sidoväg och på 80-talet fick den inte ens behålla sitt epitet som länshuvudväg utan blev bara en liten sekundär länsväg. Tur det tycker jag så att de inte byggt en stor motorväg här över fjället och i den sköna naturen.

Fast på 90-talet blev vägen upprustad och orsaken till stenen med kungens namnteckning här ovan är att han var här och återinvigde vägen.

Dessa stenvalvsbroar är en sinnrik byggnadsteknik och jag är imponerad att de även klarar av dagens trafik och tryck. Hittade en informationsskylt som visar hur bygget gick till.