Från floden till filmrullar – fortsättning på Song Wat

Promenaden på Song Wat fortsätter. Vi hade tänkt oss en sväng ner mot floden, men i stället gled vi rakt in i kvarteret där bilverkstäderna tar över ljudbilden.

De flesta verkstäderna har imponerande berg av reservdelar, som om varje skruv och mutter hade sin egen historia. Hur de hittar rätt del i allt detta förblir ett litet mysterium.

Behöver du en drivaxel – eller tre – så är det bara att välja.

Verkstadsgatan är mer än bara lager av reservdelar; den är också en arbetsplats. Här sitter en man och arbetar metodiskt med att hamra en metalldel, ett av många små hantverk som håller området levande.

Här bland alla reservdelar och skrot, träffar jag på en katt, den tänker först dra sin väg men stannar och tittar lite förvånat på de som irrat in sig på hennes kvarter.

Den här bilen har sett bättre dagar, men står ändå bakom kedjor som om varje buckla vore värd att bevara.

Den som söker ska finna, och efter några extra svängar stod vi äntligen vid floden.

En lugn plats för en lunchvila vid floden, eller försöker hon kanske mata duvorna i smyg? Jag tycker mig ana en brödpåse bakom lampan, även om det förstås kan vara hennes egen lunch.

Här är det dyrt att bjuda duvorna på lunch: 25 000 THB, eller cirka 7 300 kronor. Bäst att låta bli.

Floden hittade vi till slut, och här breder den ut sig med moderna hus i bakgrunden och en färja som smyger fram som en liten prick på vattnet.

Vi tar en liten paus vid floden innan vi ger oss vidare på den långa Song Wat. Skulle man ha virrat bort sig på vägen – vilket är lätt hänt här – så finns det tack och lov hjälp att hitta rätt.

Blir man hungrig så är Song Wat rena matparadiset, med trendiga krogar och till och med en Michelinguide‑omnämnd restaurang. Det här stället… ja, det är inte den.

Photocafe lockar med både kaffe och sängplatser, men vi är fortfarande mätta efter hotellets frukost och strosar bara förbi.

Finns även hel del trendiga butiker, som den här inne i en gammal lagerlokal.

Återvinning har en egen betydelse här, den går helt enkelt upp i rök.

Vi fortsätter till fots, men för den som vill ta det lite lättare finns cyklar att hyra – eller så följer man med på en cykelguidning. Vi såg flera grupper som rullade förbi.

Väggarna längs Song Wat berättar sina egna historier: motorcyklarna står parkerade framför en målning av en gammaldags rickschaw, som om nutid och dåtid möttes i samma ögonblick. I gränden bredvid vävs färger och detaljer samman till ett litet universum. Som om staden själv målat sina minnen på väggarna.

Även små detaljer finns att upptäcka.

Även en lång gata tar slut, och så även Song Wat. Och där, som en liten överraskning vid vändpunkten, står en av de där figurerna som mina barnbarnsbarn är så fascinerade av. Klart jag måste ta en bild.

Många bilder blev det, och fotobutikens skyltfönster med alla filmrullar kändes nästan symboliskt och med en liten blinkning till alla som fotar för mycket. Och det finns gott om saker att se på vägen mot Skytrain‑stationen, så det här är inte slutet.

Bron över floden Narva.

Bron mellan Narva och Ivangorod är en del av E20. Den har länge varit en viktig handels- och resenärsrutt.

För att komma upp på bron från det här hållet så måste man gå en bra bit till pass och tullstationen. Att gena upp bredvid borgen går inte. Där är det ordentligt avspärrat med taggtråd och en gränsstolpe finns det där också.

Ända fram till 1 februari 2024 var bron öppen för biltrafik. Då stängdes den av Ryssland, under förespegling om att bron måste repareras. Det ska ta två år säg det, fast jag såg inga reparationsarbeten där nu. 

Fram tills dess så gick det bussresor från Narva till St Petersburg och det var en livlig biltrafik. Men efter Rysslands invasionskrig i Ukraina började den ryska passpolisen ta mycket god tid på sig för kontroll så det bildades enorma köer.

Nu är det helt avstängt inga bilar kan köra över. 

Ryska medborgare kan fortfarande korsa gränsen till fots över till Narva, men det finns begränsningar. De får bara passera här under vissa tider och bara dagtid.

När vi står och tittat ut över bron så ser vi att det är ganska många som går över. En del drar på "dramaten" och flera har resväskor. Gissar på att de varit över till Narva och handlat. Men EU:s sanktioner har gjort det svårare för ryska medborgare att handla i Estland, eftersom många ryska bankkort inte fungerar i väst. Trots detta har vissa ryska konsumenter hittat sätt att kringgå restriktionerna, exempelvis genom att använda personliga shoppare eller parallellimpor som Parallellimport ibland kallas.  

Här uppe kan man stå och titta över till Ryssland, det är inte längre än att det skulle gå att simma över.

Men  bäst att låta bli, för den ryska gränsbevakningen patrullerar på floden.

Vi tittar över till ryska sidan och de på andra sidan tittar på oss. Ser att det varit samarbeta mellan länderna för likadana gungor finns på estländska sidan.

I Narva, där majoriteten av invånarna är rysktalande, har kriget skapat en djup splittring i samhället. Många har starka band till Ryssland, medan andra, ofta de unga, identifierar sig mer med Estland och EU. Den av Estland förstärkta gränskontrollen, har gjort det svårare för Narvas invånare att resa till Ryssland. Dessutom har restriktioner på rysk media införts, vilket har förändrat informationsflödet för många rysktalande invånare. Samtidigt har propaganda och patriotiska firanden blivit mer framträdande, särskilt vid högtider som 9 maj, där ryska och estniska invånare firar på olika sätt

Färgglatt ryskt hus.

Renovering på gång.

Skyltar som tydligt visar att här får du inte åka.

Härifrån ser man avspärrningarna tydligt och var de gående får gå. Det är till vänster på bron, under taket. Två med väskor går där.

Ryssland har också reagerat på ukrainska symboler, som de flaggor som var med i förra blogginlägget. Generellt har ryska myndigheter varit kritiska mot offentliga visningar av ukrainska flaggor och andra symboler nära gränsen. Ryssland kallar det för provokationer.

För att komma till själva staden Narva måste vi gå runt hela pass- och tullanläggningen. 

Vi får traska på i en lång omväg för att komma till själva centrum, återkommer med lite mer om Narva i nästa inlägg.

En gång var jag till Rom VIII

En gång var jag till Rom då gick jag till Tibern.

Där tittade jag på några av broarna över floden, Det här är Ponte Vittorio Emanuele II. Den invigdes 1911. Den är dekorerad i ändarna med höga socklar som bär kolossala  änglar. På andra sidan är det bara en liten bit till Vatikanstaten.

Ponte Sant'Angelo, är en romersk bro,  lät byggas 134 e.Kr av romerske kejsaren Hadrianus, över Tibern från stadens centrum till hans nybyggda mausoleum, numera Castel Sant'Angelo.

Fortsätter vi en liten bit till utefter Tibern så kommer vi till Ponte Umberto. Den är lite ovanlig eftersom den har vänstertrafik. För att förhindra kollisioner finns en upphöjd sektion med staket mitt på vägen.

Följer vi Tibern åt andra hållet kommer vi till Roms äldsta bro, Pons Fabricius. Det är den romerska bro som fortfarande existerande i sitt ursprungliga tillstånd.

Vid brofästet håller en försäljare till som tillverkar och säljer vackra fjärilar.

De är både naturtrogna och färgglada, inte så konstigt att de lockar till sig barnen som går förbi.

- Mamma, den här vill jag ha! Snääällla!

Vi går över bron till Isola Tiberina och tittar lite.

Sedan är det dags att leta efter något ställe att äta lunch på.

I dag är vi sugna på att testa saltimbocca och Ossobuco.

River Liffey-fortsätter promenaden.

Vi promenerar vidare utefter floden Liffey, solen skiner och det är en fin dag utan några regnmoln. Uppe på den gamla Scherzer Rolling Lift Bridges sitter duvorna och håller vakt. Några av dem bråkade med varandra, men en äldre gentleman sa till dem att sluta och de löd honom.

Strax innan bron finns statyn The Famine Memoria, även kallad Hungerstatyn. Skulpturen har sex figurer i naturlig storlek klädda i trasor, bärande på sina tillhörigheter och barn.

Dessa statyer är en symbol för den stora hungersnöden i mitten av 1800-talet. Under svälten dog cirka 1 miljon människor och ytterligare en miljon emigrerade från Irland, vilket fick öns befolkning att minska med mellan 20 % och 25 %. Ingen händelse i historien har haft en mer djupgående effekt på Irland och den världsomspännande irländska gemenskapen än den stora irländska hungersnöden (1845-1849). Orsaken till hungersnöd skylls på en potatissjukdom. En tredjedel av den irländska befolkningen var helt beroende av potatisen för mat, orsakade av en mängd politiska, sociala och ekonomiska faktorer.

En miljon irländare flydde från Irland under svälten.

Sitter en stund och begrundar dessa människors öde innan vi fortsätter över Seán O'Casey Bridge.

Fartyget, Jeanie Johnston som ligger där vid kaj är en kopia av de hungerssnödskepp som transporterade människor som flydde från hungersnöden till Nordamerika i hopp om ett bättre liv. Man kan besöka skeppet. Det sägs att engelsmännen erövrade världen men irländarna befolkade den.

Vi närmar oss Samuel Beckett Bridge. En modern skapelse där formen på sparren och dess kablar sägs framkalla en bild av en harpa som ligger på sidan.  Guldharpan har sedan 1400-talet varit en irländsk nationalsymbol. Den finns på Irlands riksvapen och är där en harpa av guld med strängar av silver. Den är dessutom en symbol för Guiness.

Det märkliga huset som ser ut att tippa över ända är The Convention Center.

Det är inte bara vi som tittar på bron.

 Sedan passerar vi en märklig sak, finns ingen skylt om vad det är, men då vi åker  bil på andra sidan floden så ser jag att där på flodens mur finns en stor text,  Diving bell, och förstår att det är en gammal dykarklocka. Den som vill läsa mer om den så finns det en artikel HÄR,

Här nere utefter floden så samsas gamla hus med nya flotta byggnader.

Men för att inte få för långt tillbaka till vårt hotell så viker vi av för att komma in till Grand Canal Dock.

Skönt att sitta där en stund på Grand Canal Square och njuta av utsikten.

En mås spatserar förbi och jag frågar om jag får ta en bild, det går bra trots att jag inte hade något ätbart med mig till den.

Dags att återvända mot hotellet.

Nere vi floden Liffey träffar vi på  The Linesman. En påminnelse om tiden då handelsfartygens trafik var livlig här.

Min maskot gör sitt bästa med att hjälpa till.

Custom House ser bra ut från andra sidan floden.

Det på taket som jag på håll trodde var en åskledare , visade sig vara en enhörning.

Trött men glad över att kunnat ta en promenad utefter floden känns det skönt att slå sig ner för en god lunch. men det tar vi sedan.

River Liffey

En dag i Dublin tog vi en promenad utefter floden Liffey. Mina promenader numera har blivit där det finns bänkar att sitta en stund på och som tur är har promenadstråket utefter floden många bänkar. Där kan man sitta en stund och tänka sig in i hur det såg ut på  840-talet. Då kom det ett gäng norska vikingar seglandes uppför floden. Det var höst och de gillade tydligen platsen för de bestämde sig för att övervintra där. Den tillfälliga boplats som de byggde upp fortsatte att växa och är idag Dublin.

Den första vikingakungen på Irland var den norska kungen Torggils. Han erövrade Dublin med 120 vikingaskepp.  Den sista vikingakungen på Irland var den norska kungen Magnus Barfot. Han gjorde anspråk på kungariket eftersom hans farfar varit kung där och Magnus seglade till Irland för att ta över riket. Det gick inte så bra. Magnus slutade sina dagar i Ulster, nordligaste Irland, med ett spjut genom bägge benen och en yxa begravd i halsen.

På många platser i trottoarer och gator finns sådan här små rutor med minnen från vikingatiden.

Men nu fortsätter vi vår promenad utefter floden. Börjar vid bron Seán Heuston Bridge, den är döpt efter efter en ung Dublinhjälte från 1916

Den hette tidigare både King's Bridge och Sarsfield Bridge. Bron öppnades med namnet Kings Bridge för att fira ett besök av kung George IV 1821. Den designades för att bära hästdragen trafik, nu är den öppen för gångtrafikanter och spårvagn.

Vi fortsätter promenaden mot Grattan Bridge. Den är uppkallad efter Henry Grattan, en brittisk politiker som är mest känd för att ha lyckats genomdriva handelsfrihet för Irland.

Vackra lyktstolpar har de på den här bron.

Nära vårt hotell som har det trevliga namnet Zanzibar...

...där finns en bro som heter Ha'penny Bridge. Egentligen heter den Liffey Bridge, men det är det nog få som känner till för alla säger Ha'penny Bridge. Innan den bron byggdes fick man ta båt över floden. Det är den första gångbron över Liffey och namnet kommer sig av att man fick betala en penny för att gå över bron.  Nu går man över gratis.

Kommer man tidigt på morgonen så finns det chans att se den så här tom.

Andra tider ä det full trafik och trängsel där.

Mitt för O’Connell Bridge står O’Connell Monument. Daniel O'Connell är mer känd som Befriaren. Efter att ha säkrat godkännandet av den katolska frigörelselagen 1829, valdes han till överborgmästare i Dublin. O'Connell själv står omgiven av en fris av figurer som skildrar delar av det irländska samhället.

Under dessa sitter fyra änglar, tog bara en bild på den med hunden eftersom jag tycker den var finast. 

Vid Talbot Memorial Bridge slår vi oss ner  på en av bänkarna.

Tydligen finns det fortfarande vikingar kvar här i stan, de här verkar fredliga de tjoar och vinkar åt oss.

Vi sitter här en stund innan vi fortsätter promenaden utefter floden.