Glaciärens konstverk och sångsvanarnas avsked.

Vi färdas vidare  på Ringvägen, med den mäktiga Vatnajökull på vår vänstra sida – Europas största glaciär, vars utlöpare sträcker sig ner mot låglandet i form av glaciärtungor som Svínafellsjökull och Falljökull.  Glaciären täcker omkring 8 % av Islands yta, med en isvolym på cirka 3 100 kubikkilometer, ett fruset magasin som rymmer mer än 3 000 biljoner liter vatten. Medeldjupet ligger runt 400 meter, men på sina djupaste ställen når isen ner till över 1 000 meter. Landskapet här är format av isens rörelser: glaciärfloder rinner från smältpunkterna och skär genom sandiga slätter, så kallade sandur, som bildats av århundraden av erosion och sedimenttransport.

Under denna enorma ismassa döljer sig ett av Islands mest aktiva vulkaniska områden. Här finns bland annat Grímsvötn, Bárðarbunga och Öræfajökull, vulkaner som ligger vilande eller pulserande under glaciärens täcke. När de får utbrott sker det ofta under isen, vilket kan leda till så kallade jökulhlaup – plötsliga glaciärfloder som sveper över landskapet och förändrar det på bara några timmar.

Nu när vi åker vidare så har vi på höger havet, och där ovanför de grunda våtmarkerna ser vi tusentals sångsvanar samlade. Det är inte längre fråga om hundratals. De verkar förbereda sig för sin långa resa söderut, kanske mot brittiska öarna eller kontinentens mildare vinterklimat.

Vägen är smal och kantad av diken och broar, broarna är dessutom så smala att de är enkelriktade, ofta utan möjlighet att stanna. Det är frustrerande för fotografen i mig – att se detta skådespel utan chans att fånga det. Men ibland är det bara att låta ögonen minnas det kameran inte når.

Vi får nöja oss med att betrakta glaciären från vägen, hur den rinner ner i olika tungor när vi färdas utefter den stora glaciären, som frusna floder som sakta kalvar sig ner i dalgångarna. Det är en påminnelse om de enorma mängder is som döljer sig där ovanför, i det vita landskap som sträcker sig bortom horisonten. Vatnajökull är inte bara en glaciär – den är ett system av isströmmar, sprickor och rörelser som formar hela sydöstra Island.

Molnen sveper in över bergstopparna, döljer dem för en stund, för att sedan blåsa bort och avslöja konturerna av fjäll och is. Det är ett spel mellan ljus och skugga, mellan synlighet och fördold kraft. Vi kör vidare, med havet till höger och isen till vänster, mitt emellan två element som ständigt formar denna ö.

Men så kommer vi till en plats där det går att köra av och gå ut för att få lite bilder.

Längs vägen träffar vi på en trevlig tysk resenär som färdas i en ovanlig bil – ett specialbyggt fordon som han fraktat över med fartyg från kontinenten. Bilen är utrustad med både sovplatser och ett ordentligt kök, vilket gör det möjligt för honom att leva helt självständigt under sin resa runt Island. Han följer ungefär samma färdväg som vi, så vi stöter på honom några gånger.

Vid glaciärtungan Svínafellsjökull finns en något större parkeringsplats – en tydlig indikation på att platsen brukar ta emot många besökare under högsäsong. Nu, i den lugnare perioden, är det glesare mellan bilarna och tystnaden får större utrymme. Vi stannar och tar oss tid att gå den korta sträckan mot glaciären. Stigen är lättgången, och även om det är några hundra meter att gå, är det en promenad som belönas med utsikt och närkontakt med landskapet.

Framme vid utkanten av glaciärtungan möts vi av ett mäktigt panorama: sprickor, blåtonad is, och svarta sediment som vittnar om glaciärens rörelse genom århundraden. Det är lätt att förstå varför platsen lockar så många – men just nu får vi uppleva den i stillhet, med bara vinden och några få andra vandrare som sällskap.

Här är faktiskt så vackert att det är svårt att finna ord. Landskapet öppnar sig som en tyst utställningssal, där isen själv har varit konstnären. Jag tar några bilder, försöker fånga linjerna, färgerna, sprickornas rytm – men vet att kameran bara når en del av det som ögat ser och hjärtat känner. Svínafellsjökull ligger där som ett fruset väsen, med blåtonad is som skulpterats av tid, tryck och rörelse.

Det är inte bara glaciärens storlek som imponerar, utan dess detaljer: de svarta stråk av vulkanisk aska som slingrar sig genom isen, de små smältvattenpölarna som speglar himlen, och de skarpa kanterna som ser ut att ha huggits med mejsel. Det är lätt att förstå varför platsen har lockat både forskare och filmskapare – här finns en dramatik som inte behöver förstärkas.

Det är kanske lite svårt att förstå den verkliga storleken på ismassorna här. Glaciären ligger där som ett fruset landskap i sig, men utan något att jämföra med blir det abstrakt. När en person står där och beundrar ismassorna blir det plötsligt tydligt hur enormt detta är. Isen tornar upp sig i flera meter höga formationer, och sprickorna är breda nog att rymma hela bilar.

Nere vid glaciärsjöns kant flyter isflak omkring, här uppe där jag står ser de inte så stora ut.

Dottern går ända ner till stranden för att ta några bilder.

Jag känner att det räcker för mig att se allt här uppifrån. Solen skiner, och trots all is känns det som en varm sommardag. Jag sätter mig på en sten, låter kameran vila och bara är. Här skulle jag kunna sitta i timmar – omgiven av glaciärens tystnad, bergens konturer och ljusets skiftningar. Det är ett ögonblick av stillhet, där landskapet får tala och jag får lyssna.

Tankarna vandrar, men jag väcks av ett ungt asiatiskt par som närmar sig försiktigt. De ler och undrar om jag vill ta en bild på dem framför glaciären. Självklart – jag reser mig, tar deras mobil och försöker få med både dem och den blåskimrande isen i bakgrunden. De tackar artigt, och vi utbyter några ord om platsens skönhet innan de går vidare. Det är något fint med sådana möten – korta, vänliga, och ändå en del av resans väv. Glaciären ligger kvar, orubblig och tyst, men vi som passerar lämnar små spår av mänsklig närvaro. 

Här är rent och fint, nästan förvånande med tanke på hur många som passerar. Jag hittar inget skräp, inte ens ett kvarglömt papper. Förklaringen kommer snart: en ung tjej dyker upp med städredskap, går metodiskt över området och plockar det lilla som finns. Det är ett tyst arbete, men betydelsefullt – en påminnelse om att även de mest storslagna platser behöver omsorg.

Vi lämnar Svínafellsjökull med en känsla av vördnad. Isen ligger kvar, men vi rör oss vidare – med bilder i kameran och minnen som kommer att leva länge.

Trots att lämnar just den glaciärtungan så kommer vi ha den stora glaciären på vår sida ett tag till.

Som en sista bild: ryttarna som färdas längs glaciärens kant. Människor i rörelse, isen stilla men levande. Det är något tidlöst över scenen – som om de rider genom ett landskap där århundraden möts. Ett ögonblick av balans mellan det flyktiga och det beständiga.

Vi lämnar Svínafellsjökull med isens konstverk i minnet, men glaciären följer oss fortfarande. Längre fram väntar nya möten med Vatnajökull, men mer om det i nästa inlägg.

Här kommer nästa

Vandrare och äventyrare vid Ice Camp Eqi

Vi vaknade upp till en lite frostig morgon, inte humörmässigt frostigt, utan det hade varit en kall natt. Ingen snö men de där trägångvägarna som byggts för att skona naturen och även för att komma fram där det blev för brant mellan klipporna, de blev hala...mycket hala.

Undrade först vad våra vänner från Litauen höll på med, de bodde i en stuga lite längre bort och gångvägen var rejält kuperad med en nedförsbacke. Fast då vi skulle upp till frukost i Café Victor så förstod jag vad det var. Plankorna var såphala, uppför gick det bra, men nedför så gled man okontrollerat.

De som skulle skulle ut och städa stugorna hade det lite lättare med lilla elbilen, men den slirade en del i uppförsbacken och det gällde för föraren att hålla tungan rätt i munnen, för bilen fick precis plats.

Vill man bo här ute så bokas det som ett paket, man väljer vilken typ av stuga man vill ha eller om man hellre vill bo i ett glampingtält, sedan ingår frukost och trerätters middag och ett lunchpaket. Även en vandring till moränkanten av glaciären ingår i det paketet. Naturligtvis ingår även båtresan. Finns också några andra vandringsturer att välja, men de är som tillägg.

De flesta väjer att gå en vandring, med guide.

Då skriver man upp sig på informationstavlan i matsalen. Där kan man även få dagens myggindex.

Vi har hört före resan att det kan vara mycket mygg, och menas väldigt mycket. Därför valde vi att åka sent på säsongen för då skulle myggplågan var liten och som du ser här ovan så var den låg nu. Så låg att jag bara såg två stycken och de satt på fönstret i vår stuga, på utsidan.

På grund av myggen är varje stuga utrustad med "myggjagare", vi behövde aldrig använda våran.

En del drog iväg på vandring efter frukost, även den lilla franska tösen var med men hon fick åka snålskjuts med pappa.

Ice Camp Eqi är byggt med fokus på hållbarhet och minimal miljöpåverkan. Solpaneler och andra miljövänliga tekniker används för att driva campen. Här kan  man se hur det sitter solpaneler på både taket och väggen. Fast för att klara av tvätten och köket när inte solen räckte till så finns det även ett oljedrivet elverk.

Man behöver inte vandra bara för att man åkt hit, det går hur bra som helst att stanna på campen och njuta av tillvaron, när man tröttnat på att sitta och iaktta glaciären så kan man även undersöka omgivningarna.

Vi börjar med att kolla hur besvärligt det skulle vara att ta sig ner till bryggan och de läskiga plankstegen. Vägen ner till trapporna var inget problem, även om träplanken var hala med frost på så var berget inga problem. Inte ett dugg hala och trappan ner var heller inget problem, kvar var bara de nedersta stegen och där skulle det komma att finnas hjälpande händer. Skönt!

Att campen finns just här är nog mest beroende på att en fransman vid namn Paul-Émile Victor var en framstående polarutforskare och etnolog, född 1907.  Victor och hans team etablerade sitt basläger vid Eqi-glaciären, där de byggde en expeditionshydda, vilken fortfarande står kvar och är känd som “The French Cottage”. Detta fungerade som deras utgångspunkt för forskning och utforskning.

Stugan är ganska bräcklig nu, så det går inte att gå in.

En av hans mest kända expeditioner var just till Grönland, där han och hans team utforskade Eqi-glaciären. Under denna expedition, som ägde rum på 1940-talet, använde de hundspann för att korsa inlandsisen och samla in viktiga vetenskapliga data om glaciärernas rörelser och klimatförhållanden. Denna forskning var banbrytande och lade grunden för mycket av den moderna glaciologin.

Här finns en del minnesmärken efter expeditionerna.

Fin färg på laven som växer på berget.

Efter lunch som inte är hälleflundra, utan goda mackor med räkröra i och istället för sallad så är det på grönländsk maner vitkål.

Man kan slå sig ner i hammocken också och njuta av glaciären. 

Men vi känner att vi vill röra lite mer på oss och väljer att  följa den vägvisande pilen som pekar mot sjön. Ska ta 15 minuter.

Fast när man tagit sig upp över kullen högst upp i bilden ovan så var det bara is, så vi vände. Såg lite spår av olika djur här uppe.

Små, små tassar har passerat här. För små för att vara räv.

Bra utsikt här uppifrån, men i vissa branta partier med djup snö var det lite knepigt att ta sig nedåt. Undrade ibland var jag får alla knäppa idéer ifrån. Men ner kommer man alltid och ner kom jag.

Det är fortfarande is på vattenpölarna, trots att vi haft en solig dag...

...och i skrevorna blommar blåklockorna.

Nu börjar vandrarna komma tillbaka.

Känner man att man verkligen vill ut i terrängen och inte vill eller kan gå så finns det en möjlighet att boka tur med ett fordon. Då är det någon av dessa terrängående bilar som används. 

Fast mest används de till att transportera tvätt från stugorna och frakta upp varor som kommer med båten.

Snart kommer båten med nya passagerare och en del ska även lämna stället.

Se du båten, den ser ganska liten ut så man förstår att området är mycket större än man tror.

Efter ett tag så börjar den tuffa åt vårt håll och kommer närmare...

...och närmare.

För att komma helt rätt vid bryggkanten så står det en person och visat med armarna hur nära båten är. När armarna är helt ihop så är det dags att skynda iland.

Nya förväntansfulla personer anländer och snart blir det middag.

Idag är det inte hälleflundra, utan en jättegod köttgryta. Till middagen får vi finbesök utanför fönstret, en söt liten krabat som kommer förbi och hälsar på, men det kommer i ett senare inlägg.

Sedan börjar det bli dags att dra sig tillbaka för natten. Men kvällen bjuder på en färgsprakande solnedgång.

När solen försvinner bakom bergen så blir det lite mer avmätta färger.

.

Nästa om Grönland

Ice Camp Eqi

Två härliga dagar ska vi få på  Ice Camp Eqi.

Här blir det total avkoppling från omvärlden, åker du hit så kan du lika gärna lämna mobilen hemma för här ute finns det ingen som helst mobiltäckning. 

Går inte att ringa eller koppla upp sig på nätet, läsa böcker, njuta av naturen och bara koppla av, det går bra. 

El finns för det är väl försett med solceller.  Värme får vi från kaminen.

Så här ser det ut i vår stuga.

På balkongen kan vi sitta och titta på glaciären och både lyssna och se när den kalvar. Bara svepa in sig i en filt och njuta.

Annars går det lika bra att ligga kvar i sängen och titta på glaciären.

I Café Victor äter vi frukost och middag. 

Mysigt där inne.

Bra utsikt även därinne.

Det här måste vara en av världens absolut vackraste stugbyar.

Man kan även bo i några av tälten som liknar de Ger som vi bodde i när vi var i Mongoliet.

Vi startar lite lugnt vår första dag här, har ju haft en fantastisk färd hit och en lite tuff landning,  så efter att ha inspekterat stugan och lite av området kan det passa med en G&T före middagen på hälleflundra.

En G&T EQI special, med glaciäris i.

.

Nästa om Grönland

När drömmar blir uppfyllda

Även den längsta resan börjar med ett litet steg. Fast den här resan är inte så lång, men innan jag fick resa så var det lite väl många inställda resor och steg tillbaka, så nu när jag äntligen var på väg så kändes det ganska naturligt att ta den i flera steg. I första steget så hamnade jag i Köpenhamn.

Där kom jag inte så mycket längre än till hotellet bredvid flygplatsen,  fast fick en fin soluppgång före frukost och promenaden tillbaka till flyget och incheckning.

Det där med drömmar är lite knepigt för ibland när man längtat och drömt länge så kan förväntningarna växa och besvikelsen bli stor om det inte blir som man tänkt sig.  Nu skulle jag iväg på äventyret fast med lite begränsningar. Operation på ryggen var i maj, var inte färdigtränad men nu var det ingen sjukgymnast eller läkare som sa nej. Så varför sitta hemma.  Man kan uppleva mycket ändå.

Drömmar behöver ju inte alltid bli uppfyllda, en del räcker det att man har. Ända sedan jag såg "Italienska för nybörjare" , en dansk film där prästen kör Maserati,  så har jag drömt om en vinröd Maserati.  Köp en då, var det någon som sa; nä jag vill nog egentligen inte ha den men det känns bara lite bra att ha den som drömbil. Men den här drömresan den ska nu verkligen bli av.

Vårt flyg avgår i tid, inte så mycket utsikt för det är ganska  molnigt,  men när vi passerar Island öppnar sig en liten glipa. Ser ingen aktiv vulkan där nere.

Efter runt fyra timmar blir det molnfritt igen och jag siktar de första isflaken där nere.

Sedan flyger vi in över land som mest ser ut som en stor glaciär.

Vi har kommit fram till världens största ö, där tre fjärdedelar av ön är täckt av is. Tror ingen behöver gissa om vart vi är på väg, vi ska bara flyga över till den västra sidan och sedan landa i Kangerlussuaq på Grönland. 

Där nere syns staden och flygfältet.

Att vi sska landa där är ingen slump utan det är Grönlands störta kommersiella flygplats, den enda som kan ta emot större flygplan. Därifrån flyger man sedan vidare med små flygplan. Finns inte så mycket vägar så transporter är båt eller flyg.

Flygplatsen härstammar från den amerikanska bosättningen under och efter andra världskriget, då platsen var känd som Bluie West-8 och sedan Sondrestrom Air Base.

Känns inte riktigt som om vi kommit till en stor internationell flygplats, väskorna hämtar vi en trappa ner. Ingen hiss bara att bära upp dem, hotellet ligger i samma byggnad en trappa upp.  Har man problem med trapporna upp till hotellet kan man trycka på den här knappen.  Testade inte att trycka så jag vet inte vad som händer då. Kanske kommer det någon och bär upp en. Såg ingen som hade behov av att utnyttja knappen heller.

I presentshoppen kunde man köpa sig en tröja och träna på lite grönländska,  så här ska Kangerlussuaq uttalas.

Vi tar en liten promenad runt i staden som har ca 500 innevånare. Först blir det en bild på den mest fotograferade skylten. Klart att även jag vill veta hur lång tid det tar till Nordpolen.

Vi kikar in i den lokala butiken.

Här kan man bl.a köpa lite fett med lök.

Eller varför inte en middag med boller i kurry.

Det finns myskoxar i området,  men man ska nog ha tur för att få se någon.  Hörde av de som passade på att ta en utflykt till point 660 för att klättra upp på inlandsisen, att de inte sett någon. 

Är kanske vid möte med dess bjässar man behöver ha med sig det här att stärka sig med. 

Vi ska bara ha en natt här innan vi far vidare, det regnar så vi drar oss tillbaka till hotellet och får vårt rum och kånkar våra väskor i lite flera trappor. I en trappa sitter det här konstverket.  Finns ingen skylt om konstnär.

Närbild på ansiktet.

Nästa morgon är det lite dimma,  det ser vackert ut med dimmstråken som ligger över bergen och ner i dalarna. Efter frukost tar jag kameran och vi går iväg för att få lite bilder. 

Sedan är det bara att vänta på att det är dags att flyga vidare, något krånglar med vårt flygplan så det blir lite förseningar. Ingen klagar eller knotar för förseningar och inställda flygturer är vanligt på Grönland.

Vi får lite underhållning under väntetiden.

Någon som jobbat på brandkår och ambulans ska lämna ön och flyga hem, hela brandkårsflotran och ambulanser står uppradade bredvid flygplanet till Köpenhamn.  Som avskedssalut drar de alla igång blåljus och sirener.

Sedan är det vår tur vi flyger med ett betydligt mindre plan.

Flygtiden är knappt 20 minuter,  men flygvärdinnan gör sig redo för servering. På med förkläde och fram med serveringsvagnen. Hon donar och fixar med flaskor och muggar där bakom sitt skynke, jag blir lite nyfiken på vad hon kommer servera. Så dras skynket undan och vagn och värdinna kommer fram och serveringen kan börja. Vad vi får, en plastmugg med vatten.

Serveringen gick ganska snabbt,  för vi var inte så många ombord och alla ville inte ha något vatten. Sedan hade hon en stor procedur med att plocka undan alla flaskor, muggar och vagn. Många klaffar som skulle låsas och kollas om de verkligen var låsta. Sedan måste vattenåtgången dokumenteras innan hon kunde byta om inför landning.

                                                                                                   Nästa om Grönland

Yol valley en svalkande upplevelse.

Vi ska iväg till Yol valley, en vacker kanjon där det finns is som inte smälter trots ökenvärme. Att se is mitt i sommaren är väl inte så upphetsande för oss nordbor, men dalen är en mycket vacker kontrast mot den torra öknen runt omkring. Som att komma till en grön oas.

Många djur lär det finnas i de omkringliggande bergen som leopard, lo, mård, vita gazeller, björn, stenbock och andra däggdjur. Men dessa lär vi inte se för de gömmer sig uppe i bergen och dit upp tänker vi inte klättra nu. 

Lite ovanliga skyltar får jag här till min samling. Jaga får man alltså inte göra här.

Vad den här skylten betyder har jag dålig koll på. Förbjudet för stenbocken att vistas här eller så får vi inte sikta på den.  Fritt fram för tolkning. 

Den här skylten har jag inga problem med att förstå, men lite mer problem med att förstå varför den är uppsatt. Helt klart får man inte hugga ner några träd,  problemet är bara att det FINNS inga träd att hugga ner. Alla de här skyltarna sitter på väg in i nationalparken. 

Det finns en hel del djur som går lösa och betar. De är inte vilda utan ägs av någon. 

Vi kör en bra bit in i kanjonen och parkerar för att sedan ta en promenad längst in där isen ska finnas. 

Vi är på en höjd av ca 2500 m.ö.h och det känns när man går att det är lite lättare att bli andfådd här.

Här i dalen är det inte lika torrt som på övriga ställen i Gobiöknen, finns till och med några vattenpölar.

En liten bäck ringlar sig fram, den får vi hoppa över några gånger eftersom stigen också  slingrar sig fram och korsar bäcken då och då. 

Trots att vi insett att de vilda djuren håller sig undan där det finns folk, så kan jag ändå inte låta bli att spana efter de vilda stenbockarna. Men ingen vill visa sig. 

Jag får nöja mig med kossorna,  inte så dumt det heller. De har ju så snälla och vackra ögon. 

Vi går och går och jag börjar nästan undra om det finns någon glaciär eller is här. 

Bäcken fortsätter i alla fall att göra oss sällskap och vattnet bör ju komma någonstans ifrån.  

Lite fåglar träffar vi på.

En del väljer att rida upp till glaciären, de som sköter om hästarna och hjälper turisterna är barn. Inte så konstigt här, där man lever med hästar och lär sig rida redan som mycket liten. 

Där jag nu går och njuter av den vackra naturen och samtidigt spanar efter vilda djur så får jag syn på att det kilar omkring små råttor i gräset. 

Fast när jag tittar närmare på dem så inser jag att det inte kan vara råttor,  de har inga svansar och liknar ett mellanting av marsvin och liten kanin. Det där med kanin är inte så dumt ändå, för det visar sig vara pipharar. Söta är de och snabba med att kila ner i sina hålor.

Hur söta de där små djuren än är så får jag skynda vidare för att hinna med maken och Solongo.

Det är varmt, men lokalbefolkningen går ändå i sina läderstövlar och långa rockar 

Bäcken blir nu bredare och lite mer vatten är det i den.

Långt in i dalen sitter den här mannen och säljer sina snidade figurer. 

Just nu håller han på att snida en pytteliten mus. Tyvärr hade jag inga pengar med mig, annars hade den lilla musen fått följa med mig hem.

Nu har vi gått länge, länge och än skymtar vi ingen is. Bara mer vatten. 

Men så plötsligt runt nästa krök, där är den ju...isen.

Männen som testar isens hållbarhet, har tagit rast. De håller på och bygger nya toaletter borta vid parkeringen, men ville också se isen.

Vi hoppar ner till isen

Den är tydligen hållbar, men ser ganska skör ut så här underifrån.

Det är varmt här, även om det kyler och svalkar lite från isen, men vi ser att den smälter hela tiden.

Det droppar rejält på undersidan. 

Rune och vår guide Solongo. 

Isen är nu sedd och förevigad och det är dags att gå tillbaka. 

Några pipharar underhåller oss på återvägen.

Bäst att njuta lite extra av allt det gröna innan vi kommer tillbaka till den torra karga delen av Gobi. 

Vi fick en lång och skön promenad. Det är inga tillrättalagda stigar här, så stadiga skor är bra att ha. Damen i blå kjol, hade bara sandaler på sig hon halkade och föll men hade tur och kunde resa sig upp igen utan några brutna ben. Bara lite skrubbsår. 

                                                                  föregående --- nästa