4 år med bloggen idag - firar med en DOGMA-bild ;-)

Panasonic Lumix GF1 + 20/1,7 Obeskuren osv = DOGMA

Idag för fyra årsedan publicerade jag mitt första blogginlägg här på Fotosidan. Firar med en bild på dottern i farfars hatt. Hon var två år när jag började, nu är hon snart sju. Det är mycket som hänt under dessa fyra år - mycket av det går att läsa om i bloggen!

Det mest relevanta för just Fotosidan är nog DOGMA 07 sällskapet som jag startade tillsammans med Bengt Björkbom - till stor del tack vare att vi fann varandra via våra bloggar :-)

Och så gick jag från analog Leica-fotograf till en digital dito. Mitt mest lästa blogginlägg är min recension av Leica M8 som har lästs över 12000 gånger!
Trots att jag hade en del kritiska synpunkter så köpte jag själv kameran något år senare - "Love minus zero" ;-)

Mitt mest kommenterade inlägg (38 kommentarer) handlade om "Hur man bara får positiv kritik..." i Fotosidans pooler - och det retade tydligen gallfeber på främst naturfotografer ;-)

Det har blivit lite över 800 blogginlägg, men jag har avpublicerat över 20 st - så deta är bara inlägg nr 796 - enligt Fostosidans statistik ;-)

Jag har varit konsekvent när det gäller formen i bloggen: typsnittet är Arial, alltid en anfang i början och bildtexten en grad mindre än brödtexten. Och nästan alltid - minst en bild.

Egentligen började bloggandet som ett experiment, för att jag i min egenskap av marknadschef ville lära mig mer om mediet. Men jag blev biten och på den vägen är det ;-)
Och bloggen har gett mig otroligt mycket, nya vänner, bättre grepp om språket, ett eget forum för mina tankar och bilder, erfarenheter om smått och stort samt en och annan vinnarbild!

Stort tack till alla er som läser och kommenterar!

En bild i HCB's anda - det handlar om det avgörande ögonblicket

Panasonic Lumix GF1 + 20/1,7 Bilden är garanterat obeskuren och omanipulerad.

Nu blir det lätt pretantiöst om man säger att man tar bilder i Henri Cartier-Bressons anda - det handlar snarare om att låta sig inspireras.

För mig personligen handlar det om att förstå hur HCB närmade sig motovet. Det finns säkert de som säger att jag bara kopierar honom och inte utvecklar en egen bildstil. Men ett sådant påståendet tror jag är fel.
Då jag är en unik person med mitt eget bildseende, tycke och smak, så blir aldrig mitt fotograferande någon "kopiering". Men genom att införliva HCB's filosofi och metod så utvecklas mitt eget fotograferande och min personliga stil förfinas.

Ta bilden ovan som exempel. Först identifierade jag motivet, linjespelet och definereda utsnittet. Sedan väntade jag medans bilden fick liv i sökaren - och när det ögonblick uppstod då samtliga element (i detta fall personer) i bilden vägde jämt - då exponerade jag. Dvs jag invätade det "avgörande ögonblicket" då kompositionen (enl. mig) var perfekt.

Jag tror att mästarnas kunskap, vare sig det handlar om HCB, Adams, Capa, Lanting eller vår egen Östling - alltid är till hjälp och aldrig ett hinder, i den egna utvecklingen. Sedan väljer man såklart mästare utifrån den stil och det motivområde man själv uppskattar.

Men detta att "lärlingen" kan lära sig utan "mästare" - det är ett sent post-postmodernt axiom. 

Även känsliga konstnärssjälar måste minsann tåla lite - eller?

Leica M8 + Elmarit 135/2,8.

Jag slås av hur svårt det är att kommunicera via en blogg eller en kommentarsfunktion. Hur lätt budskap feltolkas eller övertolkas. Och hur ofta läsaren missar själva poängen i budskapet och istället tolkar enskilda delar istället för helheten. Osv, osv...

Det är därför jag nästan helt slutat kommentera bilder här på Fotosidan.

Det är även därför som jag drar mig för att ge mig in i den sk "bloggspam-debatten". Kan konstatera att flera bloggare på Fotosidan känner sig både utpekade och påhoppade. Och därför tänker sluta blogga eller flytta bloggandet någon annanstans.
Varför kan man inte tåla ett samtal där andra har avvikande åsikter? Måste det oundvikligen tolkas som ett påhopp?

Och så har vi de som reagerar precis tvärtom - de struntar högaktningsfullt i vad andra tycker och tänker. Vilket är lite problematiskt om vi alla skall samsas i ett "community" där de ansvariga styr upp versamheten med tvingande regler om vi inte kan komma överens. 

Så bara en tanke - kan vi inte lyssna på varandra, utan att bli sårade, och sedan - om möjligt - visa rimlig hänsyn till varandra? Vi är ju vuxna människor...

Är du en bloggspammare?

(Samtliga bilder tagna med Ericsson X10 Mini Pro och "Vignette-appen" ;-)

Just nu pågår en debatt här på Fotosidan.se om den för oss unika företeelsen "bloggspamming" :-) Forumtråden finner du här.



Kortfattat så är "bloggspamming" något som uppstår då en person som bloggar på Fotosidan publicerar flera inlägg under en kortare tidsrymd. Det som händer då är att listningen "Blogginlägg" som visar de senaste 10 publicerade inläggen på Fotosidans startsida domineras av "spammaren". Och att andras blogginlägg pressas ner från listan. På samma sätt påverkas listan som visar senaste inlägg på Fotosidans bloggindexsida, fast här exponeras inläggen 27st åt gången.



Varför är nu detta ett problem? Därför att de flesta FS-bloggarna är beroende av exponeringen på start och index-sidan för att attrahera läsare. Förenklat så får ett inlägg som ligger kvar på startsidan initiellt flera hundra läsare medan ett som "tvingas bort" för snabbt kanske bara hinner få ett tiotal. Detta är speciellt märkbart för de som inte "annonserar" sin blogg på annat sätt och/eller har få prenumeranter på sitt RSS-flöde.



Nu menar dessutom kritikerna av företeelsen att den typiske "bloggspammaren" skriver meningslösa inlägg, ofta parade med mediokra - om inte rent av dåliga bilder. Och att "spammaren" därför istället borde samla materialet till ett längre och kanske lite mer genomtänkt inlägg. Observera att detta är en tolkning av kritiken och inte nödvändigtvis min personliga åsikt.



Men kritikerna stannar inte bara vid själva kritiken - de ropar även på förbud. Främst i form av en begränsning av antalet möjliga inlägg, alternativt en begränsning av möjligheten att bli exponerad i listorna.

Jag tycker personligen att alla begränsningar vore synnerligen olyckliga. Har man valt bloggen som uttrycksmedel och Fotosidan som plattform så vill man såklart själv råda över hur många inlägg man publicerar. Likaså vill man att alla inlägg exponeras lika och på lika villkor - oavsett hur ofta man väljer att publicera.



Istället för förbud och begränsningar vill jag komma med en uppmaning:

om du som FS-bloggare läser detta och känner igen dig i beskrivningen av "bloggspammaren", snälla - ta till dig kritiken och undvik att provocera fram ev begränsningar. Ok?

Om du inte känner igen dig - vg bortse från detta inlägg ;-)

Med tårna över kanten till stupet...

Panasonic Lumix GF1 + 20/1,7 (Obeskuren, konverterad från RAW) Det sk Nedstörtningsberget i Nasaret.

Ibland kommer vi farligt nära ett stup, kanske pga vår egen oförsiktighet, kanske påknuffade av andra med oklara agendor. Men när man står där så måste man - oavsett orsaken att man kommit för nära - ta ett steg tillbaka!

För sin egen och för sina närmastes skull. För skulle man mot förmodan trampa över kanten så kan det vara svårta att göra något konstruktivt åt det - och det kan vara mycket långt till botten ;-)

Jag tänker ofta på Mästaren, han kom också till ett stup, alldeles i början av sin gärning, pådriven av sina tidigare grannar och barndomsvänner.

Berättelsen återfinns i Lukas 4:16-30:

Så kom han till Nasaret, där han hade vuxit upp. På sabbaten gick han till synagogan som han brukade. Han reste sig för att läsa ur Skriften, och man räckte honom profeten Jesajas bokrulle. När han öppnade den, fann han det ställe där det står skrivet:

"Herrens Ande är över mig, ty han har smort mig
till att predika glädjens budskap för de fattiga.
Han har sänt mig för att ropa ut frihet för de fångna
och syn för de blinda, för att ge de betryckta frihet
och predika ett nådens år från Herren."

Sedan rullade han ihop bokrullen, räckte den till tjänaren och satte sig. Alla i synagogan hade sina ögon fästa på honom. Då började han tala till dem: "I dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som lyssnar." Men alla vittnade mot honom och häpnade över de nådens ord som utgick från hans mun. Och de frågade: "Är inte han Josefs son?" Då sade han till dem: "Utan tvekan kommer ni att vända detta ordspråk mot mig: Läkare, bota dig själv, och säga: Vi har hört allt som hände i Kapernaum. Gör det också här i din hemstad."
Och han fortsatte: "Amen säger jag er: Ingen profet blir erkänd i sin hemstad. Jag säger er sanningen: Det fanns många änkor i Israel på Elias tid, då himlen var tillsluten i tre år och sex månader och det kom en stor hungersnöd över hela landet. Ändå blev inte Elia sänd till någon av dem utan bara till en änka i Sarepta i Sidons land. Och fastän det fanns många spetälska i Israel på profeten Elisas tid, blev ingen av dem renad utan endast Naaman från Syrien."

Alla i synagogan blev ursinniga när de hörde detta. De reste sig upp och drev honom ut ur staden och förde honom ända fram till branten av det berg som deras stad var byggd på och ville störta ner honom. Men han gick rakt igenom folkhopen och vandrade vidare.