Gesällen/Kobläng

Ingen kan blänga som kor. Som fånar står de där och blänger – och vi blänger tillbaka, likaledes som fånar. Nyfikenhet lär betyda ett visst mått av intelligens. Kor är säkert intelligenta djur som är nyfikna på oss människor. De är sociala och tycker säkert det är trevligt att träffa andra än sina kokompisar.

Tänk hur det var en tid när korna stod i sina bås även på sommaren. Vilket djurplågeri. Man behöver bara se ett s k kosläpp på våren för att förstå hur mycket korna gillar att vara ute.

Nu är det nog mest kvigor och ungtjurar jag fångat på bild, men de får alla sorteras in under "kor". En liten flicka skrev i en uppsats om kor: "Bland korna är framförallt tjuren farlig." (sign Purre: "Stilblommor och grodor").

De här blängande korna passerade jag när jag åkte upp till Rönnåsstugan i Ockelbo. Den är designad av Ralph Erskine och vid vissa tider har den öppet och serverar fika samt lättare förtäring. Man har en väldigt fin utsikt därifrån och vid klart väder kan man nästan skönja havet. Ockelbodalen breder ut sig vackert nedanför åsen. 

Ett fint utflyktsmål om man är trakterna.

På återseende

Torbjörn

Gesällen/Under den linden...

Under den linden har vi vår mötesplats. Jag ser henne komma över Stortorget. Vinden och snön sliter och drar i hennes kläder och hon försöker skydda ansiktet med ena handen. Jag väntar med spänning – och en gryende oro. Kommer hon att stanna, eller viker hon i sista stund av mot en annan lind. Det finns många mötesplatser där ute.

På återseende

Torbjörn

Gesällen/Tigrinnan dör medan jag dricker mitt eftermiddagskaffe

"Hon svalkar sig i sjön i den indiska hettan. Det här är bekanta trakter för henne. Hennes revir, med det övergivna fortet. Reviret som hon en gång blev av med till sin egen dotter. För en tid sedan var reviret utan härskare och hon kunde återvända. Dottern som för några år sedan födde en kull drog i väg och lämnade de halvvuxna ungarna. Hon kom aldrig mer tillbaka.....

Det känns skönt här i vattnet men nu är det dags att kliva upp. Hon gör ett försök att ta sig upp för den lilla branten på stranden, men glider tillbaka i vattnet. Först på tredje försöket lyckas hon ta sig upp. Och nu ser man den utmärglade kroppen. Bakkroppen är platt och hoptryckt som om alla muskler helt förtvinat. Med mycket stor ansträngning lyckas hon kravla sig en bit från sjön. Bakbenen verkar inte lyda längre. Hon är 19 år gammal tigrinnan, snart 20. Det är ovanligt att tigrar blir så gamla. Hon har fött fram fyra kullar, vilket också är ovanligt. De flesta tigrar orkar endast med två, högst tre kullar. Hon stannar upp och skakar till lite grand. Sedan lägger hon sig platt ned på marken. Om några minuter är hon död.

Filmaren har följt henne ända sedan hon var ung, och det verkar som om de känner varandra mycket väl. Hon har många gånger passerat endast några få meter från jeepen där han sitter helt öppet med sin kamera. De utbyter blickar och så passerar hon helt lugnt förbi. I dödens ögonblick finns han där hos henne. Vi får se de grumliga ögonen och den tandlösa munnen. Hon håller på att svälta ihjäl. Det var länge sedan hon orkade jaga ifatt något byte, och bristen på tänder gör det också omöjligt att döda det. Många äldre rovdjur dör av svält.

Ny rycker hon till några gånger och så är det slut. 

Det här är inte någon vanlig tiger. Genom filmarens filmer är hon känd över hela Indien. Man lägger henne på en bår täckt av lakan och blommor. Bärarna bär henne till det väntande bålet. På vägen dit kommer människor fram och strör ytterligare blommor över båren. Många har samlats vid bålet. Några företrädare för landets regering håller tal. Som jag nämnde är det här ingen vanlig tiger. Hon är älskad av alla. Även de människor som bor intill hennes revir. I livet var hon så praktfull med en ovanlig täckning i form av en gaffel i ansiktet."

Ja, det var en mycket fin och gripande naturfilm från Indien. Av vördnad för det fina djuret ställde jag ifrån mig kaffet på soffbordet. Här passade det inte med kaffesörplingar. Jag offrade det varma kaffet för något större.

Annars så försöker jag bli av med en efterhängsen bihåleinflammation. Är inne nu på femte veckan. Det verkar inte hjälpa med enbart nässpray. Har därför inte varit ute så mycket under den här tiden. Jag bor på tredje våningen och när fotolusten blir för stor går jag ut på balkongen, eller öppnar köksfönstret, och tar lite bilder. Det blir förstås mest samma och samma. Förskolorna nedanför balkongen eller tallarna och husen nedanför köket. 

Här har jag låtit min Hasselblad med Fomapan 200 jobba. Säger nog tack och adjö till den filmen. Den är för ömtålig och blir så lätt repig.

På återseende

Torbjörn

Gesällen/Planerat och oplanerat

En dag på sensommaren åkte jag upp till Segersta i Hälsingland för att fotografera bron som finns med i filmen "Män som hatar kvinnor." Jag bestämde mig för att fotografera med film och tog med mig en mellanformatskamera, Minolta Autocord 6x6. I fotoväskan fanns också min digitalkamera och några objektiv. Bron var som sagt mitt planerade fotoobjekt. 

Väl på plats kollade jag var ljuset var lämpligast. Det visade sig vara på andra sidan Ljusnan. Där satte jag upp mitt stativ och monterade kameran. Ljuset förändrades hela tiden för molnen vandrade hela tiden över himlen. När ljuset lyste upp brokonstruktionen tog jag mina bilder. Egentligen inget märkvärdigt, men ändå fanns en plan bakom. 

Efter en paus, där jag tog en smörgås och en kopp kaffe, åkte jag runt lite på platsen. Tog lite oplanerade bilder och fortsatte sedan hemåt en annan väg än den jag kommit på. 

Efter en stund kom jag till ett fint ställe med betande kor. Landskapet var böljande med lador, stängsel och skog i fjärran. Längst ned i dalen slingrade sig en järnväg fram. När jag kom hit hade jag varit ute några timmar och kände mig inte så fokuserad.

Jag vevar ned fönstret på passagerarsidan och sträcker fram kameran, ungefär som Jason Lanier gör. Tar några bilder på detta sätt, utan att kliva ur bilen. Tänkte inte så mycket på det mycket ljusstarka motljuset utan tog bilderna rätt upp och ned i A-läget.

I Lightroom såg jag sedan att högdagrarna var helt utfrätta. Jag fotograferar så gott som alltid i RAW och kunde rädda en del, men utbrända högdagrar är i regel oreparerbara. Naturligtvis skulle jag mera ha exponerat efter dem. Eller varför inte tagit med det avtonade gråfiltret som nu i stället blev hemma.

Ja, så här kan det gå när fotograferingen inte är planerad. Då ser man till att det man behöver också kommer med. En alltid fullpackad fotoväska med alla tillbehör underlättar förstås. Men på en kort liten utflykt tar jag sällan med mig all utrustning. Kanske dags att tänka om, eller?

Är det någon här som använder filter från Lee?

På återseende

Torbjörn

Gesällen/Gärdsgårdsserien

Nej, det handlar inte om fotboll i de lägsta divisionerna. Fast i min ungdom harvade jag en hel del i gärdsgårdsserien. Det skulle vara kul att få veta hur den benämningen kom till. Något nedvärderande är det ju trots allt. Vi var väl inga stjärnor precis, men ibland spelade vi riktigt bra.

Det handlar naturligtvis om gärdsgårdar. Varhelst jag stöter på en sådan, och kameran är med, så blir det några bilder. De hör absolut till karaktärsdragen i vår kulturbygd. Eller hörde kanske man ska tillägga.  På gårdar och fält har de ersatts av andra typer av staket och elstängsel. Men, som sagt, ibland så stöter man på dem. Det roliga är att man kan se dem omgärda nybyggda hus. Även i stan. Jag passerar en villa med gärdsgård när jag går, eller cyklar, till centrum. Har tagit flera bilder på den. På väg hem från centrum helt nyligen stannade jag till en sen eftermiddag. Ljuset var på väg att försvinna, men tack vare den lilla snö som kommit gick det ändå att ta lite bilder.

En 25 mm vidvinkel hade jag på kameran och det fungerade bra. Svartvitt är det naturliga valet här. Färger skulle bara störa.

Jag fortsätter nog att harva i gärdsgårdsserien fortsättningsvis också. De gör sig bra på bild och de bör naturligtvis också dokumenteras för framtiden.

På återseende

Torbjörn