Om en bok och ett litet blad i A4 format

Jag sitter på min balkong och äter en sen frukost. VM-fotbollen styr mitt liv lite grand just nu, och det blev sent i natt när matchen mellan Holland och Costa Rica gick till både förlängning och straffsparkar. De latinamerikanska lagen har gjort väldigt bra ifrån sig i VM med högt tempo och briljant teknik. Just det höga tempot är något man i efterhand kommer att minnas från den här turneringen.

Som sagt, jag sitter på balkongen och äter frukost. Jag sitter där ensam, om nu inte en bok kan räknas som sällskap förstås. Solen skiner och det är varmt ock skönt. När jag fyllde på bokhyllorna i min nya lägenhet med böcker ramlade en bok ned på golvet. Owe Wikströms "Långsamhetens lov", som jag köpte för många år sedan men som på något vis hamnat i bakvatten och blivit bortglömd och oläst. Långsamhetens lov i praktiken alltså. Efter några kapitel blir jag medveten om hur snabbt utvecklingen går i dag, med ständigt nya företeelser som vi människor väljer att ta till oss, eller inte. Naturligtvis finns inte de allra senaste företeelserna med i denna bok. Men resonemanget i boken är naturligtvis intressant och tankeväckande.  Han skriver den utifrån sin fasta tro på Gud och tillhörighet i svenska kyrkan. Jag, som varken är troende eller tillhör svenska kyrkan, läser den ändå med stor behållning. 

När man flyttar kommer det fram en massa saker ur det fördolda, inte bara olästa böcker. Ett papper singlade också ned på golvet. En kopia från familjesidan i Gefle Dagblad den 13 mars 2004. Det är min mors dödsannons. Hon gick bort den 9 mars, på min namnsdag. Mitt eftermäle har också kommit med på den här kopian. Erik Östblom, Sandviken, avled den 8 mars och Barbro Sahlsten, Hille, den 6 mars kan man också se här. Det finns fler dödsannonser den här dagen men de har inte fått plats på den här kopian.

Inga Sundkvist i Hofors och Inger Åsberg (ort framgår inte) vill inte (eller vill egentligen väldigt gärna?) bli uppvaktade på sina respektive födelsedagar.

Man kan också läsa att tennisspelaren Thomas Enqvist, som jag såg spela några gånger när han var junior, fyller 30 år den här dagen liksom Sveriges ambassadör i Frankrike Frank Belfrage. Jeanette Lönn i Sandviken och Mårten Jäderholm i Gävle fyller båda 18 år. Jenny Wiksten och Daniel Holmgren har fått dottern Villemo. Petra Kautzky och Peter Kautzky Andersson har fått pojken (tror jag) Theo.  

Mer finns inte att läsa från detta blad.

...but the underdog stays cool

Annars då,  som man säger ( eller sade?). Det känns bra att ha klivit av arbetslivet. Dagarna fylls med vad det blir, almanackan är nedstoppad i en låda. Pysslet med inflyttningen verkar aldrig ta slut, och det har blivit många besök på återvinningen för att bli av med gammalt gods. Jag har börjat vandra runt på gatorna i Gävle, men de här jaktmarkerna är betydligt mer svårjagade än de jag besökt tidigare. Kanske blir jag tvungen att lägga om stil, som Jokkmokks Jocke en gång sjöng om.

På återseende

Torbjörn

Kritisk massa när det gäller gatufoto

Det är stor skillnad att ägna sig åt gatufotografering i lilla Gävle jämfört med Stockholm. En självklarhet som knappt behöver nämnas ens. Det behövs en kritisk massa uttryckt i antal invånare för att det ska fungera någorlunda bra. Nils-Erik Larsson t ex säger att han inte fotograferar i städer som har mindre än en miljon invånare. I det närmaste folktomma gator och torg gör det svårt att fånga något intressant. Som att sitta på älgpass ungefär. Hur ofta får en jägare korn på en älg?

Vi får se hur det kommer att gå med gatufotandet i min nya hemstad. Jag misstänker dock att det får bli några dagsmarscher i Stockholm om det ska bli något av värde. 

Det är lite grand av en ny situation för mig. Det går ganska lätt att ta sig från Gävle till Stockholm, men inte lika snabbt som då jag bodde i Knivsta. Tågen går heller inte lika ofta. Men det behöver inte vara till någon nackdel. Stunderna på gatorna i Stockholm blir på något sätt "dyrbarare" när staden inte är lika lättillgänglig som tidigare. 

På återseende

Torbjörn

Hotade vyer

Slussen i dess nuvarande utförande sjunger ju som bekant på sista versen. Nästa år börjar de stora rivningsarbetena och 2022 är det tänkt att allting ska vara klart. Villa man se, och kanske också fotografera, Slussen i nuvarande skick bör man alltså göra det nu.

Slussenprojektet kan du följa på Stockholms stads hemsida. Där kan du också abonnera på nyhetsbrev om projektets framskridande.

Ska själv testa mitt nyinköpta Sigma 35/1.4 där så snart kylan har släppt.

På återseende

Torbjörn

Möte med en medmänniska

Han kom dragande med sin cykel och kärra och jag lyfte kameran och tog några bilder. Vi samtalade med varandra en liten stund och han berättade vad han haft för olika arbeten. Det visade sig att vi hade gått lärarutbildningen samma år, men på olika lärosäten.

Ett trevligt, respektfullt möte med en medmänniska. Det berikade min dag och förhoppningsvis gjorde det så för honom också. Gick sedan och hämtade ut mina nya glasögon, med Pentaxglas, och fick genast en ny syn på tillvaron.

På återseende

Torbjörn

Ögon som ser och öron som hör

Vi tittar alla åt samma håll men vad ser vi? Olika. Vi tror att alla ser det jag ser, men så är det inte. Eller rättare sagt, vi ser samma sak men tolkar det vi ser olika. Ingen ny kunskap direkt, men den tål att upprepas i dessa tider av märkliga avblåsningar för offside och straffspark. Ögat är lättlurat och då får hjärnan det inte lätt. TV-kameran, däremot, är inte så lättlurad, och inte heller reprismaskinen. Vad jag önskar ibland att jag hade en sådan när jag strosar omkring på stan och ser något som plötsligt inträffar. Men när jag tänker efter så behövs det knappast. I dag är de flesta städer kameraövervakade så det är bara att be att få se reprisen. Frågan är bara vem som sitter på reprismaskinen? Det kanske t o m är onödigt att alls gå omkring med en kamera. Vore det inte bättre om kameraövervakarna lade ut dagens scoop åt oss fotointresserade på Facebook? Vi kan då i hemmets lugna vrå plocka ut godbitarna och lägga ut på Fotosidan, Facebook och alla övriga sajter vi använder. Risken för rundgång är naturligtvis uppenbar. Naturligtvis hoppas jag att detta aldrig kommer att ske, men jag skulle inte bli förvånad om någon "visionär" i framtiden presenterade ett sådant här projekt.

Vad är det dessa kvinnor ser? Jag tittar åt deras håll men ser inget särskilt. Ett hus som tycks luta? Några som bråkar? Moln som seglar förbi Operan? En kär vän? Min kamera registrerar endast vad jag ser och här finns inga andra vad jag kan se. Fast riktigt säker kan man förstås inte vara. 

Så över till öron som hör. Jag har nyligen flyttat in i en ny lägenhet och det behöver borras lite överallt. Jag brottas nu med en fråga. Kan man borra på en söndag? I så fall när? Efter lunch, men före middan? Det är tegelväggar i lägenheten så slagborrmaskin måste användas. Ett hål har jag redan gjort, på låga varv, en vardag mitt på dagen. Ingen reaktion alls från grannarna. Kanske hördes det inte? Kanske finns det redan registrerat hos några, för senare anmälan till vicevärden? Det är inte lätt med nya grannar och ny "grannkultur", och man vill ju inte göra bort sig redan från början.

Efter att ha funderat en stund så har jag nu bestämt mig. Det blir nog några borrhål under eftermiddagen, på mycket låga varv, och under största möjliga tystnad.

På återseende

Torbjörn