St Andrews - När Skottland visar sin själ i regn och ruiner.

Vi lämnar Anstruther och kommer fram till ett regnigt  St Andrews.

Staden kallas ofta för "Golfens Hem" eftersom den anses vara golfens födelseplats och är hemvist för The Old Course, en av de äldsta och mest berömda golfbanorna i världen.

St Andrews möter oss med regn och rusk, och att spela golf eller ens kika på den berömda banan känns inte direkt som en höjdare. Men sjön suger, som det heter, och nu är vi rejält hungriga. Snabbt tar vi skydd på det berömda Cormas för en lunch som lovar att värma både kropp och själ. Nu ska det äntligen bli fish and chips. Generöst nog får vi välja om vi vill sitta inne i värmen eller trotsa regnet och slå oss ner ute.

Här är inte bara de tvåbenta välkomna.

Den dagsfärska fisken kommer in frasigt gyllene, och portionerna är så rejäla att vi nästan undrar om vi någonsin ska orka resa oss igen.

En gråmulen dag i St Andrews… nej, ska inte överdriva – den var inte bara gråmulen, det ösregnade. Ändå bär den på sin egen magi. Och som om staden ville belöna oss: när vi ätit klart upphörde regnet plötsligt. Vi tog chansen och gav oss ut på en promenad.

Vi svänger in på en smal gata där husen lutar sig mot varandra som gamla vänner. Stenväggarna bär spår av århundraden – grå, gyllene, väderbitna – och regnet har just lämnat efter sig en glans som får hela gatan att skimra. Här, i hjärtat av St Andrews, känns historien nära. Det är som om varje dörr har en berättelse, varje fönster en viskning från förr.

Dessa hus var från början bostäder för fiskarfamiljer. Äldsta delar tros vara från sent 1500-tal. Huset var uppdelat i fyra rum, där upp till 10 personer kunde bo i varje. Inget rinnande vatten, utetoalett och tvätthus delades av 8 familjer.

På ett av taken sitter en stenkatts, så stilla att vi först tror den är verklig. Den hukar vid taknocken, som om den spanar efter något. Och där – längre ner på taknocken – en liten figur som liknar en råtta, eller kanske en mus.

Vi stannar till. Är det en slump? Eller ett gammalt skotskt skämt i sten? Kanske har de suttit där i hundra år, fastfrusna i sin eviga jaktlek. Kattens blick är vänd mot råttan, men avståndet är tryggt – som om någon med humor och hjärta placerat dem där för att påminna oss om att även i de äldsta kvarteren finns plats för lek.

Vi går vidare, med ett leende, genom en stad där även taken berättar historier.

Fortsätter till en gångvägen utefter havet och kom fram till St Andrews Castle, som ligger dramatiskt vid klippkanten med utsikt över havet och har varit både kungligt residens, fängelse och religiöst maktcentrum. Mest berömd är den för sin underjordiska gång – en tunnel grävd under belägring på 1500-talet, där angripare och försvarare möttes i mörkret. Ruinen bär fortfarande spår av både prakt och brutalitet.

Vi följer gångvägen som slingrar sig utefter havet, där vågorna slår mot klipporna och luften är mättad av salt och tång. Stegen blir lättare när regnet dragit bort, och snart reser sig katedralens ruiner framför oss – mäktiga, trots att de sedan länge är stympade av tidens tand.

De höga murarna och de spetsiga valven står kvar som skelett av en svunnen prakt, och mellan stenarna växer gräs och mossa som om naturen själv tagit över. Här, bland resterna av Skottlands största kyrkobyggnad, känns historiens närvaro starkare än någonsin. Vi går långsamt, nästan vördnadsfullt, och låter blicken vandra upp mot de öppna valven där himlen nu är klarare.

Då börjar det regna igen och vi skyndar tillbaka mot staden, slinker in på ett litet café för en kopp te. Här märks det tydligt att St Andrews är en universitetsstad – vi verkar ha hamnat på ett stamfik för studenter. Runt omkring oss sitter de böjda över laptops och böcker, djupt försjunkna i sina världar. Någon bläddrar i anteckningar, en annan skriver febrilt, och sorlet av röster blandas med ljudet av regnet som smattrar mot rutorna.

Efter att ha torkat upp lite tittat in i några av butikerna på huvudgatan fick vi en pratstund med innehavarna. Nu, när det inte är turistsäsong, verkade de ha både tid och intresse av att prata med oss. De berättade om staden, delade små historier och ställde nyfikna frågor om var vi kommer ifrån. Så trevligt – som om vi för en stund blev en del av vardagen här.

Efter våra samtal i butikerna, där innehavarna delade med sig av både historier och nyfikenhet, lämnar vi St Andrews med en varm känsla. Regnet hänger fortfarande i luften, men vägen leder oss vidare genom det skotska landskapet. Snart når vi Falkland – den lilla byn som bär på sin egen magi, med kullerstensgator, pittoreska hus och det ståtliga Falkland Palace som minner om kunglig prakt och dramatisk historia.

Stadens mest berömda sevärdhet, ett renässanspalats från 1500-talet som var en favoritplats för Mary, Queen of Scots. Palatset och dess trädgårdar är idag öppna för besökare och förvaltas av National Trust for Scotland.

Det har hunnit bli mörkt, men eftersom vi varit på Falklandsöarna är vi nyfikna på den här staden. Kan det vara den som gett namn till öarna ute i Sydatlanten?

Jo, så är det – Falkland i Skottland har faktiskt lånat ut sitt namn till den avlägsna ögruppen.

Falklandsöarna fick sitt namn 1690 när den engelske kaptenen John Strong seglade genom sundet mellan de två huvudöarna. Han döpte det till Falkland Sound efter Anthony Cary, 5:e Viscount Falkland, som då var en brittisk politiker och ämbetsman.Viscount Falkland-titeln är uppkallad efter staden Falkland i Fife, Skottland, där Falkland Palace ligger. Titeln skapades redan på 1600-talet och bär alltså stadens namn.

.

När vi på återresan närmar oss Edinburgh överraskar vår chaufför oss med att svänga ner till Forth Bridge North Viewpoint. I mörkret och regnet är det inte lätt att fånga bron på bild, men dess pampighet går inte att ta miste på. Stoltheten över denna järnvägsbro är påtaglig, och jag trotsar regnet för att göra ett försök, som ett minne av en resa där även regnet hade sin egen skönhet.

Vi gjorde utflykten med Rabbie’s, som inte bara är kända för sina kunniga guider utan också för att de genomför sina turer även när deltagarantalet är litet. Den här gången var vi bara fyra passagerare – vi två och ett franskt par – vilket gjorde resan både personlig och gemytlig.

Vår chaufför visade prov på både omtanke och humor. Han letade till och med reda på en sång om Margareta och spelade den i bilen, vilket fick mig att le stort. Utöver musiken bjöd han på mängder av trevliga berättelser längs vägen – små anekdoter som gjorde resan lika mycket till en upplevelse som en transport.

Så minns vi resan inte bara för platserna vi såg, utan för mötena, berättelserna och den där märkliga magin som bara Skottland kan bjuda på – även i regn.

Utflykt till Anstruther – över Forth till stormens stad

Resan börjar med färden över floden Forth, där bron sträcker sig som en mäktig port mellan landskapen. Det är tyvärr en något regnig dag, som ofta med vinter i Skottland. Vinden tar tag i oss redan här, som om den vill förvarna om vad som väntar på andra sidan.

När vi når Anstruther möts vi av en stad som bär stormen som sin egen klädnad, blåsten sveper genom de smala gatorna, havet slår rytmiskt mot kajen och luften fylls av saltstänk och ljudet av måsar som kämpar i vinden. Det är en plats där naturens kraft känns nära, och där människorna tycks ha lärt sig att leva i takt med stormen.

Anstruther är en liten kuststad i Fife.

Där blåser det en hel del när vi kliver ur minibussen.

Vår chaufför, som också är vår guide, kämpar för att hålla balansen i stormen – stegen blir korta och osäkra, som om själva marken gungade under honom. Scenen blir nästan komisk i sin dramatik, men framför allt ett tydligt tecken på naturens kraft här vid havet.

Staden har länge varit ett centrum för fiske och är idag berömd för sin prisbelönta fish and chips, trots det så passar vi inte på att äta den där. Det är lite för tidigt för lunch.

Däremot så stannar jag nere vid kajen och tittar på de mäktiga vågorna som sveper in över piren och fyren

Vinden rycker och sliter i mig, som om den vill dra mig med ut i stormen. Att stå still blir en kamp i sig, varje steg rubbas av kraften som sveper över kajen. Ändå väljer jag att stanna kvar där nere, fingrarna stelnar vid kameraavtryckaren, har tyvärr inte tänkt på att ta vantar med mig. Men de mäktiga vågorna som rullar in mot piren och slår upp mot fyren gör att det är svårt att gå därifrån.

Havet blir till en levande scen – vilt, rytmiskt och storslaget – och jag står där som en åskådare, liten men ändå del av dess kraft.

Mäktig kraft i den vinden,

Vinden bet i kinderna och kylan kröp in under jackan, men skådespelet vid havet var för mäktigt för att vända bort blicken. Varje våg som slog mot piren blev som en ny akt i naturens dramatiska föreställning, och kameran fick arbeta flitigt. Jag kunde helt enkelt inte låta bli att ta många bilder – tre av dem får följa med här i inlägget, som små fönster in i stormens kraft.

Vi märker snart att vi inte är ensamma i stormen. Från andra sidan gatan kommer plötsligt en man, lättklädd trots den bitande vinden, med en bok under armen som om han just lämnat sin läsning för att möta oss. Med ett leende och ivrig gest vill han gärna berätta om sin stad – som om Anstruther själv skickat ut en representant för att dela sina historier.

Vi frågar honom om det alltid blåser så här mycket. Han ler och försäkrar oss med självklarhet: "Nej då, det brukar vara värre."

Som om stormen vi kämpade mot bara var en mild bris i Anstruthers måttstock.

Det är en glad och pratsam man som berättar en hel del om sin stad.

På en del ställen bildas vågorna till skum som blåser upp på land, i dag är det för varmt, men vid minusgrader blir skummet fruset och svårforserat med bil.

Vi lämnar den lilla fiskestaden...

...och åker mot St Andrews.

Det tar vi sen.

Julmarknad i Edinburgh – en stad i vinterskrud

När mörkret sänker sig över de kullerstensbelagda gatorna i Edinburgh förvandlas staden till ett sagolandskap. Doften av glögg och nybakade kakor blandas med ljudet av julmusik som ekar mellan de gamla stenhusen. På Princes Street Gardens glimmar ljusen från hundratals små bodar där hantverkare, konstnärer och matförsäljare erbjuder allt från stickade skotska mössor till karameller i färger som påminner om barndomens jular. Atmosfären är både traditionell och kosmopolitisk – en plats där lokal historia möter internationell julglädje.

Fast jag såg inte så mycket kullersten, men det lät bra i text.

.

Där mellan stånden vimlar det av folk.

Pariserhjulet lyser som en gnistrande krona över staden, och nedanför rör sig människor mellan bodar och butiker med kassar fyllda av gåvor. Skratt och röster blandas med doften av bratwurst och kryddigt mulledwine, och hela scenen känns som en levande julmålning där vardag och fest möts i samma ögonblick.

På fasaden till Johnnie Walker-huset vecklas en gigantisk julkalender ut i ljus och färg, en kalender som ändrar utseende hela tiden. Varje ruta glimmar som ett löfte om fest och förväntan, och förbipasserande stannar upp för att låta sig svepas med av den magiska stämningen. Kalendern blir som en modern tolkning av en gammal tradition, en blinkning till barndomens nyfikenhet, men i storstadens pampiga skala.

Två damer delar en måltid mitt i julmarknadens myller, en stilla stund av gemenskap bland glittrande ljus och sorlande röster. Deras skratt och samtal blir som en varm kontrast till den kyliga vinterluften.

Naturligtvis finns det vanliga tingeltanglet även på den här julmarknaden.

Vill man bli lite yr i mössan så kan man ta en tur i karusellen.

Att fotografera sig i en bubbla med snöande vinterlandskap, blev snabbt en trend, men någon måste ju ta på sig jobbet som bubbelputsare också!

Vi värmde oss med en mulledwine med körsbär i, den kryddiga doften av kanel och nejlika spred sig som en mjuk filt i vinterkylan. Varje klunk blev som en liten paus från marknadens myller, ett ögonblick av värme mitt i Edinburghs vintersaga. Den var dessutom riktigt god.

Mitt i vimlet står en spelande tomte på trottoaren, med gitarrtoner som blandas med sorlet från julshoppande människor. Men det är inte musiken som får förbipasserande att stanna upp – utan överraskningen som gömmer sig i säcken bakom honom. Plötsligt hoppar en man upp ur säcken och skrämmer nästan slag på de som råkar gå förbi. Skratt och förvånade utrop fyller luften, och scenen blir till ett minne som lika mycket handlar om humor som om julglädje.

Det finns något alldeles särskilt med Edinburgh när regnet har fallit. Luften blir krispig och klar, och de gatorna förvandlas till speglar som reflekterar stadens historiska skönhet.

Blanka, regnvåta gatorna som slingrar sig uppåt, och i fjärran, majestätiskt tronande på sin vulkaniska klippa, Edinburgh Castle. Men inte bara ett slott, utan ett som badar i en varm julröd färg. Kontrasten mellan de mörka, fuktiga gatorna och slottets nästan glödande färg var helt enkelt hisnande.

​Det är i stunder som dessa man verkligen känner historiens vingslag i Edinburgh. Varje stenkant, varje gammal byggnad, ja, till och med varje regndroppe känns laddad med berättelser från svunna tider. Slottet, som har sett så mycket under århundraden, tycktes nästan andas ut en sista värme innan mörkret tog över.

De som vill ha en lite annorlunda julstämning kan välja en skrämmande spökbusstur istället. 

Lite julklappstips.

Expedition Vitön - september 2006

Nu har även jag läst ut Bea Uusmas bok Vitön. Det här är ingen recension – mer ett uppmanande: läs den. För mig väckte den något helt annat än bara läslust – den väckte minnen. Massor av minnen från min egen resa till Vitön. En resa som skedde innan jag började blogga, så varför inte återuppleva den här?

För min del började allt nästan precis som för Uusma. Jag snubblade över en bok om Andrées polarexpedition – jag tror faktiskt att det var samma titel som hon "lånade" (något mer permanent) från en vän. Jag köpte min. Sedan följde fler böcker, fler berättelser, och snart var jag helt uppslukad av expeditionen.

Och jag kan bara säga: tur att Bea Uusma aldrig varit hemma hos mig. För hade någon knyckt någon av mina böcker om Andrées ballongfärd mot Nordpolen, hade jag blivit fruktansvärt förgrymmad. De är inte bara böcker, de är portaler till ett av historiens mest fascinerande öden.

Kapten Per Engvall

När vi väl stod där på kajen i Longyearbyen, med M/S Stockholm framför oss, kändes det nästan overkligt. Som om resan redan var ett minne, fast den just skulle börja. Det var något med ljuset, den klara luften, och det där pirret i kroppen som bara kommer när man är på väg mot något stort.

Vi hade faktiskt varit på väg till Svalbard redan två år tidigare. Allt var bokat och klart, men kort före avresan tvingades vi ställa in. Jag blev sjuk, och min läkare gav ett bestämt nej – inget resande, bara att acceptera läget och påbörja en tuff behandling. Det var bara att foga sig.

Men allt gick bra. Jag blev frisk. Och när PolarQuest två år senare annonserade sin resa "Expedition Vitön" med M/S Stockholm, kändes det nästan som om de riktade sig direkt till mig. Som om världen sa: nu är det dags. Nu är det din tur.

Även om resan hette "Expedition Vitön" hann vi med flera av de klassiska stoppen: Barentsburg, Ny-Ålesund och Danskön. Var och en med sin egen karaktär – Barentsburg med sin sovjetiska charm, Ny-Ålesund med forskningsstationens stillsamma puls, och så Danskön, där historien nästan låg kvar i luften.

Det var från Danskön som Andrée, Strindberg och Frænkel lyfte med Örnen – deras ödesdigra ballongfärd mot Nordpolen. Även om själva ballonghuset är rivet sedan länge, finns det fortfarande spår kvar. Rester av förberedelserna, rostiga detaljer, kanske till och med tystnad som bär på minnen. Att stå där och blicka ut över det landskap de lämnade bakom sig var som att kliva rakt in i en annan tid.

Adam berättar vid resterna från ballonghuset.

Här där vårt fartyg ligger, startade deras ballongfärd.

Vi hoppar över alla upplevelser på vägen mot vårt mål – kanske återvänder jag till dem en annan gång. För det fanns mycket att berätta: möten med isbjörnar, valrossar, renar och rävar. Men en särskilt spännande detalj från Karl XII:s ö vill jag ändå nämna.

Lita aldrig på en isbjörn. Vi var i land på ön, och långt, långt uppe på fågelberget låg en hona med två ungar och vilade. De såg fridfulla ut, men troligtvis var de hungriga. När de vädrade människodoft – eller kanske bara närvaron av oss tvåbenta – vaknade jaktinstinkten. De reste sig, började röra sig neråt, och vi fick plötsligt väldigt bråttom tillbaka till våra zodiaker. Isbjörnen är förvånansvärt snabb.

Trots att vi sprang över stranden, snubblande mellan drivved och med hjärtat bultande i bröstet, kunde jag inte låta bli att stanna upp. Kameran hängde redan i handen, och ögonblicket var för laddat för att inte fångas. Jag var ju inte allra sist i gruppen – någon annan låg längre bak – så jag tog chansen. Ett snabbt klick, en bild som fortfarande bär på den där blandningen av skräck och förundran.

                                                                 -----------------------------------------

Men så, på vår sjätte dag, började vi skymta Vitön. Först som en skugga i horisonten, sedan allt tydligare. Den dök upp där ute, som ett tyst vitt väsen.

Den låg där – karg och stilla – med sin egen sorts värdighet. Inte dramatisk, inte skrämmande. Bara tyst. På långt håll liknade den nästan en semla, med sin stora vita glaciär och det lilla molnet som låg som ett lock på toppen. En märkligt vardaglig liknelse för en plats så laddad med historia, men just då kändes den helt rätt.

Nu blev det spännande, skulle vi komma iland...

På flera ställen går glaciären ända ner till stranden.

Före oss hade vi ett kryssningsfartyg, ett ganska stort och ingen från det fartyget gick iland.

Nu hade vi kommit så nära att det var dags för vårt försök. Ankaret gick, gummibåtarna sjösattes, och förväntan låg som elektricitet i luften.

Alla – ja, till och med besättningen – klev ner i zodiakerna, redo att ta sig i land. Alla utom en. Vi hade en fransk historieprofessor med oss, Madam Yvonne. Hon var tydligen bara intresserad av fransk historia, och Vitön föll inte inom hennes intressesfär. Hon stannade ombord och roade sig med kaptens cognac, medan vi andra styrde mot den karga stranden.

Som alla förstått, iland kom vi. Adam vår expeditionsledare var nog extra glad för trots alla hans resor till Svalbard så var det hans första landstigning på Vitön.

Helt otroligt, jag står på Vitön!

Då, i stunden, förstod jag inte hur speciellt det faktiskt var att vi kommit iland – och på första försöket dessutom. Det kändes nästan självklart, som om Vitön väntat på oss.

Men det har sjunkit in först nu, långt efteråt. När jag hört berättelser från andra som varit där men tvingats vända om. När jag läst Bea Uusmas båda böcker och förstått hur oberäkneligt väder och isförhållanden kan vara. Att få sätta foten på Vitön är inget man kan ta för givet – det är ett privilegium. Och vi fick det.

Vi ser att ön inte är obebodd, finns en hel del isbjörnsspår på stranden.

Uppe på glaciären ligger det två fjolårsungar och leker.

De har säkert koll på oss, men är inte hungriga.

Vi har även koll på dem, inte bara en isbjörnsvakt utan flera håller koll på björnarna.

Vi vet ju nu hur snabba isbjörnarna är.

I samlad tropp vandrar vi mot Andrée-expeditionens lägerplats – lite högtidligt, lite förväntansfullt.

Här, på platsen där deras sista tid i livet utspelade sig, står nu en minnessten. Den restes av den svenska expeditionen med fartyget M/K Isbjørn, som anlände några veckor efter den norska upptäckten sommaren 1930. Ett stilla monument till minne av Salomon August Andrée, Knut Frænkel och Nils Strindberg.

Sommaren 1930 gjorde det norska sälfångstfartyget Bratvaag ett oväntat och historiskt fynd på Vitön. Under en expedition i Arktis gick några av besättningsmännen i land och upptäckte resterna av Salomon August Andrées polarexpedition – kroppar, dagböcker, utrustning och spår av deras sista läger.

Fyndet väckte stor uppmärksamhet och ledde till att en svensk expedition med fartyget M/K Isbjørn kort därefter reste till ön för att hämta hem kvarlevorna och resa en minnessten. Det som länge varit ett mysterium fick nu sina sista pusselbitar.

Det var alltså här det var. Vi står andaktsfullt och ser oss omkring, försöker känna in något av hur det kan ha varit – för de tre upptäcktsresande som tillbringade sina sista dagar här, och för dem som, trettio år senare, av en slump fann platsen.

Vi ser rester av den drivved de en gång samlade ihop, och trots att nästan allt från expeditionen har samlats in och förts hem, ligger där något kvar. Ett tygstycke, slitet och blekt. Kanske har det legat dolt under sand eller is, och först nu kommit fram i ljuset. Jag kan inte låta bli att sträcka ut handen och känna på det – men jag lyfter det inte. Det känns som att det hör hemma här.

En liten bit ifrån finns den lilla klippskreva där de begravt Nils Strindberg.

Det ser inte så märkvärdigt ut. En stenig strand, lite drivved, ett landskap som liknar många andra i Arktis. Men det var här de trampade omkring. Här de kämpade, kanske mot isbjörn, kanske mest mot kylan, hungern och orken som tog slut.

Att stå på platsen där deras tält en gång stod, där deras sista dagar utspelade sig, är svårt att beskriva. Det är inte dramatiskt – det är stilla. Men i den stillheten finns ett eko av något större. Ett försök att nå det omöjliga. Ett öde som blev historia.

Vid minnesstenen upptäcker vi något oväntat – ett litet hål i sidan. Det ser ut att ha gjorts med avsikt, där inne i hålet finns det en liten svensk flagga. Vem som satte dit den, eller varför, vet ingen riktigt. Det finns inga officiella uppgifter om det. Hålet syns lite svagt på den här bilden. Vi tog ut flaggan och tittade på den och stoppade sedan tillbaka den på sin plats. Tänkte aldrig på att ta någon bild av den.

Kanske var det en gest av vördnad. Ett försök att lämna något personligt, något nationellt, på en plats där tre svenska liv tog slut i ett av historiens mest mytomspunna öden.

Att stå där, på platsen där allt tog slut, var mer än bara en historisk upplevelse. Det var en känsla av närvaro – som om tiden dragit ett djupt andetag och höll andan just där.

Jag tänker ofta på Andrée, Frænkel och Strindberg. På deras mod, deras envishet, deras öde. Och på hur vi, över hundra år senare, fick sätta våra fötter där de en gång kämpade. Det är inte något jag tar lätt på. Det är ett minne som stannat kvar – inte bara som bilder i kameran, utan som något som rör sig stilla i mig.

Resan till Vitön blev mer än en resa. Den blev ett möte med historien, med naturens kraft, och med mig själv. 

Förstod inte då hur stort det var, men har insett det långt senare

Vårt besök på Vitön är över. Vi samlas vid strandkanten, blickar en sista gång mot minnesstenen och den karga plats där historien en gång stannade. Det är dags att återvända till vårt fartyg, M/S Stockholm.

Snart väntar middag ombord, samtal om dagens upplevelser och kanske en skål för de tre som aldrig kom hem. Sedan fortsätter vi – vidare mot nya äventyr, nya vyer, men med Vitön kvar inom oss. En plats som inte bara berättar om en expedition, utan om mod, drömmar och människans eviga längtan efter det okända.

För även om Andrées polarexpedition misslyckades i sitt mål att nå Nordpolen, blev den ändå världsberömd. Inte för triumfen, utan för tragedin. För envisheten, för viljan att trotsa elementen, och för den gåta som vilade över deras öde i över tre decennier. Att få stå där – på platsen där allt tog slut – är att komma nära något större än bara historia. Det är att känna människans litenhet och storhet på samma gång.

                                            -----------------------------------------------------

                                                                 ------------------------

Tack Wolfgang för att du skrev ett blogginlägg om boken så att jag kom mig för att köpa den.

Lego

Hamnade på en Lego utställning, där de gjorde reklam för blomsterlego.

Så här ovanifrån ser utställningen ut som ett legodockskåp.

Många fantasifulla skapelser.

Inte röra! Man fick tydligen inte plocka några blommor här.

Utställarna betonade vid flera stationer att byggglädje med Lego inte har någon åldersgräns. Skyltar, samtal och aktiviteter uppmuntrade både barn och vuxna att släppa loss sin kreativitet. Många vuxna besökare syntes engagerade i byggandet. Budskapet var tydligt: fantasin har inget bäst före-datum.

För att engagera besökarna erbjöds ett vykort som kunde hämtas vid ankomst. Med kortet i handen fick deltagarna gå runt till sex olika stationer för att samla stämplar och skapa ett färdigt mönster. En skylt informerade tydligt: "Gäller även vuxna."

Den här var inte av Lego, men stod parkerad utanför ett flott hotell. Dyr och snygg.