En långsam promenad genom Kuala Lumpurs kontraster.

Blir inga snabba promenader när man är i Kuala Lumpur, för det är ganska varmt men att då och då leta sig ut från de luftkonditionerade gångarna och svala husen är mödan värt.

Det finns en hel del gångvägar, både under jord och ovan jord, som är luftkonditionerade – ett välkommet avbrott från den tropiska hettan. En av dem är särskilt minnesvärd: väggarna pryds av fotografier och målade dekorationer som gör promenaden till något mer än bara transport. Det känns nästan som att gå genom ett galleri, där stadens själ får ta plats mellan betong och glas.

När man väl kliver ut i värmen möts man av ett myller av ljud, dofter och färger. Trafiken surrar, gatuköken ryker, och luften är tung av tropisk fukt. Men det finns något meditativt i att promenera långsamt, att låta staden rinna förbi i ett lugnare tempo.

Jag började min dag vid KLCC Park, där skyskraporna speglar sig i det lilla konstgjorda sjölandskapet. Här kan man gå i skuggan av palmer och se lokalbor jogga i takt med morgonsolen.

Några måste ta den obligatoriska selfiebilden framför Petronas Tower. Ibland är det inte bara byggnaden man vill fånga – utan känslan av att vara där

Där var det inte bara människor som var ute och tränade, träffade på den här lilla filuren.

Sedan slingrade jag mig vidare genom Bukit Bintang, där shoppinggalleriorna står som svalkande oaser mellan gatorna. Det är nästan som att staden är byggd för att man ska kunna röra sig utan att någonsin behöva svettas – men det är just svetten som gör upplevelsen verklig. 

Lite speciella och handikappanpassade övergångsställen. Det är något fint med att även detaljer som ett övergångsställe kan visa omtanke och inkludering.

Jag lämnade den stora gatan med alla flotta butiker, där luftkonditioneringen sipprar ut genom öppna dörrar och skyltfönstren glittrar av lyx. Svängde runt vid statyerna av Michael Jackson – ett oväntat inslag mitt i stadens puls där många stannade till för ett foto.

– och fortsatte sedan in i ett kvarter där tempot var lite lugnare. Här byts marmorgolv mot trottoarplattor, och istället för internationella märken möts man av små kaféer, lokala butiker och doften av grillad kyckling från ett gatustånd.

Kom till ett lite annorlunda kvarter. Enklare bostadshus och massor med väggmålningar. Något som jag har svårt att gå förbi utan att försöka få några bilder. Färgerna var starka, motiven varierade – från traditionella mönster till porträtt av lokala hjältar och fantasifulla figurer. Det kändes som att varje vägg berättade sin egen historia, och jag blev stående gång på gång, med kameran i handen.

Här var tempot ett annat. Barn lekte på trottoaren, en äldre man satt och skalade frukt i skuggan, och någon vinkade från ett fönster. Det var som att staden öppnade upp en annan sida av sig själv – mindre polerad, men desto mer levande.

Konsten här känns inte planerad, utan levande. Som om den växer fram i takt med staden.

Jag stannade till, tog ett steg tillbaka, och försökte fånga hela bilden – men det är svårt att fånga känslan i en enda ruta

Det här kvarteret var som ett galleri utan väggar, där varje fasad var en duk.

Duvor på ledning, tvätt på tork – en bild som fångar stadens rytm och vila, den bilden kunde jag inte gå förbi.

Vet inte varför, men tvätt på tork kan jag inte låta bli att försöka fånga på bild.

Det är något med tvätt på tork – vardagligt, färgstarkt, och alltid värt en bild.

Att promenera i Kuala Lumpur är som att bläddra igenom ett bildspel av stadens själ. Från svalkande gångvägar med konstnärliga inslag till kvarter där väggmålningar berättar historier och tvätten fladdrar mellan husfasader – varje steg bjuder på nya motiv. Duvor radar upp sig som tysta betraktare, och människor stannar till för att fånga sin stund framför stadens ikoniska torn.

Det är inte bara en promenad, det är en resa genom kontraster: mellan lyx och vardag, mellan luftkonditionerat och tropisk hetta, mellan det planerade och det spontana. Och mitt i allt, kameran, som försöker hinna med.

För mig är det just de här ögonblicken som gör en stad levande. De små detaljerna, de oväntade mötena, och känslan av att vara en del av något större, om än bara för en stund.

Happy Deepavali

Innan jag kom till Kuala Lumpur hade jag aldrig hört talas om Deepavali. Men det dröjde inte länge innan högtiden gjorde sig påmind – överallt i stadens köpcentrum glittrade färgglada dekorationer, ljusslingor och vackra rangoli-mönster på golven. Det var som om hela staden förberedde sig för något stort, något jag ännu inte förstod. Nyfiken började jag ta reda på mer.

Deepavali, även kallad Diwali, är en av de mest betydelsefulla högtiderna inom hinduismen. Den firas för att markera ljusets seger över mörkret, det godas triumf över det onda. Under flera dagar tänds oljelampor, hem smyckas med färger och familjer samlas för att fira med mat, gåvor och gemenskap. Det är en tid för reflektion, glädje och hopp – och för mig blev det också en oväntad inblick i en kultur jag tidigare inte känt till.

Trots att Malaysia är ett muslimskt land med islam som statsreligion, är Kuala Lumpur en mångkulturell stad där Deepavali firas stort och synligt.

Deepavali infaller varje år i slutet av oktober eller början av november, beroende på den hinduiska lunisolarkalendern. Högtiden sammanfaller med nymånen – amāvasyā – i månaden Kartika, vilket gör att datumet varierar från år till år. I år infaller den den 26 oktober.

Vid det stora köpcentret vid Bukit Bintang möttes jag av en färgsprakande rangoli – ett konstfullt mönster gjort av färgat pulver – som låg på golvet vid ingången. Det var första gången jag såg något liknande, och det väckte min nyfikenhet på högtiden och dess betydelse.

En Rangoli är en traditionell indisk konstform där färgglada mönster skapas direkt på marken – ofta vid entréer, för att välkomna gäster och gudomliga krafter, och symboliserar lycka, välstånd och positiv energi.

Tyvärr hade någon klåfingrig varit fram och petat på de färgade stenarna, men såg nästa dag att då var den reparerad.

Tittar man nära så ser man att den här är gjord av små färgade stenar.

Så även om Deepavali inte är en muslimsk högtid, är den en viktig del av Malaysias kulturella kalender – särskilt i städer som Kuala Lumpur, där olika traditioner möts och firas sida vid sida.

Till och med mindre butiker hade sin egen rangoli vid entrén – färgglada mönster som välkomnar besökare och sprider feststämning.

Tre dagar, tusen intryck – Reykjavik i blickfånget

En av de starkaste upplevelserna vi tog med oss var kontrasten mellan det övriga Island och Reykjavík. Efter dagar av att ha vant oss vid landsbygdens tystnad och makliga tempo – där varje bil är en händelse och de flesta byar andas lugn – blev mötet med huvudstaden en överraskning.

​Jag blev förvånad över hur stor och stökig Reykjavík plötsligt kändes, trots att den i själva verket har en behaglig småstadskänsla jämfört med exempelvis Stockholm. Det är som om allt som är samlat på Island – turister, bilar, restauranger och nattliv – koncentreras här.

​På landsbygden får man naturen för sig själv, men i Reykjavík får man den moderna kulturen och de andra besökarna. Vårt sista stopp bekräftade verkligen hur mycket vi hade hunnit vänja oss vid tempot utanför storstaden.

Vi bodde på Leifur Eiriksson som ligger mitt emot Hallgrímskirkja, där finns det gratis parkering, bra för här kan man låta bilen stå, det mesta är på gångavstånd.

Här kan man strosa gata upp och gata ner. Slinka in på någon butik eller bara titta på alla väggmålningar.

Bra också att inte missa de klassiska sevärdheterna som Harpa – Reykjavíks skimrande ikon. Detta prisbelönta konserthus är inspirerat av Islands unika basaltpelare och norrskenet. Fasaden, designad av konstnären Ólafur Elíasson, består av geometriska glaspaneler som skiftar färg och fångar det dramatiska isländska ljuset på ett helt magiskt sätt.

Eller Sólfar / Sun Voyager. Skulpturen, som ser ut som ett elegant stålskelett av ett vikingaskepp, står vackert vid Reykjavíks havskant. Även om många misstar den för en hyllning till vikingarna, är det konstnärens "drömbåt" – en ode till solen, hopp och upptäckarglädje mot nya horisonter. 

Höfði hus

​Denna charmiga vitmålade villa i Reykjavík är mer än bara en vacker byggnad vid havet; det är en plats där världshistoria skrevs. Huset byggdes 1909 för den franske konsuln Jean-Paul Brillouin, och fungerade senare som residens åt bland annat den brittiske ambassadören – som påstods ha tvingat fram en försäljning på grund av ett spöke ("Den vita damen").

​Höfði är dock mest känt för att ha varit mötesplatsen för USA:s president Ronald Reagan och Sovjetunionens ledare Michail Gorbatjov under toppmötet i oktober 1986. Trots att de inte nådde en omedelbar överenskommelse, ses detta möte som det avgörande steget som banade väg för nedrustning och slutet på det kalla kriget. Huset används idag för officiella mottagningar.

Framför huset står idag ett stycke av Berlinmuren, en gåva som Island fick 2015 i samband med 25-årsjubileet av Tysklands återförening. Placeringen intill Höfði är symbolisk, då huset där Reagans och Gorbatjovs dialog inleddes nu står bredvid en fysisk rest av den tudelning mötet bidrog till att upplösa. 

Baksidan av murbiten.

Sedan får man inte missa Hallgrímskirkja,  har man irrat sig ut på stan så är det ändå lätt att hitta tillbaka dit.

​Det är den största kyrkan på Island, vars fasad är ett modernt arkitektoniskt eko av landets dramatiska basaltkolumner. Framför står statyn av Leif Eriksson.

På kvällen är kyrkan upplyst.

Men vill man komma in i kyrkan så måste man passa på, på dagtid. Vi är där när dörrarna öppnas klockan 10.00 och då kommer man in till pampig orgelmusik.

Man kan även åka hiss upp i tornet, men det är behäftat med en stor portion tålamod, för trots att vi var där när de öppnade kyrkan för besökare så var kön lång.

Mitt i Reykjavíks stadspuls, där havsbrisen möter doften av rostad lök, står en liten plåtkiosk med ett rykte som sträcker sig långt bortom Islands gränser. Bæjarins Beztu Pylsur – Namnet betyder "Stadens bästa korvar" och har serverat varmkorv sedan 1937, och är idag lika mycket ett kulturarv som ett snabbmatsställe.

Här har både presidenter och popstjärnor ställt sig i kö. Bill Clinton skapade rubriker när han 2004 beställde en korv "med allt", och sedan dess har både Kim Kardashian och Metallica följt i hans fotspår. Men det är inte bara kändisarna som gör kiosken legendarisk – det är smaken. Den isländska pylsan, gjord på lamm, fläsk och nötkött, har en karaktär som är svår att glömma. Toppad med rostad och rå lök, söt senap, ketchup och remoulad blir det en smakexplosion i varje tugga.The Guardian har kallat det Europas bästa snabbmat, och jag är benägen att hålla med. Det är något med enkelheten, atmosfären och det faktum att man står där – mitt i Reykjavik – med en varm korv i handen och ett leende på läpparna.

Och visst, skulle du missa kiosken i stan, finns det en liten filial på flygplatsen. Där är det sällan kö, men det är ändå inte riktigt samma sak. För det är inte bara korven man kommer för – det är känslan av att vara en del av något större. En liten bit av Reykjavíks själ, serverad i bröd. 

På toppen av Öskjuhlíð-kullen i Reykjavik reser sig Perlan som ett glaskrönt landmärke, byggt ovanpå sex enorma vattencisterner. Här möts natur och teknik i en futuristisk byggnad där du kan vandra genom en konstgjord isgrotta, uppleva norrskenet inomhus och blicka ut över staden från ett 360-graders observationsdäck. Museet bjuder på interaktiva utställningar om Islands naturfenomen – från glaciärer till gejsrar – och i kaféet väntar italiensk glass och värmande kaffe. Ett besök här är som att få hela Island i koncentrat, under en kupol av glas.

När man klarat av stora sevärdheter så är det trevligt att ge sig ut i vimlet igen  men vi tar det i nästa inlägg.

Fortsättning och slut på Islandsresan finns här

Eiríksstaðir - Där Sagorna Blir Verklighet

Ny dag och nya upptäckter, upptäcker ett berg där det ser ut som molnen fastnat på toppen.

Dagens första stopp blir vid Eiríksstaðir – platsen som är känd som vikingen Erik den Rödes (Eiríkur Þorvaldsson) och hans fru Þjóðhildurs forna hemvist och, inte minst, födelseplatsen för hans son, den store upptäcktsresanden Leif Eriksson.

Leif Eriksson (Leif den Lycklige), är den europé som är mest känd för att ha nått Nordamerika (Vinland) runt år 1000, Columbus kom dit 1492.

​Här i Eiríksstaðir står ett vackert rekonstruerat vikingalånghus, byggt med traditionella metoder med tjocka torvväggar och drivved. Det var här som vi fick veta varför torven är staplad i ett zickzackmönster, att det inte var för dekoration utan för att väggen skulle tåla markrörelsen.

Här mötte Sofie upp och berättade först om hur de anser sig vara säkra på att hittat platsen för där Erik den Rödes gård låg och hur huset var byggt. I närheten finns de ursprungliga ruinerna av två byggnader från 900- till 1000-talet. Dessa utgrävningar ligger till grund för hur rekonstruktionen ser ut.

I förstugan till långhuset finns det en del vertyg att beskåda.

Att kliva in var som att resa tusen år tillbaka i tiden! Inne i den dunkla, varma hyddan, med elden sprakande i den centrala härden, satt vi i en och en halv timme, helt fängslade av hennes berättelse.

​Vi hade turen att möta en helt otrolig berättare. Vår guide Sofie, var inte bara kunnig utan levandegjorde sagorna om Erik den Rödes äventyrliga liv.

Hur hon berättade om hans exil från Island och Leifs otroliga färd till "Vinland" (Nordamerika). Tiden bara rusade iväg. Det var en intensiv och personlig upplevelse som verkligen gav liv åt den isländska sagan.

​En av de fascinerande detaljerna vår berättare tog upp handlade om hur Grönland fick sitt namn.

​Innan Erik den Röde anlände och bosatte landet, var det mest känt i vikingavärlden som Gunnbjarnarsker – alltså "Gunnbjörns isiga skär," efter vikingen som först siktade dem. Inte direkt det mest inbjudande namnet, eller hur? Tänk dig kontrasten Gunnbjörns isiga skär" mot "Grönland.

​Ett smart drag av en man som verkligen visste hur man säljer in en idé – och ett helt land!

​Så när Erik sedan blev förvisad från Island på grund av en serie dråp (manslag) som han begick under fejder med sina grannar, dömd han av det lokala tinget till tre års bannlysning.

Då utforskade han det stora landet i väster och beslöt sig för att starta en ny bosättning där. Men hur lockar man folk att segla över det stormiga havet till ett främmande land? ​

​Genom briljant marknadsföring!

Sedan har vi det där med vikingar och hjälmar.

Vår guide Sophie på Eiríksstaðir gav oss en rejäl tankeställare om hur livet på vikingatidens Island faktiskt såg ut. Glöm Hollywoods bild av vikingar som springer runt i rustning och glänsande stålhjälmar med horn! Denna ikoniska look är en ren myt. 

​Hon påpekade att i arkeologiska utgrävningar på Island har man funnit endast 23 svärd och den enda nästan kompletta vikingahjälm som hittat är den berömda Gjermundbuhjälmen som hittades i Norge. Den var helt utan horn, eftersom de vore livsfarliga i strid.

Myten föddes faktiskt på 1800-talet, främst av kostymdesignern Carl Emil Doepler till Richard Wagners operacykel Nibelungens ring (1876). Han ville göra vikingarna dramatiska och heroiska på scenen, och sedan dess har den fiktiva hornhjälmen dominerat populärkulturen!

​Hur var det med svärden då?

​Till skillnad från Norge och Danmark, där vikingarna ofta var professionella krigare och plundrare, var bosättarna på Island primärt bönder och nybyggare. Dyra smidda vapen som svärd och hjälmar var statusföremål – oerhört kostsamma att importera och svåra att tillverka på ön. En bonde prioriterade troligen verktyg, djur och mat över ett pråligt svärd.

​Så vad slogs de med? När konflikter uppstod – och det gjorde de ofta, som man kan läsa i sagorna – var den isländska lösningen genialt enkel och billig: Sten.

​Island hade, och har, ett oändligt förråd av vulkanisk sten! De flesta strider under sagatiden var snarare snabba, våldsamma uppgörelser mellan grannar eller klaner, och då var en hårt kastad sten minst lika effektiv som ett tungt svärd.

Den här lilla killen från Holland, som fick prova brynja, hjälm och svärd, höll med om att i den utrustningen var det inte lätt att slåss eller försvara sig.

Vikingarna behövde kläder också, och får hade de. Av ullen spanns det garn med så här enkla redskap.

De hade även kunskap om hur de skulle färga sitt garn. Finns mycket färg i växtriket.

Enkel vävstol. 

På golvet stod några skålar, tillverkade av lavasten, de användes som oljelampor.

Det var så finurligt ordnat att det inte var bestämda tider. När man betalat inträdet var det bara att gå in och sätta sig. När Sofie kommit till slutet på berättelsen började hon nämligen om, och man kunde gå när man hört klart. Vi var först på plats, och när vi gick satt de som kommit in senare kvar.

Det här är Hnefatafl ett gammalt nordiskt brädspel, ofta kallat "vikingaschack".

​På parkeringen finns det anvisade platser för besökande skepp - förlåt, jag menade buss.

Om du vill känna historiens vingslag och bokstavligen sitta i likadant hus som en av historiens mest kända vikingafamiljer, är Eiríksstaðir ett absolut måste på resan genom Island.

Och kom ihåg att saga på Island inte är som 'sagan om Rödluvan', utan är mer som legend eftersom saga här betyder "det sagda ordet".

Fortsättning finns här

Stoppen som Tog Oss till Bifröst

Nära Hofsós finns en av Islands äldsta kyrkor, och den är både historiskt och arkitektoniskt fascinerande. Den heter Grafarkirkja.

Den är byggd under 1600-talet. Den tros ha ritats av Guðmundur Guðmundsson, en skicklig hantverkare från den tiden.

Kyrkan är byggd i torv och trä, vilket var typiskt för isländsk byggteknik under den perioden. Den har bevarats som ett historiskt monument och är ett fint exempel på traditionell isländsk arkitektur.

Grafarkirkja ligger i en stillsam dal, ofta omgiven av dimma och fågelsång. Den lilla torvkyrkan ser nästan ut att ha vuxit upp ur marken själv, med sitt gräsbeklädda tak och väggar som smälter in i landskapet.

Kyrkan används inte längre för regelbundna gudstjänster, men är ett älskat besöksmål för den som söker tystnad, historia och en känsla av förankring i det förflutna.Vi kan inte gå in men kikar in genom fönstret. Inuti är det enkelt, men med en närvaro som känns nästan andlig—som om väggarna minns varje bön som viskats där.

Finns några gravstenar här och ser att det var en tuff tid.

En lustig detalj som vi upptäckte under resans gång var att ofta när vi stannat för att titta på något och det var helt tomt på folk, så dröjde det inte många minuter innan det plötsligt kom bil efter bil och  stannade. Spelade ingen roll om det var tidig morgon eller sen eftermiddag.

                                                                                    ------------‐----------

I centrala Sauðárkrókur håller en enorm väggmålning på att växa fram, syftet med den är att ge nytt liv åt staden. Förhoppningen är att besökare ska ta bilder av sig själva vid konstverket, dela dem brett och därigenom väcka uppmärksamhet kring Skagafjörður som resmål.

Nu blev det ingen selfie för mig där, men jag kan i alla fall hjälpa till med att sprida bilden ändå.

Saudarkrokur är en fin liten by, vi passade på att handla lite i den lokala butiken och blev lite snopna när tjejen i kassan pratade norska, fast lite kul var att hon trodde hon pratade svenska.  Men vad spelade det för roll,  vi förstod varandra.

Blev några kyrkor efter varandra nu, men alla i sin egna speciella stil.

Blönduóskirkja, är känd för sin unika och moderna arkitektur som sägs vara inspirerad av de omgivande bergen och landskapet.

Där i Blönduós hade vi planerat att äta lunch, men hittade inget bra ställe så vi for vidare.

Men innan det blir någon mat så stannar vi till vid Kolugljufur, där får man passa på stegen.

Kolugljúfur är ett av Islands dolda pärlor och ett dramatiskt vattenfall och namnet på en imponerande klyfta (kanjon) som floden Víðidalsá har gröpt ur.

Den är ungefär en kilometer lång och på sina ställen upp till 40–50 meter djup, med branta, mörka klippväggar.

På andra sidan vägen fick jag syn på hur berget där borta har lite likhet med Lapporten vid Abisko.

Men nu kurrar det i magen efter lunch.

Vi åker till Hvammstangi ett riktigt blåsigt ställe. Där har de en helt underbar hantverksbutik vi slinker in där för att inte blåsa bort, hantverksbutiken var både inspirerade och lockade till köp. Men nu var det något att äta som vi var ute efter. 

Så vi gav oss ut i blåsten igen, rundade en väggmålning av den isländska konstnären Juan Andrés Sigurðsson, även känd som Juanpictures. 
Konstverket heter "Fjölskyldan" (Familjen) och visar människor och djur som representerar det lokala samhället.
Verket skapades 2017 som en del av ett projekt för att försköna hamnområdet.

Vi hittade ett lovande ställe och kämpade oss in.

Ja, det var värt besväret med dörren, där fick vi resans godaste fish & chips. Nyfiskad och serverad med vänlighet.

Sista anhalten för den dagen blev på hotel Bifröst i just Bifröst.

Byn Bifröst har vuxit fram kring universitet. Det är ett av de få campusuniversiteten på Island. Det grundades redan 1918 i Reykjavík men flyttades till sin nuvarande plats 1955. Universitetet är privat och inriktat på ämnen som ekonomi, juridik och samhällsvetenskap.

Här kommer dagens rutt.

Fortsättning finns här