Visst katten

Träffade på en katt på marknaden. Mitt i allt folkvimmel låg den där och såg ganska avslappnad ut.

Jag behövde vila både ben o rygg en liten stund och satte mig på en bänk och pratade med den. Den ser kanske lite ilsken ut med att visa tänder, men den svarade faktiskt med ett litet mjau.

Vet inte om den berättade att det här var hans revir, eller bara låg där och slickade såren efter sitt senaste revirförsvar.

Vi pratade i alla fall en liten stund innan jag gick vidare. 

På de stora varuhusen träffade jag på lite andra katter.

Stora katter hos frissan.

Är man liten och får syn en stor mjuk katt så spelar det nog ingen roll med en skylt om att inte röra när mamma vill fotografera en.

På tal om fotografera, undrar om den fotografen är något översynt.

Afternoon tea på thailändska

Afternoon tea har jag njutit av på många platser i världen – men aldrig i thailändsk tappning. Här erbjuds en smakresa genom landets fyra regioner: norr, nordost, centralt och söder. Sötsaker och smakrika rätter utlovas. Det här vill jag inte missa.

Vi bokar bord och förbereder oss på en lite annorlunda men smakrik upplevelse.  

Fat efter fat dukas fram, och servitrisen guidar oss genom smakerna och ordningen. Matsedeln får vi behålla, så vi kan läsa om varje rätt medan vi njuter.

Första rätten är en Äggwrap fylld med nordthailändsk kycklingcurry och grönsaker. På thailändska heter den La tieng khao soi gai. 

Det var en otroligt massa smårätter som vi avnjöt och för den som är intresserad av hela menyn så lägger jag in den också.

Nästa rätt serveras i en liten korg.  Den där pyttelilla chilin… ja, den är liten till storleken men stor i attityd, den hade styrka. 

Sedan följer rätt efter rätt och alla var goda med så mycket smak av Thailand.

Rätt för rätt försvinner faten smidigt från bordet, så att nästa lager av smaker ligger redo och lätta för oss att nå. Servicen är imponerande, och personalen är uppmärksam in i minsta detalj.

Så mycket gott och så många olik smaker vi äter oss igenom.

I november firas den årliga ceremonidagen för Thao Maha Phrom Shrine – den lilla men intensiva helgedomen vid Ratchaprasongkorsningen, bara några steg från vårt hotell. Det är samma helgedom som ofta kallas Erawan Shrine, och som jag fotograferade här nedan under vårt besök i november 2015, bara två månader efter ett attentat där som tog 25 liv.

Just på grund av jubileet hade hotellet lagt till en liten extra gåva till vårt afternoon tea: en elefant formad av Tong Ek, en av Thailands nio lyckobringande desserter gjorda av vetemjölsdumplings och äggula – och dessutom en liten fyrklöver i gelé. En stillsam, symbolisk hälsning i en månad då helgedomen betyder lite extra för många Bangkokbor.

Då när vi var proppmätta av att ha avnjutit alla dessa rätter och känner oss färdiga att tacka för maten och gå, då kommer det in en glass som dessert.

Senvägen med små tassar

Song Wat tar slut men är man i Bangkok så finns det en del del att se på väg till Sky train-stationen och resan åter till hotellet.

I ett försök att ta en genväg så blir det en riktig senväg, för vem kan gå förbi en korg med helt ljuvliga kattungar. Inte då jag.

Gatan vi svängt in på är en slags matgata och kattungarnas korg finns hos en av de som har ett matstånd.

Han har inget emot att man stannar och tittade lite på hans kattungar, och jag är långt ifrån ensam. Det är vi tanter som inte kan låta bli att stanna – männen går förbi som om de inte såg en hel korg av charm.

Helst hade jag velat ta med mig minst en av dessa söta kattungar, men blir nog lite problem i tullen då.

En sådan här gråspräcklig hade det blivit i så fall.

En välkomnande skyllt gör att i fortsätter in på gatan.

Där inne på ett fik hittar jag vad som kan vara kattungarnas mamma.

Ett kattvänligt matställe. Skyltarna på bakdörren talar för det.

SWEETPISTA – Vaktkatten ser allt!" Tillträde förbjudet utan tillstånd! Katten med viftande tass säger: "แวววว!" (Typ: ”Jag ser dig!”) Här smyger ingen förbi – inte ens med tonfisk i fickan.

Nästa servering har inga katter men tycker att man ska spara på vatten.

Den här lilla gatstumpen, som inte var någon genväg, hade däremot en mängd gatumålningar och då kan jag inte låta bli att fota. Gillar om det dessutom kommer någon ivägen.

Han stod och dirigerade en bil in på parkeringen, märkte att jag tog bilder men spelade oberörd. Först när bilen stod perfekt vände han sig om, log och gav mig en tummen upp, ett litet ögonblick av ordlös kontakt.

Andra var helt uppslukade av sin mobil.

Vår promenad går mot sitt slut, vi är snart framme vid en Sky train-station. Strax före den passerar vi en staty av fältmarskalk prins Bhanurangsi Savangwongse – den man som av kung Rama V utsågs till den första generaldirektören för Post- och telegrafverket. Enligt plaketten har han hedrats som ‘Grundaren av Thailändska postväsendet’. En stillsam hyllning mitt i stadens brus. 

Kanske är det passande att just här, där vägar möts och meddelanden färdas, står en man som en gång grundade Thailands postväsen. En påminnelse om att även i en digital tid börjar allt med en vilja att nå fram.

Ja, just det – det där som alla turister stannar till vid. Ett virrvarr av ledningar, lika nödvändigt som obegripligt. Kommunikation på sitt eget vis. Man tar sig för pannan och drar oss sedan vidare mot hotellet.

Trött i ryggen och tacksam för en sittplats på Sky train. Och när tankarna glider in på kommunikation, inser jag att alla som inte sover redan är djupt försjunkna i sina skärmar.

Tog den säkra resvägen åter istället för att testa den mer spännande varianten med Tuktuk.

Från floden till filmrullar – fortsättning på Song Wat

Promenaden på Song Wat fortsätter. Vi hade tänkt oss en sväng ner mot floden, men i stället gled vi rakt in i kvarteret där bilverkstäderna tar över ljudbilden.

De flesta verkstäderna har imponerande berg av reservdelar, som om varje skruv och mutter hade sin egen historia. Hur de hittar rätt del i allt detta förblir ett litet mysterium.

Behöver du en drivaxel – eller tre – så är det bara att välja.

Verkstadsgatan är mer än bara lager av reservdelar; den är också en arbetsplats. Här sitter en man och arbetar metodiskt med att hamra en metalldel, ett av många små hantverk som håller området levande.

Här bland alla reservdelar och skrot, träffar jag på en katt, den tänker först dra sin väg men stannar och tittar lite förvånat på de som irrat in sig på hennes kvarter.

Den här bilen har sett bättre dagar, men står ändå bakom kedjor som om varje buckla vore värd att bevara.

Den som söker ska finna, och efter några extra svängar stod vi äntligen vid floden.

En lugn plats för en lunchvila vid floden, eller försöker hon kanske mata duvorna i smyg? Jag tycker mig ana en brödpåse bakom lampan, även om det förstås kan vara hennes egen lunch.

Här är det dyrt att bjuda duvorna på lunch: 25 000 THB, eller cirka 7 300 kronor. Bäst att låta bli.

Floden hittade vi till slut, och här breder den ut sig med moderna hus i bakgrunden och en färja som smyger fram som en liten prick på vattnet.

Vi tar en liten paus vid floden innan vi ger oss vidare på den långa Song Wat. Skulle man ha virrat bort sig på vägen – vilket är lätt hänt här – så finns det tack och lov hjälp att hitta rätt.

Blir man hungrig så är Song Wat rena matparadiset, med trendiga krogar och till och med en Michelinguide‑omnämnd restaurang. Det här stället… ja, det är inte den.

Photocafe lockar med både kaffe och sängplatser, men vi är fortfarande mätta efter hotellets frukost och strosar bara förbi.

Finns även hel del trendiga butiker, som den här inne i en gammal lagerlokal.

Återvinning har en egen betydelse här, den går helt enkelt upp i rök.

Vi fortsätter till fots, men för den som vill ta det lite lättare finns cyklar att hyra – eller så följer man med på en cykelguidning. Vi såg flera grupper som rullade förbi.

Väggarna längs Song Wat berättar sina egna historier: motorcyklarna står parkerade framför en målning av en gammaldags rickschaw, som om nutid och dåtid möttes i samma ögonblick. I gränden bredvid vävs färger och detaljer samman till ett litet universum. Som om staden själv målat sina minnen på väggarna.

Även små detaljer finns att upptäcka.

Även en lång gata tar slut, och så även Song Wat. Och där, som en liten överraskning vid vändpunkten, står en av de där figurerna som mina barnbarnsbarn är så fascinerade av. Klart jag måste ta en bild.

Många bilder blev det, och fotobutikens skyltfönster med alla filmrullar kändes nästan symboliskt och med en liten blinkning till alla som fotar för mycket. Och det finns gott om saker att se på vägen mot Skytrain‑stationen, så det här är inte slutet.

Elements, Inspired by Ciel Bleu

Var ute och åt middag för en vecka sedan och den här middagen var lite mer än bara en middag, det var en hel smakupplevelse och eftersom restaurangen har öppet kök så blev det även en hel föreställning i matkonst. Den här restaurangen heter Elements har MICHELIN One-Star status 6 år i rad, restaurangen ligger  i  det hotell vi bodde på, Okura Prestige Bangkok, så vi hade bara att ta hissen ner.

Förväntansfulla visades vi in till vårt bord och vi hade glädjen att få ett bord med utsikt till köket. 

Har hört att det är bra att fotografera maten för om man blir sjuk så tycker läkaren att det är bra att veta vad man ätit. ;). Nu tror jag inte risken att bli sjuk av den här maten är speciellt stor, men bilderna är trevliga minnen när man tänker tillbaka på den måltiden. Dessutom lovade jag hotellchefen att skriva ett blogginlägg om kvällen. Av förklarliga skäl så hade jag inte stora systemkameran med utan mobilen fick var min kamera för kvällen. 

Vi blev välkomnade till bords med ett glas Pommery en fin gest av hotellchefen Mr. Niek Hammer.

Sedan kommer några små aptitretare in, allt är som små konstverk.

Stjärnkocken på Elements är Chef Gérard Villaret och han berättar att han lagar mat med fokus på säsongsbetonade specialiteter med en "från nos till svans"-filosofi, vilket resulterar i sofistikerad fransk matlagning spetsad med japanska inslag. 

När det är dags för den egentliga förrätten så kommer Chef Gérard själv in, presenterar sig och serverar maten.

Den första rätten på menyn heter CHUTORO.

Som är en speciell sorts tonfisk. Ovanpå ligger  Daikon, Hijiki och marmorerad Kombu

Nästa rätt som kommer är SMOKED DUTCH EEL.  Alltså rökt holländsk ål med Oscietra Caviar. De små vita kulorna som det dekoreras med, är djupfrysta och det blir som en dimma runt dem då de läggs på den varma maten. Effektfullt!

Maken fick också samma skådespel

Nästa rätt är HOKKAIDO SCALLOP. På den rivs fermenterad Kammussla.

Till den rätten serveras IWA 5  Sake of Japan. Sake har jag förr trott var en ganska stark dryck men den här var väldigt speciell i smaken och var mild som ett vin. 

Man ska ju inte titta för djupt i glaset sägs det, men här var det lite kul att titta ner i botten av glaset.

Mellan rätterna så har vi hela tiden skådespelet inne i köket, hur kockarna med precision lägger upp och dekorerar maten.

Så har vi kommit till fjärde rätten, LANGOUSTINE, Havskräfta. Det ser nästan ut som om vi fått in en grammofonskiva, men en riktigt delikat sådan.

Dags för NORWEGIAN WILD COD, därtill rakknivsmussla. Så här har jag aldrig fått torsk serverad förut.

Både elegant och gott.

Till det fick vi CELERIAC MILLE-FEUILLE, serverat på fiskben.

Den plockade man för hand och kunde lägga på tallrikskanten eller bara stoppa i munnen direkt.

CANARD EN CROUTE DE SEL, här har jag tappat räkningen på antalet rätter och vad de olika rätterna heter men det här är and med Foie Gras. Det smakade gudomligt gott och namnet på rätten hade räckt med just Gudomligt god.

Naturligtvis var vinerna anpassade till rätterna och serverades men den anordning på flaskan som gjorde att de luftades på ett perfekt sätt.

Mellan rätterna kan vi passa på att se hur det arbetas inne i köket.

Nu kommer vi till dagens viktiga huvudingrediens, det japanska undret Wagyu. Den till och med får en egen presentation före tillagningen. Har nog aldrig sett ett så marmorerat kött förr.

Ser att Chef Gerard nu är igång med att montera våra portioner.

Självklart smakade rätten, som heter A5 MIYAGI/WAGYU "BABA", bara så otroligt gott. Köttet smälte i munnen och de där köttknivarna som de lagt fram hade de kunnat spara. Vi hade lika gärna kunnat skära köttet med smörknivarna, så mört som det var.

Till den här rätten serverades en POMMES DAUPHINE en Umeboshi, som är mjölksyrat torkat "japanskt plommon" och en liten klick Wasabi.

Det här var nog den elegantaste POMMES DAUPHINE jag någonsin sett.

Nu före desserten är det dags för lite rensning av smaklökarna.

Sedan kommer BINCHOTAN in, binchotan är en typ av träkol som traditionellt används i japansk matlagning och den maträtt vi får in ser verkligen ut som om vi ska äta en bit träkol. Ovanpå träkolsbiten ska vi grilla en marshmallow. Fast det är lite lurigt här, för innanför chokladen som täcker det som ser ut som en träbit så är det glass, smaksatt med japansk whisky. Vet inte riktigt hur jag ska beskriva den här smakupplevelsen, men nog var den kronan på verket ovanpå alla de andra fantastiska smaker och upplägg vi fått uppleva under kvällen.

Till det passade, den Madeira vi serverades, helt perfekt.

Till avslutning får vi KABOCHA, en vacker låda med små godsaker.

En riktigt personlig macadamia.

Finally, I want to thank chef Gerard Villaret for such a fantastic meal and a nice chat,  for the show in the kitchen and also congratulate for another year of Stellar Success of retain MICHELIN One-Star status.

Also warm thanks to the hotel manager Mr. Niek Hammer for a nice hospitallity.