Kan man lämna tillbaka oönskade julklappar?

Om det gick, skulle jag gärna ha returnerat den ”adventsklapp” som dök upp redan till andra söndagen i advent. Ingen mysig, omtänksam liten gåva – utan Covid-19, komplett med en hosta som tog andan ur mig på riktigt.

Hos läkaren fick jag veta att det inte fanns så mycket att göra åt själva viruset. Jag gick därifrån med två stora flaskor hostmedicin, en inhalator och beskedet att jag åtminstone inte längre var smittsam. Frågade om det var helt säkert och att jag kunde fira jul med släkten och även göra en resa, absolut var svaret.

Det gjorde att jag kunde fira jul med släkten med gott samvete, även om jag hostade mig igenom större delen av helgen.

Julafton, och hela gänget spanar ivrigt efter Tomten som någon påstod sig ha sett landa med sina renar.

En stund av stilla magi – barnen samlade framför Tomten, med ögon som glittrar av förväntan.

Det var gammelmormor som blev mest rörd av alla – när jag öppnade paketet från mitt fyraåriga barnbarnsbarn och fann ett par örhängen han gjort helt själv. En liten handgjord skatt som gick rakt in i hjärtat.

                                                                            ____________________     

Efter julafton väntade ännu en fin stund: resan till Köpenhamn, som var julklappen till yngsta barnbarnet och hennes sambo. Och med beskedet att jag inte längre var smittsam kunde jag kliva ombord med lättare steg och ett betydligt gladare humör.

Vi landade till en fin solnedgång.

Jag valde att tillbringa kvällen på hotellet medan de andra gav sig ut på stan. Lite vila gjorde gott efter alla veckor av hosta, och när maken dessutom kom tillbaka med riktigt goda smørrebrød med roastbeef og remoulade blev det en oväntat lyxig och stillsam kväll. Precis vad jag behövde.

Nästa dag orkade jag faktiskt följa med på sväng in på Tivoli.

Är man i Köpenhamn i jultid är gløgg och æbleskiver ett måste – i alla fall för oss. Det är något med smaken som är så omisskännligt danskt, som om hela landet ryms i en enda tugga och en varm klunk.

Vi hittade ett trevligt och lugnt ställe inne på Tivoli där de serverades, och där satt vi en stund och bara njöt av värmen, ljusen och den där speciella julstämningen som Köpenhamn är så bra på att skapa.

Stärkta av gløggen tog vi en långsam promenad genom Tivoli. Ingen av oss kände minsta behov av att kasta oss upp i några åkattraktioner – det räckte gott att bara vandra runt och ta in allt det glittrande, stilla och vackra.

Och mitt i allt detta hade till och med väderkvarnen fått på sig en tomteluva, som om hela Tivoli bestämt sig för att gå all in på julstämningen. Det är just sådana små detaljer som gör Köpenhamn i juletid så oemotståndligt.

Även kanelbullarna på Tivoli hade fått extra av allt – mer deg, mer fyllning, mer glans och mer jul. Som om de, precis som resten av Tivoli, bestämt sig för att ta i från tårna och bjuda på den mest generösa versionen av sig själva.

Ingen av oss kände minsta dragning till att prova någon av åkattraktionerna – och tur var väl det, för en av dem såg så hisnande ut att inte ens vilda hästar skulle få upp mig i den. Det räckte gott att stå på trygg mark och titta på när andra modiga själar svischade förbi i vintermörkret.

Vi gick förbi samma hjärteträd igen – och ja, det var lika omöjligt att låta bli att fotografera det en gång till.

Och överallt fanns den där speciella belysningen som Tivoli är så bra på – små ljuspunkter, slingor och skuggor som tillsammans skapade en stämning som var både sagolik och helt igenom dansk. Perfekt att fånga på bild innan vi vandrade vidare.

Kvällen avslutades med ett sprakande fyrverkeri som vi kunde avnjuta direkt från hotellrumsfönstret. Det var skönt att få stanna inne i värmen och ändå ha första parkett – även om skärpan på bilderna fick lida lite när glasrutan blev min stativplats.

Vad vore ett Köpenhamnsbesök utan mitt favoritsmørrebrød – Dyrlægens natmad. Vi hittade ett litet, mysigt ställe som hette Søster, och där serverades en riktigt generös variant. Så rikligt med leverpastej att det egentligen hade räckt till oss allihop, och ändå låg det kvar ett överflöd på smörgåsen. Precis så som ett danskt smørrebrød ska vara.

För att komma ihåg vad stället hette tog jag en bild på skylten utanför. När jag senare tittade på fotot såg jag att jag fått med en bit av gatumiljön också – så jag beskar bort skylten och sparade resten av bilden. Ibland blir det bästa motivet det man inte ens planerade.

                                                                                 ________________________________

Men även om Köpenhamnsresan blev av, så var hostan långt ifrån färdig med mig. Den följde med hem som en enveten, ovälkommen reskamrat och vägrade släppa taget. Dagarna gick, veckorna likaså, och trots mediciner och vila fortsatte bröstkorgen att protestera vid varje andetag.

Efter fyra veckor och två nya besök hos läkaren kom svaret som förklarade allt: lunginflammation. Inte konstigt att kroppen känts som en gammal som en urvriden disktrasa och helt dränerad på ork. Den här gången fick jag i alla fall något som verkligen hjälpte — antibiotika, och med den började livet sakta men säkert återvända.

Det är märkligt hur tydligt man känner skillnaden när kroppen vänder blad. Som om någon öppnar ett fönster och släpper in frisk luft igen. Nu börjar jag äntligen känna mig som mig själv, och det är en gåva som slår både adventsklappar och julklappar med hästlängder.