River Liffey

En dag i Dublin tog vi en promenad utefter floden Liffey. Mina promenader numera har blivit där det finns bänkar att sitta en stund på och som tur är har promenadstråket utefter floden många bänkar. Där kan man sitta en stund och tänka sig in i hur det såg ut på  840-talet. Då kom det ett gäng norska vikingar seglandes uppför floden. Det var höst och de gillade tydligen platsen för de bestämde sig för att övervintra där. Den tillfälliga boplats som de byggde upp fortsatte att växa och är idag Dublin.

Den första vikingakungen på Irland var den norska kungen Torggils. Han erövrade Dublin med 120 vikingaskepp.  Den sista vikingakungen på Irland var den norska kungen Magnus Barfot. Han gjorde anspråk på kungariket eftersom hans farfar varit kung där och Magnus seglade till Irland för att ta över riket. Det gick inte så bra. Magnus slutade sina dagar i Ulster, nordligaste Irland, med ett spjut genom bägge benen och en yxa begravd i halsen.

På många platser i trottoarer och gator finns sådan här små rutor med minnen från vikingatiden.

Men nu fortsätter vi vår promenad utefter floden. Börjar vid bron Seán Heuston Bridge, den är döpt efter efter en ung Dublinhjälte från 1916

Den hette tidigare både King's Bridge och Sarsfield Bridge. Bron öppnades med namnet Kings Bridge för att fira ett besök av kung George IV 1821. Den designades för att bära hästdragen trafik, nu är den öppen för gångtrafikanter och spårvagn.

Vi fortsätter promenaden mot Grattan Bridge. Den är uppkallad efter Henry Grattan, en brittisk politiker som är mest känd för att ha lyckats genomdriva handelsfrihet för Irland.

Vackra lyktstolpar har de på den här bron.

Nära vårt hotell som har det trevliga namnet Zanzibar...

...där finns en bro som heter Ha'penny Bridge. Egentligen heter den Liffey Bridge, men det är det nog få som känner till för alla säger Ha'penny Bridge. Innan den bron byggdes fick man ta båt över floden. Det är den första gångbron över Liffey och namnet kommer sig av att man fick betala en penny för att gå över bron.  Nu går man över gratis.

Kommer man tidigt på morgonen så finns det chans att se den så här tom.

Andra tider ä det full trafik och trängsel där.

Mitt för O’Connell Bridge står O’Connell Monument. Daniel O'Connell är mer känd som Befriaren. Efter att ha säkrat godkännandet av den katolska frigörelselagen 1829, valdes han till överborgmästare i Dublin. O'Connell själv står omgiven av en fris av figurer som skildrar delar av det irländska samhället.

Under dessa sitter fyra änglar, tog bara en bild på den med hunden eftersom jag tycker den var finast. 

Vid Talbot Memorial Bridge slår vi oss ner  på en av bänkarna.

Tydligen finns det fortfarande vikingar kvar här i stan, de här verkar fredliga de tjoar och vinkar åt oss.

Vi sitter här en stund innan vi fortsätter promenaden utefter floden.

Glimtar av Tallinn

En något ovan känsla infann sig förra veckan. Vi åkte ut till Arlanda och skulle ut och flyga.

Eftersom Finnair nu finns på terminal 5 så kunde vi starta resan på Pontus in the air. Åker man med det bolaget brukar avresan annars ske från tvåan, den terminalen var nu stängd.

Här bjöds det bl.a på coq au vin. Gott var det.

Mätta och belåtna  kunde vi bege oss till gaten och där gällde det, munskydd på. Det blev ett genomgående tema på den här resan.

Vår resa till Tallinn kunde börja.

På flygplanet var det noga med munskydd. De som inte hade det ordentligt över näsan blev tillsagda att dra upp munskyddet. 

Vi hade mellanlandning i Helsingfors, där var betydligt mer med folk än på Arlanda och det kändes trångt eftersom stora delar av flygplatsen var avstängd. Passagerarna lotsades fram i långa led och delades upp med vaccinerade och ovaccinerade. Flest verkade vara vaccinerade, för det var ganska glest bland i de som lotsades in för att visa PCR-bevis. Vi fick visa vårt covidpass och kunde gå till gaten.

Till skillnad från Arlanda så hade nästan alla munskydd på. Eller mask, som nog är ett mer passande namn eftersom det täcker både mun och näsa.

Framme i Tallinn kunde vi se att vissa flygplan fick vila och var parkerade med tofflorna på och även de hade munskydd.

Vid incheckning på hotellet var de också noga med att få se vårt covidpass. Där fick vi ett armband som bevis på att vi var vaccinerade och det  måste vi visa för att få komma in till frukost och lounge. Dessutom var rummet förseglat för att visa att det var ordentligt städat och desinficerat.

Tydliga instruktioner för hissetiketten.

Även mask på.

Orsaken till vår lilla utflykt var att vi skulle till vår trevliga och duktiga tandläkare Jana. Blev ingen årlig kontroll av förklarliga skäl, utan mer vartannat års.

Men vi hade klarat oss bra ändå.

Ett vackert hösttallinn lockade till en promenad. 

Här behöver man inte tveka om var cyklisterna håller till. Ilsket röda markeringar visar var deras körfält är.

Ordentliga markeringar för övergångställen också.

Tallinn är inte överbelamrad av de där elsparkcyklarna. De fanns, men tror jag såg bara ett tiotal på vår promenad. Dessutom finns det parkeringsrutor för dem.

Trots att jag just nu har problem med att kunna ta ordentliga promenader så kom vi till gamla stan ändå. Där var det sig inte likt. Damerna som brukar stå vid stadsmuren och sälja sina stickade produkter var borta. Vår favorit gastropuben Clayhills hade slagit igen likaså flera andra restauranger. Många populära turistmatställen hade kvar sina uteserveringar och hade även utökat dem rejält. Ganska glest med turister var det också.

Men Pierres Chocolaterie fanns kvar och där slank vi in.

För att gotta oss åt deras helt underbart goda romrussinchoklad och tequilachoklad.

Halloween närmar sig och Tallinn förbereder sig. BUUU!!!  

Den här lite  skulpturen hittade jag på flygplatsen i Tallinn. Den bestod av mängder av knoppar, och mönstret som bildats där är avtryck av en mängd barnhänder.

I väntan på avgång slank vi in till  loungen, där  var det lite annorlunda. De små mackorna var förpackade i små burkar, vi slog oss ner framför brasan, visserligen en fuskvariant men ändå stämningsfull. Kändes nästan som om vi var på picknick.

Sedan åkte vi hem....

Järvsö, ICA och tuffa killar.

Eftersom vi hade avbokat middagen på Järvsöbaden så tog vi en promenad ut på stan för att se de om det fanns något alternativt matställe.

På promenaden hamnade vi bakom några tuffa killar som såg lite sökande ut.

Till slut stannade de och undrade om vi var från trakten. Det var vi nu inte, men den ena av killarna hade bott i Järvsö och hade på det bestämdaste för sig att det fanns en ICA-butik i byn. Det hade han förvisso rätt i med betoning på "fanns", trots att vi nu inte var från byn så kunde vi upplysa honom att han stod precis där ICA funnits. Tyvärr så brann den ner i oktober 2020 och än så länge finns bara ett stålskelett av den nya butiken.

Fast vi kunde upplysa dem att det går ändå att handla på ICA, i det som jag tror är världens minsta supermarket.

En bra lösning då järvsöborna annars hade varit utan butik och fått åka flera mil för att handla.

Dessutom så kan de beställa varor via internet och hämta dem i den här vagnen som står intill butiken.

Förutom ICA så såg vi att det fanns många fina hus i Järvsö, ett exempel här.

Kärleken finns i Järvsö, i alla fall tillfälligt. Ser ut som om någon ångrat sig här och försökt sudda ut.

Vi tog oss en sväng upp på Öjeberget, tyckte förra gång vi var här att det byggdes enormt mycket där. Den verksamheten hade inte stannat av och det byggdes än mer nu.

Nya hus växte upp som svampar ur jorden och vägen slingrade sig högt, högt upp på berget.

De har fin utsikt här uppe.

Men hur gick det med kvällsmaten kanske någon undrar. Ingen fara vi hittade ett trevligt ställe med mycket god mat.

 Jag brukar testa hamburgare på nya platser och den här gången blev jag minsann inte besviken. En av de godaste jag ätit och dessutom kunde de göra krispig pommes frites. Makens älgfärsbiffar var också riktigt goda. Kommer vi till Järvsö fler gånger så blir det middag där igen.

Testade en lite ovanlig G&T på ett lokalt gin. Havtornssmaken passade bra där.

Nästa morgon for vi hem, vi har ett dop av ett litet barnbarnsbarn i vår trädgård att förbereda.

Vi pausade utanför Sandviken vid Storsjön och åt en liten lunch till vågskvalp. Fast naturligtvis höll vi på tvåtimmarsregeln och en av dessa stopp blev i Kilafors där garnlagret fylldes på. Så nu har jag sysselsättning i vinter om pandemin inte skulle släppa sitt grepp över landet.

Klart också att vi tog ett stopp bland myggen i Gysinge, maken märket inte att det fanns några men jag var ett attraktivt byte.

Såg att det varit många här före oss, som verkligen ville att vi skulle veta att de också varit där.

Stenegård

Nästa ställe som fick ett besök av oss var Stenegård i Järvsö

Stenegård har i tusentals år varit en plats där människor möts och där har de tagit sig en paus på resan. Här fanns gästgiveri på 1600- 1700-talet.

Uneskos officiella namn på Världsarvet Hälsingegårdar är "Decorated Farmhouses of Hälsingland." det syftar alltså på det unika med dessa gårdar att det finns dekorerade interiörer i boendemiljö som väggmålningar och tapeter.  Det fantastiska och fantasifulla måleriet, de starka och vackra färgerna, berättelserna i målningarna och de pampiga salarna gör Världsarvet Hälsingegårdar helt unikt i världen. Alltså det är gårdsmiljöerna och målningarna som är det unika med Hälsingegårdarna.

Att hälsingarna prytt sina hus med väggbonader har gamla anor. I vår del av världen finns fragment av bonader bevarade från järnåldern. En textil bildvävnad från Överhogdal har kol-14-daterats till 800-1100-talen. Vi håller oss till coronaregler och går inte in för att titta, det får bli någon annan gång.

Just nu är det coronaanpassat på Stenegård , men man kan vandra runt och titta på odlingar och alla kulturminnesmärkta byggnader.

Julius Brun, heter den man som (1818-1901) grundade Stenegård så som den är idag. Han påbörjade omvandlingen av gården 1856 och det var ett omfattande arbete som pågick in till mitten av 1880-talet. Julius Brun var en riktig renässansmänniska, han var verksam som apotekare, politiker, affärsman, författare och filosof. 

Här på Stenegård finns numera Lill-Babs museum.

Tunnbröd gräddat i vedeldad ugn kan man köpa här, vi gjorde det. Visst var det gott, men slog inte det från Rättvik i smakupplevelse.

Behövs mycket ved till ett sådant bageri.

Ett lite speciellt träd.

Ser att de har en liten gårdstomte som vakar över området.

Även nere i själva Järvsö kan man se spåren efter Lill-Babs. Vem kommer inte ihåg Klas-Göran!

Lill Babs Caffär har numera blivit Järvsö gårdsbageri där de även har champagnebar.

Delsbo

Passade på att besöka Delsbo och upptäckte att där är de riktiga fågelvänner. De här holkarna är bara en liten del av alla vi såg.

Tittade också på några Hälsingegårdar som vi inte besökte förra gången vi var här uppe.  Första var Hälsingegården Ol-Ers. Den ingår i Västerängs kulturreservat och är en av Hälsinglands mest värdefulla bymiljöer. Gården har en huvudbyggnad samt två flyglar och är från perioden 1840-1860, men Västeräng var en fullt utvecklad by med fyra gårdar redan 1542. Ol-Ers har tillhört samma släkt sedan 1766. Här kan man även övernatta.Lilla M tyckte att det var fint här och hade gärna stannat kvar och lekt en stund.

Vi for vidare till den närbelägna Forngården. Där har Delsbo Hembygds- och Fornminnesförening samlat gårdar och andra byggnader från trakten. Huset i mitten är Per-Nilsas gården från 1700-talet.

Visserligen duggregnar det lite, men ett litet fint duggregn ska vara bra för hyn så vi går ändå runt och tittar. Ett härbre håller på att få ett nytt spåntak.

Inget är öppet men allt går att se utvändigt. Fina fönster med pelargoner.

Förstukvisten på Per-Nilsas gården.

Prästkragar.

Sedan 1952 arrangeras Delsbostämman på forngården, Sveriges äldsta spelmansstämma.

Fin gärdsgård har de runt området.

Nere i själva Delsbo, om man besöker järnvägsstationen så kan man starta ett dessinäventyr. 

Lilla M tjatade och tjatade om att vi skulle ta en tur, men när han insåg att hans små tassar inte räckte ner till tramporna gav han upp. I nedförsbackarna hade det nog fungerat, men blivit ganska jobbigt i övrigt.

Vi nöjer oss med att titta på stationen och prata med grabbarna som håller i dressintrampningen. De berättade att man kan trampa ända till Hudiksvall.